Avnjut skönandarnas konst; gör dem inte till politiker

”Von der Puszta will ich träumen”, dundrar Zarah Leander ur mina högtalare. Kanske Sveriges största vis- och schlagerartist genom tiderna. Hon sålde sig till den statliga filmproduktionen i Tredje riket fram till 1943. Moraliskt oförlåtligt. Hennes stämma är vidunderlig. Lyssna gärna när hon i mogen ålder framför Vilja-sången ur Den glada änkan. Ståpäls, som idrottskommentatorer brukar säga.

Apropå Den glada änkan och Franz Lehár – där var det väl också lite si och så med avståndet till Tredje rikets mördarregim, eller? Men Lehár hålls, på goda grunder, för att vara operettens störste kompositör. Leendets land; ”Dein ist mein ganzes Herz”. En glimt av österrikisk-ungersk högkultur, alldeles innan den gick under.

Sådant ställer en gammal fråga på sin spets, nämligen möjligheten att skilja mellan verk och person; mellan konst och konstnär. När samhället förmår göra en sådan distinktion, bör detta ses som ett sundhetstecken. Vad gäller privatliv och politik, har ju skönandar ofta visat sig ha ett ovanligt dåligt omdöme. Det samhälle som gör stor sak av upphovsmännens personliga eller politiska vandel, utgår från att det inte går att uppskatta skönhet för skönhetens skull. Det är ett samhälle som äts upp av den totalitära, antiborgerliga föreställningen att allt är politik; att allt innebär något slags moraliskt ställningstagande.

Sångerskan Malena Ernman är ett exempel på hur denna totalitära föreställningsvärld flyttar fram sina positioner. I veckan som gått har hon drivit en kampanj i sociala medier mot att Birgit Nilsson ska figurera på de nya 500-kronorssedlarna med en scen från en Wagner-opera i bakgrunden. Richard Wagner var en glödande antisemit, och kom även (lång tid efter sin död) att bli inspirationskälla åt nazisterna. Adolf Hitlers fascination inför Wagner är någonting Ernman ständigt återkommer till, samtidigt som hon bedyrar att hon inte ägnar sig åt guilt-by-association. En annan undrar då förstås varför hon ständigt kommer dragande med Hitler, som inte ens var avlad när Wagner dog. Menar hon att Wagners antisemitism är inbakad i hans operor; att hans tonskalor och mystik i sig själva är antijudiska, vilket bevisas genom hänvisningen till hans sentida beundrare? Jag vet inte. Skulle Ernmans tankegångar gå åt det hållet, är hon, paradoxalt nog, inne i samma dimmiga, antisemitiska idévärld som Wagner själv.

Ernmans neototalitära bannor av 500-kronorssedeln väcker fler frågor. Får man lyssna på Zarah Leander? Varför stanna vid Wagner?

Jag har ett nytt scoop åt Ernman, om hon vill fortsätta med korståget mot förbjuden – eller ska vi säga urartad? – konst. Birgit Nilsson är även känd för att ha spelat huvudrollen i operan Salome av Richard Strauss. ”De sju slöjornas dans” från den operan brukade åtminstone förr spelas som ackompanjemang till SVT:s testbild. Richard Strauss var inte någon Wagnersk protonazist, han var i själva verket nazist, och blev till och med något slags kulturminister för Tredje riket under 30-talet, innan han föll i onåd och byttes ut. Se så, Ernman, där har du någonting nytt att storma mot. Dels dyker La Nilsson ånyo upp i dåligt sällskap, dels är det självaste SVT som har präntat in huvudnumret ur nazistens opera i oskyldiga svenska barns hjärnor under 80- och 90-talet.

Värst tycker jag ändå att DN:s kulturredaktör Björn Wiman har betett sig i veckan som gått. Han går nämligen steget längre än Ernman och försöker solka ned såväl Birgit Nilsson personligen som Skåne i samma andetag. Han har nämligen funnit en formulering i Nilssons självbiografi som osar gammal stereotyp: den närige, judiske ockraren à la Shylock. Att judar ofta har varit framgångsrika affärsmän i Europa ända sedan medeltiden, och i USA under 1900-talet, är ett faktum. Att detta har använts av antisemiter genom tiderna är likaså ett faktum. Att Nilsson faller in i en stelnad föreställning om den judiske affärsmannen i den passage som Wiman citerar, är odiskutabelt. Gör detta Nilsson till antisemit?

Wimans inlägg är försåtligt och oförskämt. Varför föranleder Malena Ernmans uppgörelse med Wagner-motiv på 500-lapparna Wiman att framhäva en olustig stereotyp från Birgit Nilssons memoarer? Och hänvisningen till ”den skånska antisemitismen”? Här ser vi plötsligt en antydd skuldbeläggning som går betydligt längre än vad Ernman har vågat gå. Ingen rök utan eld. Kan det vara så att Nilssons förkärlek för Wagner-operor beror på…? Ja, ni ser. Wiman vet mycket väl vad han gör, när han publicerar en artikel med detta innehåll i en debatt som från början handlade om lämpliga sedelmotiv.

Apropå Skåne, innebär 500-lappens nya avbildningar ett symobliskt skifte av ett helt annat slag, som inte tycks ha uppmärksammats i riksmedia. Birgit Nilsson är från Västra Karup på Bjärehalvön, och en bild av Skåne och Öresundsbron ska tydligen pryda sedelns baksida. Omkastningen i förhållande till dagens bild på Karl XI kunde inte vara större. I stället för den brutale försvenskningskungen som gjorde upp med det danska återerövringsförsöket utanför Lund 1676 i det blodigaste slaget någonsin mellan brödrafolken, får vi en bild av Skåne och bron mot väster, likt en symbolisk återförening.

Däri ligger en viss skönhet och, ja, en liten upprättelse. Med eller utan Wagner.

Annonser

Därför väcker utnämningen av Alice Teodorescu känslor

Inom den svenska tidningsvärlden har Göteborgs-Postens utnämning av juristen och debattören Alice Teodorescu till politisk redaktör vållat debatt. GP:s ledarsida är officiellt liberal, vilket ska förstås som socialliberal. Denna orientering delar GP:s ledarsida med flertalet andra tungviktare, såsom DN, Sydsvenskan, UNT och Expressen. Teodorescu hålls dock av många för ”konservativ”, eller, som hon själv uttrycker saken, ”liberalkonservativ”. En del tar i från tårna och lägger till ett ”ultra-” som förled till ”konservativ”, vilket ska förstås som hu och tvi vale.

Riksdagsmannen Ali Esbati (v) finner rentav att Teodorescus karriärhopp är ett medialt genombrott för Sverigedemokraterna, men något annat uttalande var kanske inte heller att förvänta sig därifrån.

Det är svårt att inte förundras över reaktionerna. De som främst borde ha synpunkter, av vad slag de vara må, är GP:s läsare och de kvarvarande socialliberala ledarskribenterna på redaktionen. Märkligt nog kommer emellertid kritik farande från alla möjliga håll: från kultur- och ledarskribenter på andra tidningar; från fristående debattörer; från riksdagsledamöter. Frågan infinner sig: är GP statligt ägd? Har vi alla en ekonomisk eller ideell andel i denna dagsavis, utan att vi ens har blivit tillfrågade? Varför ringde ingen till exempelvis mig och bad om min åsikt, innan befattningen tillsattes?

Vad reaktionerna visar, är dels hur svårt det svenska etablissemanget har att hantera åsikter och politiska orienteringar som inte passar in i den avgränsade åsiktskorridoren, dels hur menlös – för att inte säga meningslös – den socialliberala ledarsidan har kommit att bli.

Om vi ska börja med det förstnämnda, är det väl ändå i slutändan GP:s ägare som avgör vem som ska städslas som ledarskribent? Och om nu denna tillsättning innebär en utmaning av den politiska linje som andra ledarredaktioner och kulturskribenter driver, är inte detta bara en syreberikning av debatten? Ängslan inför det avvikande är påtaglig. De som annars, i andra sammanhang, koketterar med att de gillar olika, gillar inte alls olika.

Men vad som framförallt faller i ögonen, är hur den (social-)liberala ledarsidan som institution i Sverige har utvecklats till att bli en sammanfattning av etablissemangets dogmer och svenskt samförstånd, fjärran från forna tiders utmaningar. Du som inte bor i Göteborg (och för all del även du som bor där), kan du nämna vem som skriver ledarartiklar för tidningen idag? Kan du peka på hur GP:s ledare har gett upphov till någon animerad diskussion på sistone? Samma fråga kan ställas om flera andra socialliberala ledarsidor. Om man bortser från enskilda skribenters signerade insatser, såsom Mats Skogkär på Sydsvenskan och Susanna Birgersson på DN, är det andefattigt värre. Att läsa huvudledarna i den socialliberala pressen är, ärligt talat, ofta lika intressant som att se målarfärg torka.

Att utnämningen av Alice Teodorescu väcker gensvar och motstånd, visar – utöver den kuriösa sammanblandningen av statlig och privat opinionsbildning – att hon, med sin dragning åt den konservativa tanketraditionen, har någonting relevant och omstritt att säga om samtiden. Detta till skillnad från den ledarsida som på sin höjd kan förmå en vänsterinriktad folkpartist och en och annan nymoderat att känna sig lite klok och fin till morgonkaffet.

Professor Harrison levererar lösa skott

De senaste dagarnas händelser i Frankrike har av naturliga skäl satt sordin på den inrikespolitiska debatten. För egen del har jag inte så mycket att tillföra i terrorfrågan. Jag har dock kunnat konstatera att när islamistisk terror flyttar fram sina positioner och angriper det fria ordet i Västvärlden, tycks mången svensk debattör vara fullt upptagen med att finna orsaker i allt annat än just islamistisk terror. Det där följer den gamla vanliga tankefiguren om att allt ont i själva verket måste stamma från vårt eget samhälle – ett slags inverterad kolonialism. George Orwells bevingade ord gör sig påminda:

”Att se vad som finns framför ens näsa kräver ständig kamp.”

Nåväl. Stiff upper lip. Vad jag faktisk avser skriva om denna gång är professor Dick Harrisons intåg i invandringsdebatten, då främst genom ett inlägg på hans SvD-blogg den 4 januari 2015. I inlägget utvecklar Harrison några påståenden som han kastade fram i ett tidigare debattinlägg, som väckte stor uppmärksamhet, och, tydligen, viss harm.

Vad gäller ett samhälles välmåga och migration, är min uppfattning ganska enkel: migration kan vara såväl förmånlig som betungande. Människan är en sammansatt varelse. Faktorer såsom kultur, utbildningsnivå, folkmängd, invandringsvolymer, styrelseskick, ekonomisk politik och målsättningar för jämlikheten i samhället inverkar alla på utfallet. Därför är professor Harrisons förbehållslösa påstående om att Sverige tjänar på immigration en väldigt märklig utsaga, hur goda avsikter han än har.

I Harrisons blogginlägg utvecklar och nyanserar han de väldigt generaliserande påståendena som fördes fram i debattartikeln. Hans intåg i debatten är i grunden bra, eftersom det kan leda till att ämnets komplexitet blir belyst. Men inlägget lider av två allvarliga fel: 1) historiskt/anakronistiskt russinplockande ur kakan, samt 2) slutledning som bygger på den nästan omöjliga konsten att jämföra med en kontrafaktisk historieskrivning (vad som hade hänt om…/om inte…). Jag ska ge exempel på dessa problem i det följande. Läsningen underlättas av om man har Harrisons text uppe på skärmen samtidigt.

Inledningsvis menar Harrison att ekonomen Tino Sanandajis kritik av hans första debattartikel i ämnet bygger på kunskapsluckor. Sanandajis huvudsakliga invändning lyder att Harrisons historiska exempel, såsom inflyttningen av tyska stormän och hantverkare under senmedeltiden, eller valloner under 1600-talet, är fullständigt irrelevanta när dagens situation ska bedömas. Detta av olika skäl. Sanandaji framhäver dock särskilt de små kvantiteterna och den expertis (s k braingain) som dessa invandrare bidrog med. För egen del skulle jag dessutom vilja lägga till kulturell närhet och skillnaderna i styrelseform och samhällsstruktur mellan då och nu. En invandrad vallon som bidrar med råd och dåd inom 1600-talets gruvnäring är väl närmast att jämföra med en invandrad polsk kirurg av idag. Här har vi ett typfall av fel nr. 1), d v s historiskt russinplockande. Få kritiker av dagens svenska belägenhet har någonting emot att polska kirurger får arbetstillstånd (eller ”burskap”, som det hette på 1600-talet). Men vad gör Harrison? Han väljer att enbart kritisera Sanandaji för att denne inte har förstått att en del tyskar minsann även bodde och verkade utanför stadsmurarna. På vilket sätt tar en sådan detalj udden av Sanandajis huvudsakliga kritik? Inte ett dyft.

I nästa stycke fortsätter russinplockandet. Ferdinand och Isabells utvisningar av judar och morer från Iberiska halvön 1492 kan väl platsa som en av de största nationalekonomiska blundrarna genom tiderna. De var per definition flyktingar när de, i första hand, anlände till det växande Osmanska rikets domäner. Om man ska jämföra med dagens förhållanden, skulle väl närmast en utvisning av alla med ostasiatisk härkomst från USA kunna komma i närheten av detta vansinniga påbud. Frankrikes förföljer av sina protestanter torde hamna i samma kategori. Till mottagarnas stora glädje och båtnad.

I det följande stycket, bemöter Harrison kritiken av hans jämförelser mellan äpplen och päron. Han vet förstås att genomsnittsutbildningen bland ankommande inom asyl- och familjeföreningskategorierna inte är särskilt hög, även om det finns undantag. Då hänvisar Harrison åter till judarna – denna gång den östeuropeiska ashkenaz-judenhetens utvandring till USA runt sekelskiftet 1900. Utvandrarna var i regel fattiga och många hade säkerligen luckor i sin (sekulära) bildning. Problemet med Harrisons hänvisning är att ashkenaz-judenheten förefaller vara en formidabel framgångssaga var den än sätter sina bopålar. Sannolikt finns det djupt liggande kulturella orsaker till detta – däribland inställningen till utbildning. Det är vanskligt att generalisera utifrån judisk migration. Vidare infinner sig frågan ifall europeisk migration till USA runt sekelskiftet 1900 ger upphov till samma utmaningar som migration från Mellanöstern och Afrikas horn till de nordeuropeiska, jämlikhetssträvande samhällena under 2010-talet.

Sedan ger sig Harrison i kast med hans, enligt egen utsago, missförstådda påståenden om vem som byggde Sverige och invandrarnas bidrag härvidlag. Han ser ett samband – en korrelation – mellan perioder av (förhållandevis) stor invandring och särskilt intensiv utveckling av landet. För det första kan det mycket väl vara så att den specifika invandring som då ägde rum bidrog stort. För det andra kan det även vara så att orsak och verkan också går åt andra hållet – d v s att god ekonomisk utveckling föregår tillströmningen av folk. För det tredje dyker problem nr. 2) (se ovan) upp i detta resonemang. Hur hade Sverige utvecklats om det av någon anledning inte hade skett någon inflyttning under någon eller några av de nämnda perioderna? Här drabbas ofta svensk migrationsdebatt av ostkupans syndrom – man glömmer helt omvärlden (trots ämnets mellanfolkliga natur!). Är exempelvis länder som inte har haft en betydande inflyttning under efterkrigstidens välfärdsutbyggnad i betydligt sämre läge idag än Sverige? De som ankom till Sverige har i högsta grad deltagit i utbyggnaden av välfärdssystemen och bidragit till deras finansiering. Gott så; all heder för det. Om de av någon anledning inte hade kommit, följer däremot inte automatiskt att Sverige per capita vore fattigare.

De två därpå följande styckena i Harrisons inlägg kan förbigås här, då jag inte har något särskilt att tillföra. Och de styckena tillför ju inte heller särskilt mycket i debatten.

Avslutningsvis förklarar Harrison att hans syfte inte har varit att omvända rasister, eller ens dem som han benämner invandringskritiker. Hans ändamål med sitt tidigare inlägg var att ge ammunition åt personer som vill försvara den nuvarande ordningen. Men, som vi har sett, levererar historieprofessorn mestadels lösa skott. Harrison har nämligen en agenda. Han vill inte att invandring över huvud taget ska betraktas som en källa till problem. Aldrig någonsin.

Men om det visar sig att det är lika meningslöst att fråga ifall invandring alltid i sig själv är förmånlig för mottagarlandet, som ifall ett företag alltid tjänar på att nyanställa?

Därför är decemberöverenskommelsen odemokratisk

Den konstitutionella demokratin, med inbyggd maktbalans och begränsning av flertalets makt över mindretalet, har visat sig svårslagen som styrelseskick. Man måste dock ha klart för sig att denna typ av folkstyre inte vidmakthålls av några inledningssidor i en lagbok. Den bygger på sådant som tradition, ömsesidig tillit och politisk kultur. Om varken makthavarna eller folket är besjälade av den konstitutionella demokratins principer – dess anda – är det en smal sak att avveckla demokratin i exakt den ordning som författningen föreskriver.

175 riksdagsledamöter kan mycket väl besluta att de återstående 174 ledamöternas huvuden ska pryda räckena längs Stockholms ström. För detta krävs det dock en grundlagsändring, varvid ett mellanliggande val blir nödvändigt. Tanken är att medborgarna genom val till riksdagen ska få tillfälle att ta ställning till den föreslagna ändringen. Det är ju inte säkert att de 175 ledamöterna har varit särskilt tydliga i den senaste valrörelsen om sina planer för Stockholms försköning. Valutgången blir då avgörande för förslagets öde.

Exemplet ovan är måhända hårdraget (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen) och orealistiskt, men det illustrerar på ett tydligt sätt att det finns en vits med grundlagar som inte låter sig ändras i ett huj. Det folkliga medbestämmandet som möjliggörs genom riksdagsvalet tjänar inte bara som garant för att folkviljan ska få genomslag, utan även som potentiell nödbroms när exempelvis makthavarna hyser lägre tankar om den konstitutionella demokratin än vad folket gör. Och inte har berättat om sina idéer före det senaste valet.

Det sistnämnda för oss till det gångna årets decemberöverenskommelse, innefattande sex riksdagspartier, vilka tillsammans företräder ca 80 % av riksdagen. De har, som bekant, enats om ett upplägg som innebär att den största av de två partikonstellationerna både tillförsäkras regeringsmakten och bifallen budget, som om den stöddes av en riksdagsmajoritet. Merparten av oppositionen förpliktar sig helt enkelt på förhand att inte fälla kommande budgetpropositioner. Man har enats om viktiga ändringar i formalia; i de demokratiska spelreglerna.

Den svenska författningen stadgar emellertid att det högsta beslutande organet utgörs av riksdagen i sin helhet, vartill väljarna utser sina ledamöter enligt ett proportionerligt valsystem. Principen om riksdagsmajoritetens rätt att bestämma gäller och inte ens en majoritetsregering kan vara 100 % säker, eftersom avfall från partilinjen kan ske. Den som till äventyrs bildar minoritetsregering lever förstås ännu osäkrare. Så har lagstiftaren, och indirekt folket, velat ha det i majoritetsprincipens namn.

Men genom en intern överenskommelse, framkastad under en presskonferens mellan jul och nyår, har sex partiledare, som anser sig ha fullmakt i ärendet att företräda 80 % av riksdagen, bestämt sig för att frivilligt tillämpa nya regler. Har Sveriges väljarkår tillfrågats genom ett riksdagsval? Nej. Har upplägget presenterats inför det senaste riksdagsvalet? Nej. Har partierna ens bemödat sig om att försöka förankra idén internt i partiorganisationerna? Nej.

Därför är uppgörelsen en spottloska i den svenska demokratins anlete. Därför är uppgörelsen en uppvisning i förakt för medborgarna och för de sex partiernas medlemmar.

Demokratin bygger på att vi inte plötsligt kommer överens om att strunta i den. Om de sex partiledarna hade enats om att riksdagsledamöterna framöver kommer att rösta enligt en inhyrd diktators befallningar (eller enligt en lottdragning, eller enligt den där bläckfisken som spådde i senaste fotbolls-VM), vore detta genomförbart på samma sätt som det man nu har kokat ihop. Grundlagen bestämmer nämligen inte över hur politiska partier och riksdagsgrupper frivilligt väljer att handla. Men vore ett sådant förfarande odemokratiskt? Utan tvivel. Den politiska kulturens förhållningssätt och lojalitet visavi de demokratiska principerna är och förblir en del av en sund, balanserad demokrati.

Därför måste uppgörelsen bli en kostsam historia för det politiska ledarskap som står bakom densamma.