Månadsarkiv: september 2014

Förr slog de självrättfärdiga pippin av greken

Publicerad den av

De stora konstmuséerna innehåller en och annan skön grekisk gud eller fager mytologisk figur av hankön, som har haft oturen att få sin mandomsdetalj stympad någon gång under senare historiska epoker. Genitalier i det fria var ingenting för oroliga moralister, som såg stora faror i att visa upp sådant för allmänheten. Stympningen skedde således med folkets bästa för ögonen. Unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet kunde ju drabbas av ytterst osunda tankar i mötet med en antik penis och förledas rakt in i fördärvet.

Dessutom handlade det ju bara om en liten detalj (grekerna överdrev inte direkt i detta avseende). Verkets helhet påverkades ju ändå inte. Man skulle rentav kunna säga att man anpassade det till nya, mer upplysta tider. Om skulptörerna kunde dras upp ur Hades, Limbo, eller var de än befann sig, skulle de säkert samtycka ivrigt, efter att ha informerats om att de dessvärre levde och verkade i en tid då syndiga felsteg tilläts passera obemärkt. De skulle säkert bara visa sin tacksamhet, efter att ha nått insikt om sin tidsbundna okunnighet om otuktens alla förslagna vägar.

Så kom vi till Pippi Långstrump. Passande nog betyder ordet ”pippi” på hebreisk familjeslang, utöver urin, även just vad de välanpassade grekiska skulpturerna numera saknar mellan benen, vilket tvingade fram en namnändring vid översättningen. Idag känner dock upplysta samtidsmoralister i Sverige sig föranledda att knacka bort små detaljer både här och där i själva originalet. Förmodligen är man lika självrättfärdigt säker på sin sak om det kränkande och osunda i det som ska väck som tidigare seklers moralister, innan de slog pippin av greken.

Sydsvenskans artikelrubrik tar nog priset i Pravda-genren. Tidningen förkunnar högtidligt att Pippi numera ”slipper kolonialt bagage”. Förväntas vi få glädjetårar? Eller skrika ”äntligen”, som Gert Fylking? Det var ju skönt för Pippi, som har lidit alla dessa år under denna börda. Att vi inte såg det tidigare! Vi är sannerligen inne i framstegens tidsålder.

På de så kallade kultursidorna är prästerskapet förstås enigt. ”Ja, ibland måste vi faktiskt få stryka”, säger Lotta Olsson på DN. Bara vi gör det lite lagom och med god smak och finess, menar hon. Om en av dåtidens penisknackare hade kunnat plockas ned från Himmelriket (för det är väl där vi ska finna dem?), hade Lotta Olsson – och den här gången är jag inte ironisk – garanterat funnit en själsfrände. Det handlar ju inte om en total demolering à la Gustav Wasa eller Kristian III av Danmark, när katolikerna skulle nitas ordentligt, eller à la svensk socialdemokrati 1965-75, när minnen av armod i städerna skulle ersättas med Konsum- och Åhlénskistor. Om negerkungen och kinesimitationen ryker, är väl inte det hela världen? Vi måste ju tänka på barnen.

Men när Lotta Olssons balanserade, finkänsliga censorer har tillåtits sätta igång, har argumenten mot en fortsättning i samma anda givetvis pyst ihop och försvunnit. Patriarkala stereotyper och könsroller i Emil i Lönneberga kan måhända kränka unga flickor, som tappar självförtroendet framför TV:n. Knack knack, ritsch ratsch. Och den där Bullerbyn är väl mer än lovligt nationalromantisk. Någon kränks säkert därute, om man bara letar. Ritsch ratsch, knack knack. I framsynta Malmö har stadsbiblioteket redan inrättat ett råd, innefattade ”rasifierade” representanter från några identitetspolitiska klubbar, som har förpassat Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat till källaren. Säkert för allmänhetens bästa. Vill man låna någon av böckerna, får man diskret viska till bibliotikarien och hoppas att önskemålet inte expedieras högljutt och demonstrativt.

För övrigt ryktas det att British Museum har en massa skulpterade, grekiska penisar gömda i en låda i sina källarvalv. Eller var det Louvren? Jag minns inte.

Varje tid har sina egna lagar och seder. Somligt består, annat förgår. Någonting som brukar bestå, är att de som har gett sig på tidigare epokers konstverk och kulturarv döms hårt av senare tiders människor som varande inskränkta och ibland löjliga fanatiker. Även de som bara vill nagga en smula i kanten, i rättfärdighetens namn.

Att tyda samtiden med kartor från 1945

Publicerad den av

I flodvågen av försök att analysera det svenska valresultatet är det slående hur de flesta journalister och kolumnister fortfarande inte kan ta till sig de mest självklara orsakerna till vad som hände framför deras ögon. Barlasten av trossatser och stelnade uppfattningar om var de politiska polerna är belägna gör att samtiden lär bli svårbegriplig för dessa skribenter. Här syftar jag inte enbart på unga hetsporrar som kan rabbla sin ideologiska katekes, utan även på respektabla seniorer med världsvana och intellektuella ansatser, såsom DN:s Richard Swartz och Sydsvenskans Per T Ohlsson. Båda har europeiska utblickar i sina senaste krönikor. Båda misslyckas att bibringa läsaren en förståelse av varför en del europeiska väljare gör som de gör.

Swartz text är särskilt intressant, eftersom den ger återblickar på Europas historia och på den efterkrigstid då nationalism, enligt Swartz, var en icke-fråga i skuggan av kampen mellan Väst och Öst. Så icke längre, ställer han sorgset fast. Sammanfattningsvis försöker han, liksom många andra intellektuella debattörer, tyda samtiden med kartor som gick i tryck år 1945. Den oftast kloke Swartz hamnar därför snett i sin analys. Han borde inte ha stannat vid konstaterandet att kampen är över mellan de två stora idésystemen, mellan frihet och kommunism, utan han borde ha fortsatt sitt resonemang och ställt sig frågan vilka ämnen som är samtidens politiska vattendelare. Är det så att folk vänder sig till nationalism för att allt blev så trist och meningslöst efter 1989? Är det det postindustriella medelklasslivets olidliga lätthet som gör att medborgarna vill jazza upp tillvaron en smula genom att hata utlänningar och trasa sönder Europa? 1914 fanns det i högsta grad män från överklassen som drevs av sådana bevekelsegrunder. Men 2014 är läget ett annat.

Det är visserligen sant att en stark politisk konflikt, likt kapitalism mot socialism, kan tränga undan andra motsättningar, vilka kan fylla den förras plats om den skulle försvagas eller upphöra helt. I en demokrati är det dock rimligt att anta att valet av politiska trätoämnen inte sker av en slump; ej heller för att väljarna längtar efter ett världskrig. Av detta följer att framgångarna för partier som vill värna den sammanhållna nationen troligen beror på att deras väljare anser att just den frågan har gått och blivit viktig.

Till skillnad från förhållandena under den efterkrigstid som Swartz minns med viss nostalgi, har den sammanhållna europeiska nationen idag kommit att utmanas på allvar av omfattande invandring, av överstatliga organs långtgående styrning och av en allmän misskreditering av den nationella gemenskapen. Så var det inte tidigare, varför det inte heller fördes något väsen om den saken. Det som inte utmanas eller hotas behöver nämligen inte diskuteras, utan det finns där bara, som en faktor vars själva existens kanske inte ens är med i folks medvetande, likt marken vi går på och luften vi andas. Om vi bortser från fallet regioner med strävan efter autonomi och självständighet, fanns det inte någon jordmån för politiker med nationalism högst upp på agendan, eftersom de varken knöt an till människors vardag eller till deras idévärld. Nationen fanns där dock som ett till synes orubbligt faktum och en självklar norm, inom vilken konflikter, såsom höger-vänster i ekonomisk politik, kunde slitas. Nationalstaten, inordnad i FN-systemet, var ett ideal.

Efter att nationen under ganska många år har utmanats, både ideologiskt och i praktisk handling, har det hela nått en punkt då många människor sätter klackarna i backen och väljer att rösta på partier som vill strama åt invandringen, minska EU:s inflytande och framhäva nationens betydelse. I Sverige, där Sverigedemokraterna är det enda riksdagspartiet som motsätter sig den nu gällande invandringspolitiken, har sannolikt många av partiets väljare i valet 2014 röstat på det i brist på annat. Liknande situationer kan säkerligen råda i andra länder, även om jag har svårt att tro att det extrema läget i Sverige finner någon riktig motsvarighet.

Svårare än så behöver det inte vara. Väljarna röstar på vad som står dem till buds, efter att en ny politisk motsättning av stor betydelse har vuxit fram. Jämställandet av dagens utveckling med framväxten av totalitära rörelser under 20- och 30-talen i vissa europeiska länder är vilseledande, av den enkla anledningen att både politiken och dess drivkrafter idag är annorlunda. Att försöka navigera i dagens landskap med hjälp av kartor som ritades med 1914-1945 i åtanke, leder ibland till absurda, oförnuftiga resultat. Såsom exempelvis den huvudlösa antingen-eller-dogmen, vilken ligger som en dold förutsättning i det offentliga samtalet och lyder att vi har att välja mellan upplösning av nationen och fascism.

Genom att inte befatta sig med de högst verkliga samhällsförändringar som har skett i många europeiska länder på sistone, och som nu sker i accelererande fart i Sverige, missförstår både Richard Swartz och Per T Ohlsson vad som driver fram de nya valresultaten. Därmed ansluter de sig, tyvärr, till en kär journalisttradition.

Lästips: Min essä Till sammanhållningens försvar

Krav på samtyckesbestämmelse som trojansk häst

Publicerad den av

Jag har tidigare, både i min bok och i en artikel i Dagens Juridik, riktat kritik mot advokaten Elisabeth Massi Fritz och den kampanj hon driver för att sänka beviskraven i sexualmål. För det är precis vad det rör sig om: sänkta beviskrav. Hennes debattartikel i dagens Svenska Dagbladet utgör ett tydligt exempel på hur önskemålet att lättare kunna fälla de tilltalade i tveksamma fall bakas in i samtyckesfrågan, likt akajer i en trojansk trähäst.

Massi Fritz kräver ”[e]n lagstiftning som säger att ett nej räcker”. Den svenska lagstiftningens tillkortakommande inom detta område är dock en teoretisk historia, som har liten eller ingen betydelse i praktiken. Den situation som inte täcks av våldtäktsparagrafen idag och som skulle täckas av en samtyckesregel, är nämligen det teoretiskt möjliga fallet att en person som inte befinner sig i ett särskilt utsatt läge på allvar säger nej till sexuellt umgänge, men ändå låter det ske. Fallet är förstås tänkbart, men hur många sådana fall som i praktiken skulle komma upp till en domstols prövning kan man verkligen fundera över. Vidare kvarstår alla bevissvårigheter när ord står mot ord. Ett införande av en samtyckesbestämmelse skulle följaktligen, allt annat lika, inte få några betydande följder.

I andra halvan av Massi Fritz artikel tar hon emellertid upp ett rättsfall, vars domslut hon uppenbarligen menar att en samtyckesbestämmelse skulle ha förvandlat från friande till fällande. I fallet, såsom det återges av Massi Fritz, ska Hovrätten över Skåne och Blekinge ha tagit fasta på att målsäganden självmant lade sig i samma säng som den tilltalade, samt att hon var starkt påverkad av alkohol och droger, vilket medförde att hennes berättelse kunde ifrågasättas.

Det Massi Fritz pekar på här är omständigheter som en domstol i ett svårbedömt fall kan bli tvungen att värdera, i brist på annat. Hennes indignation över att domstolar tar fasta på sådana indicier, vilket här skedde till den tilltalades förmån, har ingenting att göra med hennes krav på samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen. Enligt Massi Fritz vokabulär, innebär domstolens bedömning i det refererade fallet att målsäganden ”skuldbeläggs”. Detta är förstås ren nonsens. Här framkommer hennes verkliga ärende: att det är målsäganden man ska lyssna på och inte understå sig att ifrågasätta målsägandens utsaga.

Sedan kommer den obligatoriska ramsan som är en gemensam nämnare för alla ideologiska vettvillingar: de som inte har bekänt sig till deras lära måste upplysas genom ”kunskap” och ”utbildning”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ‘rätt’ och ‘fel’ sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp.”

Vad Massi Fritz säger här syftar till att ytterligare underbygga hennes krav att inga faktiska omständigheter kring själva händelsen ska få användas av en domstol till den tilltalades fördel. Om man utsätts för ett övergrepp kan man tydligen bete sig hur som helst. Frågan infinner sig gång på gång: vad har detta med införandet av en samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen att göra?

Sedan ställer hon sig, föga förvånande, även bakom idén att det ska räcka med oaktsamhet från den tilltalades sida för att en våldtäkt ska anses ha begåtts. Skulle en sådan rättsregel införas, får vi, till skillnad från situationen då en samtyckesbestämmelse införs, en väsentlig förändring i lagen som öppnar upp för en fruktansvärd rättsosäkerhet. Istället för att bedöma vad den tilltalade faktiskt insåg under det bedömda händelseförloppet, ska domstolen börja fundera över vad den tilltalade borde ha insett. Regelverket är som gjort för att påverkan från opinionsbildare och den tillfälliga tidsandan ska få genomslag i enskilda domar.

Sverige har ett gigantiskt problem med sexuella övergrepp. Antalet anmälda våldtäkter är bland de högsta i världen, om man relaterar till landets storlek. Detta är givetvis ingenting man löser genom ökad rättsosäkerhet i domstolarna. Här har vi ytterligare en av alla dessa surrogatdebatter.

Si vis pacem para bellum

Publicerad den av

Det kan knappast ha undgått någon att Ryssland genomför allt fräckare kränkningar av svenskt luftrum för att sätta den svenska beredskapen på prov. Det kan heller inte ha undgått någon, bortsett från en och annan russofil med svåra förträngningsmekanismer, att Ryssland genom militär intervention i östra Ukraina såg till så att Kiev-regeringens återtagande av kontrollen gick om intet. När miljöpartister kan tänka sig att stärka det svenska försvaret, vet man att saker och ting börjar röra på sig. Detta även om partiet verkar schizofrent och skyller sin kovändning på att man måste kompromissa i en regering.

Det är dock en omvändelse under galgen som vi ser. Frågan är om försvarsförmågan hinner stärkas tillräckligt snabbt för att Sverige ska kunna hävda sin integritet, den dagen Östersjöregionen blir en källa till verklig, akut oro. Ty den dagen kan ligga närmare i tiden än vi tror.

Det är uppenbart att återinförande av allmän värnplikt vore ytterst angeläget. Hittills har sådana förslag kommit från Sverigedemokraterna och Folkpartiet, med visst instämmande från Socialdemokraterna. Fler utav de partier vilka samfällt har medverkat till dagens otillräckliga försvar borde dock vakna och göra bot. Inte minst Moderaterna och Centerpartiet, vilka historiskt sett i regel har skattat den militära försvarsförmågan högt.

Det är dessutom svårt att tänka sig någon mer integrationsfrämjande insats än allmän värnplikt. Utan att ha undersökt saken närmare, är det rimligt att anta att det finns stora penningsummor att spara genom att avsluta en uppsjö av olika ”integrationsfrämjande” insatser, för att istället skjuta till pengar till en värnpliktsreform. Det kan bli dubbel utdelning – stärkt försvar och stärkt samhörighet inom befolkningen. Till detta kommer att värnpliktiga i tjänst kan vara en viktig resurs i många civila sammanhang.

Den svenska beredskapen är bevisligen usel. Finns det möjligen en beredskap bland de styrande att ta ett nytt, blocköverskridande grepp om försvaret?

Den som röstar fel får finna sig i psykoanalys

Publicerad den av

Vi måste ta deras väljare på största allvar. Det är en varningssignal att en stor grupp inom valmannakåren inför en komplex, globaliserad värld väljer ett odemokratiskt parti. Tilltagande rotlöshet och en känsla av att inte höra hemma skapar en grogrund för extremism. Då är det lätt att enbart se sitt val som en protest, samt att lockas av budskap som förenklar och skyller alla problem på en eller några få faktorer. Läror som ställer grupp mot grupp; vi mot dem. Valet är kanske rentav ett nödrop på hjälp.

Jag talar förstås om Vänsterpartiets och Feministiskt Initiativs framgångar i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Om vissa valdistrikt finge bestämma, skulle dessa två partier tillsammans kunna bilda majoritetsregering. Det är naturligtvis ett chockartat besked, givet att det handlar om krafter med kopplingar till vänsterterror, mötessabotage o s v.

Emellertid tror jag inte att socio- och psykologiserande texter av den typ som du nyss har läst tillägnas dessa väljare. Sådana resonemang brukar förbehållas en annan väljargrupp, boende i andra valdistrikt.

Det räcker nu med alla dessa psykoanalyser, som högfärdiga journalister sprider omkring sig när väljarna har varit stygga nog att inte göra vad journalisterna säger. Sanningen är att många gick till Sverigedemokraterna i brist på annat, för att värna sådant som de anser vara viktigt. Dessa väljare har handlat helt rationellt, utifrån sina levnadsbetingelser och målsättningar. Svårare än så är det inte.

Nu återstår det att se ifall det finns andra partier, eller i vart fall andra partiföreträdare, som börjar fatta poängen. Det parlamentariska läget är verkligen egendomligt. Sverige har i allt väsentligt en borgerlig majoritet i riksdagen, men de olika pakterna och låsningarna har gjort att en vänsterpolitiker nu har tagit på sig skygglappar och försöker pussla ihop en regering som faktiskt ser ut som en omöjlighet.

Sådant beteende kan man säkert också psykologisera. Förträngning, tror jag att Freud hade sagt.

Stoppa fyllekörningen

Publicerad den av

Det här kunde ju ingen förutse, sade avgående socialminister Göran Hägglund under valvakan. Hägglunds uttalande kan tjäna som det yttersta beviset för hur toppolitikerna har svävat iväg och kapat banden med folket. Skulle det vara så svårt att förutse att folk blir oroliga och reagerar inför en migrationspolitik som i förlängningen faktiskt kan medföra – och detta är ren matematik och varken myt eller främlingsfientlighet – att Sverige inom några få decennier har en förvandlats till kulturell oigenkännlighet?

För en sak ska vi ha klar för oss, nu när nya slagord om att ”87 % gillar öppenhet” genast smids av samma krafter som redan har bevisat att de är Sverigedemokraternas bästa valarbetare. Det finns också ett väldigt mörkertal av oro och frustration bland dessa 87 procent.

Svensken i gemen gillar utländska influenser och inflyttade medborgare som kan integreras och bidra till det gemensamma bästa. Rasism har inte mycket att hämta, och hjärtat står öppet. Det är dock en helt annan sak att, såsom makteliten nu har gjort, begära att svensken inte ska ha något att invända mot en långsiktig kulturell omdaning utan motstycke och risk för upplösning av samhället. Att även vilja framhålla den egna kulturen som ett värde som ska tas med i sammanvägningen, har ingenting med främlingsfientlighet att göra. Det är snarare ett försök till normalisering.

Valresultatet kan liknas vid att betydande delar av folket vill ta bilnycklarna från en berusad bilförare. Många önskar att fyllekörningen ska upphöra. Om det bara sker en tillnyktring, får föraren gärna sätta sig bakom ratten igen.

Frågan är förstås bara när föraren ska lyckas se igenom alkoholdimmorna.

Lästips: Till sammanhållningens försvar

Rakt in i skymningszonen

Publicerad den av

Igår eftermiddag ankom jag så Kastrup och tog tåget över bron. Är ni medvetna om att det nordiska ljuset i september är någonting väldigt egenartat och vackert? Det är milt och en smula drömskt. Landskapet liksom marineras i det och går upp i det, istället för att ta betäcknig, som i Tel Aviv (denna sommar i dubbel bemärkelse). Omgivningens skönhet står dock i bjärt kontrast till det fula som utspelar sig så fort man slår på radion eller TV:n.

På radion berättas om vad Jimmie Åkesson gör med sina egna, privata pengar. På TV står sju partiledare och förklarar för Jimmie Åkesson att gränsen mellan bottenlös ondska och sublim godhet utgörs av Migrationsverkets dagsaktuella tillämpning av utlänningslagen. Och jag undrar stilla för mig själv om jag har kommit till rätt land. Flygplanet kan ju ha farit in i en Stephen Kingsk ögla i rumtiden någon stans över Polen, vad vet jag?

Jag är inte alls road av att skriva texter om behovet av sans och rimliga begränsningar vad gäller mottagandet av asylsökande, familjesammanföringar och billig arbetskraft. Emellertid har hela det svenska etablissemanget lämnat den konkreta verkligheten bakom sig, där svåra kompromisser och sunt förnuft är nödvändiga beståndsdelar. Ibland får jag intrycket att sju av åtta riksdagspartier har anammat en så änglalik självbild, att de inte förmår hantera det faktum att alla är för regleringar inom migrationsområdet, varför de i hemlighet hoppas att någon annan ska göra det skitiga jobbet åt dem. Det åttonde riktsdagspartiet har ju ändå ett skitigt förflutet och tar i för mycket, så då kan man ju låta det partiet ta hand om allt som har med de skitiga begränsningarna att göra, tycks den allmänna uppfattningen lyda. Jag kan inte bli annat än förundrad, sedan redigt förbannad. Ni vill alltså att jag m fl ska göra jobbet åt er, era bigotta ärtprinsessor! Jag börjar förstå varför ni hoppas på ett mirakel från EU, så att ni själva slipper att fatta de svåra besluten.

Nej, jag vill inte höra mer om Åkessons spelande. Nej, jag vill inte höra någon imbecill kärleksmonolog av Björn Ranelid (kärlek och politik är för övrigt två storheter som ska hållas väldigt hårt åtskilda). Nej, jag vill inte att fler lokalpolitikers privatliv ska förstöras p g a ett knippe idiotiska yttranden på nätet. Nej, jag vill inte se mer spelad, självrättfärdig indignation.

Jag vill se allsidig belysning, jämvikt, förnuft och handling.

I Prussiluskornas land

Publicerad den av

Astrid Lindgrens sagor har flera bottnar. Det är sällan idylliska miljöer som skildras, om man bara tänker efter en aning. Pippi Långstrump handlar t ex om ett barn vars enda förälder som är kvar i livet är frånvarande, och om det omgivande samhällets valhänta försök att hantera detta. Böckerna och den legendariska TV-serien är emellertid främst en hyllning till egensinnigheten och vägran att passa in i det omgivande samhällets kvävande normer. Den otacksamma symbolen för konventionerna har i TV-serien och filmerna tilldelats barnavårdsnämndens utsända, Fröken Prysselius, alias Prussiluskan.

De lättkränkta Prussiluskorna, utgåva 2.0, går bärsärk i dagens Sverige, utan hämningar. Emellertid seglar de nästan alltid under falsk flagg. De utger sig nämligen för att vara ”normkritiska” Långstrumpor. Och till skillnad från gårdagens förnuftiga barnavårdstant, som hade till synes välgrundade invändningar mot att en flicka bor ensam, med en häst inomhus och försummad skolgång, springer dagens ”normkritiska” Prussiluskor den politiska korrekthetens ärenden. Betänk att ”normkritik” idag nästan alltid går ut på att ersätta vardagliga, decentraliserade auktoriteter med en överordnad Ideologi (med stort i), som massorna förväntas följa.

I de lättkränkta Prussiluskornas land har barnkulturen blivit en av de viktigaste måltavlorna för den så kallade normkritiken. Kom ihåg Stina Wirséns Liten Skär och alla små brokiga. Därför kan ett klagomål på en gardin med gamla Pippi Långstrump-motiv genast förmå säljaren att darrande krypa i stoftet inför ”normkritiken” och dra tillbaks gardinen. Detta kan sedan följas upp med en kultursidesartikel i SvD (alltså inte Aftonbladet eller DN) med en rubrik som säger att barn ska tillåtas vara individer (Pippi Långstrump), men med ett innehåll som säger att saker och ting ska rensas bort och censureras (Prussiluskan 2.0).

I de lättkränkta Prussiluskornas land, väljer socialdemokraternas partiledare att förödmjuka sig för att ha benämnt en folkgrupp med det namn som var vedertaget fram till nyligen. Klassens ljus och elevrådsordföranden Erik Ullenhag ställer förstås in sig och förklarar att det var ”sorgligt” och ”okunnigt” (undrar då varför ”antiziganism” är helt rätt, men jag är måhända okunnig?). Han får väl en sockerbit av någon Överprussiluska när klockan ringer ut till rast. Löfven hade förstås också kunnat säga att zigenare är ett ord som finns i hans förråd sedan gammalt, men eftersom romer föredrar att bli kallade för just romer, ska han verkligen tänka på det framöver och använda det ordet istället.

Men så går det inte till i Prussiluskornas land. I det kafferep varvid den svenska offentliga debatten kan liknas, får moralisterna en fis på tvären om någon säger någonting som kan höras runt köksborden i vanliga svenska hem. Efteråt ska det krypas och skuldbeläggas, så att de tabubelagda områdena utvidgas och trycket ökar på oskolade tungor att enbart säga korrekta ting.

Det går steg för steg, inskränkningen av vad som får sägas och visas. Kafferepssocieteten förnekar förstås att det sker – de är ju gudbevars ”normkritiska”. Men under de röda Pippi Långstrump-perukerna ser man den ömsom fördömande, ömsom räddhågsna blicken, den uppåtvinklade näsan och den snörpande munnen. En uppdaterad Prussiluska är där, numera i någon storslagen ideologis tjänst.

Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Publicerad den av

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

Direktval av borgmästare och fristående kommunal revision

Publicerad den av

Jag (o-)roade mig i går kväll med att se Martin Borgs senaste film om spektakulärt slöseri med skattepengar. Se den gärna. Filmen väcker verkligen en del tankar och frågeställningar.

Jag har själv en del erfarenheter från det kommunala, med ordförandeskap i Lunds kommuns miljönämnd som det tyngsta uppdraget. Det har ofta slagit mig att det knappast finns någon politisk tradition i Sverige att följa upp och granska den offentliga verksamheten. Det rådande förhållningssättet är att hela tiden pumpa ut nya förslag om vad som bör göras, för att visa sig engagerad och handlingskraftig inför väljarna. Att det även kan – och borde – vara en politikers uppgift att utvärdera hur hittills genomförda förslag har fallit ut, samt vara en medborgarnas ständiga granskare av den offentliga verksamheten, tycks inte ha slagit särskilt många.

Såsom den ur arma förhållanden sprungne socialministern Gustav Möller (s) en gång ska ha sagt, är varje förslösad skattekrona en stöld från folket. Att det offentliga ska iaktta sträng återhållsamhet vad gäller utgifter som inte har med kärnverksamheten att göra, är en inställning som borde överskrida alla partigränser. Den frågan har faktiskt ingenting att göra med hur stor offentlig sektor man egentligen önskar.

A och O för att stävja missbruk med medel som inte tillhör beslutsfattarna är att det finns ett personligt ansvar och personlig redovisningsplikt. Min erfarenhet av kommunpolitik är att det är alldeles för mycket kollektivt ansvar i form av nämnder, där alla luddigt och suddigt delar på ansvarsbördan. Men delat ansvar blir oftast ingens ansvar. För att komplicera det hela ytterligare, är arbetsgivaransvaret för kommunala chefer inte förlagt hos nämnderna som handhar verksamheten, utan hos kommunchefen och ytterst hos kommunstyrelsen. Ett annat problemområde som kan påverka den kommunala organisationen negativt, är att myndighetsutövning och politik ofta blandas ihop.

En tänkbar reform för att tydliggöra det personliga ansvaret och öka intresset för kommunala val är att införa direktval av borgmästare. Man skulle t ex kunna tänka sig att borgmästaren väljs personligt, parallellt med val till ett kommunfullmäktige/-råd med betydligt färre platser och mer begränsade befogenheter än idag. Fullmäktiges/kommunrådets viktigaste uppgift skulle då bli att fortlöpande granska borgmästarens styre och den kommunala verksamheten i stort. Samtidigt bör vissa renodlade myndighetsuppgifter lyftas bort från kommunerna, liksom skolan. Deras roll som fora för verklig närdemokrati skulle kunna stärkas.

Idag är kommunrevisionen en politiskt tillsatt nämnd. Även om externa, professionella revisorer alltid anlitas vid revisionen, är denna ordning otillfredsställande av uppenbara skäl. En fristående revision utan politiska förtecken borde stadgas i lag.

Oavsett vilken organisation man har, är det förstås viktigt att det finns politiker som ser som sin uppgift att granska hanteringen av skattemedel, istället för att enbart stapla nya förslag på varandra. En sådan politisk kultur får man dessvärre leta efter med förstoringsglas. Sak samma om man vill hitta någon tillstymmelse till konstitutionell debatt i Sverige.