Hvad vilja de framtida borgarna?

I ett uppmärksammat debattinlägg i torsdags kungjorde Josefin Utas, som sedan flera år har varit en självständig och skiljaktig stämma inom Miljöpartiet, att hon lämnar partiet och ansluter sig till Borgerlig Framtid (BF). Någon vecka dessförinnan hade Kristdemokratiska Ungdomsförbundets distriktsordförande i Värmland, Simon Sjögren, också deklarerat sin övergång till BF. Åtskilliga nya medlemmar har strömmat till och det sker förstärkningar regionalt i framförallt de folkrikare regionerna. BF ska nu hålla sitt riksårsmöte den 19 mars, vilket lär bli en intressant tillställning.

Möjligen är detta starten på någonting nytt som kan förändra svensk politik på djupet.

Borgerlig Framtid bildades främst som en protest mot att allianspartierna har misslyckats kapitalt i flera avseenden. Det hela tog lite fart i samband med den lika uppseendeväckande som förödande Decemberöverenskommelsen. Nu, när DÖ formellt sett är dödförklarad, vissa allianspartier tycks ägna sig åt viss omprövning och migrationspolitiken har kastats om, kan man kanske fråga sig vad BF ska vara bra för.

Svaret ligger delvis i partiprogrammet, delvis i den demokratiska stagnationen i Sverige.

Poängen med det nya partiet är större än att strida mot tillfälliga pakter och låsningar. Partiprogrammet lägger grunden för att ta en värde- och kulturkamp mot den söndringsideologi som har hegemoni i Sverige. Om man ska sätta etiketter, blir det förnuftig konservatism blandad med frihetlighet. Märk väl att avsnittet om den svenska demokratin och demokratiska reformer är särskilt utvecklat.

Vidare tror jag att många delar min bedömning att de etablerade partierna i Sverige i mångt och mycket har förlorat sin demokratiska legitimitet. Av olika skäl har de partierna vuxit ihop med statsapparaten och blivit dess utskott. De fungerar som kampanjorganisationer, utan egentligt behov av några medlemmar. Deras agerande under de senaste åren inger inget förtroende. Dessa strukturella och demokratiska problem tycks inte kunna lösas på annat vis än att nya gräsrotsrörelser bildas.

Vilket just nu kan vara på väg att ske.

Jordens salt

MerDet goda samhället. Utdrag:

Excentrikern, det vill säga personen som går i otakt med tidsandan och dess konventioner, är jordens salt. Excentrikern kan vara besvärlig och passar sällan in i en strömlinjeformad organisation, där alla samfällt ska sträva efter samma mål och dela samma ”värdegrund”. Att en sådan person kan bli svårplacerad som anställd i ett privat företag är uppenbart. Inom staten och – inte minst – inom akademin, är däremot egensinnighet och viljan att gå sin egen väg betydelsefulla egenskaper.

Måhända ligger det i rikspolischefens natur

InläggDet goda samhället. Utdrag:

”Dan Eliasson är en ämbetsman som har gjort karriär inom socialstaten – inom det välfärdsindustriella komplexet. Han har tidigare innehaft befattningar av politisk natur, däribland som statssekreterare åt Thomas Bodström (s). Vidare har han varit generaldirektör på Migrationsverket, därefter på Försäkringskassan. Någon gedigen polisiär bakgrund har han inte. Mer av omhändertagande tätting än snarstickande skorpion. Även när ungen som kläcks råkar vara en gök.”