Om synen på Förintelsen som en israelisk tillgång

På sistone har olika skribenters utfall på nätet mot staten Israel och mot det judiska folket uppmärksammats ett flertal gånger. Det senaste tillskottet är en miljöpartistisk politiker i Stockholm. Man skulle kunna säga att hon gör en antiisraelisk klassiker, nämligen att jämställa Israel och Nazityskland, med tillägget att Israel skulle försöka rättfärdiga sitt agerande med hänvisning till Förintelsen. Sedan kommer de vanliga antisemitiska harrangerna om de inflytelserika judarna, o s v.

Jag har skrivit om det i min bok och jag upprepar det här: trenden att alla jämt och ständigt ska utgjuta sig på nätet, för att sedan få gruppstryk för något olyckligt ordval som har tillkommit i upphetsat tillstånd, är vansinnigt osund. Jag är inte alls glad för denna ”sätta-dit-din-motståndare-för-någon-formulering”-lek. Icke desto mindre går det inte att blunda inför det mönster av antisemitiska tankefigurer som så tydligt har framträtt i sociala medier på sistone.

Förhållandet mellan antisemitism och antiisraelism är inte helt enkelt att reda ut. Givetvis måste inte svårförklarligt hat eller dubbla standarder riktade mot Israel bygga på antisemitism. Samtidigt är det många som under efterkrigstiden har konstaterat att eftersom ren antisemitism inte längre är comme il faut, tycks en del istället ha tagit omvägen via irrationell demonisering av staten Israel. Den nya staten blev ”nationernas jude”, enligt denna analys.

Den ständigt upprepade kopplingen mellan Förintelsen och Israel är ett område där helt ogrundade påståenden florerar fritt, såsom vi redan har sett. Detta sker även i mer nedtonad och finstilt form i etablerade massmedier. DN Kulturs chefredaktör Björn Wiman bidrar med ett inlägg i genren, när han försöker analysera en nyutgiven roman av en ung israelisk författarinna. Wiman skriver, med hänvisning till Avraham Burg, som bland annat är före detta talman i israeliska parlamentet Knesset (och långt åt vänster), att landet måste upphöra med utnyttjandet av Förintelsen som ett slags trumfkort. Wiman skriver följande:

”Stoltheten över det nya triumferade, men skräcken från det förflutna levde kvar under ytan. Det är den som nu på många håll går igen i form av påklistrad propaganda – när landets ledare i dag ställer sitt agerande i relation till Förintelsen begär de också att allt ska vara dem tillåtet: den destruktiva och omänskliga ockupationen, det brutala militära övervåldet och den skriande likgiltigheten inför civila dödsoffer under den senaste månadens krig.”

Då undrar jag: vem av landets ledare ställer idag sitt agerande i relation till Förintelsen? Vem? Inga namn nämns, eftersom Wiman förmodligen inte har några sådana i rockärmen. Att Förintelsen har inverkat på Israels mentalitet är självklart; konstigt vore väl annars. Såsom Wiman själv nämner tidigare i sin text, vilket ju delvis förtar hans poäng i det citerade stycket, är förhållandet dock tilltrasslat. Det stickades aldrig någon offerkofta när staten var ung. Hur sjukt det än låter idag, uppfattade 50-talets statsetablissemang Förintelsen som snudd på skamlig för det judiska folket och svårförenlig med den nya nationella självbilden.

I den roman som utgör något slags varp för Wimans väverier, nämns, enligt honom, Förintelsen bara en gång i förbifarten, vilket inte hindrar honom från att göra följande tolkning:

”Likväl är den fullt närvarande i deras [soldaternas] vardag. Som när släkten samlas där vid inryckningen, applåderande som för att tysta rösterna från sitt lands förflutna – och gråtande över dess framtid.”

Jag har inte läst romanen ifråga, men den episod som Wiman återger, då hela tjocka släkten kommer för att med gråt och applåder ledsaga sin soldat vid inryckningen, för snarare mina tankar till en orientalisk-judisk familj än en med europeiska rötter. Är det inte snarare så att det är Wiman som ser Förintelsen överallt, precis som alla dessa identitetspolitiker som hittar ”strukturer” av varjehanda slag, var de än vilar sin blick?

Föreställningen att Israel innehar Förintelsen som ett slags skuldebrev med Europa som utställare, mot vilket staten försöker kvitta allt hävdat övervåld i de palestinska områdena, vandrar ständigt runt i Europa och dyker upp i alla möjliga sammanhang. Emellertid är det en föreställning som lever starkare i europeiska medvetanden än i verkligheten. Och möjligen hos en och annan israelisk vänsteraktivist. Men om någon utländsk journalist skulle skriva om den politiska situationen i Sverige, skulle vi då råda vederbörande att hålla sig till Göran Greider och Helle Klein?

Dessutom förutsätter tanken om Förintelsen som en nutida tillgång någonting som i högsta grad kan diskuteras, nämligen i vad mån det över huvud taget förekommer något militärt övervåld i exempelvis det senaste Gazakriget. På så sätt används även tankefiguren för att upprepa någonting diskutabelt, utan att riskera att motelden kommer att riktas dit.

Annonser