Jag är Malmöbo. Staden har kommit att bli hemstaden för min del.

De kriminella gängens aktiviteter kastar sedan länge en allt större skugga över oss som bor här. Angrepp med skjutvapen och sprängningar har blivit vardagsnyheter. Mordet i förrgår var bland det mest avskyvärda som hittills har skådats när det gäller gängbrottslighet, men vi har sett utvecklingen pågå länge nu. Såväl i Malmö som i andra städer. Och infektionen i Sverige sprider sig nu till andra länder – inte minst till våra nordiska grannar – vilka snart lär vidta åtgärder för att freda sina territorier.

Upprördheten på sociala medier går nu inte att ta miste på. Justitieminister Morgan Johansson och andra toppolitiker, vilka växelvis har suttit vid makten under en längre tid då läget steg för steg har förvärrats, tycks tävla i att uttrycka sin ilska mot de kriminella. De möts av frustration och glåpord.

Det har jag förståelse för.

För om det är något som gör mig förbannad, är det hur makthavare i den högsta toppen kastar ur sig fördömanden och att det nu är dags att spotta i nävarna, när de själva har suttit på samma nävar i riksdag och regering år ut och år in. Nej, ännu värre, de har aktivt använt nävarna för att driva igenom en politik som mycket starkt har bidragit till gängvåldet, otryggheten och den ekonomiska brottsligheten. Och pekat finger åt dem som har varnat och påvisat samband mellan den förda politiken och Sveriges väg mot att bli ett land där kontrollen är förlorad till maffiagrupper. Fördömandena har riktats mot oss. Glåporden har riktats mot oss, för att vi har föreslagit sådant som att:

• Vi måste tala öppet om problemen, utan att bli kallade för svartmålare, Putins nyttiga idioter, populister, o s v.
• Vi måste helt lägga om invandringspolitiken för att vända den långsiktiga utvecklingen.
• Vi måste slå undan den ekonomiska basen för den organiserade brottsligheten – allt ifrån narkotikapolitiken till de svenska bidragssystemen och naiviteten kring socialförsäkringarna måste ses över.
• Vi måste sätta grova brottslingar bakom lås och bom under lång tid.
• Vi måste sänka straffmyndighetsåldern så att verkningsfulla medel kan tas till i god tid mot ungdomar på glid.
• Vi måste utvisa kriminella utlänningar, med livstids utvisning som självklar påföljd vid grova brott.
• Vi måste få ett slut på oklara och bedrägliga identiteter.
• Vi måste få ett slut på bilmålvaktsverksamheten.
• Vi måste införa nolltoleransmodellen i polisens brottsbekämpning.
• Vi måste en poliskår som är avsevärt större och närvarande permanent i problemområden.

Detta var bara tio punkter. Listan hade utan vidare kunnat förlängas till hundra.

Varför blir ni, etablerade toppolitiker, då förvånade när det kokar av frustration och ni blir personligen utpekade som ansvariga? Anser ni inte själva att ni har något som helst ansvar? Är det er egen uppfattning att Konungariket Sverige ska tillfogas ett u.p.a. – den gamla förkortningen för ekonomiska föreningar – efter sig? Utan Personligt Ansvar?

Sveriges medborgare behöver välja nya företrädare till de politiska församlingarna. Någonstans är gränsen för vad etablissemanget kan komma undan med nådd.

Riksdagen öppnar arbetsåret 2019/20 den 10 september kl. 14.00. Ett initiativ har väckts av en bekant till mig, Björn Lunderquist, om att göra väsen av sig under en minuts tid den dagen exakt kl. 14.00. Vi medborgare behöver göra veterligt att vi inte längre godtar någon form av status quo och att saker och ting bara fortgår och blir vad de blir.

Vi vill inte ha Sverige u.p.a. Vi vill ha Sverige m.p.a – Med Personligt Ansvar. Det är dags att säga ifrån och bidra till förändringen.