Etikettarkiv: Danmark

Järnhandskar mot islamismens senaste monster

Publicerad den av

Vad som sagts tidigare, måste sägas ånyo, mot den dystra och tragiska bakgrunden av våldsdåden i Köpenhamn. Det är högre tid än någonsin att ta till krafttag för att tillintetgöra Da’esh/IS.

Vi måste inse att IS maktövertagande i delar av Syrien och Irak har skapat en maktbas och en utgångspunkt i världen för spridning av en totalitär, fanatisk och vulgär utgåva av sunniislam. Denna lära har uppenbarligen en viss attraktionskraft bland unga sunnimuslimer i ett Mellanöstern där den arabiska civilisationen ser ut att implodera inför våra ögon och dela upp sig efter trosinriktningar. Likaså i Europa, där många muslimska ynglingar i städernas förorter tycks finna en identitet i den mordiska ideologin.

Startskottet för islamismen brukar tillskrivas den iranska revolutionen 1979. Det var alltså inom shiaislam som den politiserade utgåvan av tron tog fart på allvar. I Egypten hade emellertid det Muslimska brödraskapet verkat sedan några årtionden tillbaka, och islamister stod bakom det dödliga attentatet på landets president Anwar Sadat år 1981. I Libanon stärktes en shiitisk terrorgrupp, med det numera kända namnet Hizbollah – Guds parti. I Afghanistan tog kampen mot de invaderande sovjetiska trupperna allt mer religionsfanatiska uttryck – dessvärre med visst stöd från USA, enligt den under kalla kriget tillämpade principen ”min fiendes fiende är min vän”, samt ”he may be a son-of-a-bitch, but he’s our son-of-a-bitch”.

Under framförallt 1990-talet kom allt fler arabstater att drabbas av den våldsdyrkande läran, inte minst Algeriet. I Levanten lyckades rörelsen Hamas genom sina terrordåd bidra starkt till att fredsprocessen mellan Israel och den nybildade Palestinska myndigheten gick i stå.

Så kom 00-talet och terrorn spred sig på allvar till USA och Europa. Det islamistiska våldets epicentrum återfanns nu i den kollapsade irakiska staten, samt i Afghanistan och Pakistan.

Jag räknar inte upp dessa historiska fakta för att tråka ut läsaren, utan för att sätta samtidens händelser i perspektiv. Den Islamska Staten har sina ideologiska anförvanter i den nära historien. Emellertid innebär denna de facto-statsbildning att ett väldigt steg har tagits i upptrappningen av islamismens kamp mot all anständig civilisation. I likhet med talibanernas Afghanistan och delar av Pakistan finns det en spridningseffekt, i och med att unga män reser till platserna för att skolas och strida, varefter de kan åka tillbaka till sina hemländer och fortsätta kampen där. Men till skillnad från Afghanistan och Pakistan rör det sig nu om ett arabiskt landområde. Betydelsen därav ska nog inte underskattas. Kopplingen till arabvärlden och till invandrade européer med arabiskt ursprung blir så mycket starkare.

Hur sjukt det än låter, är den Islamska staten en källa till inspiration och skapar nya mördare på löpande band, oavsett om ynglingen i fråga har varit där eller ej. Därför är det nödvändigt att krossa den. De kurdiska krigare som står i frontlinjen mot detta monster är samtidens största hjältar.

Islamska staten har genom sina handlingar förklarat större delen av världen krig. Samtidigt finns det medborgare och innevånare i europeiska länder som tar värvning i dess led. Det är hög tid att europeiska stater, däribland Sverige, anpassar sina lagar därefter. Svenska medborgare som ansluter sig till IS bör betraktas som landsförrädare. Utlänningar med hemvist i Sverige som ansluter sig till IS bör behandlas som fiender och en fara för rikets säkerhet. Och om politikerna i Örebro tycker att terapi låter spännande, kan de hålla sig till sig själva.

Att omsätta detta i lagstiftning som balanseras mot rättsstatens och demokratins fordringar är vad en regering värd namnet borde ägna sig åt under närmsta tiden.

Varianter på samma tema: fel fokus

Publicerad den av

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.

En borgerlig värdekamp som aldrig har utkämpats

Publicerad den av

Ett begrepp som förekom mycket i den politiska diskursen i Danmark under 00-talet, var værdikamp. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde år 2001, bestående av Venstre och Det Konservative Folkeparti, samt med Dansk Folkeparti som stödparti, insåg flera tongivande politiker inom det parlamentariska flertalet att borgerlig politik inte kan inskränka sig till skattesänkningar och marknadstänkande. De borgerliga måste även utmana den postmoderna vänstern inom sektorer där den länge hade vunnit på walk over och befäst sin makt – nämligen inom konfliktområden såsom grundläggande värden, kultur och samhällsvisioner. Borgerligheten fick inte enbart se till plånboksfrågor, varpå vänstern bara skulle fortsätta att härja fritt och rasera viktiga samhällsinstitutioner, folkbildningen, auktoritet grundad på förtjänst och skicklighet, medborgerlig sammanhållning, o s v.

Det nya parlamentariska flertalet i Danmark påbörjade således en värdekamp under ledning av statsminister Anders Fogh Rasmussen (v). Vänsterns tolkningsföreträde utmanades plötsligt av högt uppsatta politiker, vilket säkerligen även påverkade kulturdebatten i Danmark på så sätt att skribenter som inte tillhörde kulturvänstern fick luft under vingarna. Under Mohammedkrisen år 2006 förklarade Fogh Rasmussen, utan att blinka, att i Danmark går inte statsföreträdare runt och ber om ursäkt för vad pressen väljer att publicera. I Danmark råder i grunden yttrandefrihet.

I Sverige har borgerliga regeringar nu styrt landet under åtta års tid. Inom det ekonomiska området kan viktiga förändringar tillskrivas Alliansen, vilka nästan uteslutande genomfördes under den första mandatperioden. Skattetrycket har sjunkit, samtidigt som statens finanser har skötts förhållandevis väl. Flera reformer för ökad valfrihet har drivits igenom.

Om man däremot vänder blicken till värde- och kulturområdet, är situationen i Sverige fullständigt vansinnig. Under åtta års borgerligt maktinnehav har den postmoderna vänsterns grepp bara hårdnat. Utomstående opinionsbildare, såsom borgerligt sinnade tankesmedjor, har med några få undantag helt lämnat värdekampen därhän, för att istället fokusera på plånboksfrågorna. När de ändå har tagit upp frågor som har direkt anknytning till sådant som kulturarv, bildningsideal, nationell sammanhållning samt yttrande- och samvetsfrihet, blir det antingen på vänsterns premisser eller på dagisnivå (vilket, för all del, ofta är samma sak). Det finns ingen värdemässig ryggrad inom den svenska borgerligheten.

Man kan faktiskt dra en analogi till den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Paradoxalt nog var det borgerliga regeringar som skickade mängder av skattemedel till krisande branscher inom näringslivet och fortsatte att förvalta och utveckla ett i allt väsentligt socialdemokratiskt statsbygge. De borgerliga verkar ibland vara benägna att gå längre åt vänster än vänstern själv. Under perioden 2006-2014 har denna vänsterpolitik istället drivits inom värderingarnas och kulturens domäner. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, tycks denna tendens bara ha förstärkts, på grund av guilt-by-association-rädslan.

Så nu står Alliansen där inför väljarna med ett ur fiskal synvinkel någorlunda välskött bo (bortsett från den höga privata skuldsättningen), men utan alternativ till nyvänsterns värderingar och grundläggande samhällssyn. Någon värdekamp har man aldrig fört. Låsningen i invandringspolitiken har gjort att inga plånboksfrågor finns till hands i valrörelsen, annat än löften om våldsamma kostnadsökningar. All värderingsmässig tillnyktring inom detta område anses innebära att gå Sverigedemokraterna till mötes, varför ruset och de tomma slagorden föredras. Det ser onekligen väldigt mörkt ut.

Oavsett hur det går i valet, borde den svenska borgerligheten efter skoningslös självrannsakan vända blicken mot de nordiska grannländerna. I det danska 00-talets politiska bataljer ser man betydelsen av att inte göra sig kvitt de samhällskonservativa och kommunitära synsätten och värderingarna. Utan dem, blir det ungefär som i Sverige anno 2014.

”De medmänskliga” har delvis samma regler som ”de onda”

Publicerad den av

När folk börjar använda ”medmänsklighet” som argument i debatter om hur lag och rätt ska utformas, ska man vara på sin vakt. Det får mig osökt att tänka på avsnitt i Ayn Rands Och världen skälvde. Inte för att jag är någon stor supporter av Rand, men just där träffar hon mitt i prick: när ”medmänsklighet” görs till allmän princip för samhället, går samhället utför och blir till slut omänskligt. Begreppet missbrukas ofta av folk som tänker på sin egen makt och vill pråla med sin förmenta godhet. Sådan kan ge mig kväljningar.

Debatten om tiggeriet på svenska gator och torg är tungt belastad av sådana godhetsanspråk. Man kan faktiskt diskutera saken utan att falla ned på så låga nivåer, eller – mer exakt – utan att stiga upp på höga hästar och göra sig till den sanna medmänsklighetens uttolkare. Tonen mot Norge och Danmark låter oss tro att exekutionspatruller mot lösdrivare bara är en tidsfråga i Oslo och Köpenhamn.

Men svenska politiker hycklar. För inte så länge sedan vräktes många tillresta romer från ett läger i Stockholms utkanter, eftersom de inte hade någon laglig rätt att campa permanent på platsen. Att slå upp tält mm på allmän plats är, bland annat, vad Danmark nu säger sig vilja bekämpa. Skillnaden är att danskarna möjligen pratar mer än svenskarna om vad de faktiskt gör.

Kommunstyrelsens ordförande i Malmö har reagerat, liksom flera rikspolitiker (däribland Fredrick Federley, tidigare fan av Ayn Rand). Men vad står det i Malmö stads egen ordningsstadga? Se § 15:

”Camping, d. v. s. tillfälligt boende i tält, husvagn, husbil och/eller annan anordning i samma syfte, får inte ske utan polismyndighetens tillstånd, inom andra områden än den härför iordningställda campingplatsen i Sibbarps badpark.”

Ta även med i beaktande att brott mot en ordningsstadga kan leda till böter enligt ordningslagen, och givetvis avhysning. Här finns alltså en normativ grund på plats för att agera mot tältning mm. Att ordningsstadgan ofta är en papperstiger som sällan tillämpas, är en annan sak. Faktum kvarstår: Malmös politiker har själva antagit regler mot tillfälligt boende i parker, på parkeringsplatser mm, för att sedan med medmänsklighetens övertoner slå mot danska planer på att avhysa folk som campar i Köpenhamns parker.

En annan sak som hela tiden glöms bort i debatten, är att den fria rörligheten är villkorad i tid. Enligt utlänningslagen har EES-medborgare uppehållsrätt i högst tre månader. Sedan måste man kunna visa att man har något slags försörjning. Tiggeri kan aldrig räknas som en sådan försörjning.

Ett samhälle med omfattande tiggeri är inte medmänskligt, enligt min uppfattning och syn på begreppet. Det skapar förnedring, social oro och brottslighet. Att det är skillnad på svenska medborgare och utländska EES-medborgare vad gäller uppehållsrätt i det långa loppet, beror på den gemensamma EES-lagstiftningen. Varje land måste ha rätt att, inom ramen för sina internationella förpliktelser, förhindra att omfattande tillresning sker av människor som hamnar i hemlöshet och förnedring. Och ibland dessutom utnyttjas.

Jag är inte på något sätt entydigt positiv till de danska åtgärderna inom området. Att kräva av hjälporganisationer att de inte ska få ge någon hjälp till utländska tiggare är inte rimligt och på gränsen till totalitärt. Organiserad social hjälp inom frivilligsektorn måste få omfatta alla människor som befinner sig inom ett lands territorium, oavsett om de är där legalt eller ej. Även om landet är en väl utvecklad demokrati. Det handlar om att respektera politikens gränser.

Men de svenska övertonerna och aggressiviteten mot den danska regeringen är också en orimlig inställning. Framförallt eftersom det finns drag av hyckleri. Och, givetvis, det självrättfärdiga polerandet av den egna glorian.

UPPDATERING: Läsare har påpekat en oklarhet i texten, nämligen att det inte framgår att Danmark avser styra hjälporganisationerna som mottar offentliga bidrag genom att villkora bidragen. Det är alltså inte fråga om något allmänt förbud för frivilliga. Frivilligorganisationers beroende av statsbidrag är ett problemkomplex som därmed kommer upp till ytan. N:et i NGO krymper så att säga ordentligt. Jag står dock fast vid min inställning att jag inte anser att åtgärden mot frivilligorganisationerna är berättigad. Jag tackar dock läsarna för påpekandena.