Den som röstar fel får finna sig i psykoanalys

Vi måste ta deras väljare på största allvar. Det är en varningssignal att en stor grupp inom valmannakåren inför en komplex, globaliserad värld väljer ett odemokratiskt parti. Tilltagande rotlöshet och en känsla av att inte höra hemma skapar en grogrund för extremism. Då är det lätt att enbart se sitt val som en protest, samt att lockas av budskap som förenklar och skyller alla problem på en eller några få faktorer. Läror som ställer grupp mot grupp; vi mot dem. Valet är kanske rentav ett nödrop på hjälp.

Jag talar förstås om Vänsterpartiets och Feministiskt Initiativs framgångar i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Om vissa valdistrikt finge bestämma, skulle dessa två partier tillsammans kunna bilda majoritetsregering. Det är naturligtvis ett chockartat besked, givet att det handlar om krafter med kopplingar till vänsterterror, mötessabotage o s v.

Emellertid tror jag inte att socio- och psykologiserande texter av den typ som du nyss har läst tillägnas dessa väljare. Sådana resonemang brukar förbehållas en annan väljargrupp, boende i andra valdistrikt.

Det räcker nu med alla dessa psykoanalyser, som högfärdiga journalister sprider omkring sig när väljarna har varit stygga nog att inte göra vad journalisterna säger. Sanningen är att många gick till Sverigedemokraterna i brist på annat, för att värna sådant som de anser vara viktigt. Dessa väljare har handlat helt rationellt, utifrån sina levnadsbetingelser och målsättningar. Svårare än så är det inte.

Nu återstår det att se ifall det finns andra partier, eller i vart fall andra partiföreträdare, som börjar fatta poängen. Det parlamentariska läget är verkligen egendomligt. Sverige har i allt väsentligt en borgerlig majoritet i riksdagen, men de olika pakterna och låsningarna har gjort att en vänsterpolitiker nu har tagit på sig skygglappar och försöker pussla ihop en regering som faktiskt ser ut som en omöjlighet.

Sådant beteende kan man säkert också psykologisera. Förträngning, tror jag att Freud hade sagt.

Annonser

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Vi kan väl äta bakelser II

Som tillägg till det förra inlägget om Feministiskt Initiativ, meddelas följande.

Ur Fi:s välfärdspolitiska avsnitt:

”Alla ska färdas väl genom livet

Det kräver att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet.

[—]

Mänskliga rättigheter ska gälla alla människor som vistas i Sverige. Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd.”

Feministiskt Initiativ menar alltså att alla som befinner sig inom Sveriges gränser ska ha samma rättigheter, vilket exemplifieras med sådant som arbete, bostad och utbildning. En stilla undran: varför sedan lägga kraft på att redogöra för politiken för asyl och uppehållstillstånd, när uppehållstillståndet enligt Fi ska vara betydelselöst? Ja, medborgarskapet blir ju också berövat all betydelse. ”Allt åt alla” finns det en vänsterextrem grupp som kallar sig. Marie-Antoinette, alias Fi, ställer upp på den linjen. Denna sensationella extremism har nog inte riktigt fått genomslag i massmedia. Eller så har den det, men etablissemanget bryr sig inte.

I partiets EU-valsprogram finns följande förslag:

”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för [sic] att analysera och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”

Visst är det så att nya partier brukar vara spretigare buskar än de som har ansats i riksdagens och regeringskansliets korridorer, och jag är fullt medveten om att förslag av denna typ kan vara följden av en rörig partikongress med bakfulla ombud. Men att ett parti över huvud taget kan anta ett förslag om ”omskolning” för att ändra vuxna människors beteende borde vara en hårresande väckarklocka.

Alla som koketterar i massmedia om att de har valt detta parti: ni borde stå där med en skammens rodnad, varken mer eller mindre! Ty Marie-Antoinette är inte bara världsfrånvänd; hon har även gått och blivit maoist.

PS. Jag är fortfarande intresserad av att höra rättviseargumentet som ligger bakom att kulturarbetande Moa på Möllan ska få tjäna 100 000 kr skattefritt, men inte den nattarbetande städerskan Iliona. Tips mottages tacksamt.

Vi kan väl äta bakelser!

Jag har precis skummat igenom Feministiskt Initiativs valplattform. Fi anses ha rimliga chanser att bli ett riksdagsparti och har lyckats skapa ett medialt surr omkring sig. I EU-valet fick partiet över 30 % i flera valdistrikt runt Möllevången i Malmö. På Södermalm i Stockholm – den svenska kulturhipsterns högborg – blev partiet näst störst, efter Miljöpartiet, förstås. Det finns för övrigt många likheter mellan dessa två partier, som slåss om samma väljarkategorier.

Kommer någonsin den dagen då journalistkåren börjar ta sin granskande roll på allvar vad Fi anbelangar? Eftersom vi inte kan räkna med det, föreslår jag att var och en själv tar del av deras valinformation och tänker till på egen hand.

Det finns en mening i Fi:s valplattform som etsar sig fast i mitt huvud och som kan sammanfatta programmet på ett ganska bra sätt. Jag tänker då inte på alla identitetspolitiska utläggningar och på att hela samhället ska programmeras i enlighet med dessa ideologier; inte heller på att försvarsanslagen ska ”kapas” eller på att Sverige ska införa fri invandring. Jag tänker på följande mening på sidan tre, andra stycket:

”Sverige har råd.”

När jag läser om Fi kommer jag osökt att tänka på Marie-Antoinette, den franska 1700-talsdrottningen som enligt legenden ska ha sagt att om folket inte har råd att handla bröd, får de väl äta bakelser i stället. Fi är ett Marie-Antoinette-parti. Någonting somliga tycker att Sverige kan unna sig, som alternativ till besvärliga, trista frågor såsom landets och dess medborgares ekonomi, dess sociala sammanhållning och dess långsiktiga överlevnad i en värld som vägrar att nå fram till historiens slut. Dra hem Gudrun Schyman till ditt homeparty i stället. Fram med bakelserna. Om skolan stegvis bryts ned i förorterna, den etniska segregationen ständigt ökar och Ryssland övar angrepp på Gotland, kan väl landet svara genom att sätta sprätt på sina besparingar, avveckla försvaret och programmera om barnen genom ”normkritisk pedagogik”? Sverige har råd; det står ju så i valprogrammet.

En liten anekdot i sammanhanget finner vi i förslaget att ge ”kulturarbetare” skattefrihet upp till 100 000 kr. Den bakelsen är väl en riktig kaloribomb, eller hur? Jag skulle bara vilja höra hur Gudrun Schyman svara på frågan hur detta kan anses som rättvist.

PS. Mycket av den kritik som kan riktas mot Fi, gäller förstås även Miljöpartiet, Marie-Antoinette nr. 2.

Identitet och politik

Svenska Dagbladets kultursida har dragit i gång en debattartikelserie om vad som brukar benämnas identitetspolitik. I skrivande stund har två inlägg tagits in, men fler lär stå på tur.

Med identitetspolitik menar man i regel det numera utbredda bruket att sätta en eller annan gruppidentitet i fokus i det offentliga samtalet, varefter politiken ofta går ut på att hävda denna grupps ställning gentemot det övriga samhället, eller rentav att främja gruppen på andras bekostnad. Det ingår i stort sett alltid i den identitetspolitiska utantilläxan att gruppen är förtryckt av dem som inte tillhör densamma, vilket påstås vara förklaringen till att den statistiskt sett underpresterar eller är mer sårbar inom det ekonomiska livet, utbildningsväsendet, o s v. Detta blir själva utgångspunkten när identitetspolitiska teoretiker analyserar samhället.

Identitetspolitiken är framförallt ett arv från 68-”vänstern”. Det sena 60-talet betecknas ofta som ett slags guldålder för den politiska vänstern, men den beskrivningen är egentligen vilseledande (därav ”vänstern” inom citationstecken). 68-ideologin var framförallt en individens frigörelse från betungande samhällsstrukturer. Då, när det begav sig, var det främst moralkonservatism och familjevärderingar, tillsammans med en häftig kritik av Väst och glorifiering av Öst och Syd, som var måltavla. Det sistnämnda är alltså en sågning av Hemmet och hyllning av Det Annorlunda och Spännande – det som filosofen Roger Scruton har benämnt oikofobi. Idag, när sådant som familjevärderingar – på gott och på ont – har blivit en ganska oviktig faktor i många västländer, riktar 68:ornas arvtagare i stället sin vrede mot  sådant som Nationen och Mannen (om han är vit). Även om det på papperet fortfarande rör sig om ett jagets uppror mot kollektivet, är människan en flockvarelse, och 68:ornas barn har ett behov av att finna nya gruppidentiteter. Därav identitetspolitiken. Partiet Feministiskt Initiativ är väl i det närmaste en slags identitetspolitisk orgie, som mycket riktigt har fångat många vänsterinriktade ungdomar.

Kritiker av identitetspolitiken återfinns längs hela den politiska skalan. Den kritik som delas av alla dess politiska motståndare kan sammanfattas som att identitetspolitik är en fördummande lära som bygger på dåligt underbyggda antaganden och förvandlar samhället till en arena för självhävdelse och oförsonliga konflikter, snarare än någonting gemensamt som alla har en andel i. Klarsynta vänsterdebattörer håller i högsta grad med om denna kritik. Problemet är bara att både vänstermänniskor och liberaler ofta gör misstaget att tro att ett hållbart alternativ till identitetspolitik är något slags idé om universella värden och rättigheter – d v s egentligen ingenting alls. Håkan Lindgren gör just det misstaget i sin debattartikel i SvD. Han försöker få det till att ett nationellt inriktat parti som Sverigedemokraterna minsann också ägnar sig åt identitetspolitik, med tillägget att det skulle röra sig om en ”bonnversion”, vad nu det kan vara.

Förmodligen är detta ett utslag av det kända fenomenet i svensk debatt att man under inga omständigheter får hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i någon enskild fråga. För identitetspolitik brukar inte definieras som främjande av stora, potentiellt inkluderande gruppidentiteter, som exempelvis en nation. Och kritik av identitetspolitik innebär således inte att man måste vara motståndare till den typen av identiteter. Tvärtom, en inkluderande nationell identitet – som alltså nya medborgare kan ansluta sig till – är en förutsättning för rättsstaten och demokratin. I den mån Sverigedemokraternas syn på nationen är att det finns möjlighet att ansluta sig till den, är Håkan Lindgrens påstående bara förvirrande.

Valet står alltså, för att sammanfatta, inte mellan identitetspolitik i form av en splittring av samhället i allt mer separatistiska undergrupper och ingen identitet alls. Valet står mellan splittrande identitetspolitik och gemenskap inom ramen för större, överbryggande och idébaserade identiteter.

Vi får väl se om detta kommer fram i senare artiklar i Svenska Dagbladet.