Adolescentia (eller jag går i första ring och jag fattar ingenting)

InläggDet goda samhället. Utdrag:

”På många sätt är det politiska etablissemanget i Sverige som ett slags permanentad 16-åring. Dagens situation kan alltså liknas vid att landet styrs av en skolklass i första ring (som, enligt Freestyles slagdänga, inte fattar någonting). Helt följdriktigt vill Miljöpartiet, med det tvetydiga tillägget ”de gröna”, sänka rösträttsåldern till 16 år. Själv tror jag att vi vore betjänta av en höjning till runt 25. Blandningen av bråd- och omognad slår nämligen för närvarande igenom överallt.”

 

Skampålen och Lex Ramberg

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Hetsiga dumheter i sociala medier och jakten på diskvalificerande citat

Att de sociala medierna har förändrat spelreglerna för informations- och åsiktsspridning är en truism. På plussidan ser vi att de stora mediernas oligopol har brutits. På minussidan ser vi en ”ekokammar”-tendens och en ”förkvittring” (med anledning av Twitter) av det offentliga samtalet, vilket jag tog upp i ett inlägg för några dagar sedan.

Men det finns ytterligare ett minustecken, som tycks bli fetare och fetare för varje år. Kombinationen sekteristiskt samhällsklimat och löst tyckande i sociala medier är nämligen långt i från a match made in heaven. Jag har bitvis berört denna fråga i min bok. De senaste dagarnas skriverier på exempelvis Twitter förstärker bara bilden av hur illa det är ställt.

Problemet kan formuleras såhär. Fora som Twitter och Facebook gör det möjligt för alla som önskar dela med sig av sina funderingar att omedelbart göra det, oavsett sinnestillstånd och skrivvana. Då blir det lätt så att osakliga påhopp och obalanserade ståndpunkter dyker upp lite varstans. Detta tycks dessutom underblåsas av den mobbmentalitet som har vuxit sig så stark på dessa sidor. Vad som sedan händer är att debatten mer och mer kommer att handla om vilka grodor som har hoppat ut från olika debattörers hårddiskar. I somliga fall stannar det i det elektroniska forumet. I andra fall kan det sluta med avskedande, entledigande från nämndemannauppdrag, hotelser, o s v.

Man måste dock ha en sak klar för sig. Twitter, Facebook och liknande fora har mer karaktären av dokumentation av pågående samtal än av att vara anslagstavlor för genomtänkta insändare. Sådant som förr kunde yttras i affekt vid köksbordet, bland vänner på krogen o s v har numera delvis förflyttat sig till nätet. Det rör sig faktiskt om en ganska revolutionerande förändring av den mänskliga samvaron i de kvittrande och facebookande kretsarna. Att det finns en totalitär baksida av myntet är det få som uppmärksammar. Allt som skrivs dokumenteras och kan sparas för överskådlig framtid. Och eftersom det – på gott och ont – inte finns något filter mellan varje skribents ord och världen, kan även den mest skrivovane lokal- eller ungdomspolitikerns lilla infall leda till drastiska följder, om och när mobben hittar det fällande citatet.

Jag skriver inte detta för att jag motsätter mig det ofiltrerade tyckandet i cyberrymden. Jag skriver detta för att jag ser ett oroväckande mönster av hätska dumheter på nätet, vilka följs av en metadebatt och en massa ”scoop” om vem som har sagt vad. Att det dessutom finns en asymmetri, i och med att det välkända ”fina, goda vänsterhatet” ofta kommer lindrigt undan, gör förstås inte saken bättre.

Finns det någon lösning? Knappast någon annan än att alla nätdebattörer, och då i synnerhet etablerade skribenter, dels måste tänka mer på hur man debatterar, dels måste lägga mindre tid på häxjakt. Tendensen verkar dock, tyvärr, vara den motsatta just nu.

Förkvittring i ekokammaren

Anna Dahlberg på Expressen är en debattör som, till skillnad från den tidning som är hennes arbetsgivare, har förmågan att ta ett steg åt sidan och analysera Sverige lite snett utifrån. Hennes krönika om det amerikaniserade debattklimatet tar upp ett särskilt angeläget ämne.

Vi ser en tilltagande tendens, i och med diversifieringen av och det folkliga deltagandet i massmedia, till anhopning i olika ”ekokammare”. Folk väljer i allt högre grad att främst ta del av information och åsikter som bekräftar deras egen världsbild. Ofta i kortfattad, ”förkvittrad” form. Meningsutbytet med motståndarlägret går sedan ut på att visa förakt och kasta giftiga pilar. Ibland även dynga. Inte för att försöka övertyga dem om att de kan ha fått saker och ting om bakfoten, utan för att erhålla stärkande ryggdunkningar och sköna favoritmarkeringar och ”gilla”-tummar från meningsfränder.

Begreppet ”hat” har blivit väldigt centralt, såsom tänkaren och skribenten Johan Hakelius konstaterade i Danmarks Röst. Å ena sidan kan debattörer och journalister kläcka ur sig väldigt hätska och hatiska påståenden; å andra sidan är samma debattörer och journalister väldigt snara att anklaga motståndaren när denne avlossar samma slags salva. Samma beteende ser vi på andra sidan ingenmansland. Mycket tid läggs på att försöka sätta dit belackaren för enstaka ordval i sociala medier. På så sätt avleds hela tiden debatterna från sakfrågorna, för att istället handla om själva formerna för debatten, ”debatten om debatten”. Detta blir dock ofrånkomligt, när människor uttrycker sig som de gör.

Utvecklingen har förstås pågått under en längre tid; faktum är att den påbörjades innan de sociala mediernas genombrott. Jag minns så väl att en av de vanligaste rubrikerna på löpsedlarna under början och mitten av 00-talet var att A ”hånade” B i någon TV-sändning. A kunde vara allt från landets statsminister till en deltagare i Paradise Hotel. Det fanns en besatthet vid ordet ”hån”. När även saklig kritik stämplas som hån och förakt i sann identitetspolitisk splittringsanda, och när massmedia tycker att just spottloskan i sig är smakfullt nyhetsstoff, är det inte så underligt att hånet och föraktet till slut verkligen tränger undan den sakliga kritiken.

De sociala medierna har bidragit med mycket positivt – inte minst genom att bryta de etablerade mediernas oligopol vad gäller information och åsiktsspridning. Jag använder själv Twitter för att i första hand ge tips om texter på nätet. Emellertid har dessa medier även blivit ett utmärkt verktyg för ekokammardebattörer och ren mobbmentalitet. Ungefär som om man befann sig i en evig sändning av TV-programmet ”Debatt”.

Men vi måste tänka på en sak. Mänskligheten har under historiens lopp visat sig benägen att avgöra sina inre dispyter genom att slåss. Den ordnade demokratin, som bygger på en tyst överenskommelse om att hantera meningsskiljaktigheter genom samtal, kompromisser och allmänna val, tar en försvinnande liten plats i historien. Om vi inte klarar av lyssna på varandra och låta människor utveckla sina resonemang, kommer vi förr eller senare att börja slåss istället.

Att det finns starka krafter i Sverige som ger ekokammarmentaliteten sitt fulla stöd är, om något, en gäll varningssignal.