Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna

InläggMedbloggen från den 10 februari 2017. Utdrag:

Vad som möter en skulle kunna vara satir om urspårad identitetspolitik, normkritik och infantilt, sinnesförvirrat trams. Nu är det dock inte satir, utan verklighet. Man översköljs av en flod av projektrubriker i stil med ”Röst!”, ”Afrosvenska akademin”, ”Brytiga böcker” och ”VAHÀK – kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre”. Såhär fortsätter det i oändlighet.

Uttalande med anledning av MUCF:s avslagsbeslut

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har beslutat att avslå bidragsansökningar från organisationerna Ung Vänster, Sverigedemokratisk Ungdom (SD:s före detta ungdomsförbund) och Sveriges Unga Muslimer. Det rör sig om belopp i miljonklassen. Enligt rapporter hänvisar MUCF i Ung Vänsters fall till brister i redovisningen, samt till bristande demokratiskt engagemang i de övriga två fallen.

Det är visserligen bra att MUCF drar in några bidrag, men samtidigt är det tydligt att vi har att göra med ett godtycke, som lätt påverkas av dagsaktuell samhällsdebatt. MUCF är en extremt politiserad historia från början till slut i den statliga identitetspolitikens tjänst. Politiska ändamål är liksom en del av kärnverksamheten.

Om någon skulle sluta få bidrag är det MUCF. Dra in alla bidrag till myndigheten och lägg ned verksamheten. Vi har ett civilsamhällesfrälse som fungerar som halvstatliga förkunnare av etablissemangets läror. Det är dags att frikoppla detta från staten, så att organisationerna verkligen får söka sina mandat och sina bidrag hos medborgarna – unga som gamla.

Ilan Sadé, partiordförande för Medborgerlig Samling

Illa när ”aktivistokratin” undergräver lagarna

InläggDagens Samhälle med anledning av att ett nätverk som kallar sig ”Socialistiska socionomer” har förklarat att man har en minst sagt flexibel syn på lagstiftningen. Utdrag:

Den juridiska argumentationen kan liknas vid att nätverket ”Nyliberala skattehandläggare” gick ut med att skattehöjningar inte längre kommer att verkställas av dem, eftersom det står i 1 kap. 2 § regeringsformen att den offentliga makten ska respektera människors frihet och värdighet. Vad Socialistiska socionomer skulle tycka om den slutledningen är inte svårt att gissa, men det är ju en direkt spegling av deras eget politiserade resonemang.

 

Deltagande i antologi

Jag har bidragit med ett kapitel i en antologi med namnet Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Mitt bidrag handlar om begreppet diskriminering och den verksamhet med juridiska förtecken som har vuxit fram med anledning därav.

Visst bär titel och bildspråk drag av Ragnarök (sorgemarschen ur Götterdämmerung kanske vore mer kongenial som bakgrundsmusik i presentationsvideon än Beethovens stillsamma månskenssonat?), men för Sören – här finns en del att klaga på i detta land. Boken ges ut av Realia Förlag och kan beställas via http://www.realiaposten.com.

ebook_haveriet

INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.

FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare

Aktivistokrati

ArtikelDet goda samhället. Utdrag:

Vi lever i en ”aktivistokrati” – ett land där politisk aktivism gör en bypass förbi det demokratiska systemet och direkt infiltrerar de myndigheter som ska upprätthålla lagstyret. Migrationsverket är givetvis det mest slående exemplet på hur aktivismen har vridit myndigheten ur lagstyrets och därmed de folkvaldas händer.

Mediepolitik utan gräns

KrönikaDet goda samhället. Utdrag:

Härförleden presenterades resultatet av utredningen om den statliga mediepolitiken (SOU 2016:80). Utredaren Anette Novak har valt att döpa sitt betänkande till ”En gränsöverskridande mediepolitik”. ”Gränsöverskridande” är en alldeles utmärkt beskrivning av betänkandets innehåll – ett överskridande av de goda gränser som skiljer den politiska makten från den granskande.

Mänskliga rättigheter i gäll rundgång

Artikeln är en gemensam text skriven av mig och av min partistyrelsekollega Oskar Hagberg, https://hagbergoskar.wordpress.com.

Regeringen har nyligen lämnat en skrivelse till riksdagen (Skr. 2016/17:29) om ”strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter”. Skrivelsen bygger i mycket på ett slutbetänkande (SOU 2010:70) från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det mest konkreta förslaget är – vad annars? – en ny statlig institution direkt underställd riksdagen med ett samlat ansvar för Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Pengar avsätts (så måste man rimligen tolka det) för granskning av hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i offentlig verksamhet, till utbildning och till involvering av ”civilsamhället”. Läs: väletablerade organisationer med offentligt stöd som lever i symbios med statsmakten.

Det bästa riksdagen kan göra med skrivelsen är förmodligen att lägga den i malpåse och ta sig en ordentlig funderare. Pratet om mänskliga rättigheter går i gäll rundgång och har blivit sin egen motivering. Helt grundläggande, praktiska, ting, som att någon måste vidmakthålla rättigheterna, har hamnat i skymundan. Den enes rättighet är den andres skyldighet. Det bekommer inte Alice Bah Kuhnkes kulturdepartement att det är stor skillnad mellan negativa rättigheter, där staten ska hålla sig borta och iaktta restriktioner vid ingripanden i enskildas liv och positiva rättigheter, där det allmänna förbinder sig att erbjuda, framtvinga och betala.

Mänskliga rättigheter har fått en kvasireligiös ställning i det politiska språkbruket. Ifrågasättande ses med misstänksamhet. Det viktiga, sansade samtalet om skillnaden mellan negativa och positiva rättigheter omöjliggörs. Man kan ju inte vara emot en mänsklig rättighet!

De mänskliga rättigheterna är normer för förhållandet mellan staten och den enskilde, som världens stater förpliktat sig att följa. Vissa av principerna är djupt förankrade i de civiliserade samhällenas historia, såsom oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång. Äganderätten och rätten till privatliv har ett starkt stöd i den liberala idétraditionen från 1600-talet och framåt. Sedan 1700-talets upplysning har stegvis samvets-, yttrande- och religionsfriheten samt skyddet mot tortyr och orimliga kroppsstraff flyttat fram sina positioner, trots tillfälliga och stundtals ohyggliga bakslag. Som synes rör det sig här om negativa rättigheter, som blivit helt grundläggande i vår civilisation.

Positiva rättigheter, däremot, är en senare uppfinning. Inför FN:s deklaration år 1948 hade det dåvarande kommunistiska östblocket varit drivande för att arbete, dräglig levnadsstandard och viktiga välfärdstjänster skulle föras in under MR-paraplyet (MR för mänskliga rättigheter). Under de senaste årtiondena har fokus i Sverige, liksom i många andra länder, riktats mot diskriminering och tillgänglighetsfrågor. Motverkande av diskriminering kan både föra med sig negativa och positiva rättigheter, medan tillgänglighet för funktionshindrade nog enbart kan höra till den positiva sidan.

I kulturdepartementets skrivelse erkänns ingen inbördes prioritering, och ingen rättighet tänks kunna inkräkta på en annan. Inte heller förstår man att det kan vara missvisande att över huvud taget tala om en mänsklig rättighet när det gäller vissa allmänna välfärdstjänster och tillgänglighet för personer med handikapp. MR-aktivismen glömmer bort att den enes rättighet är den andres skyldighet. Trots att mänskliga rättigheter bara kan ha skydd inom ramen för den demokratiska, liberala staten, berörs frågan om dess fortbestånd inte med ett ord i regeringsskrivelsen, ej heller i det drygt 500 sidor långa slutbetänkandet från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

Det moderiktiga talet om mänskliga rättigheter sammanfaller i tid med den offentliga sektorns tilltagande misslyckanden. Utbildningsväsendet klarar sin uppgift allt sämre. Polismakten är på reträtt och förmår inte skydda medborgarna. Bidragsfusk har blivit en näringsgren för den organiserade brottsligheten. Sverige har en etniskt betingad underklass som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetsmiljön inom stat och kommun tycks ha försämrats, med allt större personalomsättning och kompetensförluster som följd.

Samtidigt som situationen har förvärrats har antalet formella rättigheter utökats – i synnerhet när det gäller motverkandet av diskriminering. Vi har allt svårare att bekosta personliga assistenter på grund av bristande kostnadskontroll, men den butiksinnehavare vars tröskel är för hög ska i alla fall löpa risken att bli stämd. Elever far psykiskt illa i skolorna och lär sig allt mindre, men barnkonventionen ska de åtminstone kunna på sina fem fingrar. Är det för att ge sken av handlingskraft som man gör på detta vis? Är det för att mänskliga rättigheter inte omedelbart fordrar ett budgetanslag? Dras vi inte in i en MR-inflation?

Eller, ännu värre, ser vi politiker som börjat misströsta om att få folkligt stöd för sin politik när dess praktiska konsekvenser är så nedslående? Hoppas Alice Bah Kuhnke i sitt stilla sinne att kunna binda fast landet vid den egna politiken oavsett vad som händer i valen? Är det därför hon skriver: ”Strategins innebörd är att efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte kan tas för given, vare sig på kort eller lång sikt.”

Vi bör ta ett nytt grepp om mänskliga rättigheter. Den förnuftiga, liberalkonservativa rösten i debatten har länge saknats. De olika rättigheterna kan och ska vägas mot varandra. Negativa rättigheter måste i regel ha företräde och en del av det som nu gjorts till positiva, oförytterliga rättigheter bör snarare ses som önskvärda mål att vägas mot annat. Det är krass verklighet att även om vissa rättigheter må anses vara universella och tidlösa, så garanteras de ytterst av de avgränsade, demokratiska rättsstaterna, vilka bygger på samhörighet i form av nationer och historisk utveckling.

Vi behöver inte ytterligare en myndighet som ska driva MR-politik. Vad vi behöver är politiker som kan bryta sig loss från rättighetsrundgången för att lugnt och sakligt ägna sig åt analys och prioriteringar.

Ilan Sadé, partiordförande för Medborgerlig Samling

Oskar Hagberg, partistyrelseledamot för Medborgerlig Samling