Kategoriarkiv: Israel

Nya högerströmningar i vår omvärld

Publicerad den av

Partiet jag leder, Medborgerlig Samling (MED), har en ideologisk inriktning som kan sammanfattas som livsstilsliberalism och samhällskonservatism.

Människors livsval ska få ske så fritt som möjligt, med så liten statlig inblandning som möjligt. Människor ska vara så självständiga som det bara går, både ekonomiskt och intellektuellt. Civilsamhället ska spela en stor roll. Samtidigt ska samhället – den mänskliga gemenskapen – finnas, stärkas och underbygga vår demokratiska statsbildning. Förverkligandet av liberala värden bygger på en sammanhållen nation och att det finns gemensamma institutioner och en statsmakt som fungerar, som upprätthåller våldsmonopolet och rättsstaten. Utbildningsväsendet ska främja excellens. Det frihetliga samhället måste också ha tänder och kunna försvara de mjuka värdena och toleransen.

Vi ska ha ett samhälle av fria medborgare, vilket kan kontrasteras mot den autistiska liberalismens krav på frihet utan förståelse för frihetens premisser, samt mot vänsterns och socialkonservatismens betoning av olika kollektiv utan förståelse för frihetens betydelse och identitetspolitikens farligt splittrande verkan.

På sistone har jag noterat att dessa grunder har tagit sig uttryck i nya, framgångsrika partier i bl.a. Nederländerna och Israel.

Nej, jag är inte någon expert på nederländsk politik och jag är inte ute efter att ge något förbehållslöst stöd till företeelsen Forum voor Democratie lett av Thierry Baudet, men i Nederländerna verkar en stor väljarandel ställa sig bakom den typ av samhällsvision som jag har skissat på. Nu har det kommit till uttryck i Baudets nya parti, som har blivit det största partiet i regionalvalen. Detta är i sig intressant.

I Israel hålls det val den 9 april, och där förutspås det nya partiet Zehut (vilket, ironiskt nog, betyder identitet) under den tämligen ödmjuke och eftertänksamme Moshe Feiglin komma in i parlamentet och möjligen ha en avgörande betydelse för kommande regeringsbildning. Zehut står för ekonomisk liberalism, en friskolereform med svensk förebild, legalisering av cannabis, större åtskillnad mellan stat och religion och på sikt en fullständig annektering av Västbanken/Judéen och Samarien. D v s ingen palestinsk stat, men däremot viss möjlighet till medborgarskap på sikt, alternativt erkännande som minoritetsfolk utan medborgarskap. Partiet verkar vinna stöd från såväl traditionella högerväljare som från väljare som typiskt sett ”borde” rösta vänsterliberalt. I likhet med det nederländska exemplet är det inte min avsikt att stödja varje enskild fråga som partiet står för, men däremot vill jag framhålla det intressanta i att en rörelse som tveklöst får betecknas som höger dyker upp med en kombination av livsstilsliberalism och samhällskonservatism – och växer steg för steg.

Hur de nya partierna kommer att utvecklas återstår att se, men en sak är i vart fall tydlig: Liberalkonservatismen i just den mening som MED verkar för har nya företrädare i andra länder. De kan naturligtvis dra andra slutsatser än MED i olika sakfrågor, men i de stora penseldragen ser man likheterna: Ett engagemang för frihet och för den västerländska samhällsmodellen, men också kännedom om denna modells villkor för långsiktig överlevnad och blomstring.

Svensk invandringspolitik + smuggling = sant

Publicerad den av

Ingen människa med minsta uns av medkänsla i kroppen kan undgå att förfäras över de massiva drunkningsolyckorna på Medelhavet. Alla dessa hoppfulla människor som havet tog. Alla förtvivlade föräldrar och släktingar som lever i ovisshet. Eller i visshet.

Följare av denna blogg vet att här riktas mycket kritik mot den svenska invandringspolitiken och att jag är övertygad om att nationen, som bygger på en viss grad av homogenitet och kulturell gemenskap, är någonting som måste värnas och anpassas till nya tider – inte förkastas. Det är de fungerande nationerna i Europa som är det som utvandrarna från Afrika och Mellanöstern söker. Den totala fria rörligheten är dock en omöjlighet, eftersom just föremålet för allas begär – det europeiska välfärdssamhället, produkten av århundraden av blod, svett och tårar – lätt raseras.

Frågan är dock svårhanterlig, och då menar jag även på ett personligt plan. Farmor berättade att farfar en natt stod med vatten upp till midjan i samma medelhav i en annan tid och tog emot utvandrare från Europa, ankommande i ett uselt skepp som i skydd av mörkret lyckats bryta britternas blockad mot invandring till det det palestinska mandatet. Smugglingen var de tvungna att ha avklarad innan dagen grydde. Det var vinter. Han blev väldigt nedkyld.

Dagens migration till Europa drivs av ett sökande efter välstånd och säkerhet, snarare än att bygga en ny och säker nationalstat. Varje gång en större tragedi inträffar, vaknar debatten om vad Europa bör göra åter till liv. En sak framstår som väldigt tydlig: det finns en paradox i den invandrings- och asylpolitik som i synnerhet Sverige håller sig med.

Å ena sidan har Sverige en politik som beviljar asyl och uppehållstillstånd i väldigt stor omfattning, utan att den sökande måste styrka sin berättelse. Å andra sidan är det hart när omöjligt att ta sig till Sverige m fl länder på annat vis än genom smuggling, bara för att kunna lämna in ansökan. Häri ligger ett cyniskt hyckleri. Sverige reglerar inte i första hand invandringen hit genom sin lagstiftning om grunderna för att bevilja uppehållstillstånd, som ju i praktiken inte längre tillämpas (se t ex Merit Wagers blogg och böcker), utan genom att förlita sig på Schengen och inte bevilja besöksvisum. Håll människorna borta, för om de kommer hit, blir det bara PUT. Detta vill förstås ingen etablerad politiker tala högt om. Läget är krisartat nog som det är.

Som alla som kan lägga ihop ett och ett förstår, innebär denna policy att väldiga drivkrafter för människosmuggling manas fram. Kommer man bara över bron till Malmö, är ju allt klappat och klart. Det gäller bara att komma in illegalt. Att politiker som Erik Ullenhag har kunnat komma undan med detta faktum år efter år, säger en hel del om hur sällan svenska riksdagsledamöter och svensk massmedia resonerar förnuftigt i dessa frågor.

Mot bakgrund av ovanstående, ger jag de debattörer som vill att Sverige ska börja ge visum till medborgare från de stora utvandrarländerna ett litet erkännande för att de vill göra sig kvitt denna anomali och verkligen vill bidra till att slå undan benen för smugglingen. Annie Lööf har talat om detta, om jag inte missminner mig. Samtidigt är det på sin plats att påpeka att förslagsställarna lever i en bubbla av idealism (som så ofta är fallet i dessa frågor), utan tanke på vilka praktiska följder massiv visumgivning skulle innebära för det lilla landet i Europas norra utmarker som lystrar till namnet Sverige. Men detta bryder tydligen inte deras huvuden; den humanitära stormakten anses klara allt, that goes without saying.

Slutsatsen av det sagda blir att dagens situation, med ett frikostigt och många gånger ogrundat beviljande av uppehållstillstånd, men blockering av lagliga vägar till landet för att över huvud taget kunna lämna in ansökan, är en riktigt usel kombination som får smugglarna att gnugga händerna. Att både ha frikostighet med uppehållstillstånden och ge lagliga vägar för att söka dem, är dessvärre en idealistisk dröm utan grund i verkligheten. Smugglingen skulle minska, men det svenska välfärdssamhälllets nedgång och upplösning skulle påskyndas. Det tredje alternativet är givetvis att strama åt grunderna för uppehållstillstånd, faktiskt tillämpa lagstiftningen, inte acceptera att folk vistas i landet utan lov, o s v. Med ett sådant regelverk blir det praktiskt möjligt att i vissa fall ge visum på ambassader i utvandrarregioner. Dessutom innebär en sådan inriktning på politiken att drivkraften för smuggling skulle minska högst betydligt. Att man har rest in i landet illegalt ska inte i sig vara grund för avvisning om man söker asyl, men däremot skulle reglerna för beviljande av uppehållstillstånd i förening med vissa möjligheter att söka visum på svensk ambassad innebära att färre skulle välja smugglingsvägen.

En sådan väl avvägd, förnuftig debatt i dessa frågor har ännu inte siktats. Det blir som vanligt de självgoda ”allt-åt-alla”-människorna som ställs mot någon skeptisk SD-politiker, som får motta hela studions, inklusive journalistens, häftiga angrepp. Och ingen blir klokare av det.

Beprövad erfarenhet talar för värnplikt

Publicerad den av

Frågan om värnpliktens återinförande har fått särskild aktualitet i och med den senaste tidens ökade anspänning i och ovanför Östersjön, samt Socialdemokraternas allt tydligare ställningstagande för en sådan reform. Sveriges bristande försvarsförmåga har dessutom påtalats många gånger de senaste åren, inte minst av överbefälhavaren själv, genom det ampra utspelet om att landet torde stå emot ett militärt angrepp på en geografisk front i ca en vecka. I och med att även Sverigedemokraterna och Folkpartiet drar åt värnpliktshållet, ser det faktiskt ut som att ungefär halva riksdagen kan tänkas ge sitt stöd i nuläget.

Från liberalt sinnade skribenter möter tanken på tvångsvärvning till försvarsmakten en del motstånd. En som har gett sig in i debatten med särskild frenesi, är magasinet Neos redaktör Mattias Svensson, som förkastar värnplikten med eftertryck i ett inlägg på SVT Opinion. Emellertid är Svenssons argumentation inte särskilt övertygande.

Han inleder med argumentet att tvånget i sig är någonting förkastligt. I andra sammanhang har han likställt det med tvångsarbete; ja, rentav med slaveri. Som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen blir jag genast skeptisk till denna typ av extrapolering in absurdum, eller – om man så vill – variant av skuldbeläggning genom associering. Trälar tvångsarbetar, alltså skulle allt tvång vara av ondo. Vidare är Svenssons argumentation ett typexempel på hur samtida liberaler ofta går in i tunnelseende och missar de stora sammanhangen – ja, de fundament som själva den liberala samhällsordningen vilar på.

Historien lär oss att det är viktigt att kunna försvara sig, i synnerhet om det finns mycket som är värt att försvara. Såsom, exempelvis, de liberala värden som undertecknad, Mattias Svensson m fl ställer oss bakom. Förhållandevis små länder måste då ofta väga upp sin litenhet genom ett brett folkligt deltagande i det militära. Som medborgare i en stat värd att försvara följer både rättigheter och plikter. Man har som utgångspunkt en plikt att följa lagar som är konstitutionellt riktiga. Man måste betala skatt till det gemensamma. Man är faktiskt tvingad att sätta sina barn i skola, och barnen tvingas därmed att delta i utbildningsverksamheten. Jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri är verkligen haltande – värnplikten är främst en obligatorisk utbildning till förmån för landet, inte utförandet av ett arbete, vilket som helst. Liknelsen är helt historielös.

Svenssons andra argument, gällande de samhällsekonomiska kostnaderna, har jag svårare att utvärdera och bemöta. Det är möjligt att värnplikten i det stora hela är en dyr försäkringspremie, när allt vägs in. Jag kan bara konstatera att det i så fall är en premie som ett litet land med förhållandevis god samhällsordning bör vara redo att betala. Här bör även framhållas de positiva biverkningar som ett värnpliktssystem kan föra med sig – för integrationen, för unga mäns självdisciplin, o s v. Det raljeras ibland i debatten över dessa bieffekter. Jag skulle inte göra det, i synnerhet inte när det gäller den potentiella betydelsen för integrationen. I synnerhet i dagens Sverige.

Det tredje argumentet som läggs fram i Svenssons artikel är något som jag finner snudd på absurt. Här tycks en annan liberal tankefigur spöka – att automatiskt utgå från ekonomisk teori och tillämpa teorin strikt, utan att se sig omkring. Världens mest värnpliktsgenomsyrade stat, Israel, råkar jag veta ett och annat om. Svenssons antagande om nedvärdering av soldaters liv och hälsa när tillgången på manskap är säkrad möter här ett svidande nederlag. Soldaterna ses som ”våra pojkar” på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Som hela nationens barn. Det kan ta sig så starka uttryck att man ibland kan undra om det hela inte går för långt, när exempelvis unga människor dagligen skadas och omkommer i trafiken. Det finns alltså faktorer i ett värnpliktsförsvar som med besked kan väga upp farhågan om nedvärderingen av unga människors liv. Det hela kommer nog mer an på den allmänna synen på individens rättigheter som råder i samhället.

Om argumentet enbart ska förstås som att ett stort, garanterat utbud av ”arbetskraft” i regel hämmar den tekniska utvecklingen, stämmer ju detta på en fri arbetsmarknad, men jag sätter stora frågetecken vad gäller tillämpligheten i värnpliktssammanhang. Man kan ju undra varför inget litet land med behov av ett starkt försvar har kommit fram till detta. Och Israel är ju inte precis militärteknologiskt efterblivet.

Nej, det är dags att Allianspartierna tänker om och gör upp med (s) och (sd) i försvarsfrågan om en ordentlig värnpliktsreform. Lyssna mer till liberalkonservativ klokskap än till nettoliberalt testuggande.

Om synen på Förintelsen som en israelisk tillgång

Publicerad den av

På sistone har olika skribenters utfall på nätet mot staten Israel och mot det judiska folket uppmärksammats ett flertal gånger. Det senaste tillskottet är en miljöpartistisk politiker i Stockholm. Man skulle kunna säga att hon gör en antiisraelisk klassiker, nämligen att jämställa Israel och Nazityskland, med tillägget att Israel skulle försöka rättfärdiga sitt agerande med hänvisning till Förintelsen. Sedan kommer de vanliga antisemitiska harrangerna om de inflytelserika judarna, o s v.

Jag har skrivit om det i min bok och jag upprepar det här: trenden att alla jämt och ständigt ska utgjuta sig på nätet, för att sedan få gruppstryk för något olyckligt ordval som har tillkommit i upphetsat tillstånd, är vansinnigt osund. Jag är inte alls glad för denna ”sätta-dit-din-motståndare-för-någon-formulering”-lek. Icke desto mindre går det inte att blunda inför det mönster av antisemitiska tankefigurer som så tydligt har framträtt i sociala medier på sistone.

Förhållandet mellan antisemitism och antiisraelism är inte helt enkelt att reda ut. Givetvis måste inte svårförklarligt hat eller dubbla standarder riktade mot Israel bygga på antisemitism. Samtidigt är det många som under efterkrigstiden har konstaterat att eftersom ren antisemitism inte längre är comme il faut, tycks en del istället ha tagit omvägen via irrationell demonisering av staten Israel. Den nya staten blev ”nationernas jude”, enligt denna analys.

Den ständigt upprepade kopplingen mellan Förintelsen och Israel är ett område där helt ogrundade påståenden florerar fritt, såsom vi redan har sett. Detta sker även i mer nedtonad och finstilt form i etablerade massmedier. DN Kulturs chefredaktör Björn Wiman bidrar med ett inlägg i genren, när han försöker analysera en nyutgiven roman av en ung israelisk författarinna. Wiman skriver, med hänvisning till Avraham Burg, som bland annat är före detta talman i israeliska parlamentet Knesset (och långt åt vänster), att landet måste upphöra med utnyttjandet av Förintelsen som ett slags trumfkort. Wiman skriver följande:

”Stoltheten över det nya triumferade, men skräcken från det förflutna levde kvar under ytan. Det är den som nu på många håll går igen i form av påklistrad propaganda – när landets ledare i dag ställer sitt agerande i relation till Förintelsen begär de också att allt ska vara dem tillåtet: den destruktiva och omänskliga ockupationen, det brutala militära övervåldet och den skriande likgiltigheten inför civila dödsoffer under den senaste månadens krig.”

Då undrar jag: vem av landets ledare ställer idag sitt agerande i relation till Förintelsen? Vem? Inga namn nämns, eftersom Wiman förmodligen inte har några sådana i rockärmen. Att Förintelsen har inverkat på Israels mentalitet är självklart; konstigt vore väl annars. Såsom Wiman själv nämner tidigare i sin text, vilket ju delvis förtar hans poäng i det citerade stycket, är förhållandet dock tilltrasslat. Det stickades aldrig någon offerkofta när staten var ung. Hur sjukt det än låter idag, uppfattade 50-talets statsetablissemang Förintelsen som snudd på skamlig för det judiska folket och svårförenlig med den nya nationella självbilden.

I den roman som utgör något slags varp för Wimans väverier, nämns, enligt honom, Förintelsen bara en gång i förbifarten, vilket inte hindrar honom från att göra följande tolkning:

”Likväl är den fullt närvarande i deras [soldaternas] vardag. Som när släkten samlas där vid inryckningen, applåderande som för att tysta rösterna från sitt lands förflutna – och gråtande över dess framtid.”

Jag har inte läst romanen ifråga, men den episod som Wiman återger, då hela tjocka släkten kommer för att med gråt och applåder ledsaga sin soldat vid inryckningen, för snarare mina tankar till en orientalisk-judisk familj än en med europeiska rötter. Är det inte snarare så att det är Wiman som ser Förintelsen överallt, precis som alla dessa identitetspolitiker som hittar ”strukturer” av varjehanda slag, var de än vilar sin blick?

Föreställningen att Israel innehar Förintelsen som ett slags skuldebrev med Europa som utställare, mot vilket staten försöker kvitta allt hävdat övervåld i de palestinska områdena, vandrar ständigt runt i Europa och dyker upp i alla möjliga sammanhang. Emellertid är det en föreställning som lever starkare i europeiska medvetanden än i verkligheten. Och möjligen hos en och annan israelisk vänsteraktivist. Men om någon utländsk journalist skulle skriva om den politiska situationen i Sverige, skulle vi då råda vederbörande att hålla sig till Göran Greider och Helle Klein?

Dessutom förutsätter tanken om Förintelsen som en nutida tillgång någonting som i högsta grad kan diskuteras, nämligen i vad mån det över huvud taget förekommer något militärt övervåld i exempelvis det senaste Gazakriget. På så sätt används även tankefiguren för att upprepa någonting diskutabelt, utan att riskera att motelden kommer att riktas dit.

Globala hetsmobbar och tidningen Aftonbladet

Publicerad den av

Mobben, vari enskilda personer går upp i en större, ansvarslös massa och uppviglar varandra, är något av det sämsta med mänskligheten. Det är tydligt att människan är benägen att låta hätsk gruppdynamik ta överhand, varpå hon både säger och gör saker som hon aldrig hade sagt och gjort i enskildhet.

I och med de sociala mediernas framväxt, måste en mobb inte längre vara platsbestämd. Detta är en unik förändring i mänsklighetens historia, vars följder är svåra att överblicka. Det krävs inte längre samling på något torg eller utanför någons hus. Mobben kan blixtsnabbt uppstå genom nätverken. På plussidan återfinns givetvis allas möjlighet att opponera sig, vederlägga falska påståenden och mana till lugn. Förvrängning och propaganda genom de gamla, envägskommunicerande massmedierna låter sig inte ske lika lätt som tidigare. Samtidigt måste vi vara medvetna om den nya dynamik som de sociala medierna skapar, samt att myter och osanningar lätt skickas vidare, utan eftertanke.

I det nuvarande kriget mellan Gaza/Hamas och Israel har det beklagliga pöbelskränet kommit att spränga alla gränser. Det sker i samverkan mellan etablerade massmedier, mindre nogräknade toppolitiker och hätska utfall från privatpersoner. Vad ni som deltar i skrikfesten måste förstå, är att här, i själva kärnområdet, är det bokstavligt talat blodigt allvar. Era ord utgör en del av en global hets, som säkerligen inverkar på enskilda människors beslut att vandalisera och begå våldsdåd.

Om vi börjar med situationen inom Israel, är det exempelvis helt oacceptabelt att landets utrikesminister, Avigdor Lieberman, skrev ett Facebook-inlägg för några veckor sedan där han uppmanade till bojkott av de arabiska näringsidkare som en dag höll stängt som protest mot krigsinsatserna. Detta är oansvarigt i den situation som råder. Ungdomliga hatmobbar har sprungit runt och skränat ”död åt araberna” i en omfattning som chockar många äldre israeler, som har varit med ett tag. Rena överfall på araber har skett. Sak samma i motsatt riktning: stenkastning mot fordon på vägar vid arabiska städer, våldsamheter mot ordningsmakten och inte mindre än tre enskilda överfall på judar de senaste två dagarna – ett med dödlig utgång. I Jerusalem är läget mycket spänt, medan samvaron tack och lov fungerar bättre i Tel Aviv-Jaffa och i Haifa. Många talar om hetsen på Facebook och i tidningarnas kommentarsfält som en bidragande orsak till illdåden. Jag tror att det ligger någonting i det.

I stora världen är det demoniseringen av Israel som sticker ut. Det snack som går i Turkiet under Erdogans styre är helt vedervärdig. I Storbritannien spelar en minister drama queen genom att avgå. Hon blev säkert populär på Twitter. I Sverige har tidningen Aftonbladet tydligen sett det som sin särskilda mission att bidra med hat. I går var det Mattias Gardells tur, idag Ehsan Fadakar. Tydligen hyser ingen av dem några betänkligheter inför att i praktiken kräva Israels undergång. Inga lögner och inga överdrifter är dem främmande.

Detta, i kombination med det förräderi mot demokratiska ideal, saklighet och öppna samtal som Aftonbladet på alla sätt står för, medför att länkningen ovan till tidningen var min sista, såvida det inte sker ett permanent linjebyte på redaktionen. Jag vill inte själv bidra till reklamintäkterna genom besök på nätet; ej heller leda andra läsare dit. Hatblaskor förtjänar inte läsare. Tyvärr kan jag inte vara utan Johan Hakelius krönikor (bäste herr Hakelius, varför kan du inte byta tidning?), så direktlänken till hans kolumn är undantagen.

Varifrån kommer då allt detta hat och förakt, som om Israel vore Djävulens ställföreträdare på jorden? Kanske kommer jag att ägna ett längre blogginlägg åt detta, någon gång i framtiden, när saker och ting har lugnat sig.

Om Pride och svensk konsensus

Publicerad den av

Så har det varit Pride-tillställning i Stockholm. För egen del ingick jag i en liten grupp glada amatörer som såg till att Centerpartiet för första gången officiellt närvarande med ett tält i parken sommaren 2001. Innan dess hade bara ungdomsförbundet varit på plats, om jag inte misstar mig. Hela arrangemanget var fortfarande en tämligen ny företeelse i huvudstaden. Jag har därefter deltagit några gånger under 00-talets början och mitt.

Idag tror jag inte att jag hade velat närvara, även om jag skulle ha vägarna förbi. Det finns två anledningar till denna motvilja.

För det första, är det tydligt att Pride inte längre primärt är en fest för homosexuella, bisexuella och transpersoner, då man stolt kan hålla hög profil och under några dagar får slippa känna sig som en minoritet. Numera är det snarare så att det är hela det svenska etablissemanget som vill fira sin egen förträfflighet genom Pride. Tillställningen säger faktiskt väldigt mycket om den svenska samförståndskulturens mindre smickrande sidor.

För ett par månader sedan var det Pride-festival i Tel Aviv. Festivaltåget längs stadens strandväg bestod av några lastbilsekipage som gayklubbar m fl sponsrade, samt av en väldig mängd firare i en enda röra. Signalen var tydlig: här firar inte ”samhället” i form av organisationer och myndigheter, utan partajet tillhör deltagarna i rollen som privatpersoner. Undantaget är Tel Aviv stad, som statsar mycket på arrangemanget. Visst förekom en och annan politisk fana eller banderoll, men inte alls i samma omfattning som i Stockholm. Tåget var inte heller uppdelat i sektioner för allsköns myndigheter och organisationer. Det hör dock till saken att Tel Aviv är en av de mest välkomnande platserna i världen gentemot HBT-personer. Och då menar jag hela staden; inte bara några enstaka stadsdelar.

I det av värdegrund hemsökta Stockholm har Pride blivit en överspänd uppvisning i att visa sin godhet. Man sägs gilla mångfald, men festivalledningen portförbjuder ett av riksdagens partier i den berömda värdegrundens namn, istället för att se det som ett framsteg ifall alla partier försöker lyssna på och föra dialog med HBT-väljare. Det handlar väldigt mycket om ”inne” och ”ute”; antingen eller. Har man blivit indragen i det svenska samförståndets varma krets finns det ingen hejd på kramkalaset. Många ser väl inte något problem i detta, men mig påminner det bara om att det finns ett kylslaget landskap utanför Värdegrundens domäner, där för övrigt HBT-personer befann sig för inte så länge sedan.

Min andra invänding mot Pride-fenomenet är att det så tydligt manifesterar sammanblandningen mellan offentligt och privat. Jag tror faktiskt att många homo- och bisexuella med mig är rätt trötta på att förknippas med begivenheten (och, inte minst, med den numera identitetspolitiskt extrema organisationen RFSL). Genom den mediala dramaturgin och det officiella Sveriges omfamning av Pride blir hela gruppen sårbar för kritik som riktas mot festivalens översexualisering av det offentliga rummet.

Missförstå mig inte. Jag är livsstilsliberal ut i fingerspetsarna. Just för att kunna värna sann livsstilsliberalism från offentlig inblandning är det helt avgörande att upprätthålla en skillnad mellan hur man beter sig i offentligheten och i det privata. I detta avseende är Pride problematiskt. Om jag får generalisera en aning, finns det någonting hysteriskt och pubertalt i att vända ut och in på nattklubbsmiljöer och dra allt på släp genom staden en lördagseftermiddag tillsammans med Kriminalvården, Svenska kyrkan och statsministern. Sak samma gäller den nästan helt fullgångna sexualiseringen av valda delar av festivalområdet. Det handlar inte längre om att komma ut i offentligheten som homo, bi eller trans, utan om att visa att man vågar vara lite kinky eller en smula crazy på stan eller på utställningsområdet. Och det är faktiskt inte samma sak.

Arrangemanget i sin nuvarnade tappning har blivit ett möte mellan konsensuskultur och utåtriktad sexualisering. I det avseendet ligger det helt rätt i tiden, vilket inte är menat som komplimang.

Israel-Gaza – en kort folkrättslig analys

Publicerad den av

I de ofta hetsiga debattinläggen om den väpnade konflikten mellan Gazaremsan och Israel åberopas ofta ”folkrätten”. Många har redan konstaterat ett flertal gånger att det aldrig tycks krävas några kunskaper om vare sig Israels eller palestiniernas historia, samhällsliv och politik för att uttala sig med bergsäkerhet. Sak samma tycks även gälla folkrätten – alltså den uppsättning regler och principer som styr staters relationer med varandra. Ofta verkar uttalandena bara vara en ogenomtänkt upprepning av saker som andra har sagt, eller påståenden helt tagna ur sina sammanhang. Jag ska därför här kortfattat analysera det aktuella Israel-Gaza-kriget ur ett folkrättsligt perspektiv.

En helt central fråga inom folkrätten, som ju gäller för världens stater, är förstås vad som konstituerar en stat. Svaret är att en stat utgörs av ett territorium, en befolkning och en regering/styrelse. De första två kriterierna är tämligen självklara, men det sistnämnda tarvar kanske en förklaring. Med regering eller styrelse menas i det här sammanhanget att herraväldet eller överhögheten över territoriet befinner sig inom territoriets gränser. Man brukar säga att det befolkade området ska vara suveränt. Detta kan förstås väcka tusen och en följdfrågor, eftersom det kan förekomma många gråzoner. Jag får här nöja mig med att inskärpa att det är de faktiska förhållandena som är viktiga, inte vad någon viss gruppering eller vad andra stater tycker. Detta att ”erkänna” en stat har visserligen betydelse för de mellanstatliga förbindelserna, och kan vara betydelsefullt i tveksamma fall, men det viktiga är alltså förhållandena på marken, inte högtidliga deklarationer (Västsahara har t ex ”erkänts” som stat av en stor mängd stater, men är likväl inte någon stat, eftersom Marocko kontrollerar området).

Mot bakgrund av ovanstående, är det ingen tvekan om att Gaza är att betrakta som en stat. Här finns ett landområde, en befolkning och ett styre som inte är underställt någon annan statsmakt. Israel drog sig helt ut ur Gazaremsan år 2005. Hamas tog herraväldet genom en våldsam kupp mot PLO-styret år 2007. Styret har dessutom visat sig ståndaktigt över tid – det är inte någon tillfällig erövring med osäkra gränser. Gazas regering är ingen lydvasall under den Palestinska myndigheten, utan har tvärt om visat att den är sin egen herre. Att ingen har erkänt statsbildningen förändrar knappast saken.

Alla stater har rätt att försvara sig mot väpnade angrepp och ockupation. Stater har också rätt att engagera sig i väpnat angrepp mot stat som angriper eller ockuperar annan stat. Dock gäller alltid en princip om proportionalitet och att man följer krigets lagar.

Gazas regering har det uttalade syftet att förgöra staten Israel och erövra hela det ”ockuperade Palestina”. Gaza erkänner över huvud taget inte Israel. Väldiga penningsummor och uppoffringar har investerats i offensiva vapen och i ett vittförgrenat tunnelsystem som på flera håll har visat sig leda in i israeliskt territorium. Granat- och raketbeskjutning har under de senaste åren skett fortlöpande med låg intensitet, med våldsamma pikar när Israel har engagerat sig i något i raden av samlade motangrepp. Israel har, å sin sida, bemött hotet från Gaza genom att upprätthålla en blockad mot området. Gazas styresmän har därför hänvisat till blockaden som skäl för sin beskjutning av israeliska byar och städer, men det uttalade målet är, som sagt, att förgöra den israeliska statsbildningen.

Dessa fakta föranleder följande slutsatser.

Hamasstyret i Gaza ägnar sig åt ett angreppskrig. Själva tillvägagångssättet bryter dessutom mot krigets lagar, men den frågan behandlas inte vidare här. Angreppskrig är i princip inte tillåtet enligt folkrätten, såvida det inte är ett led i försvaret av en annan olovligen angripen stat. Hamas hänvisar visserligen till Israels ”ockupation”, vilket antingen kan röra sig om situationen på Västbanken, eller bara är en upprepning av rörelsens förnekande av Israels rätt att existera. Om vi ska tolka rörelsen (och många svenska tvärsäkra debattörer) välvilligt och utgå från att det är Västbanken man syftar på, uppstår likväl stora folkrättsliga problem. Dessa territorier har nämligen aldrig i modern tid utgjort någon självständig stat, utan de är föremål för långdragna och tämligen misslyckade förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Området är inte de facto någon självständig stat, och den Palestinska myndigheten själv anser sig inte vara något statsöverhuvud. Dessutom har den Palestinska myndigheten aldrig bett om militärt stöd från Gaza, utan har tvärt om upprepade gånger begärt att beskjutningen från ömse håll ska upphöra.

Jag vill inskärpa att detta är en folkrättslig analys; inte något moraliskt uttalande från min sida. Jag anser att det finns starka moraliska och politiska skäl för upprättandet av en palestinsk stat på stora delar av Västbanken. Detta är också i huvudsak i linje med FN:s och världssamfundets uppfattning. Men man kan likväl konstatera att en annan stats angrepp på Israel knappast kan rättfärdigas folkrättsligt med hänvisning till den israeliska närvaron på stora delar av Västbanken.

Man måste även ha klart för sig att en ockupation i sig inte måste vara folkrättsvidrig, om den är en direkt följd av ett försvarskrig. Om detta även gäller Västbanken i dag är förstås tveksamt. Jag tänker inte fördjupa mig i den frågan, utan jag konstaterar bara att man inte utan vidare kan hävda att en ockupant inte har rätt att försvara sig mot angrepp från den ockuperade, eller från den ockuperades allierade.

Den samlade slutsatsen blir att då Hamas har valt att de facto bilda en egen stat på Gazaremsan, kan inte beskjutningen och terroranslagen mot Israel ses som någonting annat än ett olovligt angrepp. Att åberopa intervention till förmån för den Palestinska myndigheten håller inte, vilket redan framgår av det faktum att den Palestinska myndigheten inte har bett om någon militär hjälp. Israel har således all rätt att försvara sig på ett proportionerligt sätt.