Vi kan väl äta bakelser!

Jag har precis skummat igenom Feministiskt Initiativs valplattform. Fi anses ha rimliga chanser att bli ett riksdagsparti och har lyckats skapa ett medialt surr omkring sig. I EU-valet fick partiet över 30 % i flera valdistrikt runt Möllevången i Malmö. På Södermalm i Stockholm – den svenska kulturhipsterns högborg – blev partiet näst störst, efter Miljöpartiet, förstås. Det finns för övrigt många likheter mellan dessa två partier, som slåss om samma väljarkategorier.

Kommer någonsin den dagen då journalistkåren börjar ta sin granskande roll på allvar vad Fi anbelangar? Eftersom vi inte kan räkna med det, föreslår jag att var och en själv tar del av deras valinformation och tänker till på egen hand.

Det finns en mening i Fi:s valplattform som etsar sig fast i mitt huvud och som kan sammanfatta programmet på ett ganska bra sätt. Jag tänker då inte på alla identitetspolitiska utläggningar och på att hela samhället ska programmeras i enlighet med dessa ideologier; inte heller på att försvarsanslagen ska ”kapas” eller på att Sverige ska införa fri invandring. Jag tänker på följande mening på sidan tre, andra stycket:

”Sverige har råd.”

När jag läser om Fi kommer jag osökt att tänka på Marie-Antoinette, den franska 1700-talsdrottningen som enligt legenden ska ha sagt att om folket inte har råd att handla bröd, får de väl äta bakelser i stället. Fi är ett Marie-Antoinette-parti. Någonting somliga tycker att Sverige kan unna sig, som alternativ till besvärliga, trista frågor såsom landets och dess medborgares ekonomi, dess sociala sammanhållning och dess långsiktiga överlevnad i en värld som vägrar att nå fram till historiens slut. Dra hem Gudrun Schyman till ditt homeparty i stället. Fram med bakelserna. Om skolan stegvis bryts ned i förorterna, den etniska segregationen ständigt ökar och Ryssland övar angrepp på Gotland, kan väl landet svara genom att sätta sprätt på sina besparingar, avveckla försvaret och programmera om barnen genom ”normkritisk pedagogik”? Sverige har råd; det står ju så i valprogrammet.

En liten anekdot i sammanhanget finner vi i förslaget att ge ”kulturarbetare” skattefrihet upp till 100 000 kr. Den bakelsen är väl en riktig kaloribomb, eller hur? Jag skulle bara vilja höra hur Gudrun Schyman svara på frågan hur detta kan anses som rättvist.

PS. Mycket av den kritik som kan riktas mot Fi, gäller förstås även Miljöpartiet, Marie-Antoinette nr. 2.

Annonser