Artikel på Det goda samhället. Ur artikeln:
”Det finns ett annat svenskt ordstäv som lyder att hälsan tiger still. När saker och ting fungerar faller de ur vårt medvetande, så att vi kan slänga käft om annat. Om någonting har gått sönder, eller om någonting som vi håller kärt hotas, sätts tankarna naturligtvis i gång och vi börjar prata om det. Då kan det visa sig att personer som tidigare har varit rörande överens om ditten och datten inte alls delar samma uppfattning i de nya trätoämnena.”
”Dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”. Så faller de sista orden, yttrade av en konsthallsbesökare, i SVT:s nyhetsklipp om att romska tiggare i Malmö ställs ut inom ramen för en konstinstallation. En annan besökare berättar för nyhetsreportern om hur ”jobbigt” han upplever mötet med tiggarna. Anders Carlsson, som är konstnärlig ledare för den grupp som står bakom utställningen, förklarar att det hela är som ett ”laboratorium” och att ”även om det är lite obekvämt, så kan man stanna lite i den känslan och undersöka den…”.
Här uppmanar jag dig som läsare att fundera ett slag över dessa ord och gärna, för all del, att stanna lite i den känslan och undersöka den.
En teatergrupp tar alltså kontakt med ett par tiggare på Malmös gator och erbjuder dem någonting som de inte kan förkasta: en rund summa för att sitta inomhus med sin förnedring likt apor på ett zoo, för att narcissistiska konsthallsbesökare ska få en chans att gräva i sitt eget självföraktande känsloliv. Någon kulturdebatt om detta vedervärdiga tilltag kan man knappast tala om, förutom Aaron Israelsons hedervärda inlägg på SVT Opinion.
På sätt och vis manifesterar utställningen verkligen någonting viktigt, men kanske inte riktigt det som teatergruppen hade tänkt sig. Vad som visas är kulturvänsterns monumentala hyckleri; dess mörka, perverterade hjärta. De som säger sig gå dessa förnedrade, fattiga människors ärenden, är i själva verket beredda att utnyttja dem som instrument för självterapi och kolportering av självföraktande budskap. Översitteriet i förhållande till de romska tiggarna är vämjeligt. Av dem är ingenting annat att vänta än att de snällt ska ställa upp på den konstnärliga ledarens arrangemang, för att besökaren ska få sin upplevelse av maktordning och hur hemskt vårt samhälle är. De betraktas som värnlösa offer, men som sådana kan man å andra sidan använda dem en smula för sina egna syften. Som damen i inslaget sade: ”dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”.
Se bara hur teatergruppen ifråga svarar på Israelsons kritik. Naturligtvis försöker gruppen skicka Israelsons invändningar i retur mot honom själv: den som sa’ det han va’ det; egentligen är det Aaron Israelson själv som objektifierar våra tjänstehjon! Se följande passage:
”Att Marcela och Luca saknar självbestämmande och skulle vara passiva aktörer, eller utställningsobjekt, är att påstå att Luca och Marcela inte har något val och därmed ingen integritet.
Ett förnekande av subjektivitet där personers erfarenheter och känslor inte beaktas eller överdrivs.”
Postmodern left goes full neoliberal. Kulturvänstern, med alla sina samhällsanalyser och maktstrukturer, blir fullständigt nyliberal när det passar de egna behoven. Jag skulle bra gärna vilja se samma debattörer göra bruk av liknande argument när de resonerar om minimilöner på arbetsmarknaden, eller könsroller i vardagen. Plötsligt finns det bara självbestämmande individer, när det handlar om att ”konstnärliga ledare” ska värva utställningsobjekt från gatan till sina narcissistiska övningar.
Den politiska högern är många gånger betydligt mer egalitär än dagens sjuka, postmoderna vänster. Tiggarna på våra gator är hitresta medborgare från ett annat EU-land, som uppenbarligen tjänar mer på tiggeriets förnedring i Sverige än att stanna i sina byar i Rumänien. Samtidigt är detta en kortsiktig vinst för dem, som knappast främjar deras ställning, utbildning och utveckling i Rumänien. Vi har all rätt att kräva av dessa medmänniskor att tiggeri och bosättning i Sverige inte ska fortsätta på det sätt som sker nu.
Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi har inte rätt att utnyttja deras behov för våra egna syften. Teatergruppen kan ju fundera över om de själva skulle vilja bli begapade på en konstutställning, ifall de vore i de hitresta tiggarnas kläder.
Undrar hur mycket skattepengar som går till detta.
När folk börjar använda ”medmänsklighet” som argument i debatter om hur lag och rätt ska utformas, ska man vara på sin vakt. Det får mig osökt att tänka på avsnitt i Ayn Rands Och världen skälvde. Inte för att jag är någon stor supporter av Rand, men just där träffar hon mitt i prick: när ”medmänsklighet” görs till allmän princip för samhället, går samhället utför och blir till slut omänskligt. Begreppet missbrukas ofta av folk som tänker på sin egen makt och vill pråla med sin förmenta godhet. Sådan kan ge mig kväljningar.
Debatten om tiggeriet på svenska gator och torg är tungt belastad av sådana godhetsanspråk. Man kan faktiskt diskutera saken utan att falla ned på så låga nivåer, eller – mer exakt – utan att stiga upp på höga hästar och göra sig till den sanna medmänsklighetens uttolkare. Tonen mot Norge och Danmark låter oss tro att exekutionspatruller mot lösdrivare bara är en tidsfråga i Oslo och Köpenhamn.
Men svenska politiker hycklar. För inte så länge sedan vräktes många tillresta romer från ett läger i Stockholms utkanter, eftersom de inte hade någon laglig rätt att campa permanent på platsen. Att slå upp tält mm på allmän plats är, bland annat, vad Danmark nu säger sig vilja bekämpa. Skillnaden är att danskarna möjligen pratar mer än svenskarna om vad de faktiskt gör.
Kommunstyrelsens ordförande i Malmö har reagerat, liksom flera rikspolitiker (däribland Fredrick Federley, tidigare fan av Ayn Rand). Men vad står det i Malmö stads egen ordningsstadga? Se § 15:
”Camping, d. v. s. tillfälligt boende i tält, husvagn, husbil och/eller annan anordning i samma syfte, får inte ske utan polismyndighetens tillstånd, inom andra områden än den härför iordningställda campingplatsen i Sibbarps badpark.”
Ta även med i beaktande att brott mot en ordningsstadga kan leda till böter enligt ordningslagen, och givetvis avhysning. Här finns alltså en normativ grund på plats för att agera mot tältning mm. Att ordningsstadgan ofta är en papperstiger som sällan tillämpas, är en annan sak. Faktum kvarstår: Malmös politiker har själva antagit regler mot tillfälligt boende i parker, på parkeringsplatser mm, för att sedan med medmänsklighetens övertoner slå mot danska planer på att avhysa folk som campar i Köpenhamns parker.
En annan sak som hela tiden glöms bort i debatten, är att den fria rörligheten är villkorad i tid. Enligt utlänningslagen har EES-medborgare uppehållsrätt i högst tre månader. Sedan måste man kunna visa att man har något slags försörjning. Tiggeri kan aldrig räknas som en sådan försörjning.
Ett samhälle med omfattande tiggeri är inte medmänskligt, enligt min uppfattning och syn på begreppet. Det skapar förnedring, social oro och brottslighet. Att det är skillnad på svenska medborgare och utländska EES-medborgare vad gäller uppehållsrätt i det långa loppet, beror på den gemensamma EES-lagstiftningen. Varje land måste ha rätt att, inom ramen för sina internationella förpliktelser, förhindra att omfattande tillresning sker av människor som hamnar i hemlöshet och förnedring. Och ibland dessutom utnyttjas.
Jag är inte på något sätt entydigt positiv till de danska åtgärderna inom området. Att kräva av hjälporganisationer att de inte ska få ge någon hjälp till utländska tiggare är inte rimligt och på gränsen till totalitärt. Organiserad social hjälp inom frivilligsektorn måste få omfatta alla människor som befinner sig inom ett lands territorium, oavsett om de är där legalt eller ej. Även om landet är en väl utvecklad demokrati. Det handlar om att respektera politikens gränser.
Men de svenska övertonerna och aggressiviteten mot den danska regeringen är också en orimlig inställning. Framförallt eftersom det finns drag av hyckleri. Och, givetvis, det självrättfärdiga polerandet av den egna glorian.
UPPDATERING: Läsare har påpekat en oklarhet i texten, nämligen att det inte framgår att Danmark avser styra hjälporganisationerna som mottar offentliga bidrag genom att villkora bidragen. Det är alltså inte fråga om något allmänt förbud för frivilliga. Frivilligorganisationers beroende av statsbidrag är ett problemkomplex som därmed kommer upp till ytan. N:et i NGO krymper så att säga ordentligt. Jag står dock fast vid min inställning att jag inte anser att åtgärden mot frivilligorganisationerna är berättigad. Jag tackar dock läsarna för påpekandena.
Ilan Sadé 