I Prussiluskornas land

Astrid Lindgrens sagor har flera bottnar. Det är sällan idylliska miljöer som skildras, om man bara tänker efter en aning. Pippi Långstrump handlar t ex om ett barn vars enda förälder som är kvar i livet är frånvarande, och om det omgivande samhällets valhänta försök att hantera detta. Böckerna och den legendariska TV-serien är emellertid främst en hyllning till egensinnigheten och vägran att passa in i det omgivande samhällets kvävande normer. Den otacksamma symbolen för konventionerna har i TV-serien och filmerna tilldelats barnavårdsnämndens utsända, Fröken Prysselius, alias Prussiluskan.

De lättkränkta Prussiluskorna, utgåva 2.0, går bärsärk i dagens Sverige, utan hämningar. Emellertid seglar de nästan alltid under falsk flagg. De utger sig nämligen för att vara ”normkritiska” Långstrumpor. Och till skillnad från gårdagens förnuftiga barnavårdstant, som hade till synes välgrundade invändningar mot att en flicka bor ensam, med en häst inomhus och försummad skolgång, springer dagens ”normkritiska” Prussiluskor den politiska korrekthetens ärenden. Betänk att ”normkritik” idag nästan alltid går ut på att ersätta vardagliga, decentraliserade auktoriteter med en överordnad Ideologi (med stort i), som massorna förväntas följa.

I de lättkränkta Prussiluskornas land har barnkulturen blivit en av de viktigaste måltavlorna för den så kallade normkritiken. Kom ihåg Stina Wirséns Liten Skär och alla små brokiga. Därför kan ett klagomål på en gardin med gamla Pippi Långstrump-motiv genast förmå säljaren att darrande krypa i stoftet inför ”normkritiken” och dra tillbaks gardinen. Detta kan sedan följas upp med en kultursidesartikel i SvD (alltså inte Aftonbladet eller DN) med en rubrik som säger att barn ska tillåtas vara individer (Pippi Långstrump), men med ett innehåll som säger att saker och ting ska rensas bort och censureras (Prussiluskan 2.0).

I de lättkränkta Prussiluskornas land, väljer socialdemokraternas partiledare att förödmjuka sig för att ha benämnt en folkgrupp med det namn som var vedertaget fram till nyligen. Klassens ljus och elevrådsordföranden Erik Ullenhag ställer förstås in sig och förklarar att det var ”sorgligt” och ”okunnigt” (undrar då varför ”antiziganism” är helt rätt, men jag är måhända okunnig?). Han får väl en sockerbit av någon Överprussiluska när klockan ringer ut till rast. Löfven hade förstås också kunnat säga att zigenare är ett ord som finns i hans förråd sedan gammalt, men eftersom romer föredrar att bli kallade för just romer, ska han verkligen tänka på det framöver och använda det ordet istället.

Men så går det inte till i Prussiluskornas land. I det kafferep varvid den svenska offentliga debatten kan liknas, får moralisterna en fis på tvären om någon säger någonting som kan höras runt köksborden i vanliga svenska hem. Efteråt ska det krypas och skuldbeläggas, så att de tabubelagda områdena utvidgas och trycket ökar på oskolade tungor att enbart säga korrekta ting.

Det går steg för steg, inskränkningen av vad som får sägas och visas. Kafferepssocieteten förnekar förstås att det sker – de är ju gudbevars ”normkritiska”. Men under de röda Pippi Långstrump-perukerna ser man den ömsom fördömande, ömsom räddhågsna blicken, den uppåtvinklade näsan och den snörpande munnen. En uppdaterad Prussiluska är där, numera i någon storslagen ideologis tjänst.

Annonser