Moderera idealen – eller se dem gå under

Från Det goda samhället. Utdrag:

”Om förståelse saknas för en fungerande samhällsordnings betingelser och historien bara används som ett russin- och rönnbärskafferi, där man kan plocka ömsom sött ömsom surt ur sitt sammanhang för att bevisa sin tes, måste världen framstå som en helt irrationell plats som styrs av magiska krafter. Politik reduceras då till konsten att hävda goda principer i vått och torrt. Det vill säga inte mycket till konst. Den inställningen till politik är inte bara dum och naiv; den är livsfarlig.”

Annonser

Klyftan inom borgerligheten är här för att stanna

Artikel på Det goda samhället. Ur artikeln:

”Det finns ett annat svenskt ordstäv som lyder att hälsan tiger still. När saker och ting fungerar faller de ur vårt medvetande, så att vi kan slänga käft om annat. Om någonting har gått sönder, eller om någonting som vi håller kärt hotas, sätts tankarna naturligtvis i gång och vi börjar prata om det. Då kan det visa sig att personer som tidigare har varit rörande överens om ditten och datten inte alls delar samma uppfattning i de nya trätoämnena.”

Därför väcker utnämningen av Alice Teodorescu känslor

Inom den svenska tidningsvärlden har Göteborgs-Postens utnämning av juristen och debattören Alice Teodorescu till politisk redaktör vållat debatt. GP:s ledarsida är officiellt liberal, vilket ska förstås som socialliberal. Denna orientering delar GP:s ledarsida med flertalet andra tungviktare, såsom DN, Sydsvenskan, UNT och Expressen. Teodorescu hålls dock av många för ”konservativ”, eller, som hon själv uttrycker saken, ”liberalkonservativ”. En del tar i från tårna och lägger till ett ”ultra-” som förled till ”konservativ”, vilket ska förstås som hu och tvi vale.

Riksdagsmannen Ali Esbati (v) finner rentav att Teodorescus karriärhopp är ett medialt genombrott för Sverigedemokraterna, men något annat uttalande var kanske inte heller att förvänta sig därifrån.

Det är svårt att inte förundras över reaktionerna. De som främst borde ha synpunkter, av vad slag de vara må, är GP:s läsare och de kvarvarande socialliberala ledarskribenterna på redaktionen. Märkligt nog kommer emellertid kritik farande från alla möjliga håll: från kultur- och ledarskribenter på andra tidningar; från fristående debattörer; från riksdagsledamöter. Frågan infinner sig: är GP statligt ägd? Har vi alla en ekonomisk eller ideell andel i denna dagsavis, utan att vi ens har blivit tillfrågade? Varför ringde ingen till exempelvis mig och bad om min åsikt, innan befattningen tillsattes?

Vad reaktionerna visar, är dels hur svårt det svenska etablissemanget har att hantera åsikter och politiska orienteringar som inte passar in i den avgränsade åsiktskorridoren, dels hur menlös – för att inte säga meningslös – den socialliberala ledarsidan har kommit att bli.

Om vi ska börja med det förstnämnda, är det väl ändå i slutändan GP:s ägare som avgör vem som ska städslas som ledarskribent? Och om nu denna tillsättning innebär en utmaning av den politiska linje som andra ledarredaktioner och kulturskribenter driver, är inte detta bara en syreberikning av debatten? Ängslan inför det avvikande är påtaglig. De som annars, i andra sammanhang, koketterar med att de gillar olika, gillar inte alls olika.

Men vad som framförallt faller i ögonen, är hur den (social-)liberala ledarsidan som institution i Sverige har utvecklats till att bli en sammanfattning av etablissemangets dogmer och svenskt samförstånd, fjärran från forna tiders utmaningar. Du som inte bor i Göteborg (och för all del även du som bor där), kan du nämna vem som skriver ledarartiklar för tidningen idag? Kan du peka på hur GP:s ledare har gett upphov till någon animerad diskussion på sistone? Samma fråga kan ställas om flera andra socialliberala ledarsidor. Om man bortser från enskilda skribenters signerade insatser, såsom Mats Skogkär på Sydsvenskan och Susanna Birgersson på DN, är det andefattigt värre. Att läsa huvudledarna i den socialliberala pressen är, ärligt talat, ofta lika intressant som att se målarfärg torka.

Att utnämningen av Alice Teodorescu väcker gensvar och motstånd, visar – utöver den kuriösa sammanblandningen av statlig och privat opinionsbildning – att hon, med sin dragning åt den konservativa tanketraditionen, har någonting relevant och omstritt att säga om samtiden. Detta till skillnad från den ledarsida som på sin höjd kan förmå en vänsterinriktad folkpartist och en och annan nymoderat att känna sig lite klok och fin till morgonkaffet.