Om toaletter och personliga pronomen

Nytt inläggDet goda samhället. Utdrag:

Politiserade värderingar och tillhörande livsstil tycks ha blivit de nya religionerna i västvärlden. Detta är någonting som missioneras uppifrån och ned. I senaste Weekendavisen skriver Ole Nyeng om sociologen Arlie Russell Hochschild från universitetet i Berkeley utanför San Fransisco, som likt en doktor Livingstone har tillbringat tid i Louisiana för att komma Tea Party- och Trump-anhängare inpå livet. I artikeln anförs att 40 procent av de republikanska och 33 procent av de demokratiska väljarna år 2010 svarade ja på frågan om de skulle bli störda om deras son eller dotter gifte sig med någon ur motståndarlägret. I en liknande undersökning från år 1960 var siffran bara fem procent!

Annonser

Researchgruppen, journalistkåren och PUL

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Skampålen och Lex Ramberg

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

De oberörbara

En fråga som ständigt återkommer i den ängsliga, bigotta offentligheten i Sverige är i vilka sammanhang man får tala, skriva och synas. Det finns tydligen personer och grupperingar som har tilldelats oberörbarhetsplatsen i kastordningen, med vilka man bör akta sig för att slå sig i slang. Även om man bara är ute efter att torgföra sina egna åsikter och lyssna till vad andra har att säga, kommer skuldbeläggning genom associering som ett brev på posten. Man får nämligen inte ”legitimera” dessa människor och grupper, brukar det heta.

En herre som nyligen inte brydde sig om den oskrivna regeln om de oberörbara är skribenten och författaren Marcus Birro. Genom att medverka i ett nätradioprogram (podcast) som har producerats och sänts ut av stationen RLM har han (ånyo) dragit på sig anklagelser. I programmet medverkade även journalisten Ingrid Carlqvist, som ju anses vara en omstridd person.

Jag har ännu inte lyssnat på programmet. Faktum är att jag hittills aldrig har lyssnat på något program som stationen har producerat. Emellertid spelar inte det någon som helst roll för mitt svar på frågan ifall det är rätt eller fel att delta i en podcast med sagda producent. Mitt svar lyder nämligen att det aldrig kan vara fel att delta i ett samtal eller i ett massmedium bara för att de åsikter man möter där inte står högt i kurs. Det kan förstås finnas andra skäl till att avstå från medverkan, men så länge de personer man ska träffa respekterar ens yttrandefrihet och så länge det man säger inte förvrängs (om det är i massmedia), är jag av den bestämda uppfattningen att man kan tala med precis vem som helst och medverka var som helst.

Vår överspända samtid är inte bara besatt av enskilda ordval, utan det intelligenta samtalet har allt mer kommit att överskuggas av att man måste hänga med rätt människor, på rätt ställen. Yta och förpackning går före innehåll. Klassificering i olika läger går före vad man faktiskt säger. Situationen får mig att minnas ett bevingat ord som Per-Ola Eriksson, riksdagsman under 90-talet från Norrbotten, lär ha sagt till sitt försvar om det kritiserade samarbetet mellan (c) och (s) under 90-talet:

”Bara för att man har bjudit upp bordsdamen till dans, måste man inte gifta sig med henne.”

Den som står emot oberörbarhetsdoktrinen gör samhället en stor tjänst.

Om rökgranaten ”islamofobi”

Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.

Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.

Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.

Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?

Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.

Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.

Förr slog de självrättfärdiga pippin av greken

De stora konstmuséerna innehåller en och annan skön grekisk gud eller fager mytologisk figur av hankön, som har haft oturen att få sin mandomsdetalj stympad någon gång under senare historiska epoker. Genitalier i det fria var ingenting för oroliga moralister, som såg stora faror i att visa upp sådant för allmänheten. Stympningen skedde således med folkets bästa för ögonen. Unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet kunde ju drabbas av ytterst osunda tankar i mötet med en antik penis och förledas rakt in i fördärvet.

Dessutom handlade det ju bara om en liten detalj (grekerna överdrev inte direkt i detta avseende). Verkets helhet påverkades ju ändå inte. Man skulle rentav kunna säga att man anpassade det till nya, mer upplysta tider. Om skulptörerna kunde dras upp ur Hades, Limbo, eller var de än befann sig, skulle de säkert samtycka ivrigt, efter att ha informerats om att de dessvärre levde och verkade i en tid då syndiga felsteg tilläts passera obemärkt. De skulle säkert bara visa sin tacksamhet, efter att ha nått insikt om sin tidsbundna okunnighet om otuktens alla förslagna vägar.

Så kom vi till Pippi Långstrump. Passande nog betyder ordet ”pippi” på hebreisk familjeslang, utöver urin, även just vad de välanpassade grekiska skulpturerna numera saknar mellan benen, vilket tvingade fram en namnändring vid översättningen. Idag känner dock upplysta samtidsmoralister i Sverige sig föranledda att knacka bort små detaljer både här och där i själva originalet. Förmodligen är man lika självrättfärdigt säker på sin sak om det kränkande och osunda i det som ska väck som tidigare seklers moralister, innan de slog pippin av greken.

Sydsvenskans artikelrubrik tar nog priset i Pravda-genren. Tidningen förkunnar högtidligt att Pippi numera ”slipper kolonialt bagage”. Förväntas vi få glädjetårar? Eller skrika ”äntligen”, som Gert Fylking? Det var ju skönt för Pippi, som har lidit alla dessa år under denna börda. Att vi inte såg det tidigare! Vi är sannerligen inne i framstegens tidsålder.

På de så kallade kultursidorna är prästerskapet förstås enigt. ”Ja, ibland måste vi faktiskt få stryka”, säger Lotta Olsson på DN. Bara vi gör det lite lagom och med god smak och finess, menar hon. Om en av dåtidens penisknackare hade kunnat plockas ned från Himmelriket (för det är väl där vi ska finna dem?), hade Lotta Olsson – och den här gången är jag inte ironisk – garanterat funnit en själsfrände. Det handlar ju inte om en total demolering à la Gustav Wasa eller Kristian III av Danmark, när katolikerna skulle nitas ordentligt, eller à la svensk socialdemokrati 1965-75, när minnen av armod i städerna skulle ersättas med Konsum- och Åhlénskistor. Om negerkungen och kinesimitationen ryker, är väl inte det hela världen? Vi måste ju tänka på barnen.

Men när Lotta Olssons balanserade, finkänsliga censorer har tillåtits sätta igång, har argumenten mot en fortsättning i samma anda givetvis pyst ihop och försvunnit. Patriarkala stereotyper och könsroller i Emil i Lönneberga kan måhända kränka unga flickor, som tappar självförtroendet framför TV:n. Knack knack, ritsch ratsch. Och den där Bullerbyn är väl mer än lovligt nationalromantisk. Någon kränks säkert därute, om man bara letar. Ritsch ratsch, knack knack. I framsynta Malmö har stadsbiblioteket redan inrättat ett råd, innefattade ”rasifierade” representanter från några identitetspolitiska klubbar, som har förpassat Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat till källaren. Säkert för allmänhetens bästa. Vill man låna någon av böckerna, får man diskret viska till bibliotikarien och hoppas att önskemålet inte expedieras högljutt och demonstrativt.

För övrigt ryktas det att British Museum har en massa skulpterade, grekiska penisar gömda i en låda i sina källarvalv. Eller var det Louvren? Jag minns inte.

Varje tid har sina egna lagar och seder. Somligt består, annat förgår. Någonting som brukar bestå, är att de som har gett sig på tidigare epokers konstverk och kulturarv döms hårt av senare tiders människor som varande inskränkta och ibland löjliga fanatiker. Även de som bara vill nagga en smula i kanten, i rättfärdighetens namn.

I Prussiluskornas land

Astrid Lindgrens sagor har flera bottnar. Det är sällan idylliska miljöer som skildras, om man bara tänker efter en aning. Pippi Långstrump handlar t ex om ett barn vars enda förälder som är kvar i livet är frånvarande, och om det omgivande samhällets valhänta försök att hantera detta. Böckerna och den legendariska TV-serien är emellertid främst en hyllning till egensinnigheten och vägran att passa in i det omgivande samhällets kvävande normer. Den otacksamma symbolen för konventionerna har i TV-serien och filmerna tilldelats barnavårdsnämndens utsända, Fröken Prysselius, alias Prussiluskan.

De lättkränkta Prussiluskorna, utgåva 2.0, går bärsärk i dagens Sverige, utan hämningar. Emellertid seglar de nästan alltid under falsk flagg. De utger sig nämligen för att vara ”normkritiska” Långstrumpor. Och till skillnad från gårdagens förnuftiga barnavårdstant, som hade till synes välgrundade invändningar mot att en flicka bor ensam, med en häst inomhus och försummad skolgång, springer dagens ”normkritiska” Prussiluskor den politiska korrekthetens ärenden. Betänk att ”normkritik” idag nästan alltid går ut på att ersätta vardagliga, decentraliserade auktoriteter med en överordnad Ideologi (med stort i), som massorna förväntas följa.

I de lättkränkta Prussiluskornas land har barnkulturen blivit en av de viktigaste måltavlorna för den så kallade normkritiken. Kom ihåg Stina Wirséns Liten Skär och alla små brokiga. Därför kan ett klagomål på en gardin med gamla Pippi Långstrump-motiv genast förmå säljaren att darrande krypa i stoftet inför ”normkritiken” och dra tillbaks gardinen. Detta kan sedan följas upp med en kultursidesartikel i SvD (alltså inte Aftonbladet eller DN) med en rubrik som säger att barn ska tillåtas vara individer (Pippi Långstrump), men med ett innehåll som säger att saker och ting ska rensas bort och censureras (Prussiluskan 2.0).

I de lättkränkta Prussiluskornas land, väljer socialdemokraternas partiledare att förödmjuka sig för att ha benämnt en folkgrupp med det namn som var vedertaget fram till nyligen. Klassens ljus och elevrådsordföranden Erik Ullenhag ställer förstås in sig och förklarar att det var ”sorgligt” och ”okunnigt” (undrar då varför ”antiziganism” är helt rätt, men jag är måhända okunnig?). Han får väl en sockerbit av någon Överprussiluska när klockan ringer ut till rast. Löfven hade förstås också kunnat säga att zigenare är ett ord som finns i hans förråd sedan gammalt, men eftersom romer föredrar att bli kallade för just romer, ska han verkligen tänka på det framöver och använda det ordet istället.

Men så går det inte till i Prussiluskornas land. I det kafferep varvid den svenska offentliga debatten kan liknas, får moralisterna en fis på tvären om någon säger någonting som kan höras runt köksborden i vanliga svenska hem. Efteråt ska det krypas och skuldbeläggas, så att de tabubelagda områdena utvidgas och trycket ökar på oskolade tungor att enbart säga korrekta ting.

Det går steg för steg, inskränkningen av vad som får sägas och visas. Kafferepssocieteten förnekar förstås att det sker – de är ju gudbevars ”normkritiska”. Men under de röda Pippi Långstrump-perukerna ser man den ömsom fördömande, ömsom räddhågsna blicken, den uppåtvinklade näsan och den snörpande munnen. En uppdaterad Prussiluska är där, numera i någon storslagen ideologis tjänst.