Ett begrepp som förekom mycket i den politiska diskursen i Danmark under 00-talet, var værdikamp. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde år 2001, bestående av Venstre och Det Konservative Folkeparti, samt med Dansk Folkeparti som stödparti, insåg flera tongivande politiker inom det parlamentariska flertalet att borgerlig politik inte kan inskränka sig till skattesänkningar och marknadstänkande. De borgerliga måste även utmana den postmoderna vänstern inom sektorer där den länge hade vunnit på walk over och befäst sin makt – nämligen inom konfliktområden såsom grundläggande värden, kultur och samhällsvisioner. Borgerligheten fick inte enbart se till plånboksfrågor, varpå vänstern bara skulle fortsätta att härja fritt och rasera viktiga samhällsinstitutioner, folkbildningen, auktoritet grundad på förtjänst och skicklighet, medborgerlig sammanhållning, o s v.

Det nya parlamentariska flertalet i Danmark påbörjade således en värdekamp under ledning av statsminister Anders Fogh Rasmussen (v). Vänsterns tolkningsföreträde utmanades plötsligt av högt uppsatta politiker, vilket säkerligen även påverkade kulturdebatten i Danmark på så sätt att skribenter som inte tillhörde kulturvänstern fick luft under vingarna. Under Mohammedkrisen år 2006 förklarade Fogh Rasmussen, utan att blinka, att i Danmark går inte statsföreträdare runt och ber om ursäkt för vad pressen väljer att publicera. I Danmark råder i grunden yttrandefrihet.

I Sverige har borgerliga regeringar nu styrt landet under åtta års tid. Inom det ekonomiska området kan viktiga förändringar tillskrivas Alliansen, vilka nästan uteslutande genomfördes under den första mandatperioden. Skattetrycket har sjunkit, samtidigt som statens finanser har skötts förhållandevis väl. Flera reformer för ökad valfrihet har drivits igenom.

Om man däremot vänder blicken till värde- och kulturområdet, är situationen i Sverige fullständigt vansinnig. Under åtta års borgerligt maktinnehav har den postmoderna vänsterns grepp bara hårdnat. Utomstående opinionsbildare, såsom borgerligt sinnade tankesmedjor, har med några få undantag helt lämnat värdekampen därhän, för att istället fokusera på plånboksfrågorna. När de ändå har tagit upp frågor som har direkt anknytning till sådant som kulturarv, bildningsideal, nationell sammanhållning samt yttrande- och samvetsfrihet, blir det antingen på vänsterns premisser eller på dagisnivå (vilket, för all del, ofta är samma sak). Det finns ingen värdemässig ryggrad inom den svenska borgerligheten.

Man kan faktiskt dra en analogi till den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Paradoxalt nog var det borgerliga regeringar som skickade mängder av skattemedel till krisande branscher inom näringslivet och fortsatte att förvalta och utveckla ett i allt väsentligt socialdemokratiskt statsbygge. De borgerliga verkar ibland vara benägna att gå längre åt vänster än vänstern själv. Under perioden 2006-2014 har denna vänsterpolitik istället drivits inom värderingarnas och kulturens domäner. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, tycks denna tendens bara ha förstärkts, på grund av guilt-by-association-rädslan.

Så nu står Alliansen där inför väljarna med ett ur fiskal synvinkel någorlunda välskött bo (bortsett från den höga privata skuldsättningen), men utan alternativ till nyvänsterns värderingar och grundläggande samhällssyn. Någon värdekamp har man aldrig fört. Låsningen i invandringspolitiken har gjort att inga plånboksfrågor finns till hands i valrörelsen, annat än löften om våldsamma kostnadsökningar. All värderingsmässig tillnyktring inom detta område anses innebära att gå Sverigedemokraterna till mötes, varför ruset och de tomma slagorden föredras. Det ser onekligen väldigt mörkt ut.

Oavsett hur det går i valet, borde den svenska borgerligheten efter skoningslös självrannsakan vända blicken mot de nordiska grannländerna. I det danska 00-talets politiska bataljer ser man betydelsen av att inte göra sig kvitt de samhällskonservativa och kommunitära synsätten och värderingarna. Utan dem, blir det ungefär som i Sverige anno 2014.