Inlägg på Det goda samhället den 1 juni 2017. Utdrag:
Ett mönster tycks framgå när det gäller islamistisk terror i Västvärlden, nämligen att den tilltar när det finns en statsbildning eller åtminstone ett territorium där heligt krig mot Väst ses som en av de viktigaste uppgifterna.
Ingen människa med minsta uns av medkänsla i kroppen kan undgå att förfäras över de massiva drunkningsolyckorna på Medelhavet. Alla dessa hoppfulla människor som havet tog. Alla förtvivlade föräldrar och släktingar som lever i ovisshet. Eller i visshet.
Följare av denna blogg vet att här riktas mycket kritik mot den svenska invandringspolitiken och att jag är övertygad om att nationen, som bygger på en viss grad av homogenitet och kulturell gemenskap, är någonting som måste värnas och anpassas till nya tider – inte förkastas. Det är de fungerande nationerna i Europa som är det som utvandrarna från Afrika och Mellanöstern söker. Den totala fria rörligheten är dock en omöjlighet, eftersom just föremålet för allas begär – det europeiska välfärdssamhället, produkten av århundraden av blod, svett och tårar – lätt raseras.
Frågan är dock svårhanterlig, och då menar jag även på ett personligt plan. Farmor berättade att farfar en natt stod med vatten upp till midjan i samma medelhav i en annan tid och tog emot utvandrare från Europa, ankommande i ett uselt skepp som i skydd av mörkret lyckats bryta britternas blockad mot invandring till det det palestinska mandatet. Smugglingen var de tvungna att ha avklarad innan dagen grydde. Det var vinter. Han blev väldigt nedkyld.
Dagens migration till Europa drivs av ett sökande efter välstånd och säkerhet, snarare än att bygga en ny och säker nationalstat. Varje gång en större tragedi inträffar, vaknar debatten om vad Europa bör göra åter till liv. En sak framstår som väldigt tydlig: det finns en paradox i den invandrings- och asylpolitik som i synnerhet Sverige håller sig med.
Å ena sidan har Sverige en politik som beviljar asyl och uppehållstillstånd i väldigt stor omfattning, utan att den sökande måste styrka sin berättelse. Å andra sidan är det hart när omöjligt att ta sig till Sverige m fl länder på annat vis än genom smuggling, bara för att kunna lämna in ansökan. Häri ligger ett cyniskt hyckleri. Sverige reglerar inte i första hand invandringen hit genom sin lagstiftning om grunderna för att bevilja uppehållstillstånd, som ju i praktiken inte längre tillämpas (se t ex Merit Wagers blogg och böcker), utan genom att förlita sig på Schengen och inte bevilja besöksvisum. Håll människorna borta, för om de kommer hit, blir det bara PUT. Detta vill förstås ingen etablerad politiker tala högt om. Läget är krisartat nog som det är.
Som alla som kan lägga ihop ett och ett förstår, innebär denna policy att väldiga drivkrafter för människosmuggling manas fram. Kommer man bara över bron till Malmö, är ju allt klappat och klart. Det gäller bara att komma in illegalt. Att politiker som Erik Ullenhag har kunnat komma undan med detta faktum år efter år, säger en hel del om hur sällan svenska riksdagsledamöter och svensk massmedia resonerar förnuftigt i dessa frågor.
Mot bakgrund av ovanstående, ger jag de debattörer som vill att Sverige ska börja ge visum till medborgare från de stora utvandrarländerna ett litet erkännande för att de vill göra sig kvitt denna anomali och verkligen vill bidra till att slå undan benen för smugglingen. Annie Lööf har talat om detta, om jag inte missminner mig. Samtidigt är det på sin plats att påpeka att förslagsställarna lever i en bubbla av idealism (som så ofta är fallet i dessa frågor), utan tanke på vilka praktiska följder massiv visumgivning skulle innebära för det lilla landet i Europas norra utmarker som lystrar till namnet Sverige. Men detta bryder tydligen inte deras huvuden; den humanitära stormakten anses klara allt, that goes without saying.
Slutsatsen av det sagda blir att dagens situation, med ett frikostigt och många gånger ogrundat beviljande av uppehållstillstånd, men blockering av lagliga vägar till landet för att över huvud taget kunna lämna in ansökan, är en riktigt usel kombination som får smugglarna att gnugga händerna. Att både ha frikostighet med uppehållstillstånden och ge lagliga vägar för att söka dem, är dessvärre en idealistisk dröm utan grund i verkligheten. Smugglingen skulle minska, men det svenska välfärdssamhälllets nedgång och upplösning skulle påskyndas. Det tredje alternativet är givetvis att strama åt grunderna för uppehållstillstånd, faktiskt tillämpa lagstiftningen, inte acceptera att folk vistas i landet utan lov, o s v. Med ett sådant regelverk blir det praktiskt möjligt att i vissa fall ge visum på ambassader i utvandrarregioner. Dessutom innebär en sådan inriktning på politiken att drivkraften för smuggling skulle minska högst betydligt. Att man har rest in i landet illegalt ska inte i sig vara grund för avvisning om man söker asyl, men däremot skulle reglerna för beviljande av uppehållstillstånd i förening med vissa möjligheter att söka visum på svensk ambassad innebära att färre skulle välja smugglingsvägen.
En sådan väl avvägd, förnuftig debatt i dessa frågor har ännu inte siktats. Det blir som vanligt de självgoda ”allt-åt-alla”-människorna som ställs mot någon skeptisk SD-politiker, som får motta hela studions, inklusive journalistens, häftiga angrepp. Och ingen blir klokare av det.
Vad som sagts tidigare, måste sägas ånyo, mot den dystra och tragiska bakgrunden av våldsdåden i Köpenhamn. Det är högre tid än någonsin att ta till krafttag för att tillintetgöra Da’esh/IS.
Vi måste inse att IS maktövertagande i delar av Syrien och Irak har skapat en maktbas och en utgångspunkt i världen för spridning av en totalitär, fanatisk och vulgär utgåva av sunniislam. Denna lära har uppenbarligen en viss attraktionskraft bland unga sunnimuslimer i ett Mellanöstern där den arabiska civilisationen ser ut att implodera inför våra ögon och dela upp sig efter trosinriktningar. Likaså i Europa, där många muslimska ynglingar i städernas förorter tycks finna en identitet i den mordiska ideologin.
Startskottet för islamismen brukar tillskrivas den iranska revolutionen 1979. Det var alltså inom shiaislam som den politiserade utgåvan av tron tog fart på allvar. I Egypten hade emellertid det Muslimska brödraskapet verkat sedan några årtionden tillbaka, och islamister stod bakom det dödliga attentatet på landets president Anwar Sadat år 1981. I Libanon stärktes en shiitisk terrorgrupp, med det numera kända namnet Hizbollah – Guds parti. I Afghanistan tog kampen mot de invaderande sovjetiska trupperna allt mer religionsfanatiska uttryck – dessvärre med visst stöd från USA, enligt den under kalla kriget tillämpade principen ”min fiendes fiende är min vän”, samt ”he may be a son-of-a-bitch, but he’s our son-of-a-bitch”.
Under framförallt 1990-talet kom allt fler arabstater att drabbas av den våldsdyrkande läran, inte minst Algeriet. I Levanten lyckades rörelsen Hamas genom sina terrordåd bidra starkt till att fredsprocessen mellan Israel och den nybildade Palestinska myndigheten gick i stå.
Så kom 00-talet och terrorn spred sig på allvar till USA och Europa. Det islamistiska våldets epicentrum återfanns nu i den kollapsade irakiska staten, samt i Afghanistan och Pakistan.
Jag räknar inte upp dessa historiska fakta för att tråka ut läsaren, utan för att sätta samtidens händelser i perspektiv. Den Islamska Staten har sina ideologiska anförvanter i den nära historien. Emellertid innebär denna de facto-statsbildning att ett väldigt steg har tagits i upptrappningen av islamismens kamp mot all anständig civilisation. I likhet med talibanernas Afghanistan och delar av Pakistan finns det en spridningseffekt, i och med att unga män reser till platserna för att skolas och strida, varefter de kan åka tillbaka till sina hemländer och fortsätta kampen där. Men till skillnad från Afghanistan och Pakistan rör det sig nu om ett arabiskt landområde. Betydelsen därav ska nog inte underskattas. Kopplingen till arabvärlden och till invandrade européer med arabiskt ursprung blir så mycket starkare.
Hur sjukt det än låter, är den Islamska staten en källa till inspiration och skapar nya mördare på löpande band, oavsett om ynglingen i fråga har varit där eller ej. Därför är det nödvändigt att krossa den. De kurdiska krigare som står i frontlinjen mot detta monster är samtidens största hjältar.
Islamska staten har genom sina handlingar förklarat större delen av världen krig. Samtidigt finns det medborgare och innevånare i europeiska länder som tar värvning i dess led. Det är hög tid att europeiska stater, däribland Sverige, anpassar sina lagar därefter. Svenska medborgare som ansluter sig till IS bör betraktas som landsförrädare. Utlänningar med hemvist i Sverige som ansluter sig till IS bör behandlas som fiender och en fara för rikets säkerhet. Och om politikerna i Örebro tycker att terapi låter spännande, kan de hålla sig till sig själva.
Att omsätta detta i lagstiftning som balanseras mot rättsstatens och demokratins fordringar är vad en regering värd namnet borde ägna sig åt under närmsta tiden.
Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.
Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.
Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.
Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?
Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.
Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.
På sistone har olika skribenters utfall på nätet mot staten Israel och mot det judiska folket uppmärksammats ett flertal gånger. Det senaste tillskottet är en miljöpartistisk politiker i Stockholm. Man skulle kunna säga att hon gör en antiisraelisk klassiker, nämligen att jämställa Israel och Nazityskland, med tillägget att Israel skulle försöka rättfärdiga sitt agerande med hänvisning till Förintelsen. Sedan kommer de vanliga antisemitiska harrangerna om de inflytelserika judarna, o s v.
Jag har skrivit om det i min bok och jag upprepar det här: trenden att alla jämt och ständigt ska utgjuta sig på nätet, för att sedan få gruppstryk för något olyckligt ordval som har tillkommit i upphetsat tillstånd, är vansinnigt osund. Jag är inte alls glad för denna ”sätta-dit-din-motståndare-för-någon-formulering”-lek. Icke desto mindre går det inte att blunda inför det mönster av antisemitiska tankefigurer som så tydligt har framträtt i sociala medier på sistone.
Förhållandet mellan antisemitism och antiisraelism är inte helt enkelt att reda ut. Givetvis måste inte svårförklarligt hat eller dubbla standarder riktade mot Israel bygga på antisemitism. Samtidigt är det många som under efterkrigstiden har konstaterat att eftersom ren antisemitism inte längre är comme il faut, tycks en del istället ha tagit omvägen via irrationell demonisering av staten Israel. Den nya staten blev ”nationernas jude”, enligt denna analys.
Den ständigt upprepade kopplingen mellan Förintelsen och Israel är ett område där helt ogrundade påståenden florerar fritt, såsom vi redan har sett. Detta sker även i mer nedtonad och finstilt form i etablerade massmedier. DN Kulturs chefredaktör Björn Wiman bidrar med ett inlägg i genren, när han försöker analysera en nyutgiven roman av en ung israelisk författarinna. Wiman skriver, med hänvisning till Avraham Burg, som bland annat är före detta talman i israeliska parlamentet Knesset (och långt åt vänster), att landet måste upphöra med utnyttjandet av Förintelsen som ett slags trumfkort. Wiman skriver följande:
”Stoltheten över det nya triumferade, men skräcken från det förflutna levde kvar under ytan. Det är den som nu på många håll går igen i form av påklistrad propaganda – när landets ledare i dag ställer sitt agerande i relation till Förintelsen begär de också att allt ska vara dem tillåtet: den destruktiva och omänskliga ockupationen, det brutala militära övervåldet och den skriande likgiltigheten inför civila dödsoffer under den senaste månadens krig.”
Då undrar jag: vem av landets ledare ställer idag sitt agerande i relation till Förintelsen? Vem? Inga namn nämns, eftersom Wiman förmodligen inte har några sådana i rockärmen. Att Förintelsen har inverkat på Israels mentalitet är självklart; konstigt vore väl annars. Såsom Wiman själv nämner tidigare i sin text, vilket ju delvis förtar hans poäng i det citerade stycket, är förhållandet dock tilltrasslat. Det stickades aldrig någon offerkofta när staten var ung. Hur sjukt det än låter idag, uppfattade 50-talets statsetablissemang Förintelsen som snudd på skamlig för det judiska folket och svårförenlig med den nya nationella självbilden.
I den roman som utgör något slags varp för Wimans väverier, nämns, enligt honom, Förintelsen bara en gång i förbifarten, vilket inte hindrar honom från att göra följande tolkning:
”Likväl är den fullt närvarande i deras [soldaternas] vardag. Som när släkten samlas där vid inryckningen, applåderande som för att tysta rösterna från sitt lands förflutna – och gråtande över dess framtid.”
Jag har inte läst romanen ifråga, men den episod som Wiman återger, då hela tjocka släkten kommer för att med gråt och applåder ledsaga sin soldat vid inryckningen, för snarare mina tankar till en orientalisk-judisk familj än en med europeiska rötter. Är det inte snarare så att det är Wiman som ser Förintelsen överallt, precis som alla dessa identitetspolitiker som hittar ”strukturer” av varjehanda slag, var de än vilar sin blick?
Föreställningen att Israel innehar Förintelsen som ett slags skuldebrev med Europa som utställare, mot vilket staten försöker kvitta allt hävdat övervåld i de palestinska områdena, vandrar ständigt runt i Europa och dyker upp i alla möjliga sammanhang. Emellertid är det en föreställning som lever starkare i europeiska medvetanden än i verkligheten. Och möjligen hos en och annan israelisk vänsteraktivist. Men om någon utländsk journalist skulle skriva om den politiska situationen i Sverige, skulle vi då råda vederbörande att hålla sig till Göran Greider och Helle Klein?
Dessutom förutsätter tanken om Förintelsen som en nutida tillgång någonting som i högsta grad kan diskuteras, nämligen i vad mån det över huvud taget förekommer något militärt övervåld i exempelvis det senaste Gazakriget. På så sätt används även tankefiguren för att upprepa någonting diskutabelt, utan att riskera att motelden kommer att riktas dit.
Internationell politik kan vara besynnerlig i all sin nyckfullhet och brist på konsekvens. År 2003 invaderades Irak av en västerländsk allians, efter att världen hade fått höra att landets regim utgjorde en tredjedel av ”ondskans axel”. Utan tvivel var Saddam Husseins regim en blodtörstig diktatur, med bruk av kemiska vapen som motbjudande specialitet. Förevändningen för att anfalla var dock att kärnvapen skulle vara inom regimens räckhåll, vilket visade sig vara ett rent falsarium. Massiva interventioner av detta slag är dessutom en ytterst svår och kostsam historia, vars följder bevisligen är svåra att förutse.
Idag håller en i jämförelse med 2003 års Irakregim betydligt instabilare aktör på att organisera sig och stärka sin ställning i östra Syrien samt västra och norra Irak. I det här fallet möts flera ondskefulla axlar i en vedervärdig origo. Ideologiskt är det någonting av det mest avskyvärda som världen har skådat, utan tvivel i paritet med nazismen under andra världskrigets sista år. Den relativa instabiliteten kan dessutom vara en övergående fas. Trots detta, är intresset från USA än så länge måttligt, medan Europa förefaller vara helt paralyserat, förmodligen på grund av rysk huvudvärk och inrikespolitiska bekymmer.
Nyhetsbolaget Vice News har än så länge lagt ut två delar i en serie reportage om Islamska staten. Jag råder alla att se dessa skildringar. Någonting som hela tiden kommer upp bland mina tankar är alla likheter med nazisterna. Man återfinner samma gamla föreställning om att en historisk oförrätt har begåtts. Samma hjärntvättning av barn och ungdomar. Samma avgudadyrkan av en statsbildning, om än i det här fallet i dess roll som förment tjänare av förment gudomliga påbud. Man har till och med funnit en egen handhälsning och ett eget ”sieg heil” att använda vid hetsiga massmöten. För att inte tala om, givetvis, vilka illdåd som redan utförs.
Flera tusen europeiska medborgare beräknas ha ställt sig i dessa avskums led. Den aktiva terrorbekämpning som skedde i början av 00-talet, då al-Qaida jagades världen över med såväl legitima som illegitima metoder, står i bjärt kontrast till dagens loja avståndstaganden. Skulle Usama Bin Laden ha tillåtits grunda en egen stat mitt i Levanten för tio år sedan? Helt otänkbart. Men nu är vi i stort sett där.
Europa borde omedelbart skicka stridsflyg till området och bistå USA i försvagningen av terroristernas militära förmåga. Det finns ingenting att vänta på, såvida man inte är intresserad av ett allt starkare motstånd.
De europeiska medborgare som har anslutit sig till Islamska staten har förrått de stater de är medborgare i. De har förrått civilisationen. Har exempelvis Sverige tillräckliga lagliga och polisiära resurser för att ta hand om dessa förrädare, om och när de återvänder? Är detta över huvud taget någonting som bekymrar svenska politiker?
Just nu upplever jag tyvärr dessa frågor som rent retoriska.
Om vi tidigare inte riktigt visste eller förstod vad Islamska Staten är för slags gruppering, lär det nu ha framgått med önskvärd tydlighet. Likaså vad varje civiliserad stat på denna jord måste göra. Krossa den.
Islamism som trossystem har sina rötter i en synnerligen olycklig korsning mellan europeisk fascism och islam. Ideologins mest erkände stiftare, egyptern Sayyid Qutb, tog nämligen intryck av totalitära ideologier från Europa när hans syn på islam och dess roll i samhället formades. Att kalla islamister för ”ultrakonservativa”, som jag har sett att svensk massmedia har gjort, är därför helt missvisande, om man med konservativ menar att ty sig till och söka trygghet i traditionen. Faktum är att Jimmie Åkesson inte var helt fel ute, när han i sitt sommartal utnämnde islamismen till vår tids nazism.
Muslimska brödraskapet, som nyligen innehade presidentposten i Egypten, kan sägas vara den första islamistiska rörelsen. Ur denna bas har det sedan vuxit ut grenar åt olika håll. Att det skulle bli shiitisk islam som först tog över stafettpinnen genom revolutionen i Iran 1979 och sedan under 80-talet genom Hizballah, var något överraskande. Men den sunnitiska sidan har i gengäld vuxit sig allt starkare med åren, och dykt upp i allt ondskefullare avarter.
Man skulle nog kunna säga att om Muslimska brödraskapet motsvarar italienska fascister, motsvarar Islamska Staten SS Einsatzgruppen i Ukraina. Någonting sådant. Och om det är någonting den fria världen borde ha lärt sig vad gäller totalitära ideologier, är det att inte underskatta deras dragningskraft och deras förmåga att sprida död och undergång. Det blir sällan bättre av att låta deras anhängare hållas och hoppas på moderering och mognad. Allra minst när de ägnar sig åt massmord och barbari. Allra minst när tusentals av förövarna har europeiska pass i bakfickorna.
Vi kan inte acceptera att de bildar en stat som spänner över stora delar av Levanten, som konsoliderar sig och berikar sig med oljefält och med pengar från nya sympatisörer runt om i världen. De kommer naturligtvis att fortsätta med sitt mördande, och även föra över det till Europa (någonting som egentligen redan har skett i och med skjutningen vid judiska muséet i Bryssel; glöm ej heller terrorhotet mot Norge för ett par veckor sedan). Det är bara att lyssna till vad de säger och kika på deras expansionskarta.
Den oerhört kostsamma och tämligen misslyckade insatsen i Irak från amerikansk sida har satt sina spår. Obama gick till val på att avveckla sådana engagemang, inte på att sätta igång nya fälttåg. Återhållsamheten är förståelig.
Emellertid krävs här troligen inte några fälttåg; här krävs förmodligen en flyginsats. Samt ett europeiskt engagemang. De områden som IS har intagit i Irak är i allt väsentligt öppna slätter, där markstyrkor är mycket sårbara från luften. Är Europa berett att ta ett ansvar och nu, så fort det bara är möjligt, inleda luftangrepp mot mördarna? Kontinenten står ändå på tur, så det är lika bra att sätta igång. En föregående inbjudan från irakiska regeringen gör saken folkrättsligt korrekt. Förhoppningsvis ska irakiska marktrupper och den irakisk-kurdiska armén kunna stå emot med hjälp av flygunderstöd, för att sedan kunna flytta fram sina positioner. Sedan är det upp till de europeiska staterna att hantera återvändande IS-män med europeiska medborgarskap på ett resolut sätt. I vissa stater kan medborgarskapet dras in, i andra kan förövaren bli lagförd och åtalad. Här behövs nog en hel arsenal med åtgärder.
Jag tror att historien kommer att döma Europa hårt om ingenting görs ganska omgående.
Ilan Sadé 