Transportstyrelsen-skandalen och tankeförbudet mot ministerstyre

img_0763

Transportstyrelsen-skandalen har en stark koppling till grundläggande strukturella problem i styret av Sverige. Jag ser nämligen att den självklara frågan nu ställs hur det kan komma sig att myndigheten över huvud taget kom på idén att lägga ut IT-driften på entreprenad, och varför regeringen inte ingrep.

Nu är det möjligen så att regeringen hade kunnat ingripa med hänvisning till rikets säkerhet, men huvudregeln inom svensk statsförvaltning är att regeringen formellt endast styr genom instruktionsförordning och årligt regleringsbrev. Jag skriver formellt, eftersom alla kan räkna ut att det pågår informella kontakter hela tiden mellan regeringskansliet och ämbetsverkens huvudstyrelser/generaldirektörer. Av regeringsformen följer dock att statens förvaltningsmyndigheter inte är underkastade andra regeringsbeslut än instruktionsförordningar och regleringsbrev. Som ni ser i regleringsbrevet till Transportstyrelsen är det inte mycket som står där. I övrigt har myndigheten frihet att under lagarna (n.b., de som Transportstyrelsen valde att göra ”avsteg från”) och förordningarna verka i enlighet med sitt uppdrag.

Ministrar i regeringen får under inga omständigheter gå in och styra vad en statlig förvaltningsmyndighet ska göra. Generaldirektören kan högaktningsfullt ge blanka fanken i vad ministern tycker och tänker, och ministern kan räkna med KU (mindre allvarligt) och/eller avsättning (allvarligare – d v s för ministern…).

Den svenska statsförvaltningen är dock på väg utför mot avgrunden. Skandalerna är toppen på ett isberg av förfall. Jag är övertygad om att det nu är dags att ifrågasätta några heliga kor, för att just återfå skicklighet, sakkunnighet och lojalitet gentemot lagarna – och därmed gentemot medborgarna – i statsförvaltningen. En sådan helig ko är förbudet mot ministerstyre.

Paradoxalt nog kan det vara så att förbudet mot alla former av ministerstyre har lett till ökad politisering av förvaltningen och inkompetens i ledningen.

Vi kan börja med att konstatera att de flesta politiker vill ha och vill utöva makt. När det nu inte finns någon formell möjlighet att styra, vad gör politikerna då? Jo, givetvis använder de utnämningsmakten för att besätta posterna med gamla kompisar och personer som de kan tänkas ha hållhakar på. Politruker och personer i beroendeställning blir de ideala myndighetscheferna för en regering som vill styra informellt genom telefonsamtal och luncher i stället för genom den väg som nästan alltid är stängd: formella beslut.

Vi ska under inga förhållanden öppna för ministerstyre i enskilda förvaltningsärenden. Däremot bör åtminstone tankeförbudet hävas när det gäller ministerstyre i vissa mer övergripande frågor. Och – givetvis – ett vidhängande ministeransvar. Detta kan i alla fall vara värt en ordentlig diskussion.

En annan följd av dagens ordning är att den underlättar utnämning av helt oerfarna och inkompetenta ministrar, eftersom de egentligen rent formellt inte behöver ansvara för särskilt mycket mer än att de har knäppt skjortor och blusar rätt om morgnarna. Regeringen fattar beslut i grupp. Man kan med rätta fråga sig varför vi över huvud taget har en massa ministrar. Framförallt socialdemokratiska regeringar har under de senaste årtiondena gjort ministerposter till rena PRAO-praktikplatserna. Regeringssammanträden måste ha börjat likna saftkalas med SSU (Disneyklubben har ju en egen representant på plats).

Nåväl, den viktigaste frågan för svensk statsförvaltnings vidkommande är förstås att återinföra ett tjänstemannansvar och få in nya politiska krafter som inte har suttit vid köttgrytorna i 100 år. Vi måste göra rent hus med vänskapskorruptionen och inkompetensen. Men vi måste även våga diskutera grundlagsfrågor och om det är rätt att helt blockera möjligheten till ministerstyre och vidhängande juridiskt ansvar inom vissa, mycket väl avgränsade ramar. Finns det ett utökat formellt ansvar för ministrars del kanske vi också börjar få ministrar med utökad förmåga att ta ansvar.

 

När sanningen åter blev på modet

InläggDet goda samhället. Utdrag:

För låt oss stanna upp och rota lite bland minnen från en inte alltför avlägsen dåtid, när stridsropet inte var fakta och ”fake news” gick under den smågulliga benämningen ”tidningsanka”. Objektivitet var, som bekant, ett begrepp som misstroddes djupt bland journalister. ”Våga välja vinkel” var i stället mottot för dagen. Man talade om olika perspektiv och om påstått svaga gruppers ”rätt till sin egen sanning”. Man var helt enkelt en smula ärligare med att fakta och sanning i dessa kretsar anses som töjbara storheter.

 

Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna

InläggMedbloggen från den 10 februari 2017. Utdrag:

Vad som möter en skulle kunna vara satir om urspårad identitetspolitik, normkritik och infantilt, sinnesförvirrat trams. Nu är det dock inte satir, utan verklighet. Man översköljs av en flod av projektrubriker i stil med ”Röst!”, ”Afrosvenska akademin”, ”Brytiga böcker” och ”VAHÀK – kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre”. Såhär fortsätter det i oändlighet.

Är man sin Hilda huld?

img_0763

Ledarsidorna.se har förtjänstfullt kartlagt Advokatsamfundets förehavanden när det gäller nätverken ”Hilda” och ”Ruben”, vilka organiseras av samfundet och syftar till att främja kvinnliga juristers yrkeskarriärer inom advokatkåren och rättsväsendet. Som affärsjurist – dock inte medlem i Advokatsamfundet – har jag givetvis ett särskilt intresse av dessa frågor. Att inte vara samfundsmedlem har kommit att kännas allt bekvämare i takt med att organisationens generalsekreterare, Anne Ramberg, har tagit politiseringen till nya nivåer.

I en rättsstat är det viktigt att skilja mellan olika rättsvårdande myndigheters roller. Domstolen måste alltid göra en opartisk bedömning, oavsett om andra statliga myndigheter, såsom en åklagarkammare eller Diskrimineringsombudsmannen, gör andra bedömningar av vad som är bevisat och/eller gällande rätt. I ett inlägg i går framhöll Johan Westerholm på Ledarsidorna att ett ärende kan vandra mellan olika rättsvårdande myndigheter vilka alla har Hilda- och Ruben-medlemmar som högsta chefer. Detta kan naturligtvis väcka frågor om myndigheternas integritet.

Nå, medlemskap i dessa nätverk är ju inte betingat av att främja vissa rättspolitiska ståndpunkter, kan en invändning lyda. Sverige är ett litet land och myndighetschefer måste kunna träffas då och då utan att det görs en stor affär av det. Och att verka för jämställdhet är ju knappast fel.

Här finns dock två problem. Det ena består i att nätverkens samordnare, Advokatsamfundet, genom sin generalsekreterare faktiskt har visat sig ha en synnerligen politisk agenda i frågor vilka står rättstillämpningen nära. Att personer som före detta generaldirektören Anders Danielsson och rikspolischefen Dan Eliasson ingår i Ruben-nätverket gör inte saken bättre.

Det andra problemet är att nätverkens ändamål att främja kvinnliga juristers karriärer, vilket inte minst inbegriper Hilda-nätverkets egna medlemmar, faktiskt innebär att delikatessjäv lätt kan uppkomma när nätverksmedlemmar deltar i utnämningsbeslut. Och som de deltar!

Låt oss ta utnämningen av Gudrun Antemar till lagman för Stockholms tingsrätt som exempel. Jag vill inskärpa att jag inte har några som helst synpunkter på Antemars lämplighet och professionalitet; hon kan mycket väl vara ett alldeles utmärkt val. Hon är dock medlem i Hilda-Ruben, liksom sex av nio ordinarie ledamöter och fyra av nio ersättare i Domarnämnden, som förordade henne inför regeringen. Redan detta är förstås olämpligt så det skriker om det. Här har vi två nätverk vars uttalade syfte är att tillse att kvinnor befordras inom rättsväsendet, med ett upplägg som andas klassisk Rotary – att medlemmarna träffas och stöttar varandra i denna strävan. En medlem blir nominerad till befattningen som högsta chef för Stockholms tingsrätt. Så visar det sig att det statliga organ som har nominerat personen är dominerat av nätverkets egna medlemmar!

Antemar visade sig dessutom vara ett omstritt val. En ledamot av Domarnämnden var skiljaktig och Domstolsverkets generaldirektör, som också deltog vid sammanträdet, begärde att få sin avvikande mening förd till protokollet. Den avgående tingsrättslagmannen skickade dessutom en protest till nämndens kansli.

Nu kommer förstås Anne Ramberg in i bilden, som också sitter i Domarnämnden. Hon lät den 14 december 2016 publicera ett blogginlägg där hon kritiserar de två kritikerna av nomineringen. Jag vill åter betona att jag inte har något som helst underlag för att ge mig in i sakfrågan, så jag avhåller mig från det. Det som sticker ut i Rambergs text är språkbruket.

Ramberg refererar genomgående till de två kritikerna med könsbestämda epitet: ”…två inflytelserika herrar…”, ”…de brevskrivande herrarna…”, ”Den andre herren…”, ”…utomordentligt bra karl…”, ”Herrarnas brev…”. Jag är visserligen den förste att skriva under på att vi lever i en tid som löper puritansk amok med språkbruket och har ingenting emot könsbestämda benämningar, men i sammanhanget är det tydligt att Ramberg har velat betona kritikernas kön på ett förklenande sätt som leder tankarna till att de skulle kunna ha könsdiskriminering som bevekelsegrund. Jämför med hur det ser ut om man skulle ersätta ”herre” med ”dam” eller ”kvinna” i ovanstående citat.

Summa summarum: Vi har ett par nätverk av Rotary-liknande art med syfte att främja kvinnors karriärer i rättsväsendet. Dessa nätverk har en majoritet av ledamöterna i Domarnämnden som medlemmar. Domarnämnden nominerar jurister till befattningar som ordinarie domare i Sverige. Åtskilliga av nätverkens ledamöter har själva blivit nominerade av sina nätverkskollegor, varav Gudrun Antemar bara är den senaste i raden. När det gäller Antemar går Advokatsamfundets generalsekreterare, som är en drivande kraft bakom nätverken och själv sitter i Domarnämnden, ut med ett blogginlägg på Advokatsamfundets hemsida där kritiker av nomineringen får sin könstillhörighet framhävd på ett iögonfallande sätt.

Jorden fortsätter att snurra, men rättsstaten Sverige och dess advokatsamfund har ett och annat principiellt problem att få bukt med.

 

Uttalande med anledning av MUCF:s avslagsbeslut

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har beslutat att avslå bidragsansökningar från organisationerna Ung Vänster, Sverigedemokratisk Ungdom (SD:s före detta ungdomsförbund) och Sveriges Unga Muslimer. Det rör sig om belopp i miljonklassen. Enligt rapporter hänvisar MUCF i Ung Vänsters fall till brister i redovisningen, samt till bristande demokratiskt engagemang i de övriga två fallen.

Det är visserligen bra att MUCF drar in några bidrag, men samtidigt är det tydligt att vi har att göra med ett godtycke, som lätt påverkas av dagsaktuell samhällsdebatt. MUCF är en extremt politiserad historia från början till slut i den statliga identitetspolitikens tjänst. Politiska ändamål är liksom en del av kärnverksamheten.

Om någon skulle sluta få bidrag är det MUCF. Dra in alla bidrag till myndigheten och lägg ned verksamheten. Vi har ett civilsamhällesfrälse som fungerar som halvstatliga förkunnare av etablissemangets läror. Det är dags att frikoppla detta från staten, så att organisationerna verkligen får söka sina mandat och sina bidrag hos medborgarna – unga som gamla.

Ilan Sadé, partiordförande för Medborgerlig Samling

Illa när ”aktivistokratin” undergräver lagarna

InläggDagens Samhälle med anledning av att ett nätverk som kallar sig ”Socialistiska socionomer” har förklarat att man har en minst sagt flexibel syn på lagstiftningen. Utdrag:

Den juridiska argumentationen kan liknas vid att nätverket ”Nyliberala skattehandläggare” gick ut med att skattehöjningar inte längre kommer att verkställas av dem, eftersom det står i 1 kap. 2 § regeringsformen att den offentliga makten ska respektera människors frihet och värdighet. Vad Socialistiska socionomer skulle tycka om den slutledningen är inte svårt att gissa, men det är ju en direkt spegling av deras eget politiserade resonemang.

 

Aktivistokrati

ArtikelDet goda samhället. Utdrag:

Vi lever i en ”aktivistokrati” – ett land där politisk aktivism gör en bypass förbi det demokratiska systemet och direkt infiltrerar de myndigheter som ska upprätthålla lagstyret. Migrationsverket är givetvis det mest slående exemplet på hur aktivismen har vridit myndigheten ur lagstyrets och därmed de folkvaldas händer.