Anklagelserna i DN står inte paranoian hos halvdiktaturer långt efter

Människan är ett flockdjur som söker tillhörighet, bekräftelse och status i flocken. Om en grupp hotas eller påstås vara hotad, blir reaktionen från dess medlemmar snabbt både hätsk och oförsonlig. Därför är antydningar om förräderi – att man spelar under täcket med någon annan, främmande flock – ett lika uråldrigt som effektivt vapen för att tillintetgöra politiska motståndare. Det kan räcka att så misstankens frö för att ändamålet ska uppnås.

Den senaste veckan har en spekulativ och osmaklig debatt åter dragit i gång om vissa mediers och vissa debattörers kopplingar till Ryssland i allmänhet och ryska påverkansoperationer i synnerhet. New York Times publicerade nämligen en lång artikel om hävdad rysk påverkan i den svenska samhällsdebatten. Uppgifterna i NYT bygger delvis på några artiklar som Dagens Nyheter publicerade under år 2017 om Autodoc, som är ett Berlinbaserat bolag som annonserar i olika alternativmedia. Bolaget påstås ha ryska och ukrainska ägare/intressenter och annonsera av politiska skäl. New York Times-artikeln uppmärksammades förstås genast i svensk riksmedia, där en ny vända togs i vad som kan liknas vid journalistisk rundgång (svenska medier skriver, varpå New York Times återger, varpå svenska medier skriver om New York Times…). Och precis som vid rundgång i en ljudanläggning blir missljudet bara värre och värre.

Nyheter Idag, där jag har ett delägarskap, tas upp i NYT-artikeln. Det anmärkningsvärda är att NYT inte konkretiserar på vilket sätt just Nyheter Idag skulle ha graverande ryska förbindelser. Tidningen har inget och har heller aldrig haft något annonsavtal med Autodoc i Berlin, vilket man felaktigt får intrycket av när man läser NYT-artikeln. Det enda av någon som helst betydelse som lyfts fram är att tidningen får en del trafik genom länkning från utländska hemsidor, vilket dock utgör liten andel av den totala trafiken. Bland dessa utländska hemsidor påstås engelsk- och norskspråkiga sidor vara dominerande, och det förtjänar att upprepas att det handlar om andra aktörers länkningar. Hela resonemanget tycks pysa ihop till en variant av ”ansvara för din svans”, d v s ett ovanligt dåligt försök till guilt-by-association, där Ryssland dessutom verkar tappas bort på vägen.

Men vad hjälper det att New York Times vad Nyheter Idag anbelangar kokar soppa på en spik, när vi har svenska debattörer som älskar sådana anrättningar? I en sällsynt ohederlig huvudledare i DN, som fullföljer rundgången och höjer missljudet till en ny nivå, påstås det att flera nätpublikationer – däribland Nyheter Idag – ”har en rad mer eller mindre direkta kopplingar till Ryssland”. Fortfarande saknas det givetvis konkreta påståenden om vilka kopplingar som avses i Nyheter Idags fall; än mindre vilka bevisen är. Ja, bortsett från att DN åter nämner historien från 2018 om att Nyheter Idag fick del av offentliga handlingar från Utrikesdepartementet kort tid efter deras tillkomst i form av e-postkorrespondens med ledarskribenten Patrik Oksanen om ett möte med några människorättsaktivister från Ukraina. DN gjorde då stor sak av detta genom att påstå att det fanns misstanke om att Nyheter Idag fått tips om handlingarna till följd av signalspaning riktad mot UD och/eller ledarskribenten. Antydningarna om samröre med signalspanande aktör bemöttes av Nyheter Idags chefredaktör Pelle Zackrisson. Att det kan finnas andra, mer närliggande förklaringar till att Nyheter Idag snabbt kunde få tag på de helt offentliga handlingarna (vilket inte skedde dagen efter deras tillkomst, som DN fortfarande felaktigt påstår, utan nio dagar efter att första mailet hade skickats) spelade mindre roll för DN. Någon uppföljande artikel om vad som hände med de påstådda misstankarna har ej heller synts till.

Aftonbladet Putins moderater

Därefter har debatten fortsatt i riksmedia. Febriga debattörer bygger vidare på den tomma luft som DN och NYT rört upp genom att angripa enskilda moderata riksdagsledamöter, vars brott är att dela material från Nyheter Idag i sociala medier. De utpekas nu på fullaste allvar som Putins nyttiga idioter.

Ja, ni ser hur bygget bara fortsätter och tar nya riktningar, trots att grunden för det hela fortfarande är höljd i dunkel.

Att det pågår psykologisk krigföring och påverkansoperationer riktade mot Sverige med främmande makt som gärningsman verkar högst sannolikt. Emellertid blandas saker och ting som vanligt ihop i den svenska samhällsdebatten och orsakssamband blir helt bakvända.

För det första måste vi någon gång kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Vi måste både kunna utgå från att påverkansoperationer försiggår och att allt som ogillas av etablerade medier och politiker inte är följderna av utländsk påverkan. Sverige har nog med problem för att nyheter ska föras fram och debatter blossa upp vilka ger landets renommé en rejäl törn. Det verkar dock som att etablissemangets utgåva av lojalitet och fosterländskhet kräver att man måste påstå att allt är under kontroll i konungariket.

För det andra måste det otillständiga misstänkliggörandet utan klara belägg någon gång få ett slut. För visst känns tilltaget igen, detta att betrakta oppositionella politiker och medier som trolösa konspiratörer i utländsk sold? Var brukar sådana påståenden framföras i tid och otid? Just det, i diktaturer och i stater med makthavare som saknar respekt för rättsstat och demokrati. Och varför är det ett så vanligt tilltag från makthavarnas sida? Jo, just för att det lätt åkallar en instinkt hos folk som kan ha en enande verkan och avleda dess frustration över de ofta hemmagjorda samhällsproblemen på någonting främmande. Anklagelserna i DN står inte paranoian i sådana stater långt efter.

NI bild 180110

Det är fullt rimligt att vara på sin vakt och vara medveten om att utländsk påverkan säkerligen är en realitet, samt att det snurrar runt många hårt vinklade halvsanningar och rena lögner där ute. Det är lika rimligt att främst intressera sig för vad som är sant snarare än vem som är budbärare. Lögner och halvsanningar tillverkas och återanvänds på alla håll och kanter. Om ryska staten har ett intresse av att öka polariseringen i svensk samhällsdebatt, gör NYT och DN ryssarna en stor tjänst.

Och sist men inte minst: Soppa på spik smakar illa. Det vore bra om kända samhällsdebattörer kunde avstå från att delta i ett drev som är en direkt spegelbild av vad som försiggår i de stater som brukar pekas ut som skräckexempel när det gäller paranoia om att utländska intressen måste stoppas.

Annonser

Nya högerströmningar i vår omvärld

Partiet jag leder, Medborgerlig Samling (MED), har en ideologisk inriktning som kan sammanfattas som livsstilsliberalism och samhällskonservatism.

Människors livsval ska få ske så fritt som möjligt, med så liten statlig inblandning som möjligt. Människor ska vara så självständiga som det bara går, både ekonomiskt och intellektuellt. Civilsamhället ska spela en stor roll. Samtidigt ska samhället – den mänskliga gemenskapen – finnas, stärkas och underbygga vår demokratiska statsbildning. Förverkligandet av liberala värden bygger på en sammanhållen nation och att det finns gemensamma institutioner och en statsmakt som fungerar, som upprätthåller våldsmonopolet och rättsstaten. Utbildningsväsendet ska främja excellens. Det frihetliga samhället måste också ha tänder och kunna försvara de mjuka värdena och toleransen.

Vi ska ha ett samhälle av fria medborgare, vilket kan kontrasteras mot den autistiska liberalismens krav på frihet utan förståelse för frihetens premisser, samt mot vänsterns och socialkonservatismens betoning av olika kollektiv utan förståelse för frihetens betydelse och identitetspolitikens farligt splittrande verkan.

På sistone har jag noterat att dessa grunder har tagit sig uttryck i nya, framgångsrika partier i bl.a. Nederländerna och Israel.

Nej, jag är inte någon expert på nederländsk politik och jag är inte ute efter att ge något förbehållslöst stöd till företeelsen Forum voor Democratie lett av Thierry Baudet, men i Nederländerna verkar en stor väljarandel ställa sig bakom den typ av samhällsvision som jag har skissat på. Nu har det kommit till uttryck i Baudets nya parti, som har blivit det största partiet i regionalvalen. Detta är i sig intressant.

I Israel hålls det val den 9 april, och där förutspås det nya partiet Zehut (vilket, ironiskt nog, betyder identitet) under den tämligen ödmjuke och eftertänksamme Moshe Feiglin komma in i parlamentet och möjligen ha en avgörande betydelse för kommande regeringsbildning. Zehut står för ekonomisk liberalism, en friskolereform med svensk förebild, legalisering av cannabis, större åtskillnad mellan stat och religion och på sikt en fullständig annektering av Västbanken/Judéen och Samarien. D v s ingen palestinsk stat, men däremot viss möjlighet till medborgarskap på sikt, alternativt erkännande som minoritetsfolk utan medborgarskap. Partiet verkar vinna stöd från såväl traditionella högerväljare som från väljare som typiskt sett ”borde” rösta vänsterliberalt. I likhet med det nederländska exemplet är det inte min avsikt att stödja varje enskild fråga som partiet står för, men däremot vill jag framhålla det intressanta i att en rörelse som tveklöst får betecknas som höger dyker upp med en kombination av livsstilsliberalism och samhällskonservatism – och växer steg för steg.

Hur de nya partierna kommer att utvecklas återstår att se, men en sak är i vart fall tydlig: Liberalkonservatismen i just den mening som MED verkar för har nya företrädare i andra länder. De kan naturligtvis dra andra slutsatser än MED i olika sakfrågor, men i de stora penseldragen ser man likheterna: Ett engagemang för frihet och för den västerländska samhällsmodellen, men också kännedom om denna modells villkor för långsiktig överlevnad och blomstring.

Navid Modiri och den tänkande lyssnaren

Navid_558_highres-225x300

Det har publicerats ett antal kritiska artiklar under den gångna veckan riktade mot Navid Modiri i allmänhet och hans samtal med Ingrid Carlqvist i podden ”Hur kan vi?” i synnerhet. Det hävdas att Carlqvist ges fullt utrymme att breda ut sig om islam, idéer om judars inflytande över grunderna för den svenska invandrings- och integrationspolitiken, samt – sist men inte minst – en del utsagor om Förintelsen. Detta, enligt kritikerna, utan något nämnvärt motstånd från Modiris sida.

Efter att ha lyssnat på avsnittet måste jag först och främst påpeka att de sista minuterna i samtalet, då Förintelsen plötsligt slängs in, inte är någon lyckad konversation. Vad det än beror på, förefaller Modiri vara oförberedd på ett samtal om ämnet och för varken fram några relevanta fakta eller motfrågor. Det är synd. Carlqvist sätt att prata om Förintelsen är gäckande och insinuant. Korten borde ha synats, om ämnet nu tvunget skulle beröras. Lyssnaren lär inte bli klokare av detta.

Med detta sagt, måste jag dock framhålla att Modiris sätt att föra samtal med sina gäster – inklusive med Ingrid Carlqvist – är ett friskt alternativ till den vanliga skjutjärnsjournalistiken, som präglas av försöken att fälla och sätta dit den andre. Sådan journalistik behövs naturligtvis också, men den bör inte vara allenarådande. Hos Modiri ställs inte gästerna hela tiden i försvarsposition, utan får i stället utveckla sina budskap. Det innebär att lyssnaren kan få en ganska ofiltrerad version av vad gästen har att säga och ansvaret att värdera det som sägs flyttas också till lyssnaren. Ofta kan det vara befriande. Svagheterna i Carlqvists utläggningar om islam och om skälen till att Sverige har fört en aktiv politik för att göra samhället mångkulturellt framgår med önskvärd tydlighet. Som lyssnare måste man bara tänka.

Poddens andra säsong fortsätter. Den har en viktig roll att fylla i den svenska samhällsdebatten. När nu etablerade skribenter och kulturredaktioner angriper hela konceptet och försöker trycka ut det i kylan, är projektet värt ditt stöd!

 

Hänvisning till löpande uppdateringar

Som trogna bloggläsare och prenumeranter på inlägg har märkt har inte bloggen uppdaterats på länge. Förklaringen till detta är att det finns andra konkurrerande plattformar och att tiden för att hålla bloggen uppdaterad har blivit knapp. Om det inte finns något särskilt skäl för det, kommer uppdateringarna även fortsättningsvis att bli mer sporadiska.

Nu i valrörelsen hänvisar jag därför i första hand till:

1) Mina öppna Facebook-profiler, som har precis samma funktion som bloggen

https://www.facebook.com/ilan.sade.18

https://www.facebook.com/MEDIlanSade/

2) Mitt Twitter-flöde, som fortlöpande visas här i marginalen

3) Medborgerlig Samlings hemsida

4) Medbloggen

 

 

Nyheter Idag och ”ryska narrativ” – en sammanfattande slutreplik

NI bild 180110

Den 30 december 2017 publicerade Expressen en ledarartikel signerad Patrik Oksanen med rubriken ”Putins lakejer finns både till höger och vänster”. Artikeln inleder med att redogöra för en konferens i Moldavien med tydligt antivästlig agenda där författaren Jan Myrdal deltog i sällskap av Nya Tider. Att Myrdal alla dagar i veckan föredrar Moskva och Peking framför Washington är tämligen välkänt, och den egenskapen delar han tydligen med ett brokigt persongalleri.

Vad som sedan händer i ledarartikeln är att nättidningen Nyheter Idag, jag och Medborgerlig Samling plötsligt omnämns på följande sätt:

I Sverige ser vi hur rysk propaganda är det rådande narrativet på den högra kanten från Kent Ekeroths (SD) Samhällsnytt och Nyheter Idag, som drivs av ett bolag som ägs av Medborgerlig Samlings partiledare ordförande [sic] Ilan Sadé, och sedan vidare hela vägen till nazisterna i NMR.

På detta lämnade jag in en kort replik, vilken genast – i strid med god replikeringssed inom tidningsvärlden – bemöttes med en flera gånger längre motreplik från Oksanens sida. Flera sakfel finns i Oksanens motreplik, varav ett har pekats ut av Nyheter Idags redaktör Chang Frick.

I debatten i sociala medier har många reagerat mot den brist på proportioner och den guilt-by-association som kommer till uttryck i Oksanens ledarartikel. Likaså i blogginlägg. Dock har det även förekommit ett antal inlägg med innebörden att det finns någonting skumt och belastande i mitt ägande av bolaget som driver Nyheter Idag. Och när detta upprepas tillräckligt många gånger, blir det – apropå det ständiga talet om ”narrativ” – något slags sanning. Argumentum ad nauseam, kallas tydligen ett sådant felslut. Men det är just den här typen av fördummande drev och uppdelning i förutbestämda lag som jag vänder mig så starkt emot. Jag godtar inte själva premisserna för en sådan debatt!

För flera år sedan uppmärksammade jag att Nyheter Idag hade potential att bli en viktig tidning för nyheter och debatt, som kan fylla ett tomrum i det svenska medielandskapet. Den svenska tabloidpressen har ofta ett (ny-)vänsterperspektiv när det gäller innehåll och vinkel på artiklarna. Det fanns och finns ett stort behov av större öppenhet i rapporteringen om exempelvis brottslighet i förorterna. Det fanns och finns ett behov av grävande journalistik som vågar beträda ny mark. Nya röster behövs i debatten, med andra uppfattningar än den genomsnittlige kvällstidningskrönikörens politiskt korrekta tjafs. Det behövs också lite nya stilarter och en skvätt humor. Samtidigt finns det andra så kallade alternativmedia med extremt tendentiösa, entydiga agendor vilka jag inte skulle vilja se fylla ett sådant tomrum (vilket tyvärr delvis redan har skett).

Jag och Chang Frick har haft kontakt i många år, och därför blev det till slut naturligt för mig att i början av år 2016 gå in och stödja verksamheten med det jag kan göra. Det är ett ungt projekt med mycket begränsade resurser, men det utvecklas steg för steg. Jag är visserligen inte den typiske tabloidläsaren, men det betyder inte att jag inte ser behovet av en aktör som Nyheter Idag. Detta behov lär även vid det här laget ha bevisats genom flera viktiga avslöjanden och reportage.

Jag är ägare, inte redaktör. Det betyder att jag står bakom och stödjer verksamheten i stort, men jag deltar inte i det redaktionella arbetet (jag har både annat jobb och andra uppdrag att sköta). Lika lite som Aftonbladets och Expressens ägare kan skriva under på varje uppfattning eller vinkel som kommer fram i de tidningarna, kan jag göra detta beträffande det som Nyheter Idag publicerar. Här finns en rågång.

Nyheter Idag har tveklöst publicerat flera artiklar som skildrar ryska förhållanden eller politiska beslut på ett positivt sätt. Likaså finns det flera artiklar som är kritiska, samt allt däremellan. Finns det då några artiklar som exempelvis skildrar rysk politik på ett sätt som jag personligen tycker är alltför okritiskt? Självfallet är det så. Detta betyder inte att Nyheter Idag är en plattform för ensidig propaganda. Det betyder definitivt inte att Nyheter Idag genom guilt-by-association ska buntas ihop med alltifrån Jan Myrdals utrikespolitiska uppfattningar till nynazisters dito. Det betyder däremot att tidningen har en viss variation i innehållet och kan ha artiklar som förtjänar mothugg. Men ta då debatten i sak i de fallen, i stället för att kräla runt och viska ”skumt”, ”väcker frågor”, ”belastande”!

Som jag redan har nämnt accepterar jag inte premisserna för en sådan debatt. Det är just detta hysteriska misstänkliggörande, där en persons avsikter förutsätts vara de värsta innan motsatsen har bevisats, som står mig upp i halsen i den svenska debatten. Han är si, hon är så, rasisttroll hit, block dit. Jag verkar för yttrandefrihet i praktiken och en mångfald av uppfattningar och perspektiv. Jag samarbetar och konverserar gärna med personer som inte alltid har samma åsikter som jag. Hittills har jag aldrig blockat en kotte på Twitter, och då har jag ändå tagit emot ett och annat, om jag säger så.

Låt oss gå över till tuff men saklig debatt. Eller för att travestera det kritiserade citatet i Oksanens ledartext:

I Sverige ser vi hur misstänkliggörande och skuldbeläggning genom associering är det rådande narrativet på alla håll och kanter, från stora tidningsdrakar som liberala Expressen och Dagens Nyheter och sedan vidare hela vägen till spridarna av okvädningsord på Twitter.

Det är dags att bryta det mönstret.

Om etablissemangskritik och populism – noteringar med anledning av Sydsvenskans artikel

Sydsvenskan 171007 del 1

Sydsvenska Dagbladet publicerade i lördags en intervju med mig (bakom betalvägg och p g a upphovsrätt lägger jag inte ut allt här) som hölls i slutet av augusti. Enligt reportern skulle intervjun ingå i en större artikel om nya partier med etablissemangskritisk hållning. Visst, gott så, tänkte jag. Mer än så fick jag inte veta. I lördags visade det sig att man från början har haft avsikten att lägga in Medborgerlig Samling (MED) i en så kallad populistisk kontext och dessutom driva tesen att SD på något sätt skulle bana vägen för MED.

Det sistnämnda är fullständig gallimatias. SD är ett symptom, inte en orsak. MED finns för att framförallt Alliansen har förbrukat sitt förtroende hos många medborgare. MED förhåller sig inte till SD; MED förhåller sig till den verklighet vi ser och vad vi vill förändra. Det är för övrigt någonting som fler borde pröva. Flera etablerade partier och inte minst journalister har gjort SD till alltings måttstock och politikens medelpunkt. Denna bisarra övning intresserar inte MED. Det är kanske därför MED provocerar och journalister tvunget måste placera in partiet i förhållande till SD.

Vad gäller frågan om ”populism” – ordet som har blivit det nya ”rasism” efter Brexit och valet av Trump – är det på sin plats att reda ut ett och annat.

Inom ramen för den svenska demokratin har populism fram till nyligen främst varit ett epitet som man har klistrat på politiska förslag som är publikfriande och ofinansierade. Alla partier är i den meningen mer eller mindre populistiska, i synnerhet i valtider. Nu har dock begreppet omtolkats till att stå för en blandning av fientlighet mot makteliterna och folkförförelse med (alltför) enkla och ofta impulsiva budskap. I detta ligger också bristande respekt för maktdelning och rättsstatens principer. Detta knyter i viss mån an till de klassiska definitionerna.

Somliga tycks dock anse att det räcker att misstro makten och vilja bekämpa de nuvarande politiska och statliga eliterna – etablissemanget – för att hamna i populistfållan. Att vara anti-etablissemang blir liktydigt med att vara populist. I detta kan även ingå att göra upp med den gängse politiska jargongen och tala på ett annorlunda sätt.

Om den sistnämnda definitionen är den som gäller, ja då får jag väl komma ut som stolt populist! Jag kommer att fortsätta att prata om etablissemanget och om den politiska adeln, eftersom dessa begrepp är träffande och beskriver någonting som existerar. Här finns en tydlig konflikt, och MED har tagit medborgarnas parti. Om vi ska använda etablissemangskritik som definition var liberaler och socialdemokrater definitivt ”populister” för 100 år sedan. Faktum är att det finns seriösa tänkare som rentav tar till sig och förordar begreppet populism, se Christopher Laschs The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy.

Om det däremot ingår i konceptet att vara folkförförare och förorda något slags pöbelvälde där rättstat och maktdelning inte respekteras, finns det inget politiskt parti i Sverige som är mindre populistiskt än MED.

Det kan för övrigt tilläggas att det hör till klassisk populistisk jargong att tala om ”folket” och ”folkviljan” som något som trumfar det mesta. MED använder i regel inte folkbegreppet, utan snarare begreppet ”medborgare”. Ett folk är alltid ett kollektiv, medan medborgare är enskilda fria personer (”borgare”, det gamla ordet för stadsbor) vilka går samman för att ta ansvar för gemensamma angelägenheter.

Sydsvenskans reportrar har helt uppenbart inte läst MED:s idéprogram till fullo, och i den mån de har läst hela programmet har de inte förmått ta till sig dess innehåll. Maktdelning, författningsdomstol, värnande om äganderätt, ett fritt civilsamhälle – det är inte precis vad Sydsvenskan framhäver i sin artikel. Tidningens reportrar har haft en förutfattad mening baserad på en förstockad världsbild. Då kan man välja att bortse från sådant som stör den bild som man på förhand har bestämt sig för att förmedla.

Se även Claes Anderssons inlägg på Medbloggen: Att angripa polariseringens orsaker

Transportstyrelsen-skandalen och tankeförbudet mot ministerstyre

img_0763

Transportstyrelsen-skandalen har en stark koppling till grundläggande strukturella problem i styret av Sverige. Jag ser nämligen att den självklara frågan nu ställs hur det kan komma sig att myndigheten över huvud taget kom på idén att lägga ut IT-driften på entreprenad, och varför regeringen inte ingrep.

Nu är det möjligen så att regeringen hade kunnat ingripa med hänvisning till rikets säkerhet, men huvudregeln inom svensk statsförvaltning är att regeringen formellt endast styr genom instruktionsförordning och årligt regleringsbrev. Jag skriver formellt, eftersom alla kan räkna ut att det pågår informella kontakter hela tiden mellan regeringskansliet och ämbetsverkens huvudstyrelser/generaldirektörer. Av regeringsformen följer dock att statens förvaltningsmyndigheter inte är underkastade andra regeringsbeslut än instruktionsförordningar och regleringsbrev. Som ni ser i regleringsbrevet till Transportstyrelsen är det inte mycket som står där. I övrigt har myndigheten frihet att under lagarna (n.b., de som Transportstyrelsen valde att göra ”avsteg från”) och förordningarna verka i enlighet med sitt uppdrag.

Ministrar i regeringen får under inga omständigheter gå in och styra vad en statlig förvaltningsmyndighet ska göra. Generaldirektören kan högaktningsfullt ge blanka fanken i vad ministern tycker och tänker, och ministern kan räkna med KU (mindre allvarligt) och/eller avsättning (allvarligare – d v s för ministern…).

Den svenska statsförvaltningen är dock på väg utför mot avgrunden. Skandalerna är toppen på ett isberg av förfall. Jag är övertygad om att det nu är dags att ifrågasätta några heliga kor, för att just återfå skicklighet, sakkunnighet och lojalitet gentemot lagarna – och därmed gentemot medborgarna – i statsförvaltningen. En sådan helig ko är förbudet mot ministerstyre.

Paradoxalt nog kan det vara så att förbudet mot alla former av ministerstyre har lett till ökad politisering av förvaltningen och inkompetens i ledningen.

Vi kan börja med att konstatera att de flesta politiker vill ha och vill utöva makt. När det nu inte finns någon formell möjlighet att styra, vad gör politikerna då? Jo, givetvis använder de utnämningsmakten för att besätta posterna med gamla kompisar och personer som de kan tänkas ha hållhakar på. Politruker och personer i beroendeställning blir de ideala myndighetscheferna för en regering som vill styra informellt genom telefonsamtal och luncher i stället för genom den väg som nästan alltid är stängd: formella beslut.

Vi ska under inga förhållanden öppna för ministerstyre i enskilda förvaltningsärenden. Däremot bör åtminstone tankeförbudet hävas när det gäller ministerstyre i vissa mer övergripande frågor. Och – givetvis – ett vidhängande ministeransvar. Detta kan i alla fall vara värt en ordentlig diskussion.

En annan följd av dagens ordning är att den underlättar utnämning av helt oerfarna och inkompetenta ministrar, eftersom de egentligen rent formellt inte behöver ansvara för särskilt mycket mer än att de har knäppt skjortor och blusar rätt om morgnarna. Regeringen fattar beslut i grupp. Man kan med rätta fråga sig varför vi över huvud taget har en massa ministrar. Framförallt socialdemokratiska regeringar har under de senaste årtiondena gjort ministerposter till rena PRAO-praktikplatserna. Regeringssammanträden måste ha börjat likna saftkalas med SSU (Disneyklubben har ju en egen representant på plats).

Nåväl, den viktigaste frågan för svensk statsförvaltnings vidkommande är förstås att återinföra ett tjänstemannansvar och få in nya politiska krafter som inte har suttit vid köttgrytorna i 100 år. Vi måste göra rent hus med vänskapskorruptionen och inkompetensen. Men vi måste även våga diskutera grundlagsfrågor och om det är rätt att helt blockera möjligheten till ministerstyre och vidhängande juridiskt ansvar inom vissa, mycket väl avgränsade ramar. Finns det ett utökat formellt ansvar för ministrars del kanske vi också börjar få ministrar med utökad förmåga att ta ansvar.