Detta säger någonting sorgligt om vår tid

Slutreplik i Expressen i debatten om Grand Hôtel. Utdrag:

Det är visserligen ett kännetecken för samtidsvänstern att kapa begrepp och förvränga deras innehåll intill oigenkännlighet, men detta är ju bara löjligt. Kom igen! Vem står på tur inom serviceyrkena att slippa utföra uppdrag åt personer vars politiska uppfattningar man avskyr? Butikspersonalen som tar emot ett gäng Sverigedemokrater som vill prova smokingar inför galakvällen? Eller chauffören i den chartrade bussen som ska skjutsa Jenny Bengtsson och hennes vänstervänner till någon glassig kursgård där de ska lära sig mer om begreppsförvrängning?

Annonser

Ingenting förskonas när allt politiseras

Artikel i Expressen. Utdrag:

Harmen över att Grand Hôtel har ingått ett affärsmässigt avtal med Sverigedemokraterna, som syftande till att ge inkomster till hotellet, löner till anställda och vinst till ägaren, säger någonting om samtidens tendens till att politisera allt och alla.

 

Därför Medborgerlig Samling

Ytterligare ett parti till höger om mittpunkten på den klassiska skalan? Finns det inte partier där så det räcker?

Nej.

Och då är det förstås inte antalet i sig som föranleder svaret, utan innehållet. I den mån antalet partier kan anses för stort är det i vart fall inte Medborgerlig Samling (förkortas MED, tidigare Borgerlig Framtid) som i onödan upptar riksdagsmandat, när vi i dag har fyra nyanser av babyblått + Åkesson & hans vildsinta vänner.

Som nyvald partiordförande vill jag härmed lägga fram tre viktiga skäl för anslutning till och en röst på MED.

Det sakpolitiska skälet

Alliansen och socialdemokratin har båda medverkat aktivt till att postmoderna påfund som identitetspolitik och tron att allt ont stammar från vårt eget samhälle numera håller Sverige i ett järngrepp. Utbildningsväsendet är genomkorrupt av smörjan, vilket gör att elever och studenter lär sig mindre och mindre under längre och längre utbildningstid. Försvaret har de i praktiken avvecklat. Lag och ordning är på tillbakagång till förmån för kriminella och asociala beteenden. Invandringen till Sverige har blivit av ett slag som leder till allt mer problematiska följder. Skattetrycket är delvis på grund av allt ovanstående, delvis på grund av klåfingrighet och förmynderi på väg uppåt. Inget riksdagsparti har det minsta intresse av konstitutionella frågor och att det personliga ansvaret är alltför svagt i det svenska folkstyret.

Är det då inte dags för ett politiskt alternativ som brukar allvar i dessa frågor? Eller räcker det med dagens riksdagspartier? Hur har det gått hittills?

Det strategiska skälet

Alla, utom möjligtvis Anna Kinberg Batra, har förstått att de nuvarande allianspartierna i likhet med det nuvarande vänsterblocket inte kommer att få någon egen majoritet i valet 2018. Allt talar därmed för att det som inträffade hösten 2014 också kommer att inträffa hösten 2018, oavsett vilket block som blir störst. Sverigedemokraterna har hittills bara kunnat rusa motorn på tomgång och kravet på utväxling kommer garanterat att skärpas 2018. En blocköverskridande regering vars existens motiveras negativt – att blockera SD – är inte ett osannolikt utfall. Vad det leder till i politiskt innehåll kan man spekulera i, men det lär bli urvattnat och inte vad väljarmajoriteten önskar. Förtroendet för den svenska demokratin kommer då att minska än mer och väljarströmmen till SD lär inte upphöra.

Detta givet att det inte kommer in en ny aktör som kan bryta dödläget.

Medborgerlig Samlings ideologiska grund och öppna inställning till samarbete i sakfrågor gör att ett nytt 2014 kan undvikas. Om vi får en mitten-högermajoritet i riksdagen (f ö i likhet med dagens riksdag) ska detta avspeglas i regeringens sammansättning och politik. MED är dessutom det rimliga alternativet till en proteströst på SD.

Medborgarna utser sin riksdag. Riksdagsledamöterna får vara så vänliga och prata med varandra och se vad man kan komma fram till. Svårare än så ska det inte vara.

Det demokratiska skälet

I den svenska demokratin finns det ett egenvärde i att partipolitiken förnyas. De etablerade riksdagspartierna, dit jag räknar sju av åtta partier, har vuxit ihop med staten och blivit statliga utskott. Den ideologi som genomsyrar statsapparaten (eller, för att använda Patrik Engellaus uttryck, ”det välfärdsindustriella komplexet”) styr partierna, snarare än att riksdagsledamöterna på väljarnas uppdrag styr staten.

Jag har svårt att se att detta kan brytas på något annat vis än att nya politiska krafter kommer in och representerar medborgare vars värderingar och tankar om skötsamhet, förnuft och saklighet just nu saknar representation. Av den anledningen är MED ytterst kritiskt till systemet med partistöd direkt till partiorganisationerna, liksom penningflödena från staten till civilsamhället i största allmänhet. Detta perspektiv saknas helt i dagens riksdag.

Således – kom med i en ny medborgarrörelse. Gör skillnad nu och gör skillnad i valet 2018!

Länk till partiets hemsida: http://www.medborgerligsamling.se

Avgörandet i våra händer

Jag har fått frågan från Borgerlig Framtids valberedning om jag kan tänka mig att ta ordförandeskapet för partiet en tid framåt. Efter en del överväganden har jag kommit fram till att tacka ja och därmed stå som kandidat vid kommande extrastämma.

Såsom alla BF-medlemmar och en hel del andra har noterat har Borgerlig Framtid drabbats av turbulens på sistone. Josefin Utas har sammanfattat händelseförloppet på sin blogg, så jag hänvisar er dit i denna fråga. Det handlar inte om någon verklig partiklyvning, utan snarare en smärre avknoppning – som dock har blivit så mycket mer dramatisk i och med att det är den före detta partiordföranden som är med i den nya lilla grupperingen. Partiets namn har givetvis tagit skada och det har uppstått viss förvirring avseende vem som är den rättmätige företrädaren och bäraren av namnet. Borgerlig Framtid kommer därför med stor sannolikhet att heta någonting annat om halvannan vecka, när extrastämman i Lund är avslutad.

Jag hoppas och tror att stämman i Lund den 15-16 oktober kommer att konsolidera det nya, stapplande partiet och skapa en trygg bas för vidare tillväxt. Sällan har det varit tydligare än nu att det behövs en ny kraft till höger om mittlinjen som förenar frihetlighet och förnuftig konservatism. Medan allianspartierna har lämnat walk over i kultur- och värdekampen och sitter på händerna i riksdagen, visar Sverigedemokraterna gång på gång att partiet saknar en sund partikultur och att det knappast kan vara statsbärande. SD har svårt att vinna värdekampen om frågor där vi egentligen står varandra hyfsat nära i sak, eftersom partiet inte lyckas göra sig kvitt sitt förgångna. Och allianspartierna är så vilsna och ideologiskt korrumperade att de har anammat samtidsvänsterns dunkla världsbild.

Det går helt enkelt inte att sätta sin tillit till att Alliansen kommer att sköta landet väl utan en ny kraft som kan hålla den i schack och inte kommer att jamsa med. Det går heller inte att lita på SD fullt ut när det gäller höga partiföreträdares värderingar och kompetens. Dessutom tycks isolering av SD vara prioritering nummer ett inom valda delar av Alliansen, vilket riskerar att föra dessa delar mot mer vänsterpolitik och söndringsideologi. Till detta kommer att den svenska demokratin behöver förnyas genom att gamla, inavlade etablissemangspartier som har vanskött landet i så många år får verklig konkurrens och – i somliga fall – ersätts.

Sällan har väl möjligheternas fönster varit öppnare än just nu för en ny kraft att slå sig in i svensk politik. I mångt och mycket tror jag att avgörandet ligger i våra egna händer.

Relaterat: Öppet brev från juni 2016 till alliansväljare

HBTQ-etablissemanget talar inte för alla

Krönika i Nyheter Idag. Utdrag:

Reaktionerna efter massakern på en gayklubb i Orlando har med önskvärd tydlighet påmint oss om att det även inom det som går under namnet ”HBTQ-rörelsen” finns ett etablissemang som sällar sig till den identitetspolitiska vänstern. Föreningen RFSL, tidningen QX och kända gayprofiler drog genast i gång med den vanliga ”I natt jag drömde”-visan och den slitna frasen att inga minoritetsgrupper får ställas mot varandra – åtminstone inte de grupper som anses tillhöra den skyddsvärda skaran.

 

Rollspelskoalitionen

I veckan fick jag en förfrågan från en universitetsstudent som inför uppsatsskrivande undrade ifall jag kunde utveckla vad jag anser vara problematiskt med decemberöverenskommelsen. Eftersom denna överenskommelse åter är på tapeten i massmedia efter regeringens budgetutspel och knorrandet inom moderaterna, finns det all anledning att på nytt ta upp frågan på bloggen.

Det tyngst vägande skälet mot decemberöverenskommelsen är den författningsmässiga invändningen. Enligt regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, fattar riksdagen beslut och stiftar lag med enkel majoritet, såvida inte annat anges särskilt. Om fler än hälften av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att stödja ett förslag, kommer det förslaget att vinna och bli gällande. Vidare har riksdagen finansmakten på sin lott enligt regeringsformens nionde kapitel. Beslut om skatter och avgifter pekas här särskilt ut som en riksdagsfråga. Detta är en oerhört viktig princip, som bygger på tanken att beskattning är någonting som ska beslutas av folkets främsta företrädare och absolut inte överlåtas åt den verkställande makten, d v s åt regeringen, som ju historiskt har utgjort en del av kungamakten.

Vad som har hänt i och med decemberöverenskommelsen är att partiledare som företräder 80 % av riksdagens ledamöter har kommit överens om att inrätta en riksdag i riksdagen. De har enats om att ändra formerna för hur statsministern utnämns och hur finansiella beslut fattas, genom att den ”partikonstellation” inom 80-procentgruppen som samlar flest ledamöter garanteras både regeringsmakten och finansmakten. Detta kan man lyckas med genom att övriga partier åtar sig att lägga ned sina röster ifall detta krävs för att den största partikonstellationen ska vinna omröstningen i riksdagen. Den största partikonstellationen bland de avtalsslutande kommer helt enkelt att kunna regera på det ekonomiska området som om den hade riksdagsmajoriteten bakom sig.

Därför utgör decemberöverenskommelsen en kuppartad ändring av Sveriges grundlag, som föranleds av att riksdagsmajoriteten inte kan fördra hur folket har valt att fördela sina röster i det senaste valet. Så gör man inte i ett folkstyre. Omröstningsreglerna i riksdagen är grundlagsfästa för att skapa förutsägbarhet. Att politiska partier kan ingå nya och måhända oväntade överenskommelser i sakfrågor och i parlamentariska krislägen bilda regeringskoalitioner som kan synas överraskande är en sak; att man ändrar formerna för beslutsfattandet är i grunden någonting helt annat. Det är ytterst beklämmande att politiska kommentatorer, såsom liberala ledarsidor i landet med DN i spetsen, inte begriper denna skillnad. Att en överenskommelse inte formellt strider mot grundlagen betyder inte att den är författningsmässig – d v s lojal mot grundlagens avsikt och anda. En riksdagsmajoritet på 51 % kan mycket väl komma överens om att beslut och lagstiftning inom gruppen ska avgöras på grundval av en omgång Yazzy; eller av en enstaka ledamots uppfattning; eller av bläckfisken på Berlins zoo som tippar utgången i fotbolls-VM. Huruvida detta är författningsmässigt är en annan sak.

Nästa problem med decemberöverenskommelsen är dess utsträckning i tid. Att på förhand bestämma sig för vilka maktpolitiska spelregler som partier frivilligt ska tillämpa under nästa mandatperiod är på gränsen till absurt. Visserligen är överenskommelsen inte något juridiskt bindande avtal och riksdagsledamöter kan i teorin alltid rösta efter eget samvete utan att kunna avsättas, men vi vet alla hur det fungerar i praktiken. Bestämmer sig partitopparna och deras staber för att piskan ska vina, är det få som står emot. För att Alliansen skulle få en morot att jaga, sattes 2022 som slutår för pakten. Att riksdagsvalet 2018 faktiskt kan förändra de parlamentariska förutsättningarna radikalt är tydligen ingenting som de sammansvurna – eller i vart fall inte Alliansen – har tagit med i beräkningen. Alliansens jakt på moroten är alltför lik bilden av åsnan som drar vagnen (S-MP-regeringen) då den jagar en morot som kusken Löfven håller framför dess mule med hjälp av ett metspö. Vad som händer efter september 2018 vet vi ingenting om.

Om vi går över till sakpolitiken, är överenskommelsen en katastrof. Valmannakåren valde en riksdag med mitten-högermajoritet, men Alliansen har medverkat till att vi i stället har fått en vänsterregering som har drivits i armarna på Vänsterpartiet. ”Partikonstellationen” S-MP är nämligen mindre än Alliansen, varför Löfven måste söka ett organiserat samarbete med V för att få igenom sin budget. Extremistpartiet på vänsterkanten, med företrädare som Ali Esbati och Hans Linde, har fått ett guldläge. Likaså Miljöpartiet, som nu har blivit en byggsten som Socialdemokraterna inte kan undvara. Detta guldläge börjar redan synas bland de förslag som ska tas upp i vårbudgeten. Alliansen har alltså medvetet bidragit till en politisk kantring vänsterut, utan att folket har velat ha det så.

Ur borgerlig synvinkel riskerar överenskommelsen att bli en strategisk miss av episka mått. Eftersom Alliansen under överskådlig tid – d v s inom de närmsta åren – är den stora förloraren, kommer väljarna sannolikt att straffa de borgerliga partierna genom att fortsätta att strömma till Sverigedemokraterna. Dessutom räcker det att strömningen av väljare dit blir lika stor från båda blocken för att Löfven ska kunna se fram emot en andra mandatperiod, ifall överenskommelsen nu skulle hålla och maktförskjutningen inte blir alltför stor. Om de rödgröna i nästa val exempelvis samlar 38 %, Alliansen 35 % och Sverigedemokraterna 23 %, kommer det rödgröna styret att fortsätta som om blocket hade egen majoritet i den ekonomiska politiken, i en riksdag med 58-procentig mitten-högermajoritet!

Egentligen borde överenskommelsen kallas för sitt rätta namn: en storkoalition. För det är precis vad det är, om än med det kuriösa inslaget att den mindre av de två partikonstellationerna väljer att ge carte blanche åt den större parten, för att kunna låtsas utgöra opposition.

Sveket mot borgerliga väljare är tvefalt. Först kastar Alliansen in handduken på valnatten och sonderar inte med vare sig SD eller S för att finna någon form av lösning. Sedan ger man sig in i det bisarra rollspel som decemberöverenskommelsen också kan liknas vid. Ja, man ger sig tydligen inte bara in i det, utan enligt uppgift ska KD-ledaren Göran Hägglund ha varit en av de pådrivande krafterna.

Även om rollspelslajvandet skulla bryta ihop i morgon, är förtroendet för allianspartierna allvarligt skadat bland många väljare. Det rör sig bakom kulisserna, och min bedömning är att vi inom de närmsta månaderna, eller möjligen redan inom de närmsta veckorna, kommer att få se politiska skälvningar här och var som på sikt kan ändra det politiska landskapet.

Abdikeringskoalitionen

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.