Månadsarkiv: augusti 2014

Sara Skyttedal beskriver det som finns framför allas näsor

Publicerad den av

Veckans hjälte, eller rättare sagt hjältinna, heter Sara Skyttedal, ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och riksdagskandidat i Kronobergs län. I en omtalad debattartikel i DN förklarar hon att politik är en fråga om att finna en rimlig avvägning mellan olika motstridiga intressen, och att detta – hör och häpna – även gäller invandringspolitiken. Detta låter måhända som den banalaste saken i världen. Sverige ingår emellertid inte i världen härvidlag. George Orwells bevingade ord gör sig ständigt påminda:

”To see what is in front of one’s nose needs a constant struggle.”

Skyttedals artikel är visserligen trevande och egentligen tom på konkreta förslag. Men att beskriva och erkänna den verklighet som finns där ute och att peka på att det finns en logik som inte försvinner bara för att man inte vill tala om den, är bara det ett viktigt steg framåt. Skyttedal tar sig ut ur den verklighetsfrånvända sektens jargong och beskriver det som finns framför allas näsor. Hon bryter mot etablissemangets falskhet, dess skenhelighet och dess överspända poserande.

Reaktionerna mot hennes inlägg skvallrar en hel del om hur sjuk och sektliknande situationen är. Det är svårt att göra sig kvitt känslan att vad alla dessa fördömande kollegor egentligen försöker säga, är: ”Nu har vi andra länge och mangrant ställt upp på att solidariskt mångla ut de förljugna slagorden, så springer du iväg och talar sanning med väljarna!”. Att det just är ungdomsförbundets ordförande som tar steget, för tankarna till den tragiska situationen då barn måste ta på sig rollen att leda och hjälpa sina berusade föräldrar.

Skyttedal är, på grund av sin position, en allianspolitiker som den mäktiga apparat som hon utmanar har svårare att göra sig kvitt än exempelvis kommunpolitiskt aktiva, som regelmässigt kastas ut. Hon ska dock vara beredd på fördömelse och utfrysning. Som ung kan det vara särskilt tufft. Förhoppningsvis ska detta vägas upp av väljarnas bifall, ty Kronobergs läns alliansväljare har verkligen fått en ynnest.

Må det bli en plats i riksdagen i höst.

Lästips: Vänd surrogatet ryggen; Frommare kan ingen vara

SVT:s selektiva avsaknad av källkritik borde uppröra fler

Publicerad den av

Public Service har fått utstå en hel del kritik under sommaren, som riktar sig mot den politiska tendens som genomsyrar radio- och TV-redaktionerna. Sedan 68-vänstern såg dagens ljus har det varit en inofficiell sanning att Public Service drar åt vänster, så detta är ingenting nytt. Ej heller någonting unikt för Sverige.

På sistone tycks dock uttrycken för denna politiska slagsida bli allt mer oförblommerade. Vänstern i radio- och TV-husen har ömsat skinn på samma sätt som utanför byggnadernas väggar, varför gammalt marxistiskt testuggande ersätts med de nya Lärorna: postmodernism, identitetspolitik, postkolonial teori. För att generalisera, har journalisten övergett kommunismen för att bli miljöpartist och Fi-anhängare. Och eftersom Allianspartierna stegvis har närmat sig dessa läror, hamnar först och främst Sverigedemokraterna i journalisternas skottfält.

Det ingår inte bland SVT:s villkor för sändningstillståndet att uppfostra medborgarna, eller driva kampanj för eller mot ett eller annat parti. Alla som såg SVT:s EU-valvaka och var något sånär uppmärksamma på vad som hände, borde dock – oavsett egna partisympatier – kunna enas om att SVT gjorde bort sig ordentligt. Förtroendet är redan skadat, varför de politiska reportrarna har ett och annat att bevisa i denna valrörelse.

Därför är historien om SVT:s bristande källkritik inför utfrågningen av Jimmie Åkesson (sd) någonting som ytterligare raserar ett redan skadat förtroende. Såsom har uppdagats det senaste dygnet, ansatte SVT:s utfrågare Åkesson hårt angående partiets A-kasseförslag med siffror vilka härrörde från finansdepartementets politiska ledning. SVT:s journalister gick alltså till Anders Borg och frågade vilka ekonomiska effekter Sverigedemokraternas förslag på A-kasseområdet skulle få, varpå dessa siffror användes som slagträ under utfrågningen, utan att deras verkliga ursprung redovisades. Detta är inte saklig journalistik. Utfrågarna borde naturligtvis ha gett både Åkesson och tittarna en ursprungsmärkning – siffrorna härrör från en annan politisk aktör, med ett egenintresse i saken.

Oavsett politisk hemvist, borde man oroa sig för Public Services allt värre förlöpningar. Oron borde inte minst vara stor bland dem som vill bevara institutionen, vilka ofta står till mitten eller vänster inom svensk politik. Övertramp av det slag som vi har sett de senaste månaderna kanske inte väcker någon bestörtning i dessa läger – det är ju ”fienden” som drabbas. Men se det såhär: de kan utgöra Pyrrhussegrar, som till slut kommer att leda till ett nederlag i det allmänna kriget om Public Services framtid.

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Publicerad den av

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller på Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Dan Park – barnet som säger fula ord på pin kiv

Publicerad den av

Tillämpningen av paragrafen om hets mot folkgrupp (HMF) tar sig allt bisarrare uttryck. I Nyköping åtalas nu en man för att ha skrivit en bitsk kommentar på Facebook med anledning av ett morgontidigt muslimskt bönemöte på fotbollsplanen (!) utanför hans hus. Det verkar som att Sveriges åklagarmyndigheter hela tiden försöker förskjuta gränserna för vad som är straffbart. Det som var otänkbart för, säg, 20 år sedan är en realitet idag.

Vad som har hänt är dels att IT-språnget och tyckarkulturen har lett till att gemene man hela tiden står i förbindelse med omvärlden genom några snabba klick, dels att samhället och staten har blivit allt mer besatta av uttrycken i sig – hur orden faller, vad som är korrekt att säga och vad som inte är det. Detta hänger samman med kulten kring begreppet ”kränkt”. Människors privata kommunikation sker allt oftare på nätet, varvid det samhälle som har satt en ära i att märka ord genast kan slå ned på sådant som uppfattas som hädiskt. HMF-paragrafen, som har sitt ursprung i ett helt annat samhälle och hade ett mycket mer avgränsat ändamål, har idag börjat fungera som ett mäktigt och flexibelt vapen i händerna på makten. En allians har skapats mellan de rättsvårdande och de ideologiproducerande myndigheterna, journalisterna och vissa skattefinansierade föreningar.

Dan Park kan liknas vid det där barnet som märker hur de vuxna blir arga och nervösa när man säger vissa fula ord, och levererar därför sådana på löpande band, på pin kiv. Och eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå. Jag säger inte att det är smakfullt eller bra; jag säger bara att hans bilder och aktioner kan tolkas just på det sättet. En sådan tolkning gör förstås fängslingen än mer bekymmersam.

En annan sak som är riktigt bekymmersam är fällningen av galleristen, Henrik Rönnquist. Har Malmö tingsrätt gjort en gallerist till ansvarig utgivare? Hur kan han vara medansvarig för själva hetsbrottet, när HMF-paragrafen inleds med ”[d]en som i uttalande eller i annat meddelande…”? Det är ju inte gallerist Rönnquist som uttalar sig eller meddelar sig genom bilderna. Tingsrätten riktar stark kritik mot honom i domskälen, på ett sätt som får mig att fundera över ifall rätten är ute efter att skrämma gallerister runt om i landet till försiktighet. Till allmän skräck och varnagel.

Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.

Snart är vi alla en smula folkgruppshetsare

Publicerad den av

Så kom beskedet att konstnären Dan Park döms till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp och förtal, medan galleristen Henrik Rönnquist döms till villkorlig dom och dagsböter för det så kallade hetsbrottet. Att Park skulle dömas igen av samma tingsrätt som redan hade dömt honom tidigare för visning av samma bilder, var knappast någon överraskning. Det som möjligen överraskar något är det förhållandevis stränga straffet, samt att även galleristen Rönnquist fälls för hets mot folkgrupp. Rönnquist hade ju bara upplåtit utrymme i sitt galleri.

Domen har ännu inte nått fram till min bildskärm, men i det korta referat som jag har länkat till framgår att tingsrätten på sedvanligt vis har hänvisat till de helt vämjeliga (och enligt min mening författningsvidriga) förarbetena till lagparagrafen. Detta att domstolar i tveksamma fall ska beakta ifall yttringen har utgjort del i en ”saklig och vederhäftig” diskussion och bidragit till ”framsteg i umgänget mellan människor” är plockat ur regeringspropositionen. Statsrådets uttalanden i regeringspropositionen är av hävd en viktig rättskälla för svenska tingsrätter.

Det är viktigt att Park och Rönnquist överklagar. Enligt uppgift har Hovrätten över Skåne och Blekinge ännu inte behandlat den dom från Malmö tingsrätt som tidigare har fällt Park, så allt kan kanske behandlas i ett mål.

För varje dom som meddelas på grundval av hetsparagrafen, blir det tydligare att paragrafen måste inskränkas ordentligt vad gäller tillämpningsområdet. Bestämmelsen är en gummiparagraf, med potential att täcka in allt fler misshagliga yttranden. Samhällsutvecklingen går dessvärre i den riktningen att yttranden som någon kan uppfatta som misshagliga i allt större grad kallas för ”kränkning”. Och kränkning kan ju ses som en synonym till ”uttrycka missaktning”, vilket är ett av gummirekvisiten i lagen.

Jag har redan varnat för det sluttande planet tidigare. Nu heter det att även transpersoner ska ingå i skyddslistan, men varför stanna där? Argument för att fortsätta framförs redan. Varför inte, kort och gott, kön? Varför inte funktionshinder? Varför inte ålder? Varför inte ideologisk övertygelse, när man ändå har med trosbekännelse på listan?

I Gislaved, Småland, dömdes nyligen en lärare för att ha gjort en Hitlerhälsning inför eleverna under tyskundervisningen. Han förklarade i efterhand att det var menat som ett skämt. Att det var ett synnerligen dåligt och omdömeslöst uppförande från lärarens sida, som borde leda till varning från rektorn och en stilla bedjan om ursäkt från klassen, kan nog de flesta vara eniga om. Men hets mot folkgrupp? På grund av ett omdömeslöst skämt?

Jag lägger ihop ett och ett. Varför står inte polisen beredd nästa gång Mel Brooks-musikalen The Producers har premiär på svensk mark? Man skulle väl inte kunna åberopa konst och gyckel som alibi? Kan denna bekymmersamma scen ur filmatiseringen av Cabaret visas i Sverige, eller bör den censureras? Här är det ju inte ens fråga om något gyckel. Av kommentarsfältet att döma, är det inte så få som blir en smula upphetsade av allsången. Har rentav undertecknad begått ett brott nu, genom länkningen (i likhet med gallerist Rönnquist)?!

Och hur blir det med äldre litteratur, film och teater? Är det inte dags att rensa ut all litteratur och alla seriealbum som kan innehålla missaktande yttringar om folkgrupper? Var inte idén att göra sig av med ett och annat Tintin-album bara en smula före sin tid? Kan Leni Riefenstahls Viljans triumf visas, som historiskt dokument? Är Shakespears Köpmannen i Venedig verkligen ett lagligt teaterstycke i Sverige 2014? Bidrar det till framsteg i umgänget mellan människor?

Frågorna hopar sig. Domstolarna dömer på i rask takt. Snart blir det kanske så, att vi alla är en smula folkgruppshetsare, och den blir dömd som tillfälligtvis råkar misshaga makten. Vi kan kalla systemet för Lex Putin.

Essä: till sammanhållningens försvar

Publicerad den av

Härmed kan jag presentera en niosidig essä som något skissartat och preliminärt berör ett motsatsförhållande mellan två renodlade styrelsemodeller, vilka jag har valt att kalla ”det mångkulturella imperiet” respektive ”det enhetliga nationsstyret”.

Min slutsats lyder att det enhetliga nationsstyret är den överlägsna modellen. Det tycks finnas ett mycket starkt samband mellan (nationell) sammanhållning, demokrati och folkligt välstånd. Detta är frågor som helt försummas av de centrala aktörer som hörs mest i svensk idédebatt. I stora drag är både vänstern och liberalerna analfabeter inom dessa områden.

Det är, som sagt, en text som målar med den breda penseln och det finns säkert en och annan formulering som hade kunnat förtydligas, eller som rentav kan ifrågasättas. Men syftet är just att visa på de stora mönstren, inte de små detaljerna, eller de eventuella undantagen.

Håll till godo:

Till sammanhållningens försvar – essä om nationen, demokratin och välståndet

Svenska hjärtan

Publicerad den av

Jodå, statsminister Reinfeldt använde faktiskt begreppet ”humanitär stormakt” i sitt sommartal i Stockholm. Inte på skämt. Inte ironiskt. Utan på fullaste allvar. Han anslöt därmed till en tradition gällande svensk självuppfattning som tidigare har haft Olof Palme som den främste av alla företrädare. Reinfeldt vill bli en ny Palme, och begär svenska folkets och sitt eget partis förtroende. Är det så de nya moderaterna tänker sig att vinna valet?

Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal tycks ha potential att gå till historien. Inte för att svenskarna hittills har varit snåla med hjärtligheten; tvärt om. Anledningen till att talet kan ha en historisk betydelse är att statsministern plötsligt i valrörelsens spurt förmedlade det självklara, men som likväl har varit onämnbart i hans kretsar: att den nuvarande invandringspolitiken utsätter landet för en prövning som på många sätt är historisk.

Dittills hade alla budskap från regeringen och dess integrationsminister Erik Ullenhag varit att det mesta är frid och fröjd. Den rådande politiken har inte bara betraktats som medmänsklig, den skulle också vara en entydig vinstaffär. Fakta har manipulerats. Vansinniga rapporter har lyfts fram som vore de vetenskap. De som har påvisat brister och problem har misstänkliggjorts och frusits ut.

Men så hände det sig plötsligt, lördagen den 16 augusti 2014, att självaste statsministern förklarade att Sverige står inför stora prövningar och vädjade till väljarnas tålamod. Och till deras hjärtan.

Förutsägbart nog har Reinfeldt mötts av överspända bifall från en del journalister och från lojala partigängare. Men dessa nervösa ryggdunkningar kan inte lägra en allmän känsla som jag misstänker börjar sprida sig, särskilt inom statsministerns eget parti: ledaren har spelat ut det klädda kortet och sitter nu med tom hand. Ledaren vädjar till en typ av svensk utopisk nationalism som har Palme som instiftare. Ledaren låter faktiskt som Palme.

Att det skulle finnas ett likhetstecken mellan dagens politik och öppna hjärtan kan naturligtvis ifrågasättas. Läs om alla bedrägerier på Merit Wagers blogg och i hennes böcker. Läs om hur det inte längre finns vare sig medel eller tid för att genomföra rättssäkra individuella prövningar av asylskäl. Läs om de enorma resurser som mottagningsindustrin slukar, vilka hade kunnat omfördelas till exempelvis bistånd i konflikternas närområden. Men framförallt: betänk att svenska politiska ledare har ett ansvar inför folket – både de som lever, de som har gått hädan och de som ännu inte har fötts – att bibehålla landet i ett sådant skick att även framtida utmaningar och påfrestningar kan mötas. Däribland landets möjlighet att vara en medmänsklig aktör i världen fem, femton och femtio år fram i tiden. De gränslösa plikternas politik är inte nödvändigtvis den hjärtligaste i långa loppet.

Att vädja till svenska hjärtan och låta som Palme är alltså en tvivelaktig syssla, som borde förmå alla realistiska väljare att spetsa sinnena och vara på sin vakt. Att så skedde i statsministerns tal är egentligen bara en artikulering av vad som alltid har funnits där, mellan raderna i hans och hans underhuggares politiska språkbruk. Det nya i talet var att Reinfeldt förklarade att den förmenta hjärtligheten sker på bekostnad av ett och annat.

Därmed kan det faktiskt vara så att ett av den humanitära stormaktens tabun har fått sig en rejäl törn, mitt i valrörelsens slutspurt. Verkligheten hann liksom ikapp.

Lästips: Min bok Frommare kan ingen vara; Sanna Raymans ledarartikel Var är besparingsförslagen?; Anna Dahlbergs krönika Var är planen för det nya flyktninglägret?

Vänd surrogatet ryggen – redovisa verkliga lösningar på verkliga problem

Publicerad den av

En gång är ingen gång; två gånger är en vana. I serien Mummelförlagets författare orerar, ber jag om att få ta över efter Nima Dervish.

Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti. Den ideologiska nit och förbenade slagordspolitik som dessa aktörer tillsammans trycker ned i medborgarnas halsar tar sig hela tiden nya former. De borde helt enkelt byta bana och bli gåsfarmare i Frankrike.

Värst av allt är alla surrogatdebatter. Surrogat betyder ersättning, i meningen att träda in istället för någonting annat. Det ligger i sakens natur att det där andra, som surrogatet ersätter, brukar vara mer önskvärt, ursprungligt eller äkta. Surrogatdebatt är följaktligen en debatt som förs istället för en debatt rörande någonting mer äkta eller angeläget. En surrogatdebatt drivs ofta av att det finns intressen som vill förhindra att människor blir medvetna om det äkta eller det angelägna. Medborgarna ska istället fösas in i en inte sällan falsk motsättning mellan två poler, där allt är riggat på förhand för att man ska välja den ena polen, varpå äkta problem och angelägna frågor förblir obehandlade.

Tidningen Expressen är kampanjjournalistikens nestor. Det senaste bidraget är så svulstigt att de stackars tvångsmatade gäss som inte spyr lär orsaka prisfall på foie gras-marknaden. När det är exakt en månad kvar till valdagen, bestämmer sig nämligen Expressen för att dra igång en serie om invandrares livsöden i det nya landet Sverige. ”Här ser du viktiga pusselbitar i det moderna Sverige”, förkunnar reportern Diamant Salihu.

Här ser du ett typexempel på surrogat, säger jag. Expressen visar att det minsann har invandrat frejdiga och handlingskraftiga människor. Tidningen vill att debatten om migration ska handla om ifall man tycker att dessa människor ska tas upp i en svensk gemenskap, eller om man vill köra ut dem. För säkerhets skull markeras detta genom publicering av några läsarkommentarer till artikelserien, där det enda riktigt kritiska inlägget utgörs av ett bittert dra-dit-pepparn-växter-mail. Därmed har Expressens läsare fått besked om mellan vilka två poler kampen står. Värme mot kyla. Gott mot ont. Rösta nu rätt i valet.

Motsättningen som målas upp är förstås genomfalsk. Ett fullständigt erkännande av invandrade och inrikes födda medborgares likställighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, samt uppskattning av alla goda insatser för samhället utan hänsyn till personlig bakgrund, kan självfallet förenas med en minskning av invandringen. Det finns övergripande samhällshänsyn, såsom arbetsmarknaden, de offentliga finanserna och – hör och häpna – landets kulturella sammansättning, som alla världens stater måste beakta när regler för migration ställs upp. ”Men i Sverige gör man väl inte någon kulturell skillnad”, kanske någon invänder. Inte? Har vederbörande hört talas om den fria rörligheten och rätten till bosättning inom Norden? Eller känns EU och EES-samarbetet bekanta? Expressen vill emellertid inte ha någon genomlysning av dylika frågor. Expressen vill att motsättningen ska bestå i ifall jag gillar Adelaide Nkembi, 28, eller ej.

Många medborgare ser igenom propagandan och vägrar låta sig matas. Åtskilliga andra känner säkerligen intuitivt att någonting är fel, men har inte riktigt förmått peka ut var tankefelet sitter. Båda dessa grupper drivs förstås i sverigedemokratisk riktning av de toppolitiker och politiska journalister som månglar ut alla dessa hårt kryddade surrogat. Detta i brist på alternativ. Vilket sedan leder till att alla börjar gräva i och vända ut och in på SD, istället för att redogöra för de verkliga politiska vägvalen och ge medborgarna ärliga, relevanta svar.

Jag tror att svenska väljarkåren är utled på surrogat. Kandidater till de beslutande församlingarna från Alliansen och från Socialdemokraterna: ge er nu i kast med de verkliga frågorna. Ni har knappt en månad på er. Inte för att jag tror att ni kommer att göra det under denna knappa tidsrymd, präglad av partipiskor och enade fronter. Men ni borde.

Ytterligare lästips: Den goda nattsömnen av Johan Westerholm; boken Frommare kan ingen vara av undertecknad

Om synen på Förintelsen som en israelisk tillgång

Publicerad den av

På sistone har olika skribenters utfall på nätet mot staten Israel och mot det judiska folket uppmärksammats ett flertal gånger. Det senaste tillskottet är en miljöpartistisk politiker i Stockholm. Man skulle kunna säga att hon gör en antiisraelisk klassiker, nämligen att jämställa Israel och Nazityskland, med tillägget att Israel skulle försöka rättfärdiga sitt agerande med hänvisning till Förintelsen. Sedan kommer de vanliga antisemitiska harrangerna om de inflytelserika judarna, o s v.

Jag har skrivit om det i min bok och jag upprepar det här: trenden att alla jämt och ständigt ska utgjuta sig på nätet, för att sedan få gruppstryk för något olyckligt ordval som har tillkommit i upphetsat tillstånd, är vansinnigt osund. Jag är inte alls glad för denna ”sätta-dit-din-motståndare-för-någon-formulering”-lek. Icke desto mindre går det inte att blunda inför det mönster av antisemitiska tankefigurer som så tydligt har framträtt i sociala medier på sistone.

Förhållandet mellan antisemitism och antiisraelism är inte helt enkelt att reda ut. Givetvis måste inte svårförklarligt hat eller dubbla standarder riktade mot Israel bygga på antisemitism. Samtidigt är det många som under efterkrigstiden har konstaterat att eftersom ren antisemitism inte längre är comme il faut, tycks en del istället ha tagit omvägen via irrationell demonisering av staten Israel. Den nya staten blev ”nationernas jude”, enligt denna analys.

Den ständigt upprepade kopplingen mellan Förintelsen och Israel är ett område där helt ogrundade påståenden florerar fritt, såsom vi redan har sett. Detta sker även i mer nedtonad och finstilt form i etablerade massmedier. DN Kulturs chefredaktör Björn Wiman bidrar med ett inlägg i genren, när han försöker analysera en nyutgiven roman av en ung israelisk författarinna. Wiman skriver, med hänvisning till Avraham Burg, som bland annat är före detta talman i israeliska parlamentet Knesset (och långt åt vänster), att landet måste upphöra med utnyttjandet av Förintelsen som ett slags trumfkort. Wiman skriver följande:

”Stoltheten över det nya triumferade, men skräcken från det förflutna levde kvar under ytan. Det är den som nu på många håll går igen i form av påklistrad propaganda – när landets ledare i dag ställer sitt agerande i relation till Förintelsen begär de också att allt ska vara dem tillåtet: den destruktiva och omänskliga ockupationen, det brutala militära övervåldet och den skriande likgiltigheten inför civila dödsoffer under den senaste månadens krig.”

Då undrar jag: vem av landets ledare ställer idag sitt agerande i relation till Förintelsen? Vem? Inga namn nämns, eftersom Wiman förmodligen inte har några sådana i rockärmen. Att Förintelsen har inverkat på Israels mentalitet är självklart; konstigt vore väl annars. Såsom Wiman själv nämner tidigare i sin text, vilket ju delvis förtar hans poäng i det citerade stycket, är förhållandet dock tilltrasslat. Det stickades aldrig någon offerkofta när staten var ung. Hur sjukt det än låter idag, uppfattade 50-talets statsetablissemang Förintelsen som snudd på skamlig för det judiska folket och svårförenlig med den nya nationella självbilden.

I den roman som utgör något slags varp för Wimans väverier, nämns, enligt honom, Förintelsen bara en gång i förbifarten, vilket inte hindrar honom från att göra följande tolkning:

”Likväl är den fullt närvarande i deras [soldaternas] vardag. Som när släkten samlas där vid inryckningen, applåderande som för att tysta rösterna från sitt lands förflutna – och gråtande över dess framtid.”

Jag har inte läst romanen ifråga, men den episod som Wiman återger, då hela tjocka släkten kommer för att med gråt och applåder ledsaga sin soldat vid inryckningen, för snarare mina tankar till en orientalisk-judisk familj än en med europeiska rötter. Är det inte snarare så att det är Wiman som ser Förintelsen överallt, precis som alla dessa identitetspolitiker som hittar ”strukturer” av varjehanda slag, var de än vilar sin blick?

Föreställningen att Israel innehar Förintelsen som ett slags skuldebrev med Europa som utställare, mot vilket staten försöker kvitta allt hävdat övervåld i de palestinska områdena, vandrar ständigt runt i Europa och dyker upp i alla möjliga sammanhang. Emellertid är det en föreställning som lever starkare i europeiska medvetanden än i verkligheten. Och möjligen hos en och annan israelisk vänsteraktivist. Men om någon utländsk journalist skulle skriva om den politiska situationen i Sverige, skulle vi då råda vederbörande att hålla sig till Göran Greider och Helle Klein?

Dessutom förutsätter tanken om Förintelsen som en nutida tillgång någonting som i högsta grad kan diskuteras, nämligen i vad mån det över huvud taget förekommer något militärt övervåld i exempelvis det senaste Gazakriget. På så sätt används även tankefiguren för att upprepa någonting diskutabelt, utan att riskera att motelden kommer att riktas dit.

Ondskans origo

Publicerad den av

Internationell politik kan vara besynnerlig i all sin nyckfullhet och brist på konsekvens. År 2003 invaderades Irak av en västerländsk allians, efter att världen hade fått höra att landets regim utgjorde en tredjedel av ”ondskans axel”. Utan tvivel var Saddam Husseins regim en blodtörstig diktatur, med bruk av kemiska vapen som motbjudande specialitet. Förevändningen för att anfalla var dock att kärnvapen skulle vara inom regimens räckhåll, vilket visade sig vara ett rent falsarium. Massiva interventioner av detta slag är dessutom en ytterst svår och kostsam historia, vars följder bevisligen är svåra att förutse.

Idag håller en i jämförelse med 2003 års Irakregim betydligt instabilare aktör på att organisera sig och stärka sin ställning i östra Syrien samt västra och norra Irak. I det här fallet möts flera ondskefulla axlar i en vedervärdig origo. Ideologiskt är det någonting av det mest avskyvärda som världen har skådat, utan tvivel i paritet med nazismen under andra världskrigets sista år. Den relativa instabiliteten kan dessutom vara en övergående fas. Trots detta, är intresset från USA än så länge måttligt, medan Europa förefaller vara helt paralyserat, förmodligen på grund av rysk huvudvärk och inrikespolitiska bekymmer.

Nyhetsbolaget Vice News har än så länge lagt ut två delar i en serie reportage om Islamska staten. Jag råder alla att se dessa skildringar. Någonting som hela tiden kommer upp bland mina tankar är alla likheter med nazisterna. Man återfinner samma gamla föreställning om att en historisk oförrätt har begåtts. Samma hjärntvättning av barn och ungdomar. Samma avgudadyrkan av en statsbildning, om än i det här fallet i dess roll som förment tjänare av förment gudomliga påbud. Man har till och med funnit en egen handhälsning och ett eget ”sieg heil” att använda vid hetsiga massmöten. För att inte tala om, givetvis, vilka illdåd som redan utförs.

Flera tusen europeiska medborgare beräknas ha ställt sig i dessa avskums led. Den aktiva terrorbekämpning som skedde i början av 00-talet, då al-Qaida jagades världen över med såväl legitima som illegitima metoder, står i bjärt kontrast till dagens loja avståndstaganden. Skulle Usama Bin Laden ha tillåtits grunda en egen stat mitt i Levanten för tio år sedan? Helt otänkbart. Men nu är vi i stort sett där.

Europa borde omedelbart skicka stridsflyg till området och bistå USA i försvagningen av terroristernas militära förmåga. Det finns ingenting att vänta på, såvida man inte är intresserad av ett allt starkare motstånd.

De europeiska medborgare som har anslutit sig till Islamska staten har förrått de stater de är medborgare i. De har förrått civilisationen. Har exempelvis Sverige tillräckliga lagliga och polisiära resurser för att ta hand om dessa förrädare, om och när de återvänder? Är detta över huvud taget någonting som bekymrar svenska politiker?

Just nu upplever jag tyvärr dessa frågor som rent retoriska.