Etikettarkiv: Aftonbladet

Researchgruppen, journalistkåren och PUL

Publicerad den av

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Skampålen och Lex Ramberg

Publicerad den av

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

Globala hetsmobbar och tidningen Aftonbladet

Publicerad den av

Mobben, vari enskilda personer går upp i en större, ansvarslös massa och uppviglar varandra, är något av det sämsta med mänskligheten. Det är tydligt att människan är benägen att låta hätsk gruppdynamik ta överhand, varpå hon både säger och gör saker som hon aldrig hade sagt och gjort i enskildhet.

I och med de sociala mediernas framväxt, måste en mobb inte längre vara platsbestämd. Detta är en unik förändring i mänsklighetens historia, vars följder är svåra att överblicka. Det krävs inte längre samling på något torg eller utanför någons hus. Mobben kan blixtsnabbt uppstå genom nätverken. På plussidan återfinns givetvis allas möjlighet att opponera sig, vederlägga falska påståenden och mana till lugn. Förvrängning och propaganda genom de gamla, envägskommunicerande massmedierna låter sig inte ske lika lätt som tidigare. Samtidigt måste vi vara medvetna om den nya dynamik som de sociala medierna skapar, samt att myter och osanningar lätt skickas vidare, utan eftertanke.

I det nuvarande kriget mellan Gaza/Hamas och Israel har det beklagliga pöbelskränet kommit att spränga alla gränser. Det sker i samverkan mellan etablerade massmedier, mindre nogräknade toppolitiker och hätska utfall från privatpersoner. Vad ni som deltar i skrikfesten måste förstå, är att här, i själva kärnområdet, är det bokstavligt talat blodigt allvar. Era ord utgör en del av en global hets, som säkerligen inverkar på enskilda människors beslut att vandalisera och begå våldsdåd.

Om vi börjar med situationen inom Israel, är det exempelvis helt oacceptabelt att landets utrikesminister, Avigdor Lieberman, skrev ett Facebook-inlägg för några veckor sedan där han uppmanade till bojkott av de arabiska näringsidkare som en dag höll stängt som protest mot krigsinsatserna. Detta är oansvarigt i den situation som råder. Ungdomliga hatmobbar har sprungit runt och skränat ”död åt araberna” i en omfattning som chockar många äldre israeler, som har varit med ett tag. Rena överfall på araber har skett. Sak samma i motsatt riktning: stenkastning mot fordon på vägar vid arabiska städer, våldsamheter mot ordningsmakten och inte mindre än tre enskilda överfall på judar de senaste två dagarna – ett med dödlig utgång. I Jerusalem är läget mycket spänt, medan samvaron tack och lov fungerar bättre i Tel Aviv-Jaffa och i Haifa. Många talar om hetsen på Facebook och i tidningarnas kommentarsfält som en bidragande orsak till illdåden. Jag tror att det ligger någonting i det.

I stora världen är det demoniseringen av Israel som sticker ut. Det snack som går i Turkiet under Erdogans styre är helt vedervärdig. I Storbritannien spelar en minister drama queen genom att avgå. Hon blev säkert populär på Twitter. I Sverige har tidningen Aftonbladet tydligen sett det som sin särskilda mission att bidra med hat. I går var det Mattias Gardells tur, idag Ehsan Fadakar. Tydligen hyser ingen av dem några betänkligheter inför att i praktiken kräva Israels undergång. Inga lögner och inga överdrifter är dem främmande.

Detta, i kombination med det förräderi mot demokratiska ideal, saklighet och öppna samtal som Aftonbladet på alla sätt står för, medför att länkningen ovan till tidningen var min sista, såvida det inte sker ett permanent linjebyte på redaktionen. Jag vill inte själv bidra till reklamintäkterna genom besök på nätet; ej heller leda andra läsare dit. Hatblaskor förtjänar inte läsare. Tyvärr kan jag inte vara utan Johan Hakelius krönikor (bäste herr Hakelius, varför kan du inte byta tidning?), så direktlänken till hans kolumn är undantagen.

Varifrån kommer då allt detta hat och förakt, som om Israel vore Djävulens ställföreträdare på jorden? Kanske kommer jag att ägna ett längre blogginlägg åt detta, någon gång i framtiden, när saker och ting har lugnat sig.

Äter sig extremismen in i socialdemokratin?

Publicerad den av

Under EU-valvakan konstaterade flera politiska journalister att Socialdemokraterna inte hade lyckats fånga den ”vänstervind” som drog genom landet. Istället var det tre andra partier som lyckades styra in denna vind i sina segel. Den större och trögare (s)kutan låg däremot i stiltje.

”Vänstervind” är egentligen ett ordval som kan ifrågasättas. Vad som snarare har hänt är att idén om gruppidentiteter och synen på samhället som ett slagfält mellan dessa olika grupper har vuxit sig allt starkare, vilket har gynnat partier som följer, och kanske även leder, denna trend. I EU-valet finns dessutom inte regeringsfrågan och regeringsfähigheten med i väljarnas beräkning.

Likväl avtecknar sig nu en valrörelse i de allmänna valen som präglas allt mer av identitetspolitisk extremism och oförsonlighet.

Särskilt oroväckande är utvecklingen inom och runt omkring socialdemokratin – den gamla statsbäraren. Trots att jag inte delar och aldrig har delat dess ideologiska utgångspunkt, socialismen, har det funnits någonting måttfullt, hederligt och inbjudande i den gamla klassiska Per Albin Hansson- och Tage Erlander-utgåvan. Ja, även i viss mån under Ingvar Carlssons och Göran Perssons respektive era. Att döma av de åsikter som numera torgförs av rörelsens unga företrädare och i närstående fora, såsom på socialdemokratiska ledarsidor och på hemsidan Politism, är emellertid någonting allvarligt på väg att hända. Den identitetspolitiska extremism som omhuldas av partierna på den yttersta vänsterkanten och av Miljöpartiet tycks även vara på väg att äta sig in i socialdemokratin via det unga gardet. Misstanken att partiet har svårt att stå emot flörten med identitetspolitiken, i skepnad av extrem feminism och utflippad antirasism, blir allt starkare. Möjligen för att partiledningen bävar inför utsikten att än en gång hamna i stiltje.

De dåliga tecknen hopar sig. Sedan länge har vi Aftonbladet, Sveriges största tidning, som på ledar- och kulturplats driver en oförsonlig hets mot allt vad västerländska värden och landvinningar heter. Det hätska tonläget och vulgariteten förefaller gå allt längre. Sedan har vi den ovan nämnda hemsidan Politism, som sponsrars av just Aftonbladet och av LO (!). Sidan tycks ha tagit på sig rollen som något slags ideologisk hitman, en förtrupp som ska driva den bredare vänstern i allt vansinnigare riktning. Det tycks dessutom fungera.

En valledare från ungdomsförbundet SSU har nyligen skrivit en ledarartikel där tesen drivs att det inte är konstigare att vara våldsam vänsterextremist än att t ex vara moderat ersättare i kulturnämnden. I en annan socialdemokratisk tidning skriver en annan ung ledarskribent om ett annat favoritämne för identitetsvänstern: att stora delar av samtida islams förhållande till terrorism skulle vara lika obefintligt, alternativt lika starkt, som den samtida kristendomens förhållande till Anders Behring Breivik. Eller den samtida judenhetens förhållande till, med skribentens egna ord, ”Israels terror”. Det är samma knep som förr användes för att leda i bevis att Sovjetblocket inte var sämre än USA och Västeuropa: relativisering av viktiga principer, sökandet av allt ont i det egna samhället och försök att finta bort läsarens/lyssnarens förnuft och sinne för proportioner. Orwells ”Krig Är Fred”, o s v.

Jag tror inte att sidor som Politism och unga socialdemokraters identitetspolitiska radikalisering i dagspressen och i olika nätfora kommer som en ensam olycka. Här finns ett mönster. Trycket kommer utifrån och partiet tycks inte längre klara av att hålla fanatismen borta. Det stolta arv som rörelsen har av att hålla västfientliga, antidemokratiska kommunister borta från regeringsmakt och reellt inflytande håller på att förskingras inför den nya vågen av extremism. Stefan Löfvén verkar i allt väsentligt vara en hygglig, jordnära svetsare från Norrland, vilket återspeglas i en del uttalanden (t ex det på Facebook om Israel-Gaza), men kan han driva partiet bort från samtidens irrläror?

Eller har jag rentav fel i mina farhågor? I så fall: upp till bevis, Stefan Löfvén!

Landet som är på väg att bli en sekt

Publicerad den av

Ska man ta sådant här på allvar? Är det en dator som skriver dessa texter, efter inmatning upp till en kritisk massa av ”-fobi” och ”anti-”.

Första impulsen är att bara låta det vara, dra sig tillbaka och kanske helt avstå från att läsa och kommentera vad som står i de stora tidningarna. Gå i mediaexil. Men vid närmare eftertanke tror jag att den impulsen är farlig. Dessa människor är inflytelserika, uppumpade som många av dem är med våra skattemedel. Det måste ske något slags saklig men bestämd motoffensiv mot denna skenheliga överhet.

Om man ska säga några ord om den länkade texten i Aftonbladet, kan man inleda med att påtala det uppenbara: den postmoderna vänstern är en ytterst totalitär rörelse. Den är inte intresserad av att låta meningsskiljaktigheter brytas mot varandra genom samtal och fördjupande diskussion – de ska istället mötas genom nedtystning, uteslutning, skrän och – enligt åtskilliga företrädare – fysiska angrepp.

”Men kom ihåg att demokrati är en process och inte något som ska kunna användas i syfte att förtrycka andra människor.”

Ja, och vad exakt det är som förtrycker andra människor avgör förstås…just det, den postmoderna vänstern. Vem tror dessa imbecilla översittare att de är? Senator McCarthy? Här svartlistar de hej vilt den ena efter den andra som icke önskvärd att höras. Varför klarar inte vänstern av att höra andras åsikter?

”Vi anser att den feministiska rörelsens bredd också är dess styrka. Vi kan inte alltid hålla med varandra. Men att ge utrymme till rasistiska och transfoba talare står i direkt motsättning till kampen för alla kvinnors mänskliga rättigheter och därmed forumets syfte.”

Det gör ni inte alls. Vem tror ni att ni lurar, förutom möjligtvis er själva? Ni vill inte ha någon bredd; ni vill ha en sekt. R-ordet och fobi-anklagelserna är ert utrensningsmedel.

Det kan tilläggas att Solveig Horne är statsråd i Norge med ansvar för just jämställdhet och  HBT-frågor. Damen ska för Sören inviga Europride i Oslo senare i sommar! Men nej nej, vi kan inte ens lyssna på vad en sådan person har att säga. Det går tydligen inte för sig.

Det fanns en tid då den politiska vänstern var underground på riktigt. De intellektuella radikalerna väjde inte för att diskutera vad som helst med vem som helst – ja, man kan säga att det var en del i det radikala budskapet, i en tid då man kunde dömas för blasfemi, uppvigling o s v. Den tiden är sedan länge förbi. Nu framträder de som en sekt inne i maktens varma korridorer, vars främsta metod är att täppa till truten på dissidenter.

Har ni ingen känsla för anständighet?