Etikettarkiv: Frommare kan ingen vara

Moderera idealen – eller se dem gå under

Publicerad den av

Från Det goda samhället. Utdrag:

”Om förståelse saknas för en fungerande samhällsordnings betingelser och historien bara används som ett russin- och rönnbärskafferi, där man kan plocka ömsom sött ömsom surt ur sitt sammanhang för att bevisa sin tes, måste världen framstå som en helt irrationell plats som styrs av magiska krafter. Politik reduceras då till konsten att hävda goda principer i vått och torrt. Det vill säga inte mycket till konst. Den inställningen till politik är inte bara dum och naiv; den är livsfarlig.”

Patos går före logiska samband

Publicerad den av

Inlägg på Det goda samhället. Urklipp:

”De känslo- och fromhetsutbrott som präglar svensk offentlighet i flyktingdebatten, som på sistone har skruvats upp till forte fortissimo, är ett fenomen som alla borde begrunda – inte minst de som tar aktiv del i det virtuella massmötet. Jag ser inte hur uppropsskrivande och närgången känsloargumentation kan bidra till någonting gott på lång sikt. Patetiken skymmer bara de logiska samband och de etiska dilemman som Sverige och Europa inte kan trolla bort.”

Puritania

Publicerad den av

Johan Hakelius skriver i sin senaste bok, Rule, Britannia!, bland annat om den antirojalistiske och antipapistiske Oliver Cromwell och hans puritaner, som lyckades ta makten i England under 1600-talets mitt efter ett inbördeskrig. Efter maktövertagandet såg Cromwell bland annat till att förskingra och fördärva många av kronjuvelerna – allt för att utrota kungliga symboler och påminnelser. Flera ovärderliga arvegods som erinrade om en kunglig kontinuitet sedan saxisk tid och framåt förstördes eller försvann för gott. Under tiden drog Cromwells underhuggare runt från kyrka till kyrka för att krossa skulpturer, förstöra altare och bränna tavlor som ansågs uttrycka vidskepelse och avgudadyrkan. En av officererna förde noggrann dagbok över den nitiska massförstörelsen.

Händelserna påminner om reformationen i Danmark och Sverige, då kungamakten såg till att riva kloster, lägga vantarna på dyrgripar och vitrappa kyrkoväggarna så att församlingarna inte skulle sitta och glo på medeltida muralmålningar med potentiellt tvivelaktigt innehåll. Men tankarna går även till själva urkunden, till Bibeln. Från Abraham och framåt förs en ständig kamp mot husgudar, efoder, Baaltempel och annat otyg, vilka alla måste tillintetgöras för att hålla den nitälskande Herren på gott humör. Och Jesus drev ju månglarna ur templet. Senare tiders självrättfärdiga kan lätt finna inspiration i böckernas bok.

Såsom Hakelius själv påtalar, skulle Cromwells underbefäls dagbok kunna brukas ”som instruktion för dagens kulturhatande islamister och talibaner.” De senaste veckorna har vi kunnat ta del av illustrerade rapporter om hur Islamska staten har förstört assyriska lämningar i Nineveh. Innan dess har det varit andra historiska klenoder som har slagits i bitar. Historien upprepar sig.

Puritanism är sökandet efter det rena och förment ursprungliga, befriat från historiska tillägg och anpassningar. Befriat från intressanta paradoxer och kulturellt motstånd. Historiskt arvegods och bevis för att rika kulturer har förekommit vilka inte lever upp till puritanens krav på fulländning och ensidighet måste därför, i puritanens värld, förintas. Annars kan folk förledas till syndiga gärningar. Annars kan människor påminnas om att någonting annat än puritanens eget vrickade utopia är möjligt, eftersom det bevisligen har förekommit. Sådant gör puritanen nervös. Puritanen strävar efter kontroll. Genom att rensa i kulturarvet ska samtiden bemästras och framtiden leva upp till alla dimmiga visioner.

Sverige är ett land med starka puritanska impulser. Det är väldigt tydligt att de beteenden som förr motiverades med religionens hjälp numera rättfärdigas med ideologi och kvasireligiösa, vaga övertygelser. I Sverige hamras det också på kulturarvet, i synnerhet när det antar barnkulturens skepnad. För inte så länge sedan hamrades det i mer bokstavlig mening, när rivningsvågen drog fram i innerstäderna. Själva språket är föremål för ideologiskt grundade förändringar, för att allt ska bli ”modernt” och ”fräscht”. Det ska användas könlösa pronomina och ve den som hädar. Om det historiska källmaterialet inte lever upp till samtida ideologiska krav, förs det numera fram helt oförblommerade krav från regeringshåll om att historieskrivningen minsann måste ändras. Ja, listan kan förstås göras väldigt, väldigt lång.

Puritania är inte och har aldrig varit någonting att sträva efter. Varför är det då så många som inget hellre vill än ta oss dit?

Skampålen och Lex Ramberg

Publicerad den av

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

Oklokt att åldersdiskriminera forskning

Publicerad den av

Häromdagen kunde man läsa braskande rubriker i Sydsvenskan om att Folkpartiet i frågan om betygens förtjänster stöder sig på pedagogisk forskning från 1935. Nyheten följdes upp i Svenska Dagbladet. Omständigheten att någon hänvisar till vetenskap som sammanställdes i Storbritannien för åttio år sedan förutsätts tydligen i sig vara så löjeväckande och graverande att kommentarer är överflödiga. ”Oj, det känns helt irrelevant”, sade, enligt Sydsvenskan, pedagogikprofessor Christian Lundahl.

Låt mig först och främst flika in att jag inte har en aning om hur vederhäftig 1935 års forskningsrapport kan tänkas vara. Jag har för närvarande inte heller någon uppfattning i frågan huruvida betyg ska införas från och med fjärde klass eller ej. Betyg är detsamma som mätning av hur väl elever lyckas redogöra för sina kunskaper. Min grunduppfattning är att skolan i första hand lider av brist på undervisning av just kunskaper, inte av brist på mätningar.

Vad som däremot stör sinnesfriden och tillika är väldigt talande för vår samtid, är själva grundantagandet som dessa näsvisa journalister gör: att forskning från 1935 per se är gammal smörja. Här följer ett litet representativt urval – saxat ur min bok Frommare kan ingen vara – av den samtida, hyperaktuella, pedagogiska forskningens ack så relevanta studieföremål. Det rör sig om de tio översta avhandlingarna i pedagogik som slumpmässigt dök upp på databasen avhandlingar.se vid en sökning i början av år 2014:

  • Toleransens pedagogik: en pedagogisk-filosofisk studie av tolerans som en fråga för undervisning
  • Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar. Könskonstruktioner i interaktion i förskola, förskoleklass och skolår ett
  • Bångstyriga barn: Makt, normer och delaktighet i förskolan
  • Grundskollärares tankar om kompetensutveckling
  • Relationer i skolan: en studie av feminiteter och maskuliniteter i år 9
  • Demokratiska värden i förskolebarns vardag
  • Kritisk sakprosaläsning i gymnasieskolan. Didaktiska perspektiv på läroböcker, lärare och nationella prov
  • De första sex åren. En studie av fyra lärares professionella utveckling med en yrkeslivshistorisk ingång
  • Det är enklare i teorin… Om skolutveckling i praktiken: En fall­studie av ett skolutvecklingsprojekt i en gymnasieskola
  • Så gör(s) idrottande flickor: Iscensättningar av flickor inom barn- och ungdomsidrotten

I Sverige produceras det avhandlingar i pedagogik på löpande band. På avhandlingar.se återfinns hundratals. Det mesta är bara övningar i att visa hur trogen man är sitt ideologiska credo – sitt ”perspektiv” eller sin ”teoretiska ansats”. En viss doktor i pedagogik, Gudrun Holmdahl, har lyckats med någonting som ser ut som en seriekoppling av franska dekonstruktivister i avhandlingen Skolutveckling som diskursiv praktik – Några ideologiska implikationer. Här är en väsentlig del av hennes syftesformulering:

”Utgångspunkt för studien är snarare en uppfattning att den ideologiska potentialen hos argument konstrueras, utvecklas och förändras i diskursiva praktiker och inte någon annanstans eller på någon abstraktare nivå och att detta gäller för vetenskap precis som för andra praktiker. Den ideologiska potentialen hos argument bör därför studeras där den uppträder, nämligen i den diskursiva praktiken [—] Syftet med studien är alltså att belysa ideologiska implikationer av skolutveckling som diskursiv praktik, samt att på ett mer övergripande plan härigenom även bidra till förskjutningar och perspektivskiften när det gäller skolutveckling.”

Någonstans här börjar jag plötsligt längta till 1935.

Men finns det ingen som inriktar sig på exempelvis jämförande studier med andra länders skolsystem? Vore inte undervisningen i framgångsrika kunskapsnationer ett givet studieföremål för den skattefinansierade forskningen? Tja, det enda jag kunde finna inför skrivningen av det aktuella bokkapitlet i Frommare kan ingen vara var sex avhandlingar från Linköpings universitet om…skolväsendet i Rwanda.

Det kan vara bra att veta att när journalister och diverse politiker hänvisar till samtida ”forskning” i skoldebatten, handlar det ofta om sådant som har listats ovan. Och då infinner sig givetvis frågan, om det inte i regel är bättre att grunda sin skolpolitik på forskningsrapporter från år 1935?

Vi borde åtminstone, i denna skymningstid för samhällsvetenskap och humaniora, kunna enas om att inte åldersdiskriminera någon endaste forskningsrapport.

I rövarbaronernas våld

Publicerad den av

Ni läsare får ursäkta (eller tacka mig, vad vet jag?), men den här gången lämnar jag den politiska cirkusen därhän, för att skriva några rader om ett verkligt missförhållande som borde föras högst upp på den rättspolitiska dagordningen. Jag har redan skrivit om det i Frommare kan ingen vara, och häromdagen fick jag ett nytt bevis för hur illa och orättvist det är ställt. Det handlar om hur våra domstolar hanterar övervältring av rättgångskostnader på förlorande part i tvistemål.

I Sverige är huvudregeln den att den tappande parten i en tvist ska ersätta sin motparts rättegångskostnader, i den utsträckning anspråken som motparten har framställt är skäliga. Rättegångskostnader utgörs av en parts utlägg för ombud, bevisning och ibland även ersättning för eget arbete. Tanken är alltså att full ersättning ska kunna utgå till den vinnare som har hållit sina kostnader på en rimlig nivå.

Såsom även är fallet inom en del andra områden, uppvisar den svenska rättstraditionen här klara likheter med den anglosaxiska dito, som brukar kallas Common Law. Domstolarna ges friheter, men de lutar sig oftast mot sedvänja och prejudikat från högre rätt. I Kontinentaleuropa är det däremot vanligare att möjligheten att få ersättning för sina egna ombudskostnader är reglerad i tabeller, där hänsyn främst tas till det omtvistades värde. I praktiken har detta medfört att förloraren bara kan förpliktas ersätta en viss del av vinnarens kostnader, eftersom tabellerna ofta är snåla i förhållande till de arvoden som advokater tar ut. Å andra sidan innebär ordningen en viss hälsosam prispress på jurist- och advokatbyråer. Därtill kan parterna i en rättegång förutse hur stora kostnader de riskerar att stå för vid en förlust.

I princip stödjer jag den svenska/anglosaxiska ordningen. Problemet är bara hur den har kommit att tillämpas. Låt mig ta ett anonymiserat exempel från verkligheten.

En klient som jag själv biträdde i tingsrätten hävdade att en värdefull båt som han hade köpt var behäftad med fel, vilka berättigade honom till ett prisavdrag på ca 300 000 kr. Både klienten och säljarna var privatpersoner, men på andra sidan stod även en professionell förmedlare av båten, som också ansvarade enligt lag. Det rörde sig alltså om en ganska ordinär tvist, som inte gällde några extrema summor i domstolssammanhang. Tingsrättsförhandlingen pågick i två dagar, med fem-sex förhörspersoner, förutom parterna själva.

Dessvärre gick tingsrättsdomen oss emot. Motparterna hade krävt – tro det eller ej – sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor i ersättning för sina rättegångskostander, i denna tämligen vardagliga tvist om ca 300 000 kr. Tingsrätten skar en del i deras begäran, och tillerkände dem ca 750 000 kr. Även det en hutlös summa, vill jag tillägga.

Min klient valde då att försöka gå vidare med annat ombud, och lyckades få ett prövningstillstånd i hovrätten. Domen därifrån kom till min kännedom i veckan som gick. Hovrätten ändrade ingenting i huvudsaken (om man nu, såsom tvisten hade utvecklats, kan kalla dessa 300 000 kr för ”huvudsak”), men tyckte däremot att tingsrätten inte hade haft rätt att skära i motparternas kostnadsräkningar. Alltså blir min före detta klient nu tvingad att betala deras krävda 1,2 miljoner för tingsrättsprocessen med dröjsmålsränta därtill, samt ytterligare drygt 400 000 kr för hovrättsprocessen, d v s totalt ca 1 650 000 kr exklusive ränta. Och då är de egna ombudskostnaderna inte inräknade. Sannolikt uppgår den samlade kostnaden till ca 2 miljoner kr.

Vad som har hänt är alltså att en person har gått till tings för att få sin rätt prövad avseende några fel i en köpt vara, värderade till runt 300 000 kr. Tvisten är inte anmärkningsvärd på något sätt, vare sig i omfattning eller komplexitet. De ersättningskrav som motparterna har fått rättsväsendets sanktion för att driva in, uppgår till ca 5,5 gånger tvistebeloppet. Sådan är verkligheten ute i våra svenska domstolar. Utfall av detta slag förekommer, gång efter annan.

Därför ställer jag frågan: har vanliga, skötsamma medborgare verkligen tillgång till rättvisa i dagens Sverige? Har man möjlighet att under rimliga villkor få sin sak prövad? Eller löper man faran att bli överlämnad åt ett perverterat system, där man i händelse av förlust kan bli plundrad av rövarbaroner i form av skamlösa advokatbyråer?

Det finns mycket att säga om detta ämne, som tyvärr är fullständigt frånvarande i den offentliga debatten, till förmån för alla fjanterier som fyller dagspress och TV-tablåer. Den skötsamme, myndigförklarade medborgarens ställning i mötet med rättsväsendet intresserar få i landet där det uppenbarligen är värre att vilja få sin sak prövad i en tvist än att vara notorisk kåkfarare.

Anförande och bokförsäljning i Lund

Publicerad den av

Och nu lite evenemangsreklam. Studentföreningen Ateneum har bjudit in mig till pubafton på Glorias i Lund den 13 november kl. 19:00 (+ akademisk dubbelkvart), varvid jag ska hålla låda en stund. Jag kommer att tala om det viktigaste temat i min bok: den utopiska och fromhetssökande ingrediensen i den svenska självbilden/nationalismen.

Boken kommer att säljas på plats till det rabatterade priset 100 kr.

Tillställningen är även öppen för den nyfikne som inte är medlem i studentföreningen, enligt föreningens inbjudan.

Min fagra folkgrupp

Publicerad den av

Professor emeritus i etnologi, Karl-Olov Arnstberg, har skrivit många tänkvärda och initierade inlägg på sistone på den blogg som han driver tillsammans med journalisten Gunnar Sandelin. Arnstberg har särskilda kunskaper om folkgruppen romer och hur Sverige har hanterat sin romska minoritet, vilket kommer fram i ett synnerligen intressant blogginlägg, döpt till Stormakteri på sjuttiotalet. Arnstbergs inlägg visar på ytterligare en aspekt av den svenska självbild som jag också har beskrivit i min bok – en självbild som blev högaktuell i den senaste valrörelsen, i och med Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan och den ”humanitära stormakten”.

Arnstberg beskriver hur ett antal riksdagsmän år 1969 bildade en ”expertgrupp för zigenarfrågor”, som tog fram ett utredningsbetänkande med förslag om att Sverige aktivt skulle hämta hem ett antal utomnordiska romer. Ett huvudsyfte med det hela, förutom att visa sig humanitär inför grannarna, tycks, enligt Arnstberg, ha varit att genomföra ett socialt experiment. Målet var att Sverige skulle inlemma dessa människor till fullo i sitt statsindividualistiska välfärdssamhälle, och därmed spänna sina muskler inför en häpen omvärld. Man var därför särskilt angelägen om att de familjer som kom ifråga skulle vara extra krävande och svårintegrerade, påtalar Arnstberg. De skulle, med andra ord, gärna vara analfabeter och särskilt utstötta i sina hemländer. 238 personer hämtades till slut från fattiga områden i några västeuropeiska storstäder. Flest från Rom.

Såsom Arnstberg konstaterar, blev det – milt uttryckt – inte riktigt som svenska staten hade tänkt sig, efter att detta experiment i social ingenjörskonst hade satt igång. Kulturkrockarna blev många och romerna leddes in i bidragsberoende. Försök till spridning och assimilering på småorter fungerade inte, varpå många flyttade till de två största städerna i Skåne, Malmö och Helsingborg.

Denna historia har förstås sin motsvarighet på scen. Alla som har sett My Fair Lady vet vad jag talar om. Vi är i London strax före första världskriget. Imperiet är på topp. Det självupptagna språkgeniet professor Henry Higgins slår vad med en celeber gäst från Indien att han på sex månader kan förvandla en cockneytalande gatuförsäljerska, Eliza Doolittle, som han nyligen hade sprungit in i av en slump, till fin överklassdam. Trots en och annan malör på vägen, lyckas Higgins (till skillnad från svenska staten) med sitt uppsåt. Efter att vadet hade vunnits hade han egentligen inga ytterligare planer för den nu förvirrade och rotlösa Eliza Doolittle. Hon hanteras som om hon vore en restprodukt från ett experiment, om än en lyckad sådan. Emellertid plockas den högfärdige, egocentriske Higgins till slut ned på jorden.

Fram till musikalens slutscener betraktar professorn inte Eliza Doolittle som en medmänniska, utan snarare som en formbar leksak genom vilken han kan stärka sitt självförtroende och sitt varumärke som världsberömd fonetiker. Även om följden för fröken Doolittle blir en enastående klassresa, framstår Higgins människosyn (för att anamma ett populärt begrepp) som synnerligen instrumentell och nedsättande. Sak samma gäller den människosyn som svenska staten har gett prov på i Arnstbergs text. Den sociala ingenjörskonsten under 1970-talet syftade inte till att lyfta Europas romer ur fattigdom, utan ändamålet har helt klart varit att bevisa den svenska modellens förträfflighet. Ett nytt ljus skulle tändas i den humanitära stormaktens krona.

Det är just denna inställning som hittills har varit så förödande för Sverige vid hanteringen av framförallt – men inte enbart – invandringen till landet. Såsom framgår av My Fair Lady, är det dessutom en inställning som ytterst, trots floskler om motsatsen, grundar sig på ett översitteri och en instrumentalisering av främmande människor och kulturer. Den sociala ingenjörskonsten från 70-talet är inte lika uttalad, men den finns där fortfarande, omstöpt till en liberalare skepnad. Idag är det mindre fokus på sociala insatser och mer fokus på arbetsmarknad, vilket i och för sig är vettigt. Icke desto mindre finns den utopiska tanken där om den humanitära stormakten, som minsann ska visa alla inskränkta, halvrasistiska grannar vem som är bäst. Faktorer som kultur, utbildning, religion och volymer spelar ingen som helst roll – bara alla har ett jobb att gå till i vårt Utopia. Nu fungerar ju inte ens det, men det är en annan historia. Min poäng är att idéer om social ingenjörskonst och om uppvisning av sin förträfflighet finns inbäddade i många svenska liberalers tankevärld, vilket förklarar den naiva tron att allt blir tipptopp om folk bara har ett värv. Och vänstern ska vi inte tala om.

Bakom alla slagord som den svenska överideologin sprider omkring sig, sitter det en högfärdig professor Higgins och väntar på nya objekt för sin experimentlusta. När kan det komma en Eliza Doolittle och plocka ned honom på jorden?

Krav på samtyckesbestämmelse som trojansk häst

Publicerad den av

Jag har tidigare, både i min bok och i en artikel i Dagens Juridik, riktat kritik mot advokaten Elisabeth Massi Fritz och den kampanj hon driver för att sänka beviskraven i sexualmål. För det är precis vad det rör sig om: sänkta beviskrav. Hennes debattartikel i dagens Svenska Dagbladet utgör ett tydligt exempel på hur önskemålet att lättare kunna fälla de tilltalade i tveksamma fall bakas in i samtyckesfrågan, likt akajer i en trojansk trähäst.

Massi Fritz kräver ”[e]n lagstiftning som säger att ett nej räcker”. Den svenska lagstiftningens tillkortakommande inom detta område är dock en teoretisk historia, som har liten eller ingen betydelse i praktiken. Den situation som inte täcks av våldtäktsparagrafen idag och som skulle täckas av en samtyckesregel, är nämligen det teoretiskt möjliga fallet att en person som inte befinner sig i ett särskilt utsatt läge på allvar säger nej till sexuellt umgänge, men ändå låter det ske. Fallet är förstås tänkbart, men hur många sådana fall som i praktiken skulle komma upp till en domstols prövning kan man verkligen fundera över. Vidare kvarstår alla bevissvårigheter när ord står mot ord. Ett införande av en samtyckesbestämmelse skulle följaktligen, allt annat lika, inte få några betydande följder.

I andra halvan av Massi Fritz artikel tar hon emellertid upp ett rättsfall, vars domslut hon uppenbarligen menar att en samtyckesbestämmelse skulle ha förvandlat från friande till fällande. I fallet, såsom det återges av Massi Fritz, ska Hovrätten över Skåne och Blekinge ha tagit fasta på att målsäganden självmant lade sig i samma säng som den tilltalade, samt att hon var starkt påverkad av alkohol och droger, vilket medförde att hennes berättelse kunde ifrågasättas.

Det Massi Fritz pekar på här är omständigheter som en domstol i ett svårbedömt fall kan bli tvungen att värdera, i brist på annat. Hennes indignation över att domstolar tar fasta på sådana indicier, vilket här skedde till den tilltalades förmån, har ingenting att göra med hennes krav på samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen. Enligt Massi Fritz vokabulär, innebär domstolens bedömning i det refererade fallet att målsäganden ”skuldbeläggs”. Detta är förstås ren nonsens. Här framkommer hennes verkliga ärende: att det är målsäganden man ska lyssna på och inte understå sig att ifrågasätta målsägandens utsaga.

Sedan kommer den obligatoriska ramsan som är en gemensam nämnare för alla ideologiska vettvillingar: de som inte har bekänt sig till deras lära måste upplysas genom ”kunskap” och ”utbildning”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ‘rätt’ och ‘fel’ sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp.”

Vad Massi Fritz säger här syftar till att ytterligare underbygga hennes krav att inga faktiska omständigheter kring själva händelsen ska få användas av en domstol till den tilltalades fördel. Om man utsätts för ett övergrepp kan man tydligen bete sig hur som helst. Frågan infinner sig gång på gång: vad har detta med införandet av en samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen att göra?

Sedan ställer hon sig, föga förvånande, även bakom idén att det ska räcka med oaktsamhet från den tilltalades sida för att en våldtäkt ska anses ha begåtts. Skulle en sådan rättsregel införas, får vi, till skillnad från situationen då en samtyckesbestämmelse införs, en väsentlig förändring i lagen som öppnar upp för en fruktansvärd rättsosäkerhet. Istället för att bedöma vad den tilltalade faktiskt insåg under det bedömda händelseförloppet, ska domstolen börja fundera över vad den tilltalade borde ha insett. Regelverket är som gjort för att påverkan från opinionsbildare och den tillfälliga tidsandan ska få genomslag i enskilda domar.

Sverige har ett gigantiskt problem med sexuella övergrepp. Antalet anmälda våldtäkter är bland de högsta i världen, om man relaterar till landets storlek. Detta är givetvis ingenting man löser genom ökad rättsosäkerhet i domstolarna. Här har vi ytterligare en av alla dessa surrogatdebatter.

Sara Skyttedal beskriver det som finns framför allas näsor

Publicerad den av

Veckans hjälte, eller rättare sagt hjältinna, heter Sara Skyttedal, ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och riksdagskandidat i Kronobergs län. I en omtalad debattartikel i DN förklarar hon att politik är en fråga om att finna en rimlig avvägning mellan olika motstridiga intressen, och att detta – hör och häpna – även gäller invandringspolitiken. Detta låter måhända som den banalaste saken i världen. Sverige ingår emellertid inte i världen härvidlag. George Orwells bevingade ord gör sig ständigt påminda:

”To see what is in front of one’s nose needs a constant struggle.”

Skyttedals artikel är visserligen trevande och egentligen tom på konkreta förslag. Men att beskriva och erkänna den verklighet som finns där ute och att peka på att det finns en logik som inte försvinner bara för att man inte vill tala om den, är bara det ett viktigt steg framåt. Skyttedal tar sig ut ur den verklighetsfrånvända sektens jargong och beskriver det som finns framför allas näsor. Hon bryter mot etablissemangets falskhet, dess skenhelighet och dess överspända poserande.

Reaktionerna mot hennes inlägg skvallrar en hel del om hur sjuk och sektliknande situationen är. Det är svårt att göra sig kvitt känslan att vad alla dessa fördömande kollegor egentligen försöker säga, är: ”Nu har vi andra länge och mangrant ställt upp på att solidariskt mångla ut de förljugna slagorden, så springer du iväg och talar sanning med väljarna!”. Att det just är ungdomsförbundets ordförande som tar steget, för tankarna till den tragiska situationen då barn måste ta på sig rollen att leda och hjälpa sina berusade föräldrar.

Skyttedal är, på grund av sin position, en allianspolitiker som den mäktiga apparat som hon utmanar har svårare att göra sig kvitt än exempelvis kommunpolitiskt aktiva, som regelmässigt kastas ut. Hon ska dock vara beredd på fördömelse och utfrysning. Som ung kan det vara särskilt tufft. Förhoppningsvis ska detta vägas upp av väljarnas bifall, ty Kronobergs läns alliansväljare har verkligen fått en ynnest.

Må det bli en plats i riksdagen i höst.

Lästips: Vänd surrogatet ryggen; Frommare kan ingen vara