Är man sin Hilda huld?

img_0763

Ledarsidorna.se har förtjänstfullt kartlagt Advokatsamfundets förehavanden när det gäller nätverken ”Hilda” och ”Ruben”, vilka organiseras av samfundet och syftar till att främja kvinnliga juristers yrkeskarriärer inom advokatkåren och rättsväsendet. Som affärsjurist – dock inte medlem i Advokatsamfundet – har jag givetvis ett särskilt intresse av dessa frågor. Att inte vara samfundsmedlem har kommit att kännas allt bekvämare i takt med att organisationens generalsekreterare, Anne Ramberg, har tagit politiseringen till nya nivåer.

I en rättsstat är det viktigt att skilja mellan olika rättsvårdande myndigheters roller. Domstolen måste alltid göra en opartisk bedömning, oavsett om andra statliga myndigheter, såsom en åklagarkammare eller Diskrimineringsombudsmannen, gör andra bedömningar av vad som är bevisat och/eller gällande rätt. I ett inlägg i går framhöll Johan Westerholm på Ledarsidorna att ett ärende kan vandra mellan olika rättsvårdande myndigheter vilka alla har Hilda- och Ruben-medlemmar som högsta chefer. Detta kan naturligtvis väcka frågor om myndigheternas integritet.

Nå, medlemskap i dessa nätverk är ju inte betingat av att främja vissa rättspolitiska ståndpunkter, kan en invändning lyda. Sverige är ett litet land och myndighetschefer måste kunna träffas då och då utan att det görs en stor affär av det. Och att verka för jämställdhet är ju knappast fel.

Här finns dock två problem. Det ena består i att nätverkens samordnare, Advokatsamfundet, genom sin generalsekreterare faktiskt har visat sig ha en synnerligen politisk agenda i frågor vilka står rättstillämpningen nära. Att personer som före detta generaldirektören Anders Danielsson och rikspolischefen Dan Eliasson ingår i Ruben-nätverket gör inte saken bättre.

Det andra problemet är att nätverkens ändamål att främja kvinnliga juristers karriärer, vilket inte minst inbegriper Hilda-nätverkets egna medlemmar, faktiskt innebär att delikatessjäv lätt kan uppkomma när nätverksmedlemmar deltar i utnämningsbeslut. Och som de deltar!

Låt oss ta utnämningen av Gudrun Antemar till lagman för Stockholms tingsrätt som exempel. Jag vill inskärpa att jag inte har några som helst synpunkter på Antemars lämplighet och professionalitet; hon kan mycket väl vara ett alldeles utmärkt val. Hon är dock medlem i Hilda-Ruben, liksom sex av nio ordinarie ledamöter och fyra av nio ersättare i Domarnämnden, som förordade henne inför regeringen. Redan detta är förstås olämpligt så det skriker om det. Här har vi två nätverk vars uttalade syfte är att tillse att kvinnor befordras inom rättsväsendet, med ett upplägg som andas klassisk Rotary – att medlemmarna träffas och stöttar varandra i denna strävan. En medlem blir nominerad till befattningen som högsta chef för Stockholms tingsrätt. Så visar det sig att det statliga organ som har nominerat personen är dominerat av nätverkets egna medlemmar!

Antemar visade sig dessutom vara ett omstritt val. En ledamot av Domarnämnden var skiljaktig och Domstolsverkets generaldirektör, som också deltog vid sammanträdet, begärde att få sin avvikande mening förd till protokollet. Den avgående tingsrättslagmannen skickade dessutom en protest till nämndens kansli.

Nu kommer förstås Anne Ramberg in i bilden, som också sitter i Domarnämnden. Hon lät den 14 december 2016 publicera ett blogginlägg där hon kritiserar de två kritikerna av nomineringen. Jag vill åter betona att jag inte har något som helst underlag för att ge mig in i sakfrågan, så jag avhåller mig från det. Det som sticker ut i Rambergs text är språkbruket.

Ramberg refererar genomgående till de två kritikerna med könsbestämda epitet: ”…två inflytelserika herrar…”, ”…de brevskrivande herrarna…”, ”Den andre herren…”, ”…utomordentligt bra karl…”, ”Herrarnas brev…”. Jag är visserligen den förste att skriva under på att vi lever i en tid som löper puritansk amok med språkbruket och har ingenting emot könsbestämda benämningar, men i sammanhanget är det tydligt att Ramberg har velat betona kritikernas kön på ett förklenande sätt som leder tankarna till att de skulle kunna ha könsdiskriminering som bevekelsegrund. Jämför med hur det ser ut om man skulle ersätta ”herre” med ”dam” eller ”kvinna” i ovanstående citat.

Summa summarum: Vi har ett par nätverk av Rotary-liknande art med syfte att främja kvinnors karriärer i rättsväsendet. Dessa nätverk har en majoritet av ledamöterna i Domarnämnden som medlemmar. Domarnämnden nominerar jurister till befattningar som ordinarie domare i Sverige. Åtskilliga av nätverkens ledamöter har själva blivit nominerade av sina nätverkskollegor, varav Gudrun Antemar bara är den senaste i raden. När det gäller Antemar går Advokatsamfundets generalsekreterare, som är en drivande kraft bakom nätverken och själv sitter i Domarnämnden, ut med ett blogginlägg på Advokatsamfundets hemsida där kritiker av nomineringen får sin könstillhörighet framhävd på ett iögonfallande sätt.

Jorden fortsätter att snurra, men rättsstaten Sverige och dess advokatsamfund har ett och annat principiellt problem att få bukt med.

 

Annonser

Illa när ”aktivistokratin” undergräver lagarna

InläggDagens Samhälle med anledning av att ett nätverk som kallar sig ”Socialistiska socionomer” har förklarat att man har en minst sagt flexibel syn på lagstiftningen. Utdrag:

Den juridiska argumentationen kan liknas vid att nätverket ”Nyliberala skattehandläggare” gick ut med att skattehöjningar inte längre kommer att verkställas av dem, eftersom det står i 1 kap. 2 § regeringsformen att den offentliga makten ska respektera människors frihet och värdighet. Vad Socialistiska socionomer skulle tycka om den slutledningen är inte svårt att gissa, men det är ju en direkt spegling av deras eget politiserade resonemang.

 

Aktivistokrati

ArtikelDet goda samhället. Utdrag:

Vi lever i en ”aktivistokrati” – ett land där politisk aktivism gör en bypass förbi det demokratiska systemet och direkt infiltrerar de myndigheter som ska upprätthålla lagstyret. Migrationsverket är givetvis det mest slående exemplet på hur aktivismen har vridit myndigheten ur lagstyrets och därmed de folkvaldas händer.

Om toaletter och personliga pronomen

Nytt inläggDet goda samhället. Utdrag:

Politiserade värderingar och tillhörande livsstil tycks ha blivit de nya religionerna i västvärlden. Detta är någonting som missioneras uppifrån och ned. I senaste Weekendavisen skriver Ole Nyeng om sociologen Arlie Russell Hochschild från universitetet i Berkeley utanför San Fransisco, som likt en doktor Livingstone har tillbringat tid i Louisiana för att komma Tea Party- och Trump-anhängare inpå livet. I artikeln anförs att 40 procent av de republikanska och 33 procent av de demokratiska väljarna år 2010 svarade ja på frågan om de skulle bli störda om deras son eller dotter gifte sig med någon ur motståndarlägret. I en liknande undersökning från år 1960 var siffran bara fem procent!

Man får ta tag i ett barn

Nytt inläggDet goda samhället. Utdrag:

Jag har hört och läst dessa historier ett antal gånger nu; historier om hur vuxna gör i alla hänseenden fullt normala ingripanden mot störande barn, för att sedan bli prisgivna åt en fullständigt sinnesrubbad norm om att barn är små gudar som tagit mark, eller i vart fall vår variant av indiska kor.

I anonyma skyltars skymningszon

InläggDet goda samhället. Utdrag:

”Som dagligen förbipasserande medborgare har jag svårt att dra någon annan slutsats än att landet har utsatts för något slags statskupp. I vems namn görs detta? Varför följs inte längre några regler? Har Malmö stad, Polisen, Migrationsverket, Skånetrafiken och Jernhusen dragits med i politisk aktivism, i stället för att stå upp för medborgarnas och rättsstatens intressen? Springer de någon annans ärenden?”

Svensk invandringspolitik + smuggling = sant

Ingen människa med minsta uns av medkänsla i kroppen kan undgå att förfäras över de massiva drunkningsolyckorna på Medelhavet. Alla dessa hoppfulla människor som havet tog. Alla förtvivlade föräldrar och släktingar som lever i ovisshet. Eller i visshet.

Följare av denna blogg vet att här riktas mycket kritik mot den svenska invandringspolitiken och att jag är övertygad om att nationen, som bygger på en viss grad av homogenitet och kulturell gemenskap, är någonting som måste värnas och anpassas till nya tider – inte förkastas. Det är de fungerande nationerna i Europa som är det som utvandrarna från Afrika och Mellanöstern söker. Den totala fria rörligheten är dock en omöjlighet, eftersom just föremålet för allas begär – det europeiska välfärdssamhället, produkten av århundraden av blod, svett och tårar – lätt raseras.

Frågan är dock svårhanterlig, och då menar jag även på ett personligt plan. Farmor berättade att farfar en natt stod med vatten upp till midjan i samma medelhav i en annan tid och tog emot utvandrare från Europa, ankommande i ett uselt skepp som i skydd av mörkret lyckats bryta britternas blockad mot invandring till det det palestinska mandatet. Smugglingen var de tvungna att ha avklarad innan dagen grydde. Det var vinter. Han blev väldigt nedkyld.

Dagens migration till Europa drivs av ett sökande efter välstånd och säkerhet, snarare än att bygga en ny och säker nationalstat. Varje gång en större tragedi inträffar, vaknar debatten om vad Europa bör göra åter till liv. En sak framstår som väldigt tydlig: det finns en paradox i den invandrings- och asylpolitik som i synnerhet Sverige håller sig med.

Å ena sidan har Sverige en politik som beviljar asyl och uppehållstillstånd i väldigt stor omfattning, utan att den sökande måste styrka sin berättelse. Å andra sidan är det hart när omöjligt att ta sig till Sverige m fl länder på annat vis än genom smuggling, bara för att kunna lämna in ansökan. Häri ligger ett cyniskt hyckleri. Sverige reglerar inte i första hand invandringen hit genom sin lagstiftning om grunderna för att bevilja uppehållstillstånd, som ju i praktiken inte längre tillämpas (se t ex Merit Wagers blogg och böcker), utan genom att förlita sig på Schengen och inte bevilja besöksvisum. Håll människorna borta, för om de kommer hit, blir det bara PUT. Detta vill förstås ingen etablerad politiker tala högt om. Läget är krisartat nog som det är.

Som alla som kan lägga ihop ett och ett förstår, innebär denna policy att väldiga drivkrafter för människosmuggling manas fram. Kommer man bara över bron till Malmö, är ju allt klappat och klart. Det gäller bara att komma in illegalt. Att politiker som Erik Ullenhag har kunnat komma undan med detta faktum år efter år, säger en hel del om hur sällan svenska riksdagsledamöter och svensk massmedia resonerar förnuftigt i dessa frågor.

Mot bakgrund av ovanstående, ger jag de debattörer som vill att Sverige ska börja ge visum till medborgare från de stora utvandrarländerna ett litet erkännande för att de vill göra sig kvitt denna anomali och verkligen vill bidra till att slå undan benen för smugglingen. Annie Lööf har talat om detta, om jag inte missminner mig. Samtidigt är det på sin plats att påpeka att förslagsställarna lever i en bubbla av idealism (som så ofta är fallet i dessa frågor), utan tanke på vilka praktiska följder massiv visumgivning skulle innebära för det lilla landet i Europas norra utmarker som lystrar till namnet Sverige. Men detta bryder tydligen inte deras huvuden; den humanitära stormakten anses klara allt, that goes without saying.

Slutsatsen av det sagda blir att dagens situation, med ett frikostigt och många gånger ogrundat beviljande av uppehållstillstånd, men blockering av lagliga vägar till landet för att över huvud taget kunna lämna in ansökan, är en riktigt usel kombination som får smugglarna att gnugga händerna. Att både ha frikostighet med uppehållstillstånden och ge lagliga vägar för att söka dem, är dessvärre en idealistisk dröm utan grund i verkligheten. Smugglingen skulle minska, men det svenska välfärdssamhälllets nedgång och upplösning skulle påskyndas. Det tredje alternativet är givetvis att strama åt grunderna för uppehållstillstånd, faktiskt tillämpa lagstiftningen, inte acceptera att folk vistas i landet utan lov, o s v. Med ett sådant regelverk blir det praktiskt möjligt att i vissa fall ge visum på ambassader i utvandrarregioner. Dessutom innebär en sådan inriktning på politiken att drivkraften för smuggling skulle minska högst betydligt. Att man har rest in i landet illegalt ska inte i sig vara grund för avvisning om man söker asyl, men däremot skulle reglerna för beviljande av uppehållstillstånd i förening med vissa möjligheter att söka visum på svensk ambassad innebära att färre skulle välja smugglingsvägen.

En sådan väl avvägd, förnuftig debatt i dessa frågor har ännu inte siktats. Det blir som vanligt de självgoda ”allt-åt-alla”-människorna som ställs mot någon skeptisk SD-politiker, som får motta hela studions, inklusive journalistens, häftiga angrepp. Och ingen blir klokare av det.