Etikettarkiv: bok

Deltagande i antologi

Publicerad den av

Jag har bidragit med ett kapitel i en antologi med namnet Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Mitt bidrag handlar om begreppet diskriminering och den verksamhet med juridiska förtecken som har vuxit fram med anledning därav.

Visst bär titel och bildspråk drag av Ragnarök (sorgemarschen ur Götterdämmerung kanske vore mer kongenial som bakgrundsmusik i presentationsvideon än Beethovens stillsamma månskenssonat?), men för Sören – här finns en del att klaga på i detta land. Boken ges ut av Realia Förlag och kan beställas via http://www.realiaposten.com.

ebook_haveriet

INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.

FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare

Oklokt att åldersdiskriminera forskning

Publicerad den av

Häromdagen kunde man läsa braskande rubriker i Sydsvenskan om att Folkpartiet i frågan om betygens förtjänster stöder sig på pedagogisk forskning från 1935. Nyheten följdes upp i Svenska Dagbladet. Omständigheten att någon hänvisar till vetenskap som sammanställdes i Storbritannien för åttio år sedan förutsätts tydligen i sig vara så löjeväckande och graverande att kommentarer är överflödiga. ”Oj, det känns helt irrelevant”, sade, enligt Sydsvenskan, pedagogikprofessor Christian Lundahl.

Låt mig först och främst flika in att jag inte har en aning om hur vederhäftig 1935 års forskningsrapport kan tänkas vara. Jag har för närvarande inte heller någon uppfattning i frågan huruvida betyg ska införas från och med fjärde klass eller ej. Betyg är detsamma som mätning av hur väl elever lyckas redogöra för sina kunskaper. Min grunduppfattning är att skolan i första hand lider av brist på undervisning av just kunskaper, inte av brist på mätningar.

Vad som däremot stör sinnesfriden och tillika är väldigt talande för vår samtid, är själva grundantagandet som dessa näsvisa journalister gör: att forskning från 1935 per se är gammal smörja. Här följer ett litet representativt urval – saxat ur min bok Frommare kan ingen vara – av den samtida, hyperaktuella, pedagogiska forskningens ack så relevanta studieföremål. Det rör sig om de tio översta avhandlingarna i pedagogik som slumpmässigt dök upp på databasen avhandlingar.se vid en sökning i början av år 2014:

  • Toleransens pedagogik: en pedagogisk-filosofisk studie av tolerans som en fråga för undervisning
  • Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar. Könskonstruktioner i interaktion i förskola, förskoleklass och skolår ett
  • Bångstyriga barn: Makt, normer och delaktighet i förskolan
  • Grundskollärares tankar om kompetensutveckling
  • Relationer i skolan: en studie av feminiteter och maskuliniteter i år 9
  • Demokratiska värden i förskolebarns vardag
  • Kritisk sakprosaläsning i gymnasieskolan. Didaktiska perspektiv på läroböcker, lärare och nationella prov
  • De första sex åren. En studie av fyra lärares professionella utveckling med en yrkeslivshistorisk ingång
  • Det är enklare i teorin… Om skolutveckling i praktiken: En fall­studie av ett skolutvecklingsprojekt i en gymnasieskola
  • Så gör(s) idrottande flickor: Iscensättningar av flickor inom barn- och ungdomsidrotten

I Sverige produceras det avhandlingar i pedagogik på löpande band. På avhandlingar.se återfinns hundratals. Det mesta är bara övningar i att visa hur trogen man är sitt ideologiska credo – sitt ”perspektiv” eller sin ”teoretiska ansats”. En viss doktor i pedagogik, Gudrun Holmdahl, har lyckats med någonting som ser ut som en seriekoppling av franska dekonstruktivister i avhandlingen Skolutveckling som diskursiv praktik – Några ideologiska implikationer. Här är en väsentlig del av hennes syftesformulering:

”Utgångspunkt för studien är snarare en uppfattning att den ideologiska potentialen hos argument konstrueras, utvecklas och förändras i diskursiva praktiker och inte någon annanstans eller på någon abstraktare nivå och att detta gäller för vetenskap precis som för andra praktiker. Den ideologiska potentialen hos argument bör därför studeras där den uppträder, nämligen i den diskursiva praktiken [—] Syftet med studien är alltså att belysa ideologiska implikationer av skolutveckling som diskursiv praktik, samt att på ett mer övergripande plan härigenom även bidra till förskjutningar och perspektivskiften när det gäller skolutveckling.”

Någonstans här börjar jag plötsligt längta till 1935.

Men finns det ingen som inriktar sig på exempelvis jämförande studier med andra länders skolsystem? Vore inte undervisningen i framgångsrika kunskapsnationer ett givet studieföremål för den skattefinansierade forskningen? Tja, det enda jag kunde finna inför skrivningen av det aktuella bokkapitlet i Frommare kan ingen vara var sex avhandlingar från Linköpings universitet om…skolväsendet i Rwanda.

Det kan vara bra att veta att när journalister och diverse politiker hänvisar till samtida ”forskning” i skoldebatten, handlar det ofta om sådant som har listats ovan. Och då infinner sig givetvis frågan, om det inte i regel är bättre att grunda sin skolpolitik på forskningsrapporter från år 1935?

Vi borde åtminstone, i denna skymningstid för samhällsvetenskap och humaniora, kunna enas om att inte åldersdiskriminera någon endaste forskningsrapport.

I rövarbaronernas våld

Publicerad den av

Ni läsare får ursäkta (eller tacka mig, vad vet jag?), men den här gången lämnar jag den politiska cirkusen därhän, för att skriva några rader om ett verkligt missförhållande som borde föras högst upp på den rättspolitiska dagordningen. Jag har redan skrivit om det i Frommare kan ingen vara, och häromdagen fick jag ett nytt bevis för hur illa och orättvist det är ställt. Det handlar om hur våra domstolar hanterar övervältring av rättgångskostnader på förlorande part i tvistemål.

I Sverige är huvudregeln den att den tappande parten i en tvist ska ersätta sin motparts rättegångskostnader, i den utsträckning anspråken som motparten har framställt är skäliga. Rättegångskostnader utgörs av en parts utlägg för ombud, bevisning och ibland även ersättning för eget arbete. Tanken är alltså att full ersättning ska kunna utgå till den vinnare som har hållit sina kostnader på en rimlig nivå.

Såsom även är fallet inom en del andra områden, uppvisar den svenska rättstraditionen här klara likheter med den anglosaxiska dito, som brukar kallas Common Law. Domstolarna ges friheter, men de lutar sig oftast mot sedvänja och prejudikat från högre rätt. I Kontinentaleuropa är det däremot vanligare att möjligheten att få ersättning för sina egna ombudskostnader är reglerad i tabeller, där hänsyn främst tas till det omtvistades värde. I praktiken har detta medfört att förloraren bara kan förpliktas ersätta en viss del av vinnarens kostnader, eftersom tabellerna ofta är snåla i förhållande till de arvoden som advokater tar ut. Å andra sidan innebär ordningen en viss hälsosam prispress på jurist- och advokatbyråer. Därtill kan parterna i en rättegång förutse hur stora kostnader de riskerar att stå för vid en förlust.

I princip stödjer jag den svenska/anglosaxiska ordningen. Problemet är bara hur den har kommit att tillämpas. Låt mig ta ett anonymiserat exempel från verkligheten.

En klient som jag själv biträdde i tingsrätten hävdade att en värdefull båt som han hade köpt var behäftad med fel, vilka berättigade honom till ett prisavdrag på ca 300 000 kr. Både klienten och säljarna var privatpersoner, men på andra sidan stod även en professionell förmedlare av båten, som också ansvarade enligt lag. Det rörde sig alltså om en ganska ordinär tvist, som inte gällde några extrema summor i domstolssammanhang. Tingsrättsförhandlingen pågick i två dagar, med fem-sex förhörspersoner, förutom parterna själva.

Dessvärre gick tingsrättsdomen oss emot. Motparterna hade krävt – tro det eller ej – sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor i ersättning för sina rättegångskostander, i denna tämligen vardagliga tvist om ca 300 000 kr. Tingsrätten skar en del i deras begäran, och tillerkände dem ca 750 000 kr. Även det en hutlös summa, vill jag tillägga.

Min klient valde då att försöka gå vidare med annat ombud, och lyckades få ett prövningstillstånd i hovrätten. Domen därifrån kom till min kännedom i veckan som gick. Hovrätten ändrade ingenting i huvudsaken (om man nu, såsom tvisten hade utvecklats, kan kalla dessa 300 000 kr för ”huvudsak”), men tyckte däremot att tingsrätten inte hade haft rätt att skära i motparternas kostnadsräkningar. Alltså blir min före detta klient nu tvingad att betala deras krävda 1,2 miljoner för tingsrättsprocessen med dröjsmålsränta därtill, samt ytterligare drygt 400 000 kr för hovrättsprocessen, d v s totalt ca 1 650 000 kr exklusive ränta. Och då är de egna ombudskostnaderna inte inräknade. Sannolikt uppgår den samlade kostnaden till ca 2 miljoner kr.

Vad som har hänt är alltså att en person har gått till tings för att få sin rätt prövad avseende några fel i en köpt vara, värderade till runt 300 000 kr. Tvisten är inte anmärkningsvärd på något sätt, vare sig i omfattning eller komplexitet. De ersättningskrav som motparterna har fått rättsväsendets sanktion för att driva in, uppgår till ca 5,5 gånger tvistebeloppet. Sådan är verkligheten ute i våra svenska domstolar. Utfall av detta slag förekommer, gång efter annan.

Därför ställer jag frågan: har vanliga, skötsamma medborgare verkligen tillgång till rättvisa i dagens Sverige? Har man möjlighet att under rimliga villkor få sin sak prövad? Eller löper man faran att bli överlämnad åt ett perverterat system, där man i händelse av förlust kan bli plundrad av rövarbaroner i form av skamlösa advokatbyråer?

Det finns mycket att säga om detta ämne, som tyvärr är fullständigt frånvarande i den offentliga debatten, till förmån för alla fjanterier som fyller dagspress och TV-tablåer. Den skötsamme, myndigförklarade medborgarens ställning i mötet med rättsväsendet intresserar få i landet där det uppenbarligen är värre att vilja få sin sak prövad i en tvist än att vara notorisk kåkfarare.

Anförande och bokförsäljning i Lund

Publicerad den av

Och nu lite evenemangsreklam. Studentföreningen Ateneum har bjudit in mig till pubafton på Glorias i Lund den 13 november kl. 19:00 (+ akademisk dubbelkvart), varvid jag ska hålla låda en stund. Jag kommer att tala om det viktigaste temat i min bok: den utopiska och fromhetssökande ingrediensen i den svenska självbilden/nationalismen.

Boken kommer att säljas på plats till det rabatterade priset 100 kr.

Tillställningen är även öppen för den nyfikne som inte är medlem i studentföreningen, enligt föreningens inbjudan.

Krav på samtyckesbestämmelse som trojansk häst

Publicerad den av

Jag har tidigare, både i min bok och i en artikel i Dagens Juridik, riktat kritik mot advokaten Elisabeth Massi Fritz och den kampanj hon driver för att sänka beviskraven i sexualmål. För det är precis vad det rör sig om: sänkta beviskrav. Hennes debattartikel i dagens Svenska Dagbladet utgör ett tydligt exempel på hur önskemålet att lättare kunna fälla de tilltalade i tveksamma fall bakas in i samtyckesfrågan, likt akajer i en trojansk trähäst.

Massi Fritz kräver ”[e]n lagstiftning som säger att ett nej räcker”. Den svenska lagstiftningens tillkortakommande inom detta område är dock en teoretisk historia, som har liten eller ingen betydelse i praktiken. Den situation som inte täcks av våldtäktsparagrafen idag och som skulle täckas av en samtyckesregel, är nämligen det teoretiskt möjliga fallet att en person som inte befinner sig i ett särskilt utsatt läge på allvar säger nej till sexuellt umgänge, men ändå låter det ske. Fallet är förstås tänkbart, men hur många sådana fall som i praktiken skulle komma upp till en domstols prövning kan man verkligen fundera över. Vidare kvarstår alla bevissvårigheter när ord står mot ord. Ett införande av en samtyckesbestämmelse skulle följaktligen, allt annat lika, inte få några betydande följder.

I andra halvan av Massi Fritz artikel tar hon emellertid upp ett rättsfall, vars domslut hon uppenbarligen menar att en samtyckesbestämmelse skulle ha förvandlat från friande till fällande. I fallet, såsom det återges av Massi Fritz, ska Hovrätten över Skåne och Blekinge ha tagit fasta på att målsäganden självmant lade sig i samma säng som den tilltalade, samt att hon var starkt påverkad av alkohol och droger, vilket medförde att hennes berättelse kunde ifrågasättas.

Det Massi Fritz pekar på här är omständigheter som en domstol i ett svårbedömt fall kan bli tvungen att värdera, i brist på annat. Hennes indignation över att domstolar tar fasta på sådana indicier, vilket här skedde till den tilltalades förmån, har ingenting att göra med hennes krav på samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen. Enligt Massi Fritz vokabulär, innebär domstolens bedömning i det refererade fallet att målsäganden ”skuldbeläggs”. Detta är förstås ren nonsens. Här framkommer hennes verkliga ärende: att det är målsäganden man ska lyssna på och inte understå sig att ifrågasätta målsägandens utsaga.

Sedan kommer den obligatoriska ramsan som är en gemensam nämnare för alla ideologiska vettvillingar: de som inte har bekänt sig till deras lära måste upplysas genom ”kunskap” och ”utbildning”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ‘rätt’ och ‘fel’ sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp.”

Vad Massi Fritz säger här syftar till att ytterligare underbygga hennes krav att inga faktiska omständigheter kring själva händelsen ska få användas av en domstol till den tilltalades fördel. Om man utsätts för ett övergrepp kan man tydligen bete sig hur som helst. Frågan infinner sig gång på gång: vad har detta med införandet av en samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen att göra?

Sedan ställer hon sig, föga förvånande, även bakom idén att det ska räcka med oaktsamhet från den tilltalades sida för att en våldtäkt ska anses ha begåtts. Skulle en sådan rättsregel införas, får vi, till skillnad från situationen då en samtyckesbestämmelse införs, en väsentlig förändring i lagen som öppnar upp för en fruktansvärd rättsosäkerhet. Istället för att bedöma vad den tilltalade faktiskt insåg under det bedömda händelseförloppet, ska domstolen börja fundera över vad den tilltalade borde ha insett. Regelverket är som gjort för att påverkan från opinionsbildare och den tillfälliga tidsandan ska få genomslag i enskilda domar.

Sverige har ett gigantiskt problem med sexuella övergrepp. Antalet anmälda våldtäkter är bland de högsta i världen, om man relaterar till landets storlek. Detta är givetvis ingenting man löser genom ökad rättsosäkerhet i domstolarna. Här har vi ytterligare en av alla dessa surrogatdebatter.

Frommare kan ingen vara – omslag och citat

Publicerad den av

I nästa vecka ges min debattbok ut, såväl tryckt som e-bok. Här kommer ett litet smakprov i form av bokomslag och citatsamling. Om du är intresserad av att köpa boken, ska du hålla särskild koll på denna sida och på Mummelförlagets hemsida nu på torsdag den 19 juni.

Jag kommer även att blogga på denna sida om frågor som knyter an till texterna i boken. Tanken är att vänta med detta till dess boken har släppts, men vi får väl se om jag kan hålla mina fingrar i styr… Situationen i Sverige, som jag följer lite på avstånd, gör mig allt från förundrad till rätt och slätt rasande.

Omslagsbild

 

 

 

 

 

Citat ur Frommare kan ingen vara