Etikettarkiv: antirasism

Skampålen och Lex Ramberg

Publicerad den av

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

Brytningstid?

Publicerad den av

I klartext är Sveriges mottagande av asylsökande nu mycket nära ett sammanbrott. De långsiktiga följderna av den politik som har förts under åtskilliga år är potentiellt förödande. Vad som kan komma om mottagningen i Migrationsverkets regi totalhavererar kan vi bara gissa.

Kanske är detta anledningen till att tunga pressröster nu börjar skicka upp testballonger och försöker förskjuta gränsen en aning för vad som är tillåtet att säga. Anna Dahlberg på Expressen har i flera år varit en tämligen nykter och sansad röst i debatten (hennes tidning till trots). Idag tycker jag mig se en ökad frimodighet i hennes krönika jämfört med tidigare debattinlägg. Framförallt dristar sig Dahlberg att fullfölja sitt resonemang denna gång, i stället för att göra halt vid problemformuleringen. Här finns förslag som syftar till att minska volymerna. Ni vet, det där som Tobias Billström för några år sedan var nära att bli avsatt för.

Idag har även chefen på Svenska Dagbladets ledarredaktion, Tove Lifvendahl, tagit upp volymfrågan. Lifvendahl är försiktigare och hennes budskap är mer inlindat och nervöst markerande mot SD:s politik. Slutsatserna av resonemangen är inte heller lika uttalade, men det går inte att ta miste på vad hon vill ha sagt: Sverige kan inte i längden ta emot så många flyktning- och anhöriginvandrare som vi gör idag. Inte bara arbetsmarknads- och välfärdspolitiken måste ses över, utan även villkoren för uppehållstillstånd.

Tidigare i veckan har Dagens Samhälles chefredaktör, Mats Edman, resonerat om det stora antalet människor som kan tänkas få uppehållstillstånd av flyktning- och anhörigskäl under de närmaste åren. Under perioden 2014-2018 kan denna grupp komma att uppgå till ca 600 000 personer. EU-migranter och arbetskraftsinvandrare ingår förstås inte i kategorin. Kanske blir det en politisk omvälvning av historiska mått i valet 2018, menar Edman, ifall situationen inte förändras.

Siffror av det slag som Edman presenterar innebär även demografiska och kulturella omvälvningar för Sveriges vidkommande, som ska läggas till de förändringar som redan har ägt rum under gångna årtionden. Oavsett hur man ser på den saken, är det ett obestridligt faktum att en liknande förvandling i kulturellt hänseende aldrig tidigare har skett i Sverige.

Förmodligen råder det viss förvirring ute på andra ledarredaktioner i landet. Sådant som fram till nyligen ansågs vara tecken på ”rasism” och ledde till fördömelse har nu sagts i några rikstäckande tidningar. Kanske befinner vi oss just nu i en brytningstid. Sektfasonerna räcker möjligen inte längre för att helt undertrycka en allt mer desperat verklighet. Kanske är vissa blockeringar på väg att rämna.

Vad som anses vara fint, rätt och medmänskligt är nämligen inte konstant. Om verkligheten till slut tvingar fram förändringar, kan man vara säker på att medmänskligheten hänger med på ett hörn. Om än i något annorlunda tappning.

Förr slog de självrättfärdiga pippin av greken

Publicerad den av

De stora konstmuséerna innehåller en och annan skön grekisk gud eller fager mytologisk figur av hankön, som har haft oturen att få sin mandomsdetalj stympad någon gång under senare historiska epoker. Genitalier i det fria var ingenting för oroliga moralister, som såg stora faror i att visa upp sådant för allmänheten. Stympningen skedde således med folkets bästa för ögonen. Unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet kunde ju drabbas av ytterst osunda tankar i mötet med en antik penis och förledas rakt in i fördärvet.

Dessutom handlade det ju bara om en liten detalj (grekerna överdrev inte direkt i detta avseende). Verkets helhet påverkades ju ändå inte. Man skulle rentav kunna säga att man anpassade det till nya, mer upplysta tider. Om skulptörerna kunde dras upp ur Hades, Limbo, eller var de än befann sig, skulle de säkert samtycka ivrigt, efter att ha informerats om att de dessvärre levde och verkade i en tid då syndiga felsteg tilläts passera obemärkt. De skulle säkert bara visa sin tacksamhet, efter att ha nått insikt om sin tidsbundna okunnighet om otuktens alla förslagna vägar.

Så kom vi till Pippi Långstrump. Passande nog betyder ordet ”pippi” på hebreisk familjeslang, utöver urin, även just vad de välanpassade grekiska skulpturerna numera saknar mellan benen, vilket tvingade fram en namnändring vid översättningen. Idag känner dock upplysta samtidsmoralister i Sverige sig föranledda att knacka bort små detaljer både här och där i själva originalet. Förmodligen är man lika självrättfärdigt säker på sin sak om det kränkande och osunda i det som ska väck som tidigare seklers moralister, innan de slog pippin av greken.

Sydsvenskans artikelrubrik tar nog priset i Pravda-genren. Tidningen förkunnar högtidligt att Pippi numera ”slipper kolonialt bagage”. Förväntas vi få glädjetårar? Eller skrika ”äntligen”, som Gert Fylking? Det var ju skönt för Pippi, som har lidit alla dessa år under denna börda. Att vi inte såg det tidigare! Vi är sannerligen inne i framstegens tidsålder.

På de så kallade kultursidorna är prästerskapet förstås enigt. ”Ja, ibland måste vi faktiskt få stryka”, säger Lotta Olsson på DN. Bara vi gör det lite lagom och med god smak och finess, menar hon. Om en av dåtidens penisknackare hade kunnat plockas ned från Himmelriket (för det är väl där vi ska finna dem?), hade Lotta Olsson – och den här gången är jag inte ironisk – garanterat funnit en själsfrände. Det handlar ju inte om en total demolering à la Gustav Wasa eller Kristian III av Danmark, när katolikerna skulle nitas ordentligt, eller à la svensk socialdemokrati 1965-75, när minnen av armod i städerna skulle ersättas med Konsum- och Åhlénskistor. Om negerkungen och kinesimitationen ryker, är väl inte det hela världen? Vi måste ju tänka på barnen.

Men när Lotta Olssons balanserade, finkänsliga censorer har tillåtits sätta igång, har argumenten mot en fortsättning i samma anda givetvis pyst ihop och försvunnit. Patriarkala stereotyper och könsroller i Emil i Lönneberga kan måhända kränka unga flickor, som tappar självförtroendet framför TV:n. Knack knack, ritsch ratsch. Och den där Bullerbyn är väl mer än lovligt nationalromantisk. Någon kränks säkert därute, om man bara letar. Ritsch ratsch, knack knack. I framsynta Malmö har stadsbiblioteket redan inrättat ett råd, innefattade ”rasifierade” representanter från några identitetspolitiska klubbar, som har förpassat Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat till källaren. Säkert för allmänhetens bästa. Vill man låna någon av böckerna, får man diskret viska till bibliotikarien och hoppas att önskemålet inte expedieras högljutt och demonstrativt.

För övrigt ryktas det att British Museum har en massa skulpterade, grekiska penisar gömda i en låda i sina källarvalv. Eller var det Louvren? Jag minns inte.

Varje tid har sina egna lagar och seder. Somligt består, annat förgår. Någonting som brukar bestå, är att de som har gett sig på tidigare epokers konstverk och kulturarv döms hårt av senare tiders människor som varande inskränkta och ibland löjliga fanatiker. Även de som bara vill nagga en smula i kanten, i rättfärdighetens namn.

Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Publicerad den av

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Publicerad den av

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller på Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Vänd surrogatet ryggen – redovisa verkliga lösningar på verkliga problem

Publicerad den av

En gång är ingen gång; två gånger är en vana. I serien Mummelförlagets författare orerar, ber jag om att få ta över efter Nima Dervish.

Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti. Den ideologiska nit och förbenade slagordspolitik som dessa aktörer tillsammans trycker ned i medborgarnas halsar tar sig hela tiden nya former. De borde helt enkelt byta bana och bli gåsfarmare i Frankrike.

Värst av allt är alla surrogatdebatter. Surrogat betyder ersättning, i meningen att träda in istället för någonting annat. Det ligger i sakens natur att det där andra, som surrogatet ersätter, brukar vara mer önskvärt, ursprungligt eller äkta. Surrogatdebatt är följaktligen en debatt som förs istället för en debatt rörande någonting mer äkta eller angeläget. En surrogatdebatt drivs ofta av att det finns intressen som vill förhindra att människor blir medvetna om det äkta eller det angelägna. Medborgarna ska istället fösas in i en inte sällan falsk motsättning mellan två poler, där allt är riggat på förhand för att man ska välja den ena polen, varpå äkta problem och angelägna frågor förblir obehandlade.

Tidningen Expressen är kampanjjournalistikens nestor. Det senaste bidraget är så svulstigt att de stackars tvångsmatade gäss som inte spyr lär orsaka prisfall på foie gras-marknaden. När det är exakt en månad kvar till valdagen, bestämmer sig nämligen Expressen för att dra igång en serie om invandrares livsöden i det nya landet Sverige. ”Här ser du viktiga pusselbitar i det moderna Sverige”, förkunnar reportern Diamant Salihu.

Här ser du ett typexempel på surrogat, säger jag. Expressen visar att det minsann har invandrat frejdiga och handlingskraftiga människor. Tidningen vill att debatten om migration ska handla om ifall man tycker att dessa människor ska tas upp i en svensk gemenskap, eller om man vill köra ut dem. För säkerhets skull markeras detta genom publicering av några läsarkommentarer till artikelserien, där det enda riktigt kritiska inlägget utgörs av ett bittert dra-dit-pepparn-växter-mail. Därmed har Expressens läsare fått besked om mellan vilka två poler kampen står. Värme mot kyla. Gott mot ont. Rösta nu rätt i valet.

Motsättningen som målas upp är förstås genomfalsk. Ett fullständigt erkännande av invandrade och inrikes födda medborgares likställighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, samt uppskattning av alla goda insatser för samhället utan hänsyn till personlig bakgrund, kan självfallet förenas med en minskning av invandringen. Det finns övergripande samhällshänsyn, såsom arbetsmarknaden, de offentliga finanserna och – hör och häpna – landets kulturella sammansättning, som alla världens stater måste beakta när regler för migration ställs upp. ”Men i Sverige gör man väl inte någon kulturell skillnad”, kanske någon invänder. Inte? Har vederbörande hört talas om den fria rörligheten och rätten till bosättning inom Norden? Eller känns EU och EES-samarbetet bekanta? Expressen vill emellertid inte ha någon genomlysning av dylika frågor. Expressen vill att motsättningen ska bestå i ifall jag gillar Adelaide Nkembi, 28, eller ej.

Många medborgare ser igenom propagandan och vägrar låta sig matas. Åtskilliga andra känner säkerligen intuitivt att någonting är fel, men har inte riktigt förmått peka ut var tankefelet sitter. Båda dessa grupper drivs förstås i sverigedemokratisk riktning av de toppolitiker och politiska journalister som månglar ut alla dessa hårt kryddade surrogat. Detta i brist på alternativ. Vilket sedan leder till att alla börjar gräva i och vända ut och in på SD, istället för att redogöra för de verkliga politiska vägvalen och ge medborgarna ärliga, relevanta svar.

Jag tror att svenska väljarkåren är utled på surrogat. Kandidater till de beslutande församlingarna från Alliansen och från Socialdemokraterna: ge er nu i kast med de verkliga frågorna. Ni har knappt en månad på er. Inte för att jag tror att ni kommer att göra det under denna knappa tidsrymd, präglad av partipiskor och enade fronter. Men ni borde.

Ytterligare lästips: Den goda nattsömnen av Johan Westerholm; boken Frommare kan ingen vara av undertecknad

Äter sig extremismen in i socialdemokratin?

Publicerad den av

Under EU-valvakan konstaterade flera politiska journalister att Socialdemokraterna inte hade lyckats fånga den ”vänstervind” som drog genom landet. Istället var det tre andra partier som lyckades styra in denna vind i sina segel. Den större och trögare (s)kutan låg däremot i stiltje.

”Vänstervind” är egentligen ett ordval som kan ifrågasättas. Vad som snarare har hänt är att idén om gruppidentiteter och synen på samhället som ett slagfält mellan dessa olika grupper har vuxit sig allt starkare, vilket har gynnat partier som följer, och kanske även leder, denna trend. I EU-valet finns dessutom inte regeringsfrågan och regeringsfähigheten med i väljarnas beräkning.

Likväl avtecknar sig nu en valrörelse i de allmänna valen som präglas allt mer av identitetspolitisk extremism och oförsonlighet.

Särskilt oroväckande är utvecklingen inom och runt omkring socialdemokratin – den gamla statsbäraren. Trots att jag inte delar och aldrig har delat dess ideologiska utgångspunkt, socialismen, har det funnits någonting måttfullt, hederligt och inbjudande i den gamla klassiska Per Albin Hansson- och Tage Erlander-utgåvan. Ja, även i viss mån under Ingvar Carlssons och Göran Perssons respektive era. Att döma av de åsikter som numera torgförs av rörelsens unga företrädare och i närstående fora, såsom på socialdemokratiska ledarsidor och på hemsidan Politism, är emellertid någonting allvarligt på väg att hända. Den identitetspolitiska extremism som omhuldas av partierna på den yttersta vänsterkanten och av Miljöpartiet tycks även vara på väg att äta sig in i socialdemokratin via det unga gardet. Misstanken att partiet har svårt att stå emot flörten med identitetspolitiken, i skepnad av extrem feminism och utflippad antirasism, blir allt starkare. Möjligen för att partiledningen bävar inför utsikten att än en gång hamna i stiltje.

De dåliga tecknen hopar sig. Sedan länge har vi Aftonbladet, Sveriges största tidning, som på ledar- och kulturplats driver en oförsonlig hets mot allt vad västerländska värden och landvinningar heter. Det hätska tonläget och vulgariteten förefaller gå allt längre. Sedan har vi den ovan nämnda hemsidan Politism, som sponsrars av just Aftonbladet och av LO (!). Sidan tycks ha tagit på sig rollen som något slags ideologisk hitman, en förtrupp som ska driva den bredare vänstern i allt vansinnigare riktning. Det tycks dessutom fungera.

En valledare från ungdomsförbundet SSU har nyligen skrivit en ledarartikel där tesen drivs att det inte är konstigare att vara våldsam vänsterextremist än att t ex vara moderat ersättare i kulturnämnden. I en annan socialdemokratisk tidning skriver en annan ung ledarskribent om ett annat favoritämne för identitetsvänstern: att stora delar av samtida islams förhållande till terrorism skulle vara lika obefintligt, alternativt lika starkt, som den samtida kristendomens förhållande till Anders Behring Breivik. Eller den samtida judenhetens förhållande till, med skribentens egna ord, ”Israels terror”. Det är samma knep som förr användes för att leda i bevis att Sovjetblocket inte var sämre än USA och Västeuropa: relativisering av viktiga principer, sökandet av allt ont i det egna samhället och försök att finta bort läsarens/lyssnarens förnuft och sinne för proportioner. Orwells ”Krig Är Fred”, o s v.

Jag tror inte att sidor som Politism och unga socialdemokraters identitetspolitiska radikalisering i dagspressen och i olika nätfora kommer som en ensam olycka. Här finns ett mönster. Trycket kommer utifrån och partiet tycks inte längre klara av att hålla fanatismen borta. Det stolta arv som rörelsen har av att hålla västfientliga, antidemokratiska kommunister borta från regeringsmakt och reellt inflytande håller på att förskingras inför den nya vågen av extremism. Stefan Löfvén verkar i allt väsentligt vara en hygglig, jordnära svetsare från Norrland, vilket återspeglas i en del uttalanden (t ex det på Facebook om Israel-Gaza), men kan han driva partiet bort från samtidens irrläror?

Eller har jag rentav fel i mina farhågor? I så fall: upp till bevis, Stefan Löfvén!

Därför ska vi tala mindre om ras

Publicerad den av

En debattartikel på SVT:s debattsida kan tjäna som bra illustration till mitt tidigare inlägg. Artikelförfattaren gör gällande att ordet ”husneger” minsann inte är något rasistiskt uttryck, utan ett epitet som kan vara legitimt att använda i en diskussion när motståndarens utseende eller härkomst i kombination med vederbörandes åsikter ger skäl till det.

Om vi skulle kunna gå 20 år tillbaka i tiden och berätta att en av de större debatterna bland politiskt intresserade svenskar den 15 juli 2014 kommer att vara huruvida ”husneger” är rasistiskt eller ej, skulle folk förmodligen undra om vi även kan berätta ungefär när i tiden den kollektiva psykosen egentligen inträffade.

Den företeelse som artikelförfattaren målar upp är att politiska intressegrupper kan försöka dra nytta av att knyta till sig personer som, enligt en allmänt antagande, borde ha motsatta ståndpunkter på grund av deras bakgrund eller personliga egenskaper. De politiska motståndarna kan då lockas att betrakta dessa personer som ett slags överlöpare, nyttiga idioter eller rentav förrädare gentemot deras egen förmenta sak. Båda sidor försöker alltså att utgå från en persons bakgrund/utseende/egenskap, för att därefter försöka plocka trovärdighetspoäng, respektive göra allt för att döma ut personen. Båda strategierna är lika ruttna.

Det är mänskligt att tro att en persons bakgrund eller egenskap genast ger trovärdighetspoäng om personen intar en ståndpunkt som går emot ett antaget gruppintresse. Detta märks jämt och ständigt i debatter. Mannen som är feminist. Den före detta högerextremisten som numera samarbetar med Expo. Debattören med invandrarbakgrund som vill se åtstramningar av antalet beviljade uppehållstillstånd. Den judiske skribenten som avskyr Israel. ”Till och med han är förordar detta – då måste det vara rätt”. Snacket om ”husneger” är förstås bara detta resonemangs baksida.

Det kan givetvis vara så att dessa personer är extra insatta i saken, till den graden att de har vågat gå emot ett förment gruppintresse. Men det kan också vara så att de är spritt språngande galna. Och allt däremellan. Vad vi kan göra, som ett alternativ till alla dessa idéer om trovärdighet respektive fördömelse på grund av person, är – hör och häpna – att lyssna till vad personen har att säga och bedöma just detta.

Jag bryr mig egentligen inte ett skvatt huruvida husneger är rasistiskt eller ej. Det blir bara en strid om begreppsdefinitioner. Men jag kan säga såhär mycket: vad de som angriper riksdagsmannen Hanif Bali med hänvisning till hans bakgrund gör, är att förvägra honom rätten att få bli bedömd efter vad han faktiskt säger. Kanske är det rasistiskt, men det är framförallt fruktansvärt oförskämt och ett hinder för det offentliga samtalet. Det är illa nog.

Antirasismen har blivit ett opium åt folket

Publicerad den av

Karl Marx menade i en berömd sentens att religionen är folkets opium. Man behöver inte ta ställning till Marx samlade skrifter och hållningar i religionsfrågan (eller någon annan fråga, för den delen) för att finna visdom och slagfärdighet i just denna mening. Religiösa och halvreligiösa föreställningar kan ofta tjäna som verklighetsflykt och kanal för att ge utlopp åt frustration, i stället för att ta itu med påtagliga problem.

I 2010-talets Sverige, och även i andra länder, är den klassiska religionen i stor utsträckning ersatt med postmodern politisk ideologi.

Det offentliga samtalet i Sverige om det som har kommit att kallas ”rasism” och ”antirasism”, samt folks handlingar i anslutning till dessa begrepp, är ett iögonfallande exempel. Omedvetenheten i svensk debatt om vilken kvasireligion detta har blivit är i det närmaste chockerande. Vad värre är: besattheten vid dessa begrepp är just vad Marx så fyndigt satte ord på för 170 år sedan, nämligen en avledningsmanöver bort från förnuftig debatt om verklighetens utmaningar. Folkets opium, helt enkelt.

Avledningen fungerar på följande sätt. Det är till att börja med ett faktum att Sverige för en migrationspolitik som vid en jämförelse med likartade länder är väldigt säregen. Uttrycket ”extrem” är inte på något sätt missvisande. När det samlade etablissemanget, av skäl som jag utvecklar i min nyutkomna bok Frommare kan ingen vara, inte vill kännas vid sådana fakta, uppstår den situationen att kritik endast förs fram av oborstade politiska krafter såsom Sverigedemokraterna och nätbaserade tidningar/fora, eller av äkta fanatiker och rentav nynazister, såsom Svenskarnas Parti.

Vad etablissemanget och många privatpersoner då gör är att mobilisera och skapa folklig väckelse mot rasism, som givetvis finns och dyker upp då och då bland invandringskritiska krafter. Jag kan här ta upp två små droppar ur floden av nyfromhet. Inför EU-valet manade dagspressen ivrigt fram en smärre folkrörelse av brandmän, brevbärare, bagare, förskollärare, fackombudsmän, hundar (!), mm, vilka alla skulle skicka in selfies till en Facebooksida där de står med en skylt med sin yrkestitel och kungör att de minsann är mot rasism. Nu, i samband med att det verkligt rasistiska Svenskarnas Parti fått tillstånd att hålla öppet möte i Almedalen, har det picknickats, målats med fingerfärg, fallskärmhoppats för mångfald, ringts i kyrkklockor, i Dror Feilers fall blåsts i saxofonen för att gripas för femtioelfte gången, och Gud vet inte allt, för att protestera mot detta möte. Som möjligen samlade ett tiotal deltagare. I ösregn.

Budskapet från dessa aktioner är, förutom en uppmaning att delta i en väckelserörelse med ganska narcissistiska inslag, att slaget står mellan å ena sidan människor med fina, toleranta mångfaldsvärderingar som händelsevis kommer till uttryck genom den svenska politiken, och å andra sidan rasister och nazister. Den febriga och, ärligt talat, ofta farsartade mobiliseringen mot Djävulen rasismen ersätter det sansade samtalet om behov av förändringar av dagens invandrings- och integrationspolitik. Man lyckas med manövern genom att vädja till ett folkligt sökande efter fromhet och enhällighet, som tycks vara någonting väldigt svenskt.

Detta är, icke desto mindre, ett stort svek från etablissemangets sida mot alla svenska medborgare. För de verkliga problemen med skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsende som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet – allt detta försvinner inte bara för att man lägger ut behjärtansvärda selfies på Facebook.

”Karl Marx sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men också den andra gången är en tragedi.”

Orden är Peter Wolodarskis från den 29 januari 2008, då han var menig ledarskribent och inte, som idag, chefredaktör för landets största morgontidning. Så sant. När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi. Även om de farsartade inslagen dyker upp titt som tätt.