Släng inte bidrag efter privata klubbar

Debattartikel i Expressen, som uppföljning av tidigare inlägg på Det goda samhället (se förra bloggposten). Utdrag:

Hela detta konglomerat av skattefinansierat ”civilsamhälle” är ingenting annat än statliga utskott utan reellt behov av medlemmar, där ett nytt frälse finner sin försörjning och kan växla mellan poster i ”civilsamhället” och statliga befattningar. Jag säger bara en sak: stäng kranen.

Annonser

Politik ut i fingerspetsarna

Debattinlägg om Miljöparties kris på Det goda samhället. Utdrag:

I mitt tycke har emellertid onödigt mycket fokus legat på herr Kaplan och herr Khans middagsvanor och hälsningsmanér. Det finns en annan, betydligt större aktör som har kommit oförtjänt lindrigt undan under senaste tidens räfst, nämligen svenska staten. Om det nu i stort sett råder enhällighet från höger till vänster om att de värderingar som kommer till uttryck genom Kaplans och Khans handlingar bör motverkas, kan man ju undra varför miljontals skattekronor genom åren har flödat till deras föreningar, vilka står för dessa värderingar och verkar för deras spridning.

Marinerade i identitetspolitikens gift

Identitetspolitik, d v s att utgå från att någon med vissa personliga egenskaper – ofta kroppsliga sådana – automatiskt blir en företrädare för alla med samma eller liknande attribut, är ett gift som förvänder synen på folk. Det är en syra som tär och fräter på det sammanhållande kittet hos de större, överbryggande gemenskaperna. Det har sagts på denna blogg gång på gång, och det bör sägas igen: vad som till en början ter sig som en tämligen oskyldig och tämligen akademisk lek, slutar så småningom i ideologiska skiften och lagstiftning.

För snart två veckor sedan ansåg en förment humorgrupp i Sveriges Radios P3 att Göteborgs-Postens nytillträdda politiska chefredaktör, Alice Teodorescu, skulle bli häcklad. Gott så; bra satir är en bristvara i dagens Sverige. Ganska snart märks dock en tendens i programmet (förutom att skämten mest påminner om fjantig skolgårdsmobbning), nämligen att Teodorescus personliga härkomst anses väldigt intressant. Det går till slut så långt att några av de så kallade humoristerna börjar analysera hennes person, gärning och åsikter mot bakgrund av att hon en gång i tiden har invandrat till Sverige. Det går till slut så långt att hon blir kallad ”husblatte” – alltså ett skällsord som är en muterad variant av det från den nordamerikanska slaveritiden stammande ”house negro”. Alltså en person som låter sig ”tämjas” och bli sin förtryckares familjemedlem – men fortfarande i grund och botten en tjänare utan rättigheter, och därtill en förrädare av sin egen klass/kast, som erhåller förmåner som de andra inte får.

Men det stannar inte där. Synsättet att redaktör Teodorescu är en person som lämpligen kan bedömas och förklaras utifrån sin bakgrund får eldunderstöd – från Sveriges riksdag (var annars?). Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbati tyckte redan år 2005 att Mauricio Rojas tillhörde kategorin ”husnegrer”. Liknande tillmälen har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali fått ta emot från vänsterhåll för inte så länge sedan.

Ganska nyligen genomförde Sveriges Television en undersökning av personers härkomst i styrelser för de tio största börsnoterade bolagen. En kampanj på Twitter skulle dra igång under hashtaggen (rubriken) #Vitabolag. Personerna med utländsk härkomst skulle dessutom klassas i ett par olika undergrupper. Kritiken blev dock så hård att kampanjen avblåstes, men en sak ter sig som väldigt säker: SR och SVT är fullständigt marinerade i identitetspolitikens gift.

Utvecklingen mot mer identitetsfixering, mer hudfärg och mindre fritt intellekt, rullar alltså vidare. Det är hög tid för alla motkrafter att kämpa emot ännu hårdare. Alla borde ju vid det här laget kunna se vart det leder.

Detta är en veritabel kulturkamp, som tyvärr den svenska borgerligheten har försummat under alltför lång tid.

Essä: till sammanhållningens försvar

Härmed kan jag presentera en niosidig essä som något skissartat och preliminärt berör ett motsatsförhållande mellan två renodlade styrelsemodeller, vilka jag har valt att kalla ”det mångkulturella imperiet” respektive ”det enhetliga nationsstyret”.

Min slutsats lyder att det enhetliga nationsstyret är den överlägsna modellen. Det tycks finnas ett mycket starkt samband mellan (nationell) sammanhållning, demokrati och folkligt välstånd. Detta är frågor som helt försummas av de centrala aktörer som hörs mest i svensk idédebatt. I stora drag är både vänstern och liberalerna analfabeter inom dessa områden.

Det är, som sagt, en text som målar med den breda penseln och det finns säkert en och annan formulering som hade kunnat förtydligas, eller som rentav kan ifrågasättas. Men syftet är just att visa på de stora mönstren, inte de små detaljerna, eller de eventuella undantagen.

Håll till godo:

Till sammanhållningens försvar – essä om nationen, demokratin och välståndet