Etikettarkiv: kvotering

Deltagande i antologi

Publicerad den av

Jag har bidragit med ett kapitel i en antologi med namnet Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Mitt bidrag handlar om begreppet diskriminering och den verksamhet med juridiska förtecken som har vuxit fram med anledning därav.

Visst bär titel och bildspråk drag av Ragnarök (sorgemarschen ur Götterdämmerung kanske vore mer kongenial som bakgrundsmusik i presentationsvideon än Beethovens stillsamma månskenssonat?), men för Sören – här finns en del att klaga på i detta land. Boken ges ut av Realia Förlag och kan beställas via http://www.realiaposten.com.

ebook_haveriet

INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.

FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare

Identitetsvänsterns längtan efter klansamhället

Publicerad den av

Krönika på Nyheter Idag. Ingress till artikeln:

”När Centerpartiet nyligen efterlyste arbetssökande med utländsk bakgrund, visar detta hur dåligt det går för de nuvarande borgerliga riksdagspartierna i den kulturkamp som måste föras. Att göra gemensam sak med identitetsvänstern och bana väg för klansamhället är en dum idé.”

Marinerade i identitetspolitikens gift

Publicerad den av

Identitetspolitik, d v s att utgå från att någon med vissa personliga egenskaper – ofta kroppsliga sådana – automatiskt blir en företrädare för alla med samma eller liknande attribut, är ett gift som förvänder synen på folk. Det är en syra som tär och fräter på det sammanhållande kittet hos de större, överbryggande gemenskaperna. Det har sagts på denna blogg gång på gång, och det bör sägas igen: vad som till en början ter sig som en tämligen oskyldig och tämligen akademisk lek, slutar så småningom i ideologiska skiften och lagstiftning.

För snart två veckor sedan ansåg en förment humorgrupp i Sveriges Radios P3 att Göteborgs-Postens nytillträdda politiska chefredaktör, Alice Teodorescu, skulle bli häcklad. Gott så; bra satir är en bristvara i dagens Sverige. Ganska snart märks dock en tendens i programmet (förutom att skämten mest påminner om fjantig skolgårdsmobbning), nämligen att Teodorescus personliga härkomst anses väldigt intressant. Det går till slut så långt att några av de så kallade humoristerna börjar analysera hennes person, gärning och åsikter mot bakgrund av att hon en gång i tiden har invandrat till Sverige. Det går till slut så långt att hon blir kallad ”husblatte” – alltså ett skällsord som är en muterad variant av det från den nordamerikanska slaveritiden stammande ”house negro”. Alltså en person som låter sig ”tämjas” och bli sin förtryckares familjemedlem – men fortfarande i grund och botten en tjänare utan rättigheter, och därtill en förrädare av sin egen klass/kast, som erhåller förmåner som de andra inte får.

Men det stannar inte där. Synsättet att redaktör Teodorescu är en person som lämpligen kan bedömas och förklaras utifrån sin bakgrund får eldunderstöd – från Sveriges riksdag (var annars?). Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbati tyckte redan år 2005 att Mauricio Rojas tillhörde kategorin ”husnegrer”. Liknande tillmälen har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali fått ta emot från vänsterhåll för inte så länge sedan.

Ganska nyligen genomförde Sveriges Television en undersökning av personers härkomst i styrelser för de tio största börsnoterade bolagen. En kampanj på Twitter skulle dra igång under hashtaggen (rubriken) #Vitabolag. Personerna med utländsk härkomst skulle dessutom klassas i ett par olika undergrupper. Kritiken blev dock så hård att kampanjen avblåstes, men en sak ter sig som väldigt säker: SR och SVT är fullständigt marinerade i identitetspolitikens gift.

Utvecklingen mot mer identitetsfixering, mer hudfärg och mindre fritt intellekt, rullar alltså vidare. Det är hög tid för alla motkrafter att kämpa emot ännu hårdare. Alla borde ju vid det här laget kunna se vart det leder.

Detta är en veritabel kulturkamp, som tyvärr den svenska borgerligheten har försummat under alltför lång tid.

Det sista vi behöver är officiella blodsprivilegier

Publicerad den av

Tidigare i veckan formulerade jag mitt hjärtas mening på Twitter om att människors ras och hudfärg borde tillmätas betydelse i samhällsdebatten, eller rentav läggas till grund för rättigheter:

Detta spontana lilla utbrott fick stor spridning, och ledde även till några efterföljande meningsutbyten om kvotering. Jag menar varje ord i uttalandet. Snacket om ras (eller ”rasifiering”, som det brukar heta), färg och kön är ett gift som sprider sig i samhällskroppen från den akademiska och kulturella överheten. Det leder till att människor placeras i fack beroende på kön, färg och härkomst, samt till och med tillerkänns rättigheter beroende på dessa egenskaper. Ibland vill jag bara nypa mig i armen för att förhoppningsvis vakna upp ur denna skruvade dröm, i vilken personer som påstår sig kämpa mot orättvisor inget hellre vill än att blodsprivilegier ska inrättas.

Motargumentet som kastas fram lyder att just blodsprivilegier är någonting som ändå upprätthålls i dag, genom ”strukturer” som förtrycker och sållar bort. För att råda bot på detta, påstås det att vi måste uppmärksamma kön och ras, samt inrätta kvoter för olika personkategorier. Någonstans här märks en skillnad mellan, å ena sidan, de debattörer som menar att kvoteringen trots sina nackdelar är ett rimligt medel för att uppnå målet att riva de sagda strukturerna, samt, å andra sidan, de som anser att rättigheter grundade på kön och ras är ett självändamål, eftersom dessa kategorier är – och bör vara – betydelsefulla och måste få ”representation” i olika sammanhang. Sedan är det förstås många som glider mellan dessa två positioner, utan att riktigt sätta ned foten.

Den förstnämnda inställningen är naiv och kontraproduktiv; den sistnämnda är genomrutten. Att anta att kön och ras danar intressegemenskaper, vilka måste bli företrädda genom kvoter vid högskolor, i arbetslivet o s v, är att medvetet vilja trycka tillbaka den unika individen och frånkänna hennes förmågor all betydelse. Man vill tribalisera samhället och trivialisera det mänskliga intellektet. Jag har svårt att se detta som någonting annat än en strävan efter att dela in människor i kaster utifrån raskarakteristik. Vilket är en ovanligt dum idé.

Men även tanken att kvotering framgångsrikt kan användas som medel, snarare än att vara ett självändamål, är behäftad med stora brister. Om målet är att förmå samhället att helt bortse från faktorer såsom kön och hudfärg, kan jag för mitt liv inte förstå hur kvotindelning baserad på just sådana egenskaper skulle kunna leda i rätt riktning. Strävan efter att rekrytering och befordran enbart ska bygga på mätbara egenskaper som är relevanta för verksamheten, får sig en allvarlig knäck om just de irrelevanta egenskaperna blir styrande vid kvotindelning. Vi blir, liksom dagens politiska vänster, besatta av det som vi egentligen skulle ge fanken i.

Vidare för dagens vänsterpolitiker (och många socialliberaler) sin bevisning baklänges. Tesen att diskriminering och ”strukturer” är orsaken till skevheter i utfallet behöver aldrig styrkas – den hålls bara för sann, varefter det blir en smal sak att finna ”bevis” för idén i statistiken. Olikheter i utfall måste emellertid inte bero på uteslutning och bortsållning på grund av kön eller hud; de kan lika gärna bero på genomsnittliga beteendeskillnader, socioekonomiska faktorer som gör att vissa grupper har sämre utbildning, o s v. Somligt pekar på att saker och ting behöver förbättras och förändras. Annat behöver inte i sig vara något problem. Det viktiga för samhället i sin helhet är att den som har viljan och förmågan får komma till sin rätt. Skicklighet och förtjänst måste vara ledstjärnor i en framgångsrik kultur.

För all del: människan är funtad på så sätt att hon söker sina likar. Kaka söker maka; lika barn leka bäst. Sverige har därtill en ovanligt konformistisk kultur, med ett socialt finlir som kan vara svårt att avkoda. Detta förändras inte med hjälp av blodsprivilegier. Sällan är metaforen om att gå ur askan in i elden mer träffande.