Etikettarkiv: nationer

Moderera idealen – eller se dem gå under

Publicerad den av

Från Det goda samhället. Utdrag:

”Om förståelse saknas för en fungerande samhällsordnings betingelser och historien bara används som ett russin- och rönnbärskafferi, där man kan plocka ömsom sött ömsom surt ur sitt sammanhang för att bevisa sin tes, måste världen framstå som en helt irrationell plats som styrs av magiska krafter. Politik reduceras då till konsten att hävda goda principer i vått och torrt. Det vill säga inte mycket till konst. Den inställningen till politik är inte bara dum och naiv; den är livsfarlig.”

Identitetsvänsterns längtan efter klansamhället

Publicerad den av

Krönika på Nyheter Idag. Ingress till artikeln:

”När Centerpartiet nyligen efterlyste arbetssökande med utländsk bakgrund, visar detta hur dåligt det går för de nuvarande borgerliga riksdagspartierna i den kulturkamp som måste föras. Att göra gemensam sak med identitetsvänstern och bana väg för klansamhället är en dum idé.”

Svensk invandringspolitik + smuggling = sant

Publicerad den av

Ingen människa med minsta uns av medkänsla i kroppen kan undgå att förfäras över de massiva drunkningsolyckorna på Medelhavet. Alla dessa hoppfulla människor som havet tog. Alla förtvivlade föräldrar och släktingar som lever i ovisshet. Eller i visshet.

Följare av denna blogg vet att här riktas mycket kritik mot den svenska invandringspolitiken och att jag är övertygad om att nationen, som bygger på en viss grad av homogenitet och kulturell gemenskap, är någonting som måste värnas och anpassas till nya tider – inte förkastas. Det är de fungerande nationerna i Europa som är det som utvandrarna från Afrika och Mellanöstern söker. Den totala fria rörligheten är dock en omöjlighet, eftersom just föremålet för allas begär – det europeiska välfärdssamhället, produkten av århundraden av blod, svett och tårar – lätt raseras.

Frågan är dock svårhanterlig, och då menar jag även på ett personligt plan. Farmor berättade att farfar en natt stod med vatten upp till midjan i samma medelhav i en annan tid och tog emot utvandrare från Europa, ankommande i ett uselt skepp som i skydd av mörkret lyckats bryta britternas blockad mot invandring till det det palestinska mandatet. Smugglingen var de tvungna att ha avklarad innan dagen grydde. Det var vinter. Han blev väldigt nedkyld.

Dagens migration till Europa drivs av ett sökande efter välstånd och säkerhet, snarare än att bygga en ny och säker nationalstat. Varje gång en större tragedi inträffar, vaknar debatten om vad Europa bör göra åter till liv. En sak framstår som väldigt tydlig: det finns en paradox i den invandrings- och asylpolitik som i synnerhet Sverige håller sig med.

Å ena sidan har Sverige en politik som beviljar asyl och uppehållstillstånd i väldigt stor omfattning, utan att den sökande måste styrka sin berättelse. Å andra sidan är det hart när omöjligt att ta sig till Sverige m fl länder på annat vis än genom smuggling, bara för att kunna lämna in ansökan. Häri ligger ett cyniskt hyckleri. Sverige reglerar inte i första hand invandringen hit genom sin lagstiftning om grunderna för att bevilja uppehållstillstånd, som ju i praktiken inte längre tillämpas (se t ex Merit Wagers blogg och böcker), utan genom att förlita sig på Schengen och inte bevilja besöksvisum. Håll människorna borta, för om de kommer hit, blir det bara PUT. Detta vill förstås ingen etablerad politiker tala högt om. Läget är krisartat nog som det är.

Som alla som kan lägga ihop ett och ett förstår, innebär denna policy att väldiga drivkrafter för människosmuggling manas fram. Kommer man bara över bron till Malmö, är ju allt klappat och klart. Det gäller bara att komma in illegalt. Att politiker som Erik Ullenhag har kunnat komma undan med detta faktum år efter år, säger en hel del om hur sällan svenska riksdagsledamöter och svensk massmedia resonerar förnuftigt i dessa frågor.

Mot bakgrund av ovanstående, ger jag de debattörer som vill att Sverige ska börja ge visum till medborgare från de stora utvandrarländerna ett litet erkännande för att de vill göra sig kvitt denna anomali och verkligen vill bidra till att slå undan benen för smugglingen. Annie Lööf har talat om detta, om jag inte missminner mig. Samtidigt är det på sin plats att påpeka att förslagsställarna lever i en bubbla av idealism (som så ofta är fallet i dessa frågor), utan tanke på vilka praktiska följder massiv visumgivning skulle innebära för det lilla landet i Europas norra utmarker som lystrar till namnet Sverige. Men detta bryder tydligen inte deras huvuden; den humanitära stormakten anses klara allt, that goes without saying.

Slutsatsen av det sagda blir att dagens situation, med ett frikostigt och många gånger ogrundat beviljande av uppehållstillstånd, men blockering av lagliga vägar till landet för att över huvud taget kunna lämna in ansökan, är en riktigt usel kombination som får smugglarna att gnugga händerna. Att både ha frikostighet med uppehållstillstånden och ge lagliga vägar för att söka dem, är dessvärre en idealistisk dröm utan grund i verkligheten. Smugglingen skulle minska, men det svenska välfärdssamhälllets nedgång och upplösning skulle påskyndas. Det tredje alternativet är givetvis att strama åt grunderna för uppehållstillstånd, faktiskt tillämpa lagstiftningen, inte acceptera att folk vistas i landet utan lov, o s v. Med ett sådant regelverk blir det praktiskt möjligt att i vissa fall ge visum på ambassader i utvandrarregioner. Dessutom innebär en sådan inriktning på politiken att drivkraften för smuggling skulle minska högst betydligt. Att man har rest in i landet illegalt ska inte i sig vara grund för avvisning om man söker asyl, men däremot skulle reglerna för beviljande av uppehållstillstånd i förening med vissa möjligheter att söka visum på svensk ambassad innebära att färre skulle välja smugglingsvägen.

En sådan väl avvägd, förnuftig debatt i dessa frågor har ännu inte siktats. Det blir som vanligt de självgoda ”allt-åt-alla”-människorna som ställs mot någon skeptisk SD-politiker, som får motta hela studions, inklusive journalistens, häftiga angrepp. Och ingen blir klokare av det.

Fel fokus del II: I huvudet på Björn Söder

Publicerad den av

Egentligen hade förra söndagens inlägg kunnat räcka som kommentar till den gångna veckan. Och förmodligen även till den kommande. Och den därpå kommande. Allt fokus på Sverigedemokraterna; inget fokus på hur de politiska partier som har haft, och har närmast till, regeringsmakten tänker sig att Sverige ska klara av en invandring enligt dagens mönster och enligt Migrationsverkets prognoser. Idiotin fortsätter ostört.

DN fortsätter på inslagen väg, genom journalisten Niklas Orrenius ”i huvudet på Björn Söder”-reportage. Artikeln blir sedan underlag för nya braskande rubriker, som sedan ältas en ny runda bland kommentatorer av skilda slag. Nu är det framförallt Söders syn på begreppet ”nation” och vad det innebär att vara svensk i nationell mening som Orrenius försöker få grepp om, samt kallar in ”expertis” för att analysera.

Om man bortser från att detta, som sagt, är att lägga energi på fel saker, bör ändå Orrenius få ett visst erkännande för att han försöker få fram nyanser och knyter an till idéhistoria. Samma redovisningkrav som har ställts på den trevande och fumlande Björn Söder och på andra SD-företrädare, borde emellertid även ställas på företrädare för de sju andra riksdagspartierna.

Diskussion om nationsbegreppet är ingenting som på allvar har förekommit inom svensk politik på mycket länge. På sätt och vis är väl det ett sundhetstecken, men det har även skapat en illusion av att nationen – d v s en upplevd folkgemenskap, på grundval av vissa delade egenskaper – är någonting irrelevant, eller rentav någonting fult och farligt i sig. Visst är det oerhört viktig att nalkas ämnet med försiktighet, och – inte minst – ha förmåga att skilja på utsagor om vad som är (deskriptiva utsagor) och vad som bör vara (normativa utsagor). Just detta är en bristvara i den postmoderna idévärld som tycks ha tagit över det offentliga samtalet helt, där utsagor om hur saker och ting faktiskt förhåller sig genast uppfattas som sagesmannens önskan om hur det bör vara. För egen del har jag gjort ett försök till analys av dessa frågor här.

Till att börja med, är förekomsten av nationer som underbyggnad för demokratiska politiska enheter – må det vara stater, må det vara delstater/regioner – ett empiriskt faktum. Man kan tycka vad man vill om detta, men sambandet låter sig inte förnekas; bara förträngas. Och låt oss inte blanda ihop det privata med det övergripande och kollektiva. Att undertecknad trivs som fisken i vattnet i kosmopolitiska miljöer, betyder inte att en demokratisk stat, med den sammanhållning och lojalitet som krävs för dess funktionsduglighet, kan byggas på kosmopolitiska nätverk. Tyvärr, kan man för all del lägga till.

Det finns inkluderande nationer, såsom i USA:s fall, och det finns nationer där det är ytterst svåra att bli fullvärdig medlem. Att födas in i dubbla nationaliteter brukar inte vålla några problem. Björn Söder tycks i DN-artikeln vara inne på att dubbla nationaliteter skulle vara en omöjlighet, eller åtminstone problemfyllt, vilket är obegripligt. För de flesta nationer/kulturfolk är inte en enskild individs nationstillhörighet ett nollsummespel. Tvåspråkighet och god praktisk kännedom om två uppsättningar seder och bruk är vardagliga exempel på att nationstillhörigheter kan dubblas, utan att inkräkta på varandra.

Utifrån dessa förutsättningar, kan man sedan komma fram till olika slutsatser när det gäller avvägningen mellan intresset av att nation och politisk enhet (stat; delstat; region) sammanfaller och andra angelägna intressen. Detta är ingen enkel sak, men att förneka problemets existens är det dummaste man kan göra.

När journalister och flertalet rikspolitiker får höra någon opinionsbildare diskutera nationens betydelse, påminner reaktionsmönstret om det som man kan se hos ett barn som vägrar ta in en obehaglig sanning. Niklas Orrenius hör visserligen till de mer belästa reportrarna inom området, men ibland vinklas ändå frågorna och kommentarerna i hans reportage som om blotta tanken på att en demokratisk stat underbyggs av ett dominerande kulturfolk utgör Björn Söders föraktliga åsikt, snarare än ett ganska självklart faktum. ”Pappa, Björn sa ‘nation’!”

Björn Söders påståenden om det problematiska med dubbla nationaliteter förblir ogrundade, och för det förtjänar han hård kritik. Att över huvud taget resonera om nationen som förutsättning för ett demokratiskt styre, är däremot att återge erfarenheter från historia och samtid. Skilj på dessa ting. Men framförallt: byt fokus. Det rådet riktas både till Björn Söder och till alla dem som är besatta av Söder & Co.

Beprövad erfarenhet talar för värnplikt

Publicerad den av

Frågan om värnpliktens återinförande har fått särskild aktualitet i och med den senaste tidens ökade anspänning i och ovanför Östersjön, samt Socialdemokraternas allt tydligare ställningstagande för en sådan reform. Sveriges bristande försvarsförmåga har dessutom påtalats många gånger de senaste åren, inte minst av överbefälhavaren själv, genom det ampra utspelet om att landet torde stå emot ett militärt angrepp på en geografisk front i ca en vecka. I och med att även Sverigedemokraterna och Folkpartiet drar åt värnpliktshållet, ser det faktiskt ut som att ungefär halva riksdagen kan tänkas ge sitt stöd i nuläget.

Från liberalt sinnade skribenter möter tanken på tvångsvärvning till försvarsmakten en del motstånd. En som har gett sig in i debatten med särskild frenesi, är magasinet Neos redaktör Mattias Svensson, som förkastar värnplikten med eftertryck i ett inlägg på SVT Opinion. Emellertid är Svenssons argumentation inte särskilt övertygande.

Han inleder med argumentet att tvånget i sig är någonting förkastligt. I andra sammanhang har han likställt det med tvångsarbete; ja, rentav med slaveri. Som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen blir jag genast skeptisk till denna typ av extrapolering in absurdum, eller – om man så vill – variant av skuldbeläggning genom associering. Trälar tvångsarbetar, alltså skulle allt tvång vara av ondo. Vidare är Svenssons argumentation ett typexempel på hur samtida liberaler ofta går in i tunnelseende och missar de stora sammanhangen – ja, de fundament som själva den liberala samhällsordningen vilar på.

Historien lär oss att det är viktigt att kunna försvara sig, i synnerhet om det finns mycket som är värt att försvara. Såsom, exempelvis, de liberala värden som undertecknad, Mattias Svensson m fl ställer oss bakom. Förhållandevis små länder måste då ofta väga upp sin litenhet genom ett brett folkligt deltagande i det militära. Som medborgare i en stat värd att försvara följer både rättigheter och plikter. Man har som utgångspunkt en plikt att följa lagar som är konstitutionellt riktiga. Man måste betala skatt till det gemensamma. Man är faktiskt tvingad att sätta sina barn i skola, och barnen tvingas därmed att delta i utbildningsverksamheten. Jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri är verkligen haltande – värnplikten är främst en obligatorisk utbildning till förmån för landet, inte utförandet av ett arbete, vilket som helst. Liknelsen är helt historielös.

Svenssons andra argument, gällande de samhällsekonomiska kostnaderna, har jag svårare att utvärdera och bemöta. Det är möjligt att värnplikten i det stora hela är en dyr försäkringspremie, när allt vägs in. Jag kan bara konstatera att det i så fall är en premie som ett litet land med förhållandevis god samhällsordning bör vara redo att betala. Här bör även framhållas de positiva biverkningar som ett värnpliktssystem kan föra med sig – för integrationen, för unga mäns självdisciplin, o s v. Det raljeras ibland i debatten över dessa bieffekter. Jag skulle inte göra det, i synnerhet inte när det gäller den potentiella betydelsen för integrationen. I synnerhet i dagens Sverige.

Det tredje argumentet som läggs fram i Svenssons artikel är något som jag finner snudd på absurt. Här tycks en annan liberal tankefigur spöka – att automatiskt utgå från ekonomisk teori och tillämpa teorin strikt, utan att se sig omkring. Världens mest värnpliktsgenomsyrade stat, Israel, råkar jag veta ett och annat om. Svenssons antagande om nedvärdering av soldaters liv och hälsa när tillgången på manskap är säkrad möter här ett svidande nederlag. Soldaterna ses som ”våra pojkar” på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Som hela nationens barn. Det kan ta sig så starka uttryck att man ibland kan undra om det hela inte går för långt, när exempelvis unga människor dagligen skadas och omkommer i trafiken. Det finns alltså faktorer i ett värnpliktsförsvar som med besked kan väga upp farhågan om nedvärderingen av unga människors liv. Det hela kommer nog mer an på den allmänna synen på individens rättigheter som råder i samhället.

Om argumentet enbart ska förstås som att ett stort, garanterat utbud av ”arbetskraft” i regel hämmar den tekniska utvecklingen, stämmer ju detta på en fri arbetsmarknad, men jag sätter stora frågetecken vad gäller tillämpligheten i värnpliktssammanhang. Man kan ju undra varför inget litet land med behov av ett starkt försvar har kommit fram till detta. Och Israel är ju inte precis militärteknologiskt efterblivet.

Nej, det är dags att Allianspartierna tänker om och gör upp med (s) och (sd) i försvarsfrågan om en ordentlig värnpliktsreform. Lyssna mer till liberalkonservativ klokskap än till nettoliberalt testuggande.

We Are Ladies-syndromet

Publicerad den av

Förra inlägget om ”alla människors lika värde” har blivit ovanligt välbesökt och gett upphov till åtskilliga synpunkter. Det är tydligt att min kritik av begreppet och dess användning i Sverige har slagit an en sträng hos många. Och på sätt och vis är det inte helt oväntat.

I alla samhällen där folk matas med ideologiska dogmer morgon, middag och kväll uppstår ett behov av att få se dessa dogmer bli kritiskt granskade, avklädda och gärna häcklade. När jag sökte på Google på den exakta frasen ”alla människors lika värde”, fick jag över två miljoner träffar. Uttrycket har blivit en riktig landsplåga. Redan det är ägnat att väcka misstanke.

När någonting är felaktigt eller osäkert, är det inte ovanligt att tvivlet vägs upp genom ständig, överdriven upprepning. Vi kan kalla det för We Are Ladies-syndromet, efter humorgruppen Little Britains välkända rollkaraktärer. Se bara på de officiella namnen på stater runt om i världen, både förr och nu. Deutsche Demokratische Republik. Folkrepubliken Kina. Ja, ni fattar poängen.

I Sverige är man alltså för alla människors lika värde, eller så är man något slags kättare. Uttrycket upprepas gång på gång och utgör sannolikt portalmening i de flesta så kallade värdegrunder – ytterligare ett ideologiskt påfund – som snickras ihop på svenska arbetsplatser och i ideella föreningar. Men vet alla egentligen vad som avses, bortsett från att floskeln uppenbarligen fungerar som ett kors att visa upp mot sverigedemokrater och dylikt? Frågan är förstås retorisk. Den betydelse som uttrycket ”alla människors lika värde” har fått i svensk debatt, innebär ju just de gränslösa förpliktelser som jag pekade på i förra blogginlägget, vilka ingen människa eller stat någonsin kan uppfylla. Följaktligen finns det egentligen inte en enda svensk som verkligen tillämpar floskeln i dess svenska betydelse, men däremot används den jämt och ständigt som utsmyckning – eller som fördrivningsamulett.

Såsom en del läsare har påpekat, är inte översättningsmissen i FN-förklaringen om de mänskliga rättigheterna nödvändigtvis så allvarlig, sedd i sitt sammanhang. Förklaringen tillkom i FN:s barndom, då visserligen idéer om en universell naturrätt var starka, mot bakgrund av vad som nyligen hade inträffat, men då det samtidigt var självklart att mänskligheten bestod av olika folk, vilka vart och ett skulle kräva sina rättigheter av sina egna regeringar. FN-förklaringen skulle alltså tillämpas av staterna inom deras territorier i förhållande till det eller de folk som bodde där permanent, inte i förhållande till andra folk.

Problemet är dock att ordet ”värde” istället för ”värdighet” har öppnat för oanade tolkningsmöjligheter, vilket har utnyttjats i Konungariket Sverige. Därför är vi idag besatta av fraser innehållande orden ”människa” och ”värde” i olika sammansättningar. Så kan prålandet och skenheligheten fortsätta, medan verklighetens växande bekymmer ignoreras. Because we are ladies, aren’t we? Vi är ju för allas lika värde.

Invandring förutsätter en sammanhållen nation

Publicerad den av

En som då och då träffar mitt i prick med sina aforismer är den engelske filosofen Roger Scruton, som har blivit något av samtidskonservatismens främste tänkare. Det följande citatet förtjänar verkligen ordentlig eftertanke.

Med denna mening pekar nämligen Scruton på det faktum att nationen utgör den samtida invandringens förutsättning, vilket också innebär att om invandringen får sådan karaktär att den tunnar ut den nationella sammanhållningen, går till slut bådadera om intet.

Mänskliga fri- och rättigheter bygger på att det finns en understödjande, allmän lojalitet gentemot de gemensamma institutioner vilkas uppgift det är att värna och förverkliga dessa rättigheter. Mänskliga rättigheter kan inte bli verklighet i tomma intet, utan en underbyggande infrastruktur. Om vi till detta lägger att staten även genom omfattande beskattning ska omfördela tillgångar till människor med tillfälliga eller särskilda behov, blir detta med viss lojalitet gentemot det allmänna och hög samhällsmoral än viktigare.

Av det sagda följer att invandring med nödvändighet måste regleras. Inte bara för att ta till vara de befintliga medborgarnas intressen, utan även för att landet på sikt ska kunna fungera som en säker hamn för människor med verkliga flyktbehov.

Scrutons uttalande visar också varför den politiska vänstern i allmänhet och den identitetspolitiska vänstern i synnerhet inte har begripit någonting. De som på fullaste allvar ifrågasätter nationens och gränsernas existensberättigande försöker helt enkelt slita sönder den väv av samhörighetskänslor och ömsesidig solidaritet som i sin tur en fungerande asylpolitik (och vänsterpolitik, för den delen) förutsätter. Med utopism och slagord ska de förhatliga gränserna rivas. Men vad kommer att återstå efter att dessa livsfarliga seloter har lekt färdigt?

Det märkliga är egentligen inte att det finns djupt troende ideologer inom den identitetspolitiska sfären. Det märkliga, tillika särskilt bekymmersamma, är att merparten av Sveriges liberaler är hjärntvättade med samma tvättmedel.

Om rökgranaten ”islamofobi”

Publicerad den av

Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.

Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.

Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.

Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?

Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.

Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.

Att tyda samtiden med kartor från 1945

Publicerad den av

I flodvågen av försök att analysera det svenska valresultatet är det slående hur de flesta journalister och kolumnister fortfarande inte kan ta till sig de mest självklara orsakerna till vad som hände framför deras ögon. Barlasten av trossatser och stelnade uppfattningar om var de politiska polerna är belägna gör att samtiden lär bli svårbegriplig för dessa skribenter. Här syftar jag inte enbart på unga hetsporrar som kan rabbla sin ideologiska katekes, utan även på respektabla seniorer med världsvana och intellektuella ansatser, såsom DN:s Richard Swartz och Sydsvenskans Per T Ohlsson. Båda har europeiska utblickar i sina senaste krönikor. Båda misslyckas att bibringa läsaren en förståelse av varför en del europeiska väljare gör som de gör.

Swartz text är särskilt intressant, eftersom den ger återblickar på Europas historia och på den efterkrigstid då nationalism, enligt Swartz, var en icke-fråga i skuggan av kampen mellan Väst och Öst. Så icke längre, ställer han sorgset fast. Sammanfattningsvis försöker han, liksom många andra intellektuella debattörer, tyda samtiden med kartor som gick i tryck år 1945. Den oftast kloke Swartz hamnar därför snett i sin analys. Han borde inte ha stannat vid konstaterandet att kampen är över mellan de två stora idésystemen, mellan frihet och kommunism, utan han borde ha fortsatt sitt resonemang och ställt sig frågan vilka ämnen som är samtidens politiska vattendelare. Är det så att folk vänder sig till nationalism för att allt blev så trist och meningslöst efter 1989? Är det det postindustriella medelklasslivets olidliga lätthet som gör att medborgarna vill jazza upp tillvaron en smula genom att hata utlänningar och trasa sönder Europa? 1914 fanns det i högsta grad män från överklassen som drevs av sådana bevekelsegrunder. Men 2014 är läget ett annat.

Det är visserligen sant att en stark politisk konflikt, likt kapitalism mot socialism, kan tränga undan andra motsättningar, vilka kan fylla den förras plats om den skulle försvagas eller upphöra helt. I en demokrati är det dock rimligt att anta att valet av politiska trätoämnen inte sker av en slump; ej heller för att väljarna längtar efter ett världskrig. Av detta följer att framgångarna för partier som vill värna den sammanhållna nationen troligen beror på att deras väljare anser att just den frågan har gått och blivit viktig.

Till skillnad från förhållandena under den efterkrigstid som Swartz minns med viss nostalgi, har den sammanhållna europeiska nationen idag kommit att utmanas på allvar av omfattande invandring, av överstatliga organs långtgående styrning och av en allmän misskreditering av den nationella gemenskapen. Så var det inte tidigare, varför det inte heller fördes något väsen om den saken. Det som inte utmanas eller hotas behöver nämligen inte diskuteras, utan det finns där bara, som en faktor vars själva existens kanske inte ens är med i folks medvetande, likt marken vi går på och luften vi andas. Om vi bortser från fallet regioner med strävan efter autonomi och självständighet, fanns det inte någon jordmån för politiker med nationalism högst upp på agendan, eftersom de varken knöt an till människors vardag eller till deras idévärld. Nationen fanns där dock som ett till synes orubbligt faktum och en självklar norm, inom vilken konflikter, såsom höger-vänster i ekonomisk politik, kunde slitas. Nationalstaten, inordnad i FN-systemet, var ett ideal.

Efter att nationen under ganska många år har utmanats, både ideologiskt och i praktisk handling, har det hela nått en punkt då många människor sätter klackarna i backen och väljer att rösta på partier som vill strama åt invandringen, minska EU:s inflytande och framhäva nationens betydelse. I Sverige, där Sverigedemokraterna är det enda riksdagspartiet som motsätter sig den nu gällande invandringspolitiken, har sannolikt många av partiets väljare i valet 2014 röstat på det i brist på annat. Liknande situationer kan säkerligen råda i andra länder, även om jag har svårt att tro att det extrema läget i Sverige finner någon riktig motsvarighet.

Svårare än så behöver det inte vara. Väljarna röstar på vad som står dem till buds, efter att en ny politisk motsättning av stor betydelse har vuxit fram. Jämställandet av dagens utveckling med framväxten av totalitära rörelser under 20- och 30-talen i vissa europeiska länder är vilseledande, av den enkla anledningen att både politiken och dess drivkrafter idag är annorlunda. Att försöka navigera i dagens landskap med hjälp av kartor som ritades med 1914-1945 i åtanke, leder ibland till absurda, oförnuftiga resultat. Såsom exempelvis den huvudlösa antingen-eller-dogmen, vilken ligger som en dold förutsättning i det offentliga samtalet och lyder att vi har att välja mellan upplösning av nationen och fascism.

Genom att inte befatta sig med de högst verkliga samhällsförändringar som har skett i många europeiska länder på sistone, och som nu sker i accelererande fart i Sverige, missförstår både Richard Swartz och Per T Ohlsson vad som driver fram de nya valresultaten. Därmed ansluter de sig, tyvärr, till en kär journalisttradition.

Lästips: Min essä Till sammanhållningens försvar

En borgerlig värdekamp som aldrig har utkämpats

Publicerad den av

Ett begrepp som förekom mycket i den politiska diskursen i Danmark under 00-talet, var værdikamp. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde år 2001, bestående av Venstre och Det Konservative Folkeparti, samt med Dansk Folkeparti som stödparti, insåg flera tongivande politiker inom det parlamentariska flertalet att borgerlig politik inte kan inskränka sig till skattesänkningar och marknadstänkande. De borgerliga måste även utmana den postmoderna vänstern inom sektorer där den länge hade vunnit på walk over och befäst sin makt – nämligen inom konfliktområden såsom grundläggande värden, kultur och samhällsvisioner. Borgerligheten fick inte enbart se till plånboksfrågor, varpå vänstern bara skulle fortsätta att härja fritt och rasera viktiga samhällsinstitutioner, folkbildningen, auktoritet grundad på förtjänst och skicklighet, medborgerlig sammanhållning, o s v.

Det nya parlamentariska flertalet i Danmark påbörjade således en värdekamp under ledning av statsminister Anders Fogh Rasmussen (v). Vänsterns tolkningsföreträde utmanades plötsligt av högt uppsatta politiker, vilket säkerligen även påverkade kulturdebatten i Danmark på så sätt att skribenter som inte tillhörde kulturvänstern fick luft under vingarna. Under Mohammedkrisen år 2006 förklarade Fogh Rasmussen, utan att blinka, att i Danmark går inte statsföreträdare runt och ber om ursäkt för vad pressen väljer att publicera. I Danmark råder i grunden yttrandefrihet.

I Sverige har borgerliga regeringar nu styrt landet under åtta års tid. Inom det ekonomiska området kan viktiga förändringar tillskrivas Alliansen, vilka nästan uteslutande genomfördes under den första mandatperioden. Skattetrycket har sjunkit, samtidigt som statens finanser har skötts förhållandevis väl. Flera reformer för ökad valfrihet har drivits igenom.

Om man däremot vänder blicken till värde- och kulturområdet, är situationen i Sverige fullständigt vansinnig. Under åtta års borgerligt maktinnehav har den postmoderna vänsterns grepp bara hårdnat. Utomstående opinionsbildare, såsom borgerligt sinnade tankesmedjor, har med några få undantag helt lämnat värdekampen därhän, för att istället fokusera på plånboksfrågorna. När de ändå har tagit upp frågor som har direkt anknytning till sådant som kulturarv, bildningsideal, nationell sammanhållning samt yttrande- och samvetsfrihet, blir det antingen på vänsterns premisser eller på dagisnivå (vilket, för all del, ofta är samma sak). Det finns ingen värdemässig ryggrad inom den svenska borgerligheten.

Man kan faktiskt dra en analogi till den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Paradoxalt nog var det borgerliga regeringar som skickade mängder av skattemedel till krisande branscher inom näringslivet och fortsatte att förvalta och utveckla ett i allt väsentligt socialdemokratiskt statsbygge. De borgerliga verkar ibland vara benägna att gå längre åt vänster än vänstern själv. Under perioden 2006-2014 har denna vänsterpolitik istället drivits inom värderingarnas och kulturens domäner. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, tycks denna tendens bara ha förstärkts, på grund av guilt-by-association-rädslan.

Så nu står Alliansen där inför väljarna med ett ur fiskal synvinkel någorlunda välskött bo (bortsett från den höga privata skuldsättningen), men utan alternativ till nyvänsterns värderingar och grundläggande samhällssyn. Någon värdekamp har man aldrig fört. Låsningen i invandringspolitiken har gjort att inga plånboksfrågor finns till hands i valrörelsen, annat än löften om våldsamma kostnadsökningar. All värderingsmässig tillnyktring inom detta område anses innebära att gå Sverigedemokraterna till mötes, varför ruset och de tomma slagorden föredras. Det ser onekligen väldigt mörkt ut.

Oavsett hur det går i valet, borde den svenska borgerligheten efter skoningslös självrannsakan vända blicken mot de nordiska grannländerna. I det danska 00-talets politiska bataljer ser man betydelsen av att inte göra sig kvitt de samhällskonservativa och kommunitära synsätten och värderingarna. Utan dem, blir det ungefär som i Sverige anno 2014.