Om etablissemangskritik och populism – noteringar med anledning av Sydsvenskans artikel

Sydsvenskan 171007 del 1

Sydsvenska Dagbladet publicerade i lördags en intervju med mig (bakom betalvägg och p g a upphovsrätt lägger jag inte ut allt här) som hölls i slutet av augusti. Enligt reportern skulle intervjun ingå i en större artikel om nya partier med etablissemangskritisk hållning. Visst, gott så, tänkte jag. Mer än så fick jag inte veta. I lördags visade det sig att man från början har haft avsikten att lägga in Medborgerlig Samling (MED) i en så kallad populistisk kontext och dessutom driva tesen att SD på något sätt skulle bana vägen för MED.

Det sistnämnda är fullständig gallimatias. SD är ett symptom, inte en orsak. MED finns för att framförallt Alliansen har förbrukat sitt förtroende hos många medborgare. MED förhåller sig inte till SD; MED förhåller sig till den verklighet vi ser och vad vi vill förändra. Det är för övrigt någonting som fler borde pröva. Flera etablerade partier och inte minst journalister har gjort SD till alltings måttstock och politikens medelpunkt. Denna bisarra övning intresserar inte MED. Det är kanske därför MED provocerar och journalister tvunget måste placera in partiet i förhållande till SD.

Vad gäller frågan om ”populism” – ordet som har blivit det nya ”rasism” efter Brexit och valet av Trump – är det på sin plats att reda ut ett och annat.

Inom ramen för den svenska demokratin har populism fram till nyligen främst varit ett epitet som man har klistrat på politiska förslag som är publikfriande och ofinansierade. Alla partier är i den meningen mer eller mindre populistiska, i synnerhet i valtider. Nu har dock begreppet omtolkats till att stå för en blandning av fientlighet mot makteliterna och folkförförelse med (alltför) enkla och ofta impulsiva budskap. I detta ligger också bristande respekt för maktdelning och rättsstatens principer. Detta knyter i viss mån an till de klassiska definitionerna.

Somliga tycks dock anse att det räcker att misstro makten och vilja bekämpa de nuvarande politiska och statliga eliterna – etablissemanget – för att hamna i populistfållan. Att vara anti-etablissemang blir liktydigt med att vara populist. I detta kan även ingå att göra upp med den gängse politiska jargongen och tala på ett annorlunda sätt.

Om den sistnämnda definitionen är den som gäller, ja då får jag väl komma ut som stolt populist! Jag kommer att fortsätta att prata om etablissemanget och om den politiska adeln, eftersom dessa begrepp är träffande och beskriver någonting som existerar. Här finns en tydlig konflikt, och MED har tagit medborgarnas parti. Om vi ska använda etablissemangskritik som definition var liberaler och socialdemokrater definitivt ”populister” för 100 år sedan. Faktum är att det finns seriösa tänkare som rentav tar till sig och förordar begreppet populism, se Christopher Laschs The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy.

Om det däremot ingår i konceptet att vara folkförförare och förorda något slags pöbelvälde där rättstat och maktdelning inte respekteras, finns det inget politiskt parti i Sverige som är mindre populistiskt än MED.

Det kan för övrigt tilläggas att det hör till klassisk populistisk jargong att tala om ”folket” och ”folkviljan” som något som trumfar det mesta. MED använder i regel inte folkbegreppet, utan snarare begreppet ”medborgare”. Ett folk är alltid ett kollektiv, medan medborgare är enskilda fria personer (”borgare”, det gamla ordet för stadsbor) vilka går samman för att ta ansvar för gemensamma angelägenheter.

Sydsvenskans reportrar har helt uppenbart inte läst MED:s idéprogram till fullo, och i den mån de har läst hela programmet har de inte förmått ta till sig dess innehåll. Maktdelning, författningsdomstol, värnande om äganderätt, ett fritt civilsamhälle – det är inte precis vad Sydsvenskan framhäver i sin artikel. Tidningens reportrar har haft en förutfattad mening baserad på en förstockad världsbild. Då kan man välja att bortse från sådant som stör den bild som man på förhand har bestämt sig för att förmedla.

Se även Claes Anderssons inlägg på Medbloggen: Att angripa polariseringens orsaker

Detta säger någonting sorgligt om vår tid

Slutreplik i Expressen i debatten om Grand Hôtel. Utdrag:

Det är visserligen ett kännetecken för samtidsvänstern att kapa begrepp och förvränga deras innehåll intill oigenkännlighet, men detta är ju bara löjligt. Kom igen! Vem står på tur inom serviceyrkena att slippa utföra uppdrag åt personer vars politiska uppfattningar man avskyr? Butikspersonalen som tar emot ett gäng Sverigedemokrater som vill prova smokingar inför galakvällen? Eller chauffören i den chartrade bussen som ska skjutsa Jenny Bengtsson och hennes vänstervänner till någon glassig kursgård där de ska lära sig mer om begreppsförvrängning?

Ingenting förskonas när allt politiseras

Artikel i Expressen. Utdrag:

Harmen över att Grand Hôtel har ingått ett affärsmässigt avtal med Sverigedemokraterna, som syftande till att ge inkomster till hotellet, löner till anställda och vinst till ägaren, säger någonting om samtidens tendens till att politisera allt och alla.

 

Därför Medborgerlig Samling

Ytterligare ett parti till höger om mittpunkten på den klassiska skalan? Finns det inte partier där så det räcker?

Nej.

Och då är det förstås inte antalet i sig som föranleder svaret, utan innehållet. I den mån antalet partier kan anses för stort är det i vart fall inte Medborgerlig Samling (förkortas MED, tidigare Borgerlig Framtid) som i onödan upptar riksdagsmandat, när vi i dag har fyra nyanser av babyblått + Åkesson & hans vildsinta vänner.

Som nyvald partiordförande vill jag härmed lägga fram tre viktiga skäl för anslutning till och en röst på MED.

Det sakpolitiska skälet

Alliansen och socialdemokratin har båda medverkat aktivt till att postmoderna påfund som identitetspolitik och tron att allt ont stammar från vårt eget samhälle numera håller Sverige i ett järngrepp. Utbildningsväsendet är genomkorrupt av smörjan, vilket gör att elever och studenter lär sig mindre och mindre under längre och längre utbildningstid. Försvaret har de i praktiken avvecklat. Lag och ordning är på tillbakagång till förmån för kriminella och asociala beteenden. Invandringen till Sverige har blivit av ett slag som leder till allt mer problematiska följder. Skattetrycket är delvis på grund av allt ovanstående, delvis på grund av klåfingrighet och förmynderi på väg uppåt. Inget riksdagsparti har det minsta intresse av konstitutionella frågor och att det personliga ansvaret är alltför svagt i det svenska folkstyret.

Är det då inte dags för ett politiskt alternativ som brukar allvar i dessa frågor? Eller räcker det med dagens riksdagspartier? Hur har det gått hittills?

Det strategiska skälet

Alla, utom möjligtvis Anna Kinberg Batra, har förstått att de nuvarande allianspartierna i likhet med det nuvarande vänsterblocket inte kommer att få någon egen majoritet i valet 2018. Allt talar därmed för att det som inträffade hösten 2014 också kommer att inträffa hösten 2018, oavsett vilket block som blir störst. Sverigedemokraterna har hittills bara kunnat rusa motorn på tomgång och kravet på utväxling kommer garanterat att skärpas 2018. En blocköverskridande regering vars existens motiveras negativt – att blockera SD – är inte ett osannolikt utfall. Vad det leder till i politiskt innehåll kan man spekulera i, men det lär bli urvattnat och inte vad väljarmajoriteten önskar. Förtroendet för den svenska demokratin kommer då att minska än mer och väljarströmmen till SD lär inte upphöra.

Detta givet att det inte kommer in en ny aktör som kan bryta dödläget.

Medborgerlig Samlings ideologiska grund och öppna inställning till samarbete i sakfrågor gör att ett nytt 2014 kan undvikas. Om vi får en mitten-högermajoritet i riksdagen (f ö i likhet med dagens riksdag) ska detta avspeglas i regeringens sammansättning och politik. MED är dessutom det rimliga alternativet till en proteströst på SD.

Medborgarna utser sin riksdag. Riksdagsledamöterna får vara så vänliga och prata med varandra och se vad man kan komma fram till. Svårare än så ska det inte vara.

Det demokratiska skälet

I den svenska demokratin finns det ett egenvärde i att partipolitiken förnyas. De etablerade riksdagspartierna, dit jag räknar sju av åtta partier, har vuxit ihop med staten och blivit statliga utskott. Den ideologi som genomsyrar statsapparaten (eller, för att använda Patrik Engellaus uttryck, ”det välfärdsindustriella komplexet”) styr partierna, snarare än att riksdagsledamöterna på väljarnas uppdrag styr staten.

Jag har svårt att se att detta kan brytas på något annat vis än att nya politiska krafter kommer in och representerar medborgare vars värderingar och tankar om skötsamhet, förnuft och saklighet just nu saknar representation. Av den anledningen är MED ytterst kritiskt till systemet med partistöd direkt till partiorganisationerna, liksom penningflödena från staten till civilsamhället i största allmänhet. Detta perspektiv saknas helt i dagens riksdag.

Således – kom med i en ny medborgarrörelse. Gör skillnad nu och gör skillnad i valet 2018!

Länk till partiets hemsida: http://www.medborgerligsamling.se

Avgörandet i våra händer

Jag har fått frågan från Borgerlig Framtids valberedning om jag kan tänka mig att ta ordförandeskapet för partiet en tid framåt. Efter en del överväganden har jag kommit fram till att tacka ja och därmed stå som kandidat vid kommande extrastämma.

Såsom alla BF-medlemmar och en hel del andra har noterat har Borgerlig Framtid drabbats av turbulens på sistone. Josefin Utas har sammanfattat händelseförloppet på sin blogg, så jag hänvisar er dit i denna fråga. Det handlar inte om någon verklig partiklyvning, utan snarare en smärre avknoppning – som dock har blivit så mycket mer dramatisk i och med att det är den före detta partiordföranden som är med i den nya lilla grupperingen. Partiets namn har givetvis tagit skada och det har uppstått viss förvirring avseende vem som är den rättmätige företrädaren och bäraren av namnet. Borgerlig Framtid kommer därför med stor sannolikhet att heta någonting annat om halvannan vecka, när extrastämman i Lund är avslutad.

Jag hoppas och tror att stämman i Lund den 15-16 oktober kommer att konsolidera det nya, stapplande partiet och skapa en trygg bas för vidare tillväxt. Sällan har det varit tydligare än nu att det behövs en ny kraft till höger om mittlinjen som förenar frihetlighet och förnuftig konservatism. Medan allianspartierna har lämnat walk over i kultur- och värdekampen och sitter på händerna i riksdagen, visar Sverigedemokraterna gång på gång att partiet saknar en sund partikultur och att det knappast kan vara statsbärande. SD har svårt att vinna värdekampen om frågor där vi egentligen står varandra hyfsat nära i sak, eftersom partiet inte lyckas göra sig kvitt sitt förgångna. Och allianspartierna är så vilsna och ideologiskt korrumperade att de har anammat samtidsvänsterns dunkla världsbild.

Det går helt enkelt inte att sätta sin tillit till att Alliansen kommer att sköta landet väl utan en ny kraft som kan hålla den i schack och inte kommer att jamsa med. Det går heller inte att lita på SD fullt ut när det gäller höga partiföreträdares värderingar och kompetens. Dessutom tycks isolering av SD vara prioritering nummer ett inom valda delar av Alliansen, vilket riskerar att föra dessa delar mot mer vänsterpolitik och söndringsideologi. Till detta kommer att den svenska demokratin behöver förnyas genom att gamla, inavlade etablissemangspartier som har vanskött landet i så många år får verklig konkurrens och – i somliga fall – ersätts.

Sällan har väl möjligheternas fönster varit öppnare än just nu för en ny kraft att slå sig in i svensk politik. I mångt och mycket tror jag att avgörandet ligger i våra egna händer.

Relaterat: Öppet brev från juni 2016 till alliansväljare

HBTQ-etablissemanget talar inte för alla

Krönika i Nyheter Idag. Utdrag:

Reaktionerna efter massakern på en gayklubb i Orlando har med önskvärd tydlighet påmint oss om att det även inom det som går under namnet ”HBTQ-rörelsen” finns ett etablissemang som sällar sig till den identitetspolitiska vänstern. Föreningen RFSL, tidningen QX och kända gayprofiler drog genast i gång med den vanliga ”I natt jag drömde”-visan och den slitna frasen att inga minoritetsgrupper får ställas mot varandra – åtminstone inte de grupper som anses tillhöra den skyddsvärda skaran.

 

Rollspelskoalitionen

I veckan fick jag en förfrågan från en universitetsstudent som inför uppsatsskrivande undrade ifall jag kunde utveckla vad jag anser vara problematiskt med decemberöverenskommelsen. Eftersom denna överenskommelse åter är på tapeten i massmedia efter regeringens budgetutspel och knorrandet inom moderaterna, finns det all anledning att på nytt ta upp frågan på bloggen.

Det tyngst vägande skälet mot decemberöverenskommelsen är den författningsmässiga invändningen. Enligt regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, fattar riksdagen beslut och stiftar lag med enkel majoritet, såvida inte annat anges särskilt. Om fler än hälften av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att stödja ett förslag, kommer det förslaget att vinna och bli gällande. Vidare har riksdagen finansmakten på sin lott enligt regeringsformens nionde kapitel. Beslut om skatter och avgifter pekas här särskilt ut som en riksdagsfråga. Detta är en oerhört viktig princip, som bygger på tanken att beskattning är någonting som ska beslutas av folkets främsta företrädare och absolut inte överlåtas åt den verkställande makten, d v s åt regeringen, som ju historiskt har utgjort en del av kungamakten.

Vad som har hänt i och med decemberöverenskommelsen är att partiledare som företräder 80 % av riksdagens ledamöter har kommit överens om att inrätta en riksdag i riksdagen. De har enats om att ändra formerna för hur statsministern utnämns och hur finansiella beslut fattas, genom att den ”partikonstellation” inom 80-procentgruppen som samlar flest ledamöter garanteras både regeringsmakten och finansmakten. Detta kan man lyckas med genom att övriga partier åtar sig att lägga ned sina röster ifall detta krävs för att den största partikonstellationen ska vinna omröstningen i riksdagen. Den största partikonstellationen bland de avtalsslutande kommer helt enkelt att kunna regera på det ekonomiska området som om den hade riksdagsmajoriteten bakom sig.

Därför utgör decemberöverenskommelsen en kuppartad ändring av Sveriges grundlag, som föranleds av att riksdagsmajoriteten inte kan fördra hur folket har valt att fördela sina röster i det senaste valet. Så gör man inte i ett folkstyre. Omröstningsreglerna i riksdagen är grundlagsfästa för att skapa förutsägbarhet. Att politiska partier kan ingå nya och måhända oväntade överenskommelser i sakfrågor och i parlamentariska krislägen bilda regeringskoalitioner som kan synas överraskande är en sak; att man ändrar formerna för beslutsfattandet är i grunden någonting helt annat. Det är ytterst beklämmande att politiska kommentatorer, såsom liberala ledarsidor i landet med DN i spetsen, inte begriper denna skillnad. Att en överenskommelse inte formellt strider mot grundlagen betyder inte att den är författningsmässig – d v s lojal mot grundlagens avsikt och anda. En riksdagsmajoritet på 51 % kan mycket väl komma överens om att beslut och lagstiftning inom gruppen ska avgöras på grundval av en omgång Yazzy; eller av en enstaka ledamots uppfattning; eller av bläckfisken på Berlins zoo som tippar utgången i fotbolls-VM. Huruvida detta är författningsmässigt är en annan sak.

Nästa problem med decemberöverenskommelsen är dess utsträckning i tid. Att på förhand bestämma sig för vilka maktpolitiska spelregler som partier frivilligt ska tillämpa under nästa mandatperiod är på gränsen till absurt. Visserligen är överenskommelsen inte något juridiskt bindande avtal och riksdagsledamöter kan i teorin alltid rösta efter eget samvete utan att kunna avsättas, men vi vet alla hur det fungerar i praktiken. Bestämmer sig partitopparna och deras staber för att piskan ska vina, är det få som står emot. För att Alliansen skulle få en morot att jaga, sattes 2022 som slutår för pakten. Att riksdagsvalet 2018 faktiskt kan förändra de parlamentariska förutsättningarna radikalt är tydligen ingenting som de sammansvurna – eller i vart fall inte Alliansen – har tagit med i beräkningen. Alliansens jakt på moroten är alltför lik bilden av åsnan som drar vagnen (S-MP-regeringen) då den jagar en morot som kusken Löfven håller framför dess mule med hjälp av ett metspö. Vad som händer efter september 2018 vet vi ingenting om.

Om vi går över till sakpolitiken, är överenskommelsen en katastrof. Valmannakåren valde en riksdag med mitten-högermajoritet, men Alliansen har medverkat till att vi i stället har fått en vänsterregering som har drivits i armarna på Vänsterpartiet. ”Partikonstellationen” S-MP är nämligen mindre än Alliansen, varför Löfven måste söka ett organiserat samarbete med V för att få igenom sin budget. Extremistpartiet på vänsterkanten, med företrädare som Ali Esbati och Hans Linde, har fått ett guldläge. Likaså Miljöpartiet, som nu har blivit en byggsten som Socialdemokraterna inte kan undvara. Detta guldläge börjar redan synas bland de förslag som ska tas upp i vårbudgeten. Alliansen har alltså medvetet bidragit till en politisk kantring vänsterut, utan att folket har velat ha det så.

Ur borgerlig synvinkel riskerar överenskommelsen att bli en strategisk miss av episka mått. Eftersom Alliansen under överskådlig tid – d v s inom de närmsta åren – är den stora förloraren, kommer väljarna sannolikt att straffa de borgerliga partierna genom att fortsätta att strömma till Sverigedemokraterna. Dessutom räcker det att strömningen av väljare dit blir lika stor från båda blocken för att Löfven ska kunna se fram emot en andra mandatperiod, ifall överenskommelsen nu skulle hålla och maktförskjutningen inte blir alltför stor. Om de rödgröna i nästa val exempelvis samlar 38 %, Alliansen 35 % och Sverigedemokraterna 23 %, kommer det rödgröna styret att fortsätta som om blocket hade egen majoritet i den ekonomiska politiken, i en riksdag med 58-procentig mitten-högermajoritet!

Egentligen borde överenskommelsen kallas för sitt rätta namn: en storkoalition. För det är precis vad det är, om än med det kuriösa inslaget att den mindre av de två partikonstellationerna väljer att ge carte blanche åt den större parten, för att kunna låtsas utgöra opposition.

Sveket mot borgerliga väljare är tvefalt. Först kastar Alliansen in handduken på valnatten och sonderar inte med vare sig SD eller S för att finna någon form av lösning. Sedan ger man sig in i det bisarra rollspel som decemberöverenskommelsen också kan liknas vid. Ja, man ger sig tydligen inte bara in i det, utan enligt uppgift ska KD-ledaren Göran Hägglund ha varit en av de pådrivande krafterna.

Även om rollspelslajvandet skulla bryta ihop i morgon, är förtroendet för allianspartierna allvarligt skadat bland många väljare. Det rör sig bakom kulisserna, och min bedömning är att vi inom de närmsta månaderna, eller möjligen redan inom de närmsta veckorna, kommer att få se politiska skälvningar här och var som på sikt kan ändra det politiska landskapet.

Abdikeringskoalitionen

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.

Fel fokus del II: I huvudet på Björn Söder

Egentligen hade förra söndagens inlägg kunnat räcka som kommentar till den gångna veckan. Och förmodligen även till den kommande. Och den därpå kommande. Allt fokus på Sverigedemokraterna; inget fokus på hur de politiska partier som har haft, och har närmast till, regeringsmakten tänker sig att Sverige ska klara av en invandring enligt dagens mönster och enligt Migrationsverkets prognoser. Idiotin fortsätter ostört.

DN fortsätter på inslagen väg, genom journalisten Niklas Orrenius ”i huvudet på Björn Söder”-reportage. Artikeln blir sedan underlag för nya braskande rubriker, som sedan ältas en ny runda bland kommentatorer av skilda slag. Nu är det framförallt Söders syn på begreppet ”nation” och vad det innebär att vara svensk i nationell mening som Orrenius försöker få grepp om, samt kallar in ”expertis” för att analysera.

Om man bortser från att detta, som sagt, är att lägga energi på fel saker, bör ändå Orrenius få ett visst erkännande för att han försöker få fram nyanser och knyter an till idéhistoria. Samma redovisningkrav som har ställts på den trevande och fumlande Björn Söder och på andra SD-företrädare, borde emellertid även ställas på företrädare för de sju andra riksdagspartierna.

Diskussion om nationsbegreppet är ingenting som på allvar har förekommit inom svensk politik på mycket länge. På sätt och vis är väl det ett sundhetstecken, men det har även skapat en illusion av att nationen – d v s en upplevd folkgemenskap, på grundval av vissa delade egenskaper – är någonting irrelevant, eller rentav någonting fult och farligt i sig. Visst är det oerhört viktig att nalkas ämnet med försiktighet, och – inte minst – ha förmåga att skilja på utsagor om vad som är (deskriptiva utsagor) och vad som bör vara (normativa utsagor). Just detta är en bristvara i den postmoderna idévärld som tycks ha tagit över det offentliga samtalet helt, där utsagor om hur saker och ting faktiskt förhåller sig genast uppfattas som sagesmannens önskan om hur det bör vara. För egen del har jag gjort ett försök till analys av dessa frågor här.

Till att börja med, är förekomsten av nationer som underbyggnad för demokratiska politiska enheter – må det vara stater, må det vara delstater/regioner – ett empiriskt faktum. Man kan tycka vad man vill om detta, men sambandet låter sig inte förnekas; bara förträngas. Och låt oss inte blanda ihop det privata med det övergripande och kollektiva. Att undertecknad trivs som fisken i vattnet i kosmopolitiska miljöer, betyder inte att en demokratisk stat, med den sammanhållning och lojalitet som krävs för dess funktionsduglighet, kan byggas på kosmopolitiska nätverk. Tyvärr, kan man för all del lägga till.

Det finns inkluderande nationer, såsom i USA:s fall, och det finns nationer där det är ytterst svåra att bli fullvärdig medlem. Att födas in i dubbla nationaliteter brukar inte vålla några problem. Björn Söder tycks i DN-artikeln vara inne på att dubbla nationaliteter skulle vara en omöjlighet, eller åtminstone problemfyllt, vilket är obegripligt. För de flesta nationer/kulturfolk är inte en enskild individs nationstillhörighet ett nollsummespel. Tvåspråkighet och god praktisk kännedom om två uppsättningar seder och bruk är vardagliga exempel på att nationstillhörigheter kan dubblas, utan att inkräkta på varandra.

Utifrån dessa förutsättningar, kan man sedan komma fram till olika slutsatser när det gäller avvägningen mellan intresset av att nation och politisk enhet (stat; delstat; region) sammanfaller och andra angelägna intressen. Detta är ingen enkel sak, men att förneka problemets existens är det dummaste man kan göra.

När journalister och flertalet rikspolitiker får höra någon opinionsbildare diskutera nationens betydelse, påminner reaktionsmönstret om det som man kan se hos ett barn som vägrar ta in en obehaglig sanning. Niklas Orrenius hör visserligen till de mer belästa reportrarna inom området, men ibland vinklas ändå frågorna och kommentarerna i hans reportage som om blotta tanken på att en demokratisk stat underbyggs av ett dominerande kulturfolk utgör Björn Söders föraktliga åsikt, snarare än ett ganska självklart faktum. ”Pappa, Björn sa ‘nation’!”

Björn Söders påståenden om det problematiska med dubbla nationaliteter förblir ogrundade, och för det förtjänar han hård kritik. Att över huvud taget resonera om nationen som förutsättning för ett demokratiskt styre, är däremot att återge erfarenheter från historia och samtid. Skilj på dessa ting. Men framförallt: byt fokus. Det rådet riktas både till Björn Söder och till alla dem som är besatta av Söder & Co.

Varianter på samma tema: fel fokus

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.