Äter sig extremismen in i socialdemokratin?

Under EU-valvakan konstaterade flera politiska journalister att Socialdemokraterna inte hade lyckats fånga den ”vänstervind” som drog genom landet. Istället var det tre andra partier som lyckades styra in denna vind i sina segel. Den större och trögare (s)kutan låg däremot i stiltje.

”Vänstervind” är egentligen ett ordval som kan ifrågasättas. Vad som snarare har hänt är att idén om gruppidentiteter och synen på samhället som ett slagfält mellan dessa olika grupper har vuxit sig allt starkare, vilket har gynnat partier som följer, och kanske även leder, denna trend. I EU-valet finns dessutom inte regeringsfrågan och regeringsfähigheten med i väljarnas beräkning.

Likväl avtecknar sig nu en valrörelse i de allmänna valen som präglas allt mer av identitetspolitisk extremism och oförsonlighet.

Särskilt oroväckande är utvecklingen inom och runt omkring socialdemokratin – den gamla statsbäraren. Trots att jag inte delar och aldrig har delat dess ideologiska utgångspunkt, socialismen, har det funnits någonting måttfullt, hederligt och inbjudande i den gamla klassiska Per Albin Hansson- och Tage Erlander-utgåvan. Ja, även i viss mån under Ingvar Carlssons och Göran Perssons respektive era. Att döma av de åsikter som numera torgförs av rörelsens unga företrädare och i närstående fora, såsom på socialdemokratiska ledarsidor och på hemsidan Politism, är emellertid någonting allvarligt på väg att hända. Den identitetspolitiska extremism som omhuldas av partierna på den yttersta vänsterkanten och av Miljöpartiet tycks även vara på väg att äta sig in i socialdemokratin via det unga gardet. Misstanken att partiet har svårt att stå emot flörten med identitetspolitiken, i skepnad av extrem feminism och utflippad antirasism, blir allt starkare. Möjligen för att partiledningen bävar inför utsikten att än en gång hamna i stiltje.

De dåliga tecknen hopar sig. Sedan länge har vi Aftonbladet, Sveriges största tidning, som på ledar- och kulturplats driver en oförsonlig hets mot allt vad västerländska värden och landvinningar heter. Det hätska tonläget och vulgariteten förefaller gå allt längre. Sedan har vi den ovan nämnda hemsidan Politism, som sponsrars av just Aftonbladet och av LO (!). Sidan tycks ha tagit på sig rollen som något slags ideologisk hitman, en förtrupp som ska driva den bredare vänstern i allt vansinnigare riktning. Det tycks dessutom fungera.

En valledare från ungdomsförbundet SSU har nyligen skrivit en ledarartikel där tesen drivs att det inte är konstigare att vara våldsam vänsterextremist än att t ex vara moderat ersättare i kulturnämnden. I en annan socialdemokratisk tidning skriver en annan ung ledarskribent om ett annat favoritämne för identitetsvänstern: att stora delar av samtida islams förhållande till terrorism skulle vara lika obefintligt, alternativt lika starkt, som den samtida kristendomens förhållande till Anders Behring Breivik. Eller den samtida judenhetens förhållande till, med skribentens egna ord, ”Israels terror”. Det är samma knep som förr användes för att leda i bevis att Sovjetblocket inte var sämre än USA och Västeuropa: relativisering av viktiga principer, sökandet av allt ont i det egna samhället och försök att finta bort läsarens/lyssnarens förnuft och sinne för proportioner. Orwells ”Krig Är Fred”, o s v.

Jag tror inte att sidor som Politism och unga socialdemokraters identitetspolitiska radikalisering i dagspressen och i olika nätfora kommer som en ensam olycka. Här finns ett mönster. Trycket kommer utifrån och partiet tycks inte längre klara av att hålla fanatismen borta. Det stolta arv som rörelsen har av att hålla västfientliga, antidemokratiska kommunister borta från regeringsmakt och reellt inflytande håller på att förskingras inför den nya vågen av extremism. Stefan Löfvén verkar i allt väsentligt vara en hygglig, jordnära svetsare från Norrland, vilket återspeglas i en del uttalanden (t ex det på Facebook om Israel-Gaza), men kan han driva partiet bort från samtidens irrläror?

Eller har jag rentav fel i mina farhågor? I så fall: upp till bevis, Stefan Löfvén!

Annonser