Rollspelskoalitionen

I veckan fick jag en förfrågan från en universitetsstudent som inför uppsatsskrivande undrade ifall jag kunde utveckla vad jag anser vara problematiskt med decemberöverenskommelsen. Eftersom denna överenskommelse åter är på tapeten i massmedia efter regeringens budgetutspel och knorrandet inom moderaterna, finns det all anledning att på nytt ta upp frågan på bloggen.

Det tyngst vägande skälet mot decemberöverenskommelsen är den författningsmässiga invändningen. Enligt regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, fattar riksdagen beslut och stiftar lag med enkel majoritet, såvida inte annat anges särskilt. Om fler än hälften av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att stödja ett förslag, kommer det förslaget att vinna och bli gällande. Vidare har riksdagen finansmakten på sin lott enligt regeringsformens nionde kapitel. Beslut om skatter och avgifter pekas här särskilt ut som en riksdagsfråga. Detta är en oerhört viktig princip, som bygger på tanken att beskattning är någonting som ska beslutas av folkets främsta företrädare och absolut inte överlåtas åt den verkställande makten, d v s åt regeringen, som ju historiskt har utgjort en del av kungamakten.

Vad som har hänt i och med decemberöverenskommelsen är att partiledare som företräder 80 % av riksdagens ledamöter har kommit överens om att inrätta en riksdag i riksdagen. De har enats om att ändra formerna för hur statsministern utnämns och hur finansiella beslut fattas, genom att den ”partikonstellation” inom 80-procentgruppen som samlar flest ledamöter garanteras både regeringsmakten och finansmakten. Detta kan man lyckas med genom att övriga partier åtar sig att lägga ned sina röster ifall detta krävs för att den största partikonstellationen ska vinna omröstningen i riksdagen. Den största partikonstellationen bland de avtalsslutande kommer helt enkelt att kunna regera på det ekonomiska området som om den hade riksdagsmajoriteten bakom sig.

Därför utgör decemberöverenskommelsen en kuppartad ändring av Sveriges grundlag, som föranleds av att riksdagsmajoriteten inte kan fördra hur folket har valt att fördela sina röster i det senaste valet. Så gör man inte i ett folkstyre. Omröstningsreglerna i riksdagen är grundlagsfästa för att skapa förutsägbarhet. Att politiska partier kan ingå nya och måhända oväntade överenskommelser i sakfrågor och i parlamentariska krislägen bilda regeringskoalitioner som kan synas överraskande är en sak; att man ändrar formerna för beslutsfattandet är i grunden någonting helt annat. Det är ytterst beklämmande att politiska kommentatorer, såsom liberala ledarsidor i landet med DN i spetsen, inte begriper denna skillnad. Att en överenskommelse inte formellt strider mot grundlagen betyder inte att den är författningsmässig – d v s lojal mot grundlagens avsikt och anda. En riksdagsmajoritet på 51 % kan mycket väl komma överens om att beslut och lagstiftning inom gruppen ska avgöras på grundval av en omgång Yazzy; eller av en enstaka ledamots uppfattning; eller av bläckfisken på Berlins zoo som tippar utgången i fotbolls-VM. Huruvida detta är författningsmässigt är en annan sak.

Nästa problem med decemberöverenskommelsen är dess utsträckning i tid. Att på förhand bestämma sig för vilka maktpolitiska spelregler som partier frivilligt ska tillämpa under nästa mandatperiod är på gränsen till absurt. Visserligen är överenskommelsen inte något juridiskt bindande avtal och riksdagsledamöter kan i teorin alltid rösta efter eget samvete utan att kunna avsättas, men vi vet alla hur det fungerar i praktiken. Bestämmer sig partitopparna och deras staber för att piskan ska vina, är det få som står emot. För att Alliansen skulle få en morot att jaga, sattes 2022 som slutår för pakten. Att riksdagsvalet 2018 faktiskt kan förändra de parlamentariska förutsättningarna radikalt är tydligen ingenting som de sammansvurna – eller i vart fall inte Alliansen – har tagit med i beräkningen. Alliansens jakt på moroten är alltför lik bilden av åsnan som drar vagnen (S-MP-regeringen) då den jagar en morot som kusken Löfven håller framför dess mule med hjälp av ett metspö. Vad som händer efter september 2018 vet vi ingenting om.

Om vi går över till sakpolitiken, är överenskommelsen en katastrof. Valmannakåren valde en riksdag med mitten-högermajoritet, men Alliansen har medverkat till att vi i stället har fått en vänsterregering som har drivits i armarna på Vänsterpartiet. ”Partikonstellationen” S-MP är nämligen mindre än Alliansen, varför Löfven måste söka ett organiserat samarbete med V för att få igenom sin budget. Extremistpartiet på vänsterkanten, med företrädare som Ali Esbati och Hans Linde, har fått ett guldläge. Likaså Miljöpartiet, som nu har blivit en byggsten som Socialdemokraterna inte kan undvara. Detta guldläge börjar redan synas bland de förslag som ska tas upp i vårbudgeten. Alliansen har alltså medvetet bidragit till en politisk kantring vänsterut, utan att folket har velat ha det så.

Ur borgerlig synvinkel riskerar överenskommelsen att bli en strategisk miss av episka mått. Eftersom Alliansen under överskådlig tid – d v s inom de närmsta åren – är den stora förloraren, kommer väljarna sannolikt att straffa de borgerliga partierna genom att fortsätta att strömma till Sverigedemokraterna. Dessutom räcker det att strömningen av väljare dit blir lika stor från båda blocken för att Löfven ska kunna se fram emot en andra mandatperiod, ifall överenskommelsen nu skulle hålla och maktförskjutningen inte blir alltför stor. Om de rödgröna i nästa val exempelvis samlar 38 %, Alliansen 35 % och Sverigedemokraterna 23 %, kommer det rödgröna styret att fortsätta som om blocket hade egen majoritet i den ekonomiska politiken, i en riksdag med 58-procentig mitten-högermajoritet!

Egentligen borde överenskommelsen kallas för sitt rätta namn: en storkoalition. För det är precis vad det är, om än med det kuriösa inslaget att den mindre av de två partikonstellationerna väljer att ge carte blanche åt den större parten, för att kunna låtsas utgöra opposition.

Sveket mot borgerliga väljare är tvefalt. Först kastar Alliansen in handduken på valnatten och sonderar inte med vare sig SD eller S för att finna någon form av lösning. Sedan ger man sig in i det bisarra rollspel som decemberöverenskommelsen också kan liknas vid. Ja, man ger sig tydligen inte bara in i det, utan enligt uppgift ska KD-ledaren Göran Hägglund ha varit en av de pådrivande krafterna.

Även om rollspelslajvandet skulla bryta ihop i morgon, är förtroendet för allianspartierna allvarligt skadat bland många väljare. Det rör sig bakom kulisserna, och min bedömning är att vi inom de närmsta månaderna, eller möjligen redan inom de närmsta veckorna, kommer att få se politiska skälvningar här och var som på sikt kan ändra det politiska landskapet.

Annonser

Researchgruppen, journalistkåren och PUL

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Marinerade i identitetspolitikens gift

Identitetspolitik, d v s att utgå från att någon med vissa personliga egenskaper – ofta kroppsliga sådana – automatiskt blir en företrädare för alla med samma eller liknande attribut, är ett gift som förvänder synen på folk. Det är en syra som tär och fräter på det sammanhållande kittet hos de större, överbryggande gemenskaperna. Det har sagts på denna blogg gång på gång, och det bör sägas igen: vad som till en början ter sig som en tämligen oskyldig och tämligen akademisk lek, slutar så småningom i ideologiska skiften och lagstiftning.

För snart två veckor sedan ansåg en förment humorgrupp i Sveriges Radios P3 att Göteborgs-Postens nytillträdda politiska chefredaktör, Alice Teodorescu, skulle bli häcklad. Gott så; bra satir är en bristvara i dagens Sverige. Ganska snart märks dock en tendens i programmet (förutom att skämten mest påminner om fjantig skolgårdsmobbning), nämligen att Teodorescus personliga härkomst anses väldigt intressant. Det går till slut så långt att några av de så kallade humoristerna börjar analysera hennes person, gärning och åsikter mot bakgrund av att hon en gång i tiden har invandrat till Sverige. Det går till slut så långt att hon blir kallad ”husblatte” – alltså ett skällsord som är en muterad variant av det från den nordamerikanska slaveritiden stammande ”house negro”. Alltså en person som låter sig ”tämjas” och bli sin förtryckares familjemedlem – men fortfarande i grund och botten en tjänare utan rättigheter, och därtill en förrädare av sin egen klass/kast, som erhåller förmåner som de andra inte får.

Men det stannar inte där. Synsättet att redaktör Teodorescu är en person som lämpligen kan bedömas och förklaras utifrån sin bakgrund får eldunderstöd – från Sveriges riksdag (var annars?). Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbati tyckte redan år 2005 att Mauricio Rojas tillhörde kategorin ”husnegrer”. Liknande tillmälen har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali fått ta emot från vänsterhåll för inte så länge sedan.

Ganska nyligen genomförde Sveriges Television en undersökning av personers härkomst i styrelser för de tio största börsnoterade bolagen. En kampanj på Twitter skulle dra igång under hashtaggen (rubriken) #Vitabolag. Personerna med utländsk härkomst skulle dessutom klassas i ett par olika undergrupper. Kritiken blev dock så hård att kampanjen avblåstes, men en sak ter sig som väldigt säker: SR och SVT är fullständigt marinerade i identitetspolitikens gift.

Utvecklingen mot mer identitetsfixering, mer hudfärg och mindre fritt intellekt, rullar alltså vidare. Det är hög tid för alla motkrafter att kämpa emot ännu hårdare. Alla borde ju vid det här laget kunna se vart det leder.

Detta är en veritabel kulturkamp, som tyvärr den svenska borgerligheten har försummat under alltför lång tid.

Skampålen och Lex Ramberg

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.