Medverkar i Danmarks Röst på tisdag

I morgon tisdag medverkar jag på telefon i programmet Danmarks Röst i Radio24syv, med anledning av min bok Frommare kan ingen vara. Om jag har förstått det hela rätt, kommer programmet att sändas mellan kl. 10-11. Det kommer förstås även att vara möjligt att lyssna till programmet i efterhand när man vill via radiostationens hemsida och via app.

Ett program i serien har redan sänts ut, och kan höras här.

Antirasismen har blivit ett opium åt folket

Karl Marx menade i en berömd sentens att religionen är folkets opium. Man behöver inte ta ställning till Marx samlade skrifter och hållningar i religionsfrågan (eller någon annan fråga, för den delen) för att finna visdom och slagfärdighet i just denna mening. Religiösa och halvreligiösa föreställningar kan ofta tjäna som verklighetsflykt och kanal för att ge utlopp åt frustration, i stället för att ta itu med påtagliga problem.

I 2010-talets Sverige, och även i andra länder, är den klassiska religionen i stor utsträckning ersatt med postmodern politisk ideologi.

Det offentliga samtalet i Sverige om det som har kommit att kallas ”rasism” och ”antirasism”, samt folks handlingar i anslutning till dessa begrepp, är ett iögonfallande exempel. Omedvetenheten i svensk debatt om vilken kvasireligion detta har blivit är i det närmaste chockerande. Vad värre är: besattheten vid dessa begrepp är just vad Marx så fyndigt satte ord på för 170 år sedan, nämligen en avledningsmanöver bort från förnuftig debatt om verklighetens utmaningar. Folkets opium, helt enkelt.

Avledningen fungerar på följande sätt. Det är till att börja med ett faktum att Sverige för en migrationspolitik som vid en jämförelse med likartade länder är väldigt säregen. Uttrycket ”extrem” är inte på något sätt missvisande. När det samlade etablissemanget, av skäl som jag utvecklar i min nyutkomna bok Frommare kan ingen vara, inte vill kännas vid sådana fakta, uppstår den situationen att kritik endast förs fram av oborstade politiska krafter såsom Sverigedemokraterna och nätbaserade tidningar/fora, eller av äkta fanatiker och rentav nynazister, såsom Svenskarnas Parti.

Vad etablissemanget och många privatpersoner då gör är att mobilisera och skapa folklig väckelse mot rasism, som givetvis finns och dyker upp då och då bland invandringskritiska krafter. Jag kan här ta upp två små droppar ur floden av nyfromhet. Inför EU-valet manade dagspressen ivrigt fram en smärre folkrörelse av brandmän, brevbärare, bagare, förskollärare, fackombudsmän, hundar (!), mm, vilka alla skulle skicka in selfies till en Facebooksida där de står med en skylt med sin yrkestitel och kungör att de minsann är mot rasism. Nu, i samband med att det verkligt rasistiska Svenskarnas Parti fått tillstånd att hålla öppet möte i Almedalen, har det picknickats, målats med fingerfärg, fallskärmhoppats för mångfald, ringts i kyrkklockor, i Dror Feilers fall blåsts i saxofonen för att gripas för femtioelfte gången, och Gud vet inte allt, för att protestera mot detta möte. Som möjligen samlade ett tiotal deltagare. I ösregn.

Budskapet från dessa aktioner är, förutom en uppmaning att delta i en väckelserörelse med ganska narcissistiska inslag, att slaget står mellan å ena sidan människor med fina, toleranta mångfaldsvärderingar som händelsevis kommer till uttryck genom den svenska politiken, och å andra sidan rasister och nazister. Den febriga och, ärligt talat, ofta farsartade mobiliseringen mot Djävulen rasismen ersätter det sansade samtalet om behov av förändringar av dagens invandrings- och integrationspolitik. Man lyckas med manövern genom att vädja till ett folkligt sökande efter fromhet och enhällighet, som tycks vara någonting väldigt svenskt.

Detta är, icke desto mindre, ett stort svek från etablissemangets sida mot alla svenska medborgare. För de verkliga problemen med skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsende som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet – allt detta försvinner inte bara för att man lägger ut behjärtansvärda selfies på Facebook.

”Karl Marx sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men också den andra gången är en tragedi.”

Orden är Peter Wolodarskis från den 29 januari 2008, då han var menig ledarskribent och inte, som idag, chefredaktör för landets största morgontidning. Så sant. När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi. Även om de farsartade inslagen dyker upp titt som tätt.

Hur mycket felaktigheter får förekomma i en ”expertkommentar”?

Denna text avhandlar juridik. Min ambition är dock att använda ett språkbruk som tillåter den intresserade läsaren som händelsevis inte är jurist att hänga med i svängarna. En sak har nämligen de som är snara att fälla kritiska omdömen om friande våldtäktsdomar rätt i: det är viktigt att juridiken diskuteras i en öppen samhällsdebatt och inte flyr upp i ett elfenbenstorn.

Jag har tidigare bemött professorn i rättssociologi Håkan Hydéns alster i Dagens Juridik. Han har nu skrivit en ny krönika i nämnda nättidning, med synpunkter på vilken roll domstolarna borde ha vid inhämtning av bevisning. Hydén är inte vem som helst i detta sammanhang. Han innehar professorstitel i ett ämne med anknytning till juridik, och är en tongivande debattör som har vunnit journalisternas öra. Man skulle på goda grunder kunna hävda att titeln och positionen förpliktar.

Mot den bakgrunden är det särskilt beklämmande att se vilken soppa denne debattör lyckas åstadkomma i sina krönikor.

I sin senaste text menar Håkan Hydén att domstolarna oftare borde ta in bevisning självmant när parterna inte har lagt fram bevis för sina påståenden i tillräcklig omfattning. I dagens svenska processordning är detta mycket ovanligt. Inom vanliga tvistemål är det inte ens tillåtet (35 kap. 6 § rättegångsbalken), utan det är parterna som har ansvaret att lägga fram den bevisning de vill åberopa. Inom brottmål är det visserligen inte förbjudet för domstolen att t ex bestämma sig för att det måste kallas in en sakkunnig, men ansvaret vilar i princip ändå på parterna – och så måste det få vara, vilket jag strax återkommer till. Egentligen är det främst i vårdnadsmål, då domstolen självmant måste sätta barnets bästa främst, som ny bevisning inhämtad på domstolens eget initiativ kan vara nödvändig i vissa speciella lägen. Även här kan dock en domare genom en smula ledande frågor under målets förberedelse oftast få parten själv att agera.

Varför är det då viktigt att framläggningen av bevisning nästan helt och hållet är parternas ansvar?

Svaret utgörs av den kanske viktigaste processprincipen av alla, som nästan alltid blir förbisedd i rättspolitiska debatter, men som vi som arbetar med processer inte kan betona tillräckligt många gånger: principen om förutsägbarhet, ibland även kallad principen om transparens. Som part i en tvist och som tilltalad i ett brottmål måste du få veta vilka bevis som kommer att läggas fram under huvudförhandlingen, för att kunna förbereda ditt försvar och eventuella motbevis. Om rätten vid sittande huvudförhandling plötsligt kommer fram till att det krävs ny bevisning och själv kallar in sådan, blir följden ökat godtycke och minskad förutsägbarhet. Sverige har med rätta fjärmat sig allt längre bort från en sådan inkvisitorisk rättegångsordning, där domstolen rannsakar parterna och dess dagsform och kompetens blir avgörande för hur den samlade bevisningen kommer att se ut, istället för att ge parterna det ansvaret.

Regelverket för processer ska inrymma och ta hänsyn till flera olika, sinsemellan motstridiga principer. När någon enstaka dom har utfallit till Håkan Hydéns missbelåtenhet på grund av någon viss princip, argumenterar han i Dagens Juridik för att principen ska avskaffas. Visst, i det av Hydén refererade målet från Örebro tingsrätt låter det verkligen som att rätten har gett sig hän åt ren spekulation. Men skulle lösningen på problemet vara att frångå principen om att det är parterna som förser rätten med bevisningen?

Vad gäller det så kallade dominanssexmålet, gör Hydén dubbelfel. Dels vill han åter att rätten själv ska hämta in bevisning, dels är själva idén att ta in en sakkunnig som ska berätta vad regelhandboken i BDSM-sex säger fullständigt befängd, vilket jag tidigare har kommenterat. Rätten ska i frågan om uppsåt döma efter vad den tilltalade bevisligen insåg i det särskilda fall som har rullats upp inför domarna; inte ifall man har följt någon fetischförenings handbok eller ej. Argumentet är rent ut sagt urbota korkat.

Hydén skriver vidare att den tilltalade alltid kommer att frias framöver ”i kontroversiella fall, där ord står mot ord”. Även detta är ett fullständigt befängt påstående. Varje fall är unikt och det meddelas även fällande domar i ord-mot-ord-situationer, beroende på vad som har förekommit och vad som är bevisat.

”Risken är för övrigt att om samtyckeskrav införs blir det kvinnan som måste bevisa att samtycke inte fanns”, fortsätter Hydén. Självklart är det åklagaren (”kvinnan”?! – våldtäkt står faktiskt under allmänt åtal) som har bevisbördan för påståendet om avsaknad av samtycke. Hydén kallar detta för en risk. Det skulle möjligen kunna bli så, bedömer han.

Sammantaget tyder Håkan Hydéns skriverier på att han faktiskt inte behärskar det område som han ständigt kommenterar. Det är alltför många felaktigheter och tankevurpor i texterna för att det ska röra sig om enstaka slarvfel. Kanske dags att journalister med juridik som bevakningsområde börjar komplettera sin lista över ”experter” inför nästa kommentarsomgång när någon domstol ogillar ett våldtäktsåtal?

Socialdemokraterna har tolkningsföreträdet – och nyckeln till förändring

Alla fungerande demokratier har någon form av överbryggande idé om vad ett medborgarskap i landet egentligen innebär, eller bör innebära. Vissa kallar detta idékomplex för nationalism, andra för patriotism. I vissa länder är nationalismen väldigt uttalad; i andra är det svårare att reda ut vad identiteten består i. Sverige tillhör den senare kategorin.

I min bok Frommare kan ingen vara analyserar jag frågan närmare. Min slutsats – i korthet – är att Sverige och svenskarna sedan första halvan av 1900-talet har anammat en nationalism som präglas av välfärdsidén och att landet är modernt och medmänskligt. Detta har så småningom lett till storhetsvansinne. Det ingår i Sveriges outtalade självbild att landet är en humanitär stormakt, som klarar av det mesta så länge medmänskligheten och välfärdsstaten är i behåll.

Socialdemokratin är än idag denna idés främsta företrädare och uttolkare. De borgerliga partierna har dock i stora drag anammat tankegodset. Idag är t ex Moderaterna helt med på denna linje. Som alla konvertiter har de dessutom ett särskilt behov av att visa upp sin renlärighet. Detta är egentligen en klassiker, som går i repris om och om igen.

Jämviktsriksdagen 1973-1976 och de borgerliga regeringarna 1976-1982 bröt visserligen Socialdemokraternas makthegemoni, men om vi tittar på den offentliga sektorns utveckling och den praktiska politiken under denna period, med omfattande statligt stöd till krisande branscher, fortsatt kodifiering av arbetsrätten, mm, är det snarare socialdemokratisk kontinuitet som kan sägas sammanfatta perioden. Perioden 1991-1994 innebar ett desto större brott mot socialdemokratisk skattepolitik, men de offentliga utgifterna förblev höga, och perioden sammanföll med en akut finanskris och djup lågkonjunktur. Regeringen hade dessutom inte en chans i valrörelsen 1994. Det var sedan, märk väl, Socialdemokraterna, med stöd av Centerpartiet, som under mandatperioden 1994-1998 kunde genomföra åtstramningar vilka en borgerlig regering knappt ens hade vågat fantisera om.

Detta är klassiskt inom politiken. Det är bara den part som har tolkningsföreträde i förhållande till en helig idé som har förmågan att ändra kurs.

Nu närmar sig Sverige slutet av en andra mandatperiod med borgerligt styre, och det mesta tyder på att Alliansen inte kommer att få fortsatt förtroende. Det är inte heller osannolikt att nuvarande regeringskonstellation kommer att spricka. Man ska visserligen inte hålla griftetal när vederbörande inte är död, men om Alliansen lämnar någonting efter sig som är i olag och som kan förklaras med den välfärdsnationalistiska låsningen, är det invandringspolitiken. Borgerliga väljare med ett uns av klarsynthet och integritet ser att det är på väg att gå käpp rätt åt skogen, men jag har blivit mer och mer övertygad om att de borgerliga partierna inte kan göra någonting åt situationen. Det har investerats alldeles för mycket laddade ord och välfärdsnationalistisk nit i frågan. Jag tror att det enda av riksdagens partier, bortsett från Sverigedemokraterna, som faktiskt har förmåga att åstadkomma förändring, är välfärdsnationalismens fader: socialdemokratin.

Trots att socialdemokratin håller sig med ett helt hov av feberyrande, postmoderna kommissarier och Mona Sahlinska fromhetsapostlar, är det inte omöjligt att Stefan Löfvén, med sin bakgrund i industrifacket, har kraft nog att ta tag i rodret och ändra kurs. Sannolikheten för det är i alla fall större än att sådana initiativ skulle komma från Reinfeldt, eller från elevrådet Ullenhag.

Vi får väl se hur det utvecklas. En sak är i alla fall säker: om de rödgröna inte får egen majoritet i valet, men likväl blir större än Alliansen, står den svenska blockpolitiken inför intressanta och möjligen smärtfyllda förändringar.

Vi kan väl äta bakelser II

Som tillägg till det förra inlägget om Feministiskt Initiativ, meddelas följande.

Ur Fi:s välfärdspolitiska avsnitt:

”Alla ska färdas väl genom livet

Det kräver att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet.

[—]

Mänskliga rättigheter ska gälla alla människor som vistas i Sverige. Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd.”

Feministiskt Initiativ menar alltså att alla som befinner sig inom Sveriges gränser ska ha samma rättigheter, vilket exemplifieras med sådant som arbete, bostad och utbildning. En stilla undran: varför sedan lägga kraft på att redogöra för politiken för asyl och uppehållstillstånd, när uppehållstillståndet enligt Fi ska vara betydelselöst? Ja, medborgarskapet blir ju också berövat all betydelse. ”Allt åt alla” finns det en vänsterextrem grupp som kallar sig. Marie-Antoinette, alias Fi, ställer upp på den linjen. Denna sensationella extremism har nog inte riktigt fått genomslag i massmedia. Eller så har den det, men etablissemanget bryr sig inte.

I partiets EU-valsprogram finns följande förslag:

”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för [sic] att analysera och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”

Visst är det så att nya partier brukar vara spretigare buskar än de som har ansats i riksdagens och regeringskansliets korridorer, och jag är fullt medveten om att förslag av denna typ kan vara följden av en rörig partikongress med bakfulla ombud. Men att ett parti över huvud taget kan anta ett förslag om ”omskolning” för att ändra vuxna människors beteende borde vara en hårresande väckarklocka.

Alla som koketterar i massmedia om att de har valt detta parti: ni borde stå där med en skammens rodnad, varken mer eller mindre! Ty Marie-Antoinette är inte bara världsfrånvänd; hon har även gått och blivit maoist.

PS. Jag är fortfarande intresserad av att höra rättviseargumentet som ligger bakom att kulturarbetande Moa på Möllan ska få tjäna 100 000 kr skattefritt, men inte den nattarbetande städerskan Iliona. Tips mottages tacksamt.

Debatten efter den friande våldtäktsdomen – några trådar

Mitt inlägg i Dagens Juridik har kommenterats frikostigt. Till skillnad från debattörerna och journalisterna i de stora massmedierna, är en klar majoritet av kommentatorerna inne på samma linje som jag – att rättssäkerheten är i fara och att flera av de friande domarna i uppmärksammade våldtäktsmål är ett utslag av just principen om rättssäkerhet.

Det kan vara värt att påminna om att rättssäkerhet innebär att åtskilliga förövare som faktiskt har begått de handlingar som de ställs till svars för oundvikligen kommer att frias i brist på tillräckligt stark bevisning. I just sexualmål finns det en tendens bland vissa att ställa den åtalades rättssäkerhet mot målsägandens rätt att få rättvisa skipad. Detta är en falsk och förvirrande motsättning. Målsäganden har självfallet rätt att få rättvisa skipad, när det är helt utrett bortom rimligt tvivel att brottet har begåtts. Oskyldighetspresumtionen och åklagarens tunga bevisbörda betyder faktiskt att vi hellre ser tio skyldiga klara sig undan än att en oskyldig skickas till fängelse. Om vi inte längre vill ha det på det viset, ger vi upp den frihetliga och värdiga rättsstaten. Denna analys trodde jag för övrigt att folk som kallar sig för liberaler höll med om, men jag hade tydligen fel.

Höjden av dumhet är ändå att göra som den här journalisten respektive intervjupersonen: att framhäva att det minsann finns en regelbok för dem som vill ägna sig åt sex med inslag av ”dominans”, eller vad man nu ska kalla det, och att parterna i målet från Lund inte har följt reglerna. Det finns rentav sakkunniga inom området. Varför frågade inte hovrätten dem? Detta är lika irrelevant som att säga att när två hetsporrar går ut för att göra upp och blodvite uppstår, ska det faktum att de båda ville slåss inte kunna vägas in som förmildrande omständighet (vilket det är), eftersom de inte följde Svenska Boxningsförbundets regelverk.

Jag misstänker att väldigt många i det skrivande släktet aldrig har läst de domar som de har så bestämda åsikter om. I verkligheten kan en sexuell situation mellan människor som inte känner varandra utveckla sig på ett sätt som rymmer både tvetydigheter, osäkerhet, oro för att uttrycka exakt vad man vill, o s v. Alkohol spelar ofta en viktig roll. Förmodligen rör detta inte alls 99 % av fallen, men rättsstaten finns till även för den där enstaka procenten. Om någonting är tydligt i det omskrivna fallet från Lund, är det att kommunikationen har brustit och att kvinnan har farit illa av det. En viktig lärdom är att framförallt unga människor måste lära sig att bli försiktigare och att våga dra tydliga gränser. Och gärna dricka mindre.

Slutligen, läs gärna ett tänkvärt inlägg på Juridikbloggen om vilket predikament en domare kan ställas inför.

Glad midsommar – tre lästips

1. Merit Wagers nya skriftserie på engelska till en internationell läsekrets: Stories from Sweden, a ”Humanitarian Superpower”. Det kan nog bli ett uppvaknande för många att läsa om förhållandena i det egna landet på ett annat språk, i texter som riktar sig till en publik som inte nödvändigtvis är bekant med situationen i Sverige.

2. Dansk public service-radios initiativ Danmarks Röst, som kommer att rikta sig till svenska lyssnare i sommar. Programmet kommer, enligt uppgift, att behandla och diskutera svenska tabun, vilka inte får avhandlas i gammelmedia öster om järnridån Öresund. Det är alltså dansk statsägd public service vi talar om, som ser sig föranledd att ge svenskarna sitt bistånd.

3. Ja, och så har vi förstås min bok Frommare kan ingen vara, som gavs ut igår och kan beställas här.

Ha en riktigt skön midsommarhelg!