Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna

InläggMedbloggen från den 10 februari 2017. Utdrag:

Vad som möter en skulle kunna vara satir om urspårad identitetspolitik, normkritik och infantilt, sinnesförvirrat trams. Nu är det dock inte satir, utan verklighet. Man översköljs av en flod av projektrubriker i stil med ”Röst!”, ”Afrosvenska akademin”, ”Brytiga böcker” och ”VAHÀK – kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre”. Såhär fortsätter det i oändlighet.

Annonser

Deltagande i antologi

Jag har bidragit med ett kapitel i en antologi med namnet Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Mitt bidrag handlar om begreppet diskriminering och den verksamhet med juridiska förtecken som har vuxit fram med anledning därav.

Visst bär titel och bildspråk drag av Ragnarök (sorgemarschen ur Götterdämmerung kanske vore mer kongenial som bakgrundsmusik i presentationsvideon än Beethovens stillsamma månskenssonat?), men för Sören – här finns en del att klaga på i detta land. Boken ges ut av Realia Förlag och kan beställas via http://www.realiaposten.com.

ebook_haveriet

INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.

FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare

Adolescentia (eller jag går i första ring och jag fattar ingenting)

InläggDet goda samhället. Utdrag:

”På många sätt är det politiska etablissemanget i Sverige som ett slags permanentad 16-åring. Dagens situation kan alltså liknas vid att landet styrs av en skolklass i första ring (som, enligt Freestyles slagdänga, inte fattar någonting). Helt följdriktigt vill Miljöpartiet, med det tvetydiga tillägget ”de gröna”, sänka rösträttsåldern till 16 år. Själv tror jag att vi vore betjänta av en höjning till runt 25. Blandningen av bråd- och omognad slår nämligen för närvarande igenom överallt.”

 

Puritania

Johan Hakelius skriver i sin senaste bok, Rule, Britannia!, bland annat om den antirojalistiske och antipapistiske Oliver Cromwell och hans puritaner, som lyckades ta makten i England under 1600-talets mitt efter ett inbördeskrig. Efter maktövertagandet såg Cromwell bland annat till att förskingra och fördärva många av kronjuvelerna – allt för att utrota kungliga symboler och påminnelser. Flera ovärderliga arvegods som erinrade om en kunglig kontinuitet sedan saxisk tid och framåt förstördes eller försvann för gott. Under tiden drog Cromwells underhuggare runt från kyrka till kyrka för att krossa skulpturer, förstöra altare och bränna tavlor som ansågs uttrycka vidskepelse och avgudadyrkan. En av officererna förde noggrann dagbok över den nitiska massförstörelsen.

Händelserna påminner om reformationen i Danmark och Sverige, då kungamakten såg till att riva kloster, lägga vantarna på dyrgripar och vitrappa kyrkoväggarna så att församlingarna inte skulle sitta och glo på medeltida muralmålningar med potentiellt tvivelaktigt innehåll. Men tankarna går även till själva urkunden, till Bibeln. Från Abraham och framåt förs en ständig kamp mot husgudar, efoder, Baaltempel och annat otyg, vilka alla måste tillintetgöras för att hålla den nitälskande Herren på gott humör. Och Jesus drev ju månglarna ur templet. Senare tiders självrättfärdiga kan lätt finna inspiration i böckernas bok.

Såsom Hakelius själv påtalar, skulle Cromwells underbefäls dagbok kunna brukas ”som instruktion för dagens kulturhatande islamister och talibaner.” De senaste veckorna har vi kunnat ta del av illustrerade rapporter om hur Islamska staten har förstört assyriska lämningar i Nineveh. Innan dess har det varit andra historiska klenoder som har slagits i bitar. Historien upprepar sig.

Puritanism är sökandet efter det rena och förment ursprungliga, befriat från historiska tillägg och anpassningar. Befriat från intressanta paradoxer och kulturellt motstånd. Historiskt arvegods och bevis för att rika kulturer har förekommit vilka inte lever upp till puritanens krav på fulländning och ensidighet måste därför, i puritanens värld, förintas. Annars kan folk förledas till syndiga gärningar. Annars kan människor påminnas om att någonting annat än puritanens eget vrickade utopia är möjligt, eftersom det bevisligen har förekommit. Sådant gör puritanen nervös. Puritanen strävar efter kontroll. Genom att rensa i kulturarvet ska samtiden bemästras och framtiden leva upp till alla dimmiga visioner.

Sverige är ett land med starka puritanska impulser. Det är väldigt tydligt att de beteenden som förr motiverades med religionens hjälp numera rättfärdigas med ideologi och kvasireligiösa, vaga övertygelser. I Sverige hamras det också på kulturarvet, i synnerhet när det antar barnkulturens skepnad. För inte så länge sedan hamrades det i mer bokstavlig mening, när rivningsvågen drog fram i innerstäderna. Själva språket är föremål för ideologiskt grundade förändringar, för att allt ska bli ”modernt” och ”fräscht”. Det ska användas könlösa pronomina och ve den som hädar. Om det historiska källmaterialet inte lever upp till samtida ideologiska krav, förs det numera fram helt oförblommerade krav från regeringshåll om att historieskrivningen minsann måste ändras. Ja, listan kan förstås göras väldigt, väldigt lång.

Puritania är inte och har aldrig varit någonting att sträva efter. Varför är det då så många som inget hellre vill än ta oss dit?

I Prussiluskornas land

Astrid Lindgrens sagor har flera bottnar. Det är sällan idylliska miljöer som skildras, om man bara tänker efter en aning. Pippi Långstrump handlar t ex om ett barn vars enda förälder som är kvar i livet är frånvarande, och om det omgivande samhällets valhänta försök att hantera detta. Böckerna och den legendariska TV-serien är emellertid främst en hyllning till egensinnigheten och vägran att passa in i det omgivande samhällets kvävande normer. Den otacksamma symbolen för konventionerna har i TV-serien och filmerna tilldelats barnavårdsnämndens utsända, Fröken Prysselius, alias Prussiluskan.

De lättkränkta Prussiluskorna, utgåva 2.0, går bärsärk i dagens Sverige, utan hämningar. Emellertid seglar de nästan alltid under falsk flagg. De utger sig nämligen för att vara ”normkritiska” Långstrumpor. Och till skillnad från gårdagens förnuftiga barnavårdstant, som hade till synes välgrundade invändningar mot att en flicka bor ensam, med en häst inomhus och försummad skolgång, springer dagens ”normkritiska” Prussiluskor den politiska korrekthetens ärenden. Betänk att ”normkritik” idag nästan alltid går ut på att ersätta vardagliga, decentraliserade auktoriteter med en överordnad Ideologi (med stort i), som massorna förväntas följa.

I de lättkränkta Prussiluskornas land har barnkulturen blivit en av de viktigaste måltavlorna för den så kallade normkritiken. Kom ihåg Stina Wirséns Liten Skär och alla små brokiga. Därför kan ett klagomål på en gardin med gamla Pippi Långstrump-motiv genast förmå säljaren att darrande krypa i stoftet inför ”normkritiken” och dra tillbaks gardinen. Detta kan sedan följas upp med en kultursidesartikel i SvD (alltså inte Aftonbladet eller DN) med en rubrik som säger att barn ska tillåtas vara individer (Pippi Långstrump), men med ett innehåll som säger att saker och ting ska rensas bort och censureras (Prussiluskan 2.0).

I de lättkränkta Prussiluskornas land, väljer socialdemokraternas partiledare att förödmjuka sig för att ha benämnt en folkgrupp med det namn som var vedertaget fram till nyligen. Klassens ljus och elevrådsordföranden Erik Ullenhag ställer förstås in sig och förklarar att det var ”sorgligt” och ”okunnigt” (undrar då varför ”antiziganism” är helt rätt, men jag är måhända okunnig?). Han får väl en sockerbit av någon Överprussiluska när klockan ringer ut till rast. Löfven hade förstås också kunnat säga att zigenare är ett ord som finns i hans förråd sedan gammalt, men eftersom romer föredrar att bli kallade för just romer, ska han verkligen tänka på det framöver och använda det ordet istället.

Men så går det inte till i Prussiluskornas land. I det kafferep varvid den svenska offentliga debatten kan liknas, får moralisterna en fis på tvären om någon säger någonting som kan höras runt köksborden i vanliga svenska hem. Efteråt ska det krypas och skuldbeläggas, så att de tabubelagda områdena utvidgas och trycket ökar på oskolade tungor att enbart säga korrekta ting.

Det går steg för steg, inskränkningen av vad som får sägas och visas. Kafferepssocieteten förnekar förstås att det sker – de är ju gudbevars ”normkritiska”. Men under de röda Pippi Långstrump-perukerna ser man den ömsom fördömande, ömsom räddhågsna blicken, den uppåtvinklade näsan och den snörpande munnen. En uppdaterad Prussiluska är där, numera i någon storslagen ideologis tjänst.