Månadsarkiv: juli 2014

Skam över yttrandefrihetens dödgrävare

Publicerad den av

Världen har sin gång. I Sverige rapporterades det igår att åklagare har väckt åtal mot både den provokative konstnären Dan Park och galleristen Henrik Rönnquist. Park har för övrigt suttit i häkte sedan den 5 juli, då händelsen som ligger till grund för åtalet ägde rum: ett vernissage hos Rönnquist, då ett flertal av Parks verk ställdes ut.

Det finns ett antal kriterier som måste uppfyllas för att en domstol ska bifalla åklagarens begäran om häktning. Bland annat måste något eller några av följande tre rekvisit uppfyllas:

1. Det finns risk för att den brottsmisstänkte smiter.

2. Det finns risk för att den brottsmisstänkte kommer att sabotera utredningen.

3. Det finns risk för att den brottsmisstänkte begår nya brott.

Domstolen måste dessutom alltid göra en avvägning, där samhällets intresse av att hålla den misstänkte inspärrad vägs mot den misstänktes intresse av att få behålla sin frihet och sin integritet.

Punkt 2 kan i Dan Parks fall uteslutas, och punkt 1 ter sig som osannolik, med tanke på hans historik. Vad domstolen helt uppenbart har gått på är punkt 3. Park är alltså häktad för att han inte ska kunna yttra sig offentligt, vilket ju idag kan göras med ett knapptryck på datorn eller mobiltelefonen. Häktningen är det enda sätt på vilket myndigheterna kan täppa till den smaklöse gycklarens trut.

Personligen har jag inte mycket till övers för flertalet av Parks illustrationer. Många gånger tycks det endast handla om provokation för provokationens skull. Man kan faktiskt i några fall undra om inte utpekade personer skulle kunna driva enskilda förtals- eller förolämpningsmål mot Park. Där har vi för övrigt i vissa fall ett bra alternativ till hetsparagrafen. Ibland tänder det dock till på riktigt, som när Park påvisar de dubbla måttstockar som gäller för drift med – eller kritik av – kristendom respektive islam. Här säger han någonting viktigt om vår samtids hyckleri. Men mina synpunkter är oväsentliga i sammanhanget. Poängen är att Dan Park själv anser sig häckla etablissemanget, vilket även är den tolkning som galleristen Henrik Rönnquist har gett uttryck för. Lyssna gärna på vad han har att säga i radioprogrammet Danmarks Röst (från 17:30 och framåt). Det är skakande lyssning.

Även Rönnquist står alltså nu åtalad för hets mot folkgrupp, för att han har ställt ut bilder som kan tolkas som ”missaktning” av personer grundad på ras och religion i sitt privata galleri. Åklagarkammaren försöker helt uppenbart att rucka på gränsen för vad som är olagligt ytterligare ett snäpp – allt för att betjäna den växande kränkthetskultur som svenska staten och ”frivilligorganisationer” uppumpade av svenska skattemedel gör allt för att etablera.

Hetsparagrafen öppnar oändliga möjligheter för lagföring och fällande domar – inte minst nu efter att IT-revolutionen har ändrat vårt sätt att kommunicera. För det handlar ju inte längre om hets, utan om så kallad missaktning. Organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund ägnar sig åt juridisk aktivism och anmäler allt vad de kan. Jag har sagt det tidgare, och jag säger det igen: har man väl börjat med inskränkningar av den politiska och konstnärliga yttrandefriheten, bortom rena fall av uppvigling till angrepp mot en viss grupp, kommer det att dyka upp nya inskränkningar efter hand. Och ingen kan längre säga nej. I identitetspolitikens tidevarv kan folk inte längre skilja på sak och person, vilket bara kommer att förstärka trenden. Varför ska inte kön ingå i listan över skyddade egenskaper? En ”expertgrupp” under Nordiska ministerrådet har redan föreslagit det, med en taktisk sammanblanding av kön och ”feminism”, så att det förmodligen även skulle bli förbjudet att motsätta sig de genusteorier som faller etablissemanget på läppen. För övrigt ser förbud mot ”sexistisk reklam” bara ut att vara en tidsfråga efter ett regeringsskifte. Och varför ska det vara tillåtet att uttrycka missaktning mot funktionshindrade? Förresten, humor ska väl, precis som konst, aldrig tillåtas vara en täckmantel för att kränka folk? Ståuppare – snart är det er tur.

Konstkritiker och kulturjournalister som nu vill se Park i fängelse och Rönnquist ett bötesbelopp fattigare: skam över er. Ni klär er ofta i radikal fjäderskrud, men ni är bara maktens dumma lakejer. Era argument är på dagisnivå, och ni medverkar till den stegvisa inskränkningen av vad som får yttras öppet.

Frågan är: finns det någon politisk kraft som kan ta sig an denna fråga?

Äter sig extremismen in i socialdemokratin?

Publicerad den av

Under EU-valvakan konstaterade flera politiska journalister att Socialdemokraterna inte hade lyckats fånga den ”vänstervind” som drog genom landet. Istället var det tre andra partier som lyckades styra in denna vind i sina segel. Den större och trögare (s)kutan låg däremot i stiltje.

”Vänstervind” är egentligen ett ordval som kan ifrågasättas. Vad som snarare har hänt är att idén om gruppidentiteter och synen på samhället som ett slagfält mellan dessa olika grupper har vuxit sig allt starkare, vilket har gynnat partier som följer, och kanske även leder, denna trend. I EU-valet finns dessutom inte regeringsfrågan och regeringsfähigheten med i väljarnas beräkning.

Likväl avtecknar sig nu en valrörelse i de allmänna valen som präglas allt mer av identitetspolitisk extremism och oförsonlighet.

Särskilt oroväckande är utvecklingen inom och runt omkring socialdemokratin – den gamla statsbäraren. Trots att jag inte delar och aldrig har delat dess ideologiska utgångspunkt, socialismen, har det funnits någonting måttfullt, hederligt och inbjudande i den gamla klassiska Per Albin Hansson- och Tage Erlander-utgåvan. Ja, även i viss mån under Ingvar Carlssons och Göran Perssons respektive era. Att döma av de åsikter som numera torgförs av rörelsens unga företrädare och i närstående fora, såsom på socialdemokratiska ledarsidor och på hemsidan Politism, är emellertid någonting allvarligt på väg att hända. Den identitetspolitiska extremism som omhuldas av partierna på den yttersta vänsterkanten och av Miljöpartiet tycks även vara på väg att äta sig in i socialdemokratin via det unga gardet. Misstanken att partiet har svårt att stå emot flörten med identitetspolitiken, i skepnad av extrem feminism och utflippad antirasism, blir allt starkare. Möjligen för att partiledningen bävar inför utsikten att än en gång hamna i stiltje.

De dåliga tecknen hopar sig. Sedan länge har vi Aftonbladet, Sveriges största tidning, som på ledar- och kulturplats driver en oförsonlig hets mot allt vad västerländska värden och landvinningar heter. Det hätska tonläget och vulgariteten förefaller gå allt längre. Sedan har vi den ovan nämnda hemsidan Politism, som sponsrars av just Aftonbladet och av LO (!). Sidan tycks ha tagit på sig rollen som något slags ideologisk hitman, en förtrupp som ska driva den bredare vänstern i allt vansinnigare riktning. Det tycks dessutom fungera.

En valledare från ungdomsförbundet SSU har nyligen skrivit en ledarartikel där tesen drivs att det inte är konstigare att vara våldsam vänsterextremist än att t ex vara moderat ersättare i kulturnämnden. I en annan socialdemokratisk tidning skriver en annan ung ledarskribent om ett annat favoritämne för identitetsvänstern: att stora delar av samtida islams förhållande till terrorism skulle vara lika obefintligt, alternativt lika starkt, som den samtida kristendomens förhållande till Anders Behring Breivik. Eller den samtida judenhetens förhållande till, med skribentens egna ord, ”Israels terror”. Det är samma knep som förr användes för att leda i bevis att Sovjetblocket inte var sämre än USA och Västeuropa: relativisering av viktiga principer, sökandet av allt ont i det egna samhället och försök att finta bort läsarens/lyssnarens förnuft och sinne för proportioner. Orwells ”Krig Är Fred”, o s v.

Jag tror inte att sidor som Politism och unga socialdemokraters identitetspolitiska radikalisering i dagspressen och i olika nätfora kommer som en ensam olycka. Här finns ett mönster. Trycket kommer utifrån och partiet tycks inte längre klara av att hålla fanatismen borta. Det stolta arv som rörelsen har av att hålla västfientliga, antidemokratiska kommunister borta från regeringsmakt och reellt inflytande håller på att förskingras inför den nya vågen av extremism. Stefan Löfvén verkar i allt väsentligt vara en hygglig, jordnära svetsare från Norrland, vilket återspeglas i en del uttalanden (t ex det på Facebook om Israel-Gaza), men kan han driva partiet bort från samtidens irrläror?

Eller har jag rentav fel i mina farhågor? I så fall: upp till bevis, Stefan Löfvén!

Snälltåget accelererar i den dunkla natten

Publicerad den av

Igår publicerade Migrationsverket en verksamhets- och kostnadsprognos för de närmaste fyra och ett halvt åren. Såsom framgår i kostnadssammanställningen, prognosens bilaga 4, har den tidigare prognosen – som trots allt byggde på ett omfattande mottagande av asylsökande – flugit all världens väg. Istället för en stabilisering av Migrationsverkets kostnader på runt 21 miljarder kr per år, förväntar sig myndigheten nu en snabb ökning till 30 miljarder kr årligen år 2018! Detta är ingenting mindre än en 50-procentig ökning av de samlade kostnaderna. Verket redovisar därför ett enormt ackumulerat underskott fram till år 2018, såvida inte anslagen höjs i enlighet med behovet.

Den förväntade kostnadsökningen beror givetvis på att antalet asylansökande förväntas öka, från tidigare beräkning om runt 60 000 till drygt 80 000 personer för innevarande år. Sak samma för år 2015. Myndigheten skriver däremot ned antalet sökande för efterföljande tre år, vilket grundas på tämligen lösa antaganden om förbättringar i avflyttningsländerna.

Summa summarum – prognosen pekar på behovet av väldiga anslagstillskott till Migrationsverket och stor ökning av antalet asylsökande inom den närmsta tiden, men bygger ändå i viss mån på önsketänkande på längre sikt. Följdverkningarna för samhället i stort är förstås inte med i räknestycket.

Att noggrant analysera dessa siffror och redovisa den allt mer desperata situationen för svenska folket borde naturligtvis vara högt prioriterat för samhällsjournalister. Det finns en uppsjö av frågor att ställa till de ansvariga politikerna. Hur ska boendet lösas? Kommer ni att lagstifta om att kommunerna inte längre ska få någon beslutanderätt? Vad händer på sikt med arbetsmarknaden? Har ni några idéer om utbildningsinsatser, med tanke på de sjunkande skolresultaten, där invandrade elever presterar särskilt dåligt? Eller rent av: borde inte prognosen leda till en omläggning av invandringspolitiken? Det är sommartorka på redaktionerna, så det finns gott om utrymme. Dessutom är det valrörelse.

Men icke. Jag har inte sett någonting annat i de stora tidningarna än en liten TT-notis, ofta sämre placerad i vederbörande tidnings nätutgåva än allehanda kuriosanyheter. Jo, DN:s ledarsida kommenterade prognosen under rubriken ”En hjälpande hand”. Ytterligare en i raden av alla dessa artiklar som förkunnar att den humanitära stormakten bara måste skärpa sig i sitt mottagande.

Det sägs gång på gång, men måste tydligen sägas igen. Svenska etablerade massmedier ställer aldrig några frågor ur vinklar som inte passar den politiska agendan, eller frågor vilka skulle bryta mot något etablerat tabu. Mörkläggning är vad som gäller. Snälltåget rusar vidare och accelererar i den dunkla natten, i riktning mot en station som folk har väldigt vaga föreställningar om.

Det är sjukt, men icke desto mindre är det sant.

Se även kommentarer från Merit Wager och från bloggaren Fnordspotting.

Hetsiga dumheter i sociala medier och jakten på diskvalificerande citat

Publicerad den av

Att de sociala medierna har förändrat spelreglerna för informations- och åsiktsspridning är en truism. På plussidan ser vi att de stora mediernas oligopol har brutits. På minussidan ser vi en ”ekokammar”-tendens och en ”förkvittring” (med anledning av Twitter) av det offentliga samtalet, vilket jag tog upp i ett inlägg för några dagar sedan.

Men det finns ytterligare ett minustecken, som tycks bli fetare och fetare för varje år. Kombinationen sekteristiskt samhällsklimat och löst tyckande i sociala medier är nämligen långt i från a match made in heaven. Jag har bitvis berört denna fråga i min bok. De senaste dagarnas skriverier på exempelvis Twitter förstärker bara bilden av hur illa det är ställt.

Problemet kan formuleras såhär. Fora som Twitter och Facebook gör det möjligt för alla som önskar dela med sig av sina funderingar att omedelbart göra det, oavsett sinnestillstånd och skrivvana. Då blir det lätt så att osakliga påhopp och obalanserade ståndpunkter dyker upp lite varstans. Detta tycks dessutom underblåsas av den mobbmentalitet som har vuxit sig så stark på dessa sidor. Vad som sedan händer är att debatten mer och mer kommer att handla om vilka grodor som har hoppat ut från olika debattörers hårddiskar. I somliga fall stannar det i det elektroniska forumet. I andra fall kan det sluta med avskedande, entledigande från nämndemannauppdrag, hotelser, o s v.

Man måste dock ha en sak klar för sig. Twitter, Facebook och liknande fora har mer karaktären av dokumentation av pågående samtal än av att vara anslagstavlor för genomtänkta insändare. Sådant som förr kunde yttras i affekt vid köksbordet, bland vänner på krogen o s v har numera delvis förflyttat sig till nätet. Det rör sig faktiskt om en ganska revolutionerande förändring av den mänskliga samvaron i de kvittrande och facebookande kretsarna. Att det finns en totalitär baksida av myntet är det få som uppmärksammar. Allt som skrivs dokumenteras och kan sparas för överskådlig framtid. Och eftersom det – på gott och ont – inte finns något filter mellan varje skribents ord och världen, kan även den mest skrivovane lokal- eller ungdomspolitikerns lilla infall leda till drastiska följder, om och när mobben hittar det fällande citatet.

Jag skriver inte detta för att jag motsätter mig det ofiltrerade tyckandet i cyberrymden. Jag skriver detta för att jag ser ett oroväckande mönster av hätska dumheter på nätet, vilka följs av en metadebatt och en massa ”scoop” om vem som har sagt vad. Att det dessutom finns en asymmetri, i och med att det välkända ”fina, goda vänsterhatet” ofta kommer lindrigt undan, gör förstås inte saken bättre.

Finns det någon lösning? Knappast någon annan än att alla nätdebattörer, och då i synnerhet etablerade skribenter, dels måste tänka mer på hur man debatterar, dels måste lägga mindre tid på häxjakt. Tendensen verkar dock, tyvärr, vara den motsatta just nu.

Israel-Gaza – en kort folkrättslig analys

Publicerad den av

I de ofta hetsiga debattinläggen om den väpnade konflikten mellan Gazaremsan och Israel åberopas ofta ”folkrätten”. Många har redan konstaterat ett flertal gånger att det aldrig tycks krävas några kunskaper om vare sig Israels eller palestiniernas historia, samhällsliv och politik för att uttala sig med bergsäkerhet. Sak samma tycks även gälla folkrätten – alltså den uppsättning regler och principer som styr staters relationer med varandra. Ofta verkar uttalandena bara vara en ogenomtänkt upprepning av saker som andra har sagt, eller påståenden helt tagna ur sina sammanhang. Jag ska därför här kortfattat analysera det aktuella Israel-Gaza-kriget ur ett folkrättsligt perspektiv.

En helt central fråga inom folkrätten, som ju gäller för världens stater, är förstås vad som konstituerar en stat. Svaret är att en stat utgörs av ett territorium, en befolkning och en regering/styrelse. De första två kriterierna är tämligen självklara, men det sistnämnda tarvar kanske en förklaring. Med regering eller styrelse menas i det här sammanhanget att herraväldet eller överhögheten över territoriet befinner sig inom territoriets gränser. Man brukar säga att det befolkade området ska vara suveränt. Detta kan förstås väcka tusen och en följdfrågor, eftersom det kan förekomma många gråzoner. Jag får här nöja mig med att inskärpa att det är de faktiska förhållandena som är viktiga, inte vad någon viss gruppering eller vad andra stater tycker. Detta att ”erkänna” en stat har visserligen betydelse för de mellanstatliga förbindelserna, och kan vara betydelsefullt i tveksamma fall, men det viktiga är alltså förhållandena på marken, inte högtidliga deklarationer (Västsahara har t ex ”erkänts” som stat av en stor mängd stater, men är likväl inte någon stat, eftersom Marocko kontrollerar området).

Mot bakgrund av ovanstående, är det ingen tvekan om att Gaza är att betrakta som en stat. Här finns ett landområde, en befolkning och ett styre som inte är underställt någon annan statsmakt. Israel drog sig helt ut ur Gazaremsan år 2005. Hamas tog herraväldet genom en våldsam kupp mot PLO-styret år 2007. Styret har dessutom visat sig ståndaktigt över tid – det är inte någon tillfällig erövring med osäkra gränser. Gazas regering är ingen lydvasall under den Palestinska myndigheten, utan har tvärt om visat att den är sin egen herre. Att ingen har erkänt statsbildningen förändrar knappast saken.

Alla stater har rätt att försvara sig mot väpnade angrepp och ockupation. Stater har också rätt att engagera sig i väpnat angrepp mot stat som angriper eller ockuperar annan stat. Dock gäller alltid en princip om proportionalitet och att man följer krigets lagar.

Gazas regering har det uttalade syftet att förgöra staten Israel och erövra hela det ”ockuperade Palestina”. Gaza erkänner över huvud taget inte Israel. Väldiga penningsummor och uppoffringar har investerats i offensiva vapen och i ett vittförgrenat tunnelsystem som på flera håll har visat sig leda in i israeliskt territorium. Granat- och raketbeskjutning har under de senaste åren skett fortlöpande med låg intensitet, med våldsamma pikar när Israel har engagerat sig i något i raden av samlade motangrepp. Israel har, å sin sida, bemött hotet från Gaza genom att upprätthålla en blockad mot området. Gazas styresmän har därför hänvisat till blockaden som skäl för sin beskjutning av israeliska byar och städer, men det uttalade målet är, som sagt, att förgöra den israeliska statsbildningen.

Dessa fakta föranleder följande slutsatser.

Hamasstyret i Gaza ägnar sig åt ett angreppskrig. Själva tillvägagångssättet bryter dessutom mot krigets lagar, men den frågan behandlas inte vidare här. Angreppskrig är i princip inte tillåtet enligt folkrätten, såvida det inte är ett led i försvaret av en annan olovligen angripen stat. Hamas hänvisar visserligen till Israels ”ockupation”, vilket antingen kan röra sig om situationen på Västbanken, eller bara är en upprepning av rörelsens förnekande av Israels rätt att existera. Om vi ska tolka rörelsen (och många svenska tvärsäkra debattörer) välvilligt och utgå från att det är Västbanken man syftar på, uppstår likväl stora folkrättsliga problem. Dessa territorier har nämligen aldrig i modern tid utgjort någon självständig stat, utan de är föremål för långdragna och tämligen misslyckade förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Området är inte de facto någon självständig stat, och den Palestinska myndigheten själv anser sig inte vara något statsöverhuvud. Dessutom har den Palestinska myndigheten aldrig bett om militärt stöd från Gaza, utan har tvärt om upprepade gånger begärt att beskjutningen från ömse håll ska upphöra.

Jag vill inskärpa att detta är en folkrättslig analys; inte något moraliskt uttalande från min sida. Jag anser att det finns starka moraliska och politiska skäl för upprättandet av en palestinsk stat på stora delar av Västbanken. Detta är också i huvudsak i linje med FN:s och världssamfundets uppfattning. Men man kan likväl konstatera att en annan stats angrepp på Israel knappast kan rättfärdigas folkrättsligt med hänvisning till den israeliska närvaron på stora delar av Västbanken.

Man måste även ha klart för sig att en ockupation i sig inte måste vara folkrättsvidrig, om den är en direkt följd av ett försvarskrig. Om detta även gäller Västbanken i dag är förstås tveksamt. Jag tänker inte fördjupa mig i den frågan, utan jag konstaterar bara att man inte utan vidare kan hävda att en ockupant inte har rätt att försvara sig mot angrepp från den ockuperade, eller från den ockuperades allierade.

Den samlade slutsatsen blir att då Hamas har valt att de facto bilda en egen stat på Gazaremsan, kan inte beskjutningen och terroranslagen mot Israel ses som någonting annat än ett olovligt angrepp. Att åberopa intervention till förmån för den Palestinska myndigheten håller inte, vilket redan framgår av det faktum att den Palestinska myndigheten inte har bett om någon militär hjälp. Israel har således all rätt att försvara sig på ett proportionerligt sätt.

Förkvittring i ekokammaren

Publicerad den av

Anna Dahlberg på Expressen är en debattör som, till skillnad från den tidning som är hennes arbetsgivare, har förmågan att ta ett steg åt sidan och analysera Sverige lite snett utifrån. Hennes krönika om det amerikaniserade debattklimatet tar upp ett särskilt angeläget ämne.

Vi ser en tilltagande tendens, i och med diversifieringen av och det folkliga deltagandet i massmedia, till anhopning i olika ”ekokammare”. Folk väljer i allt högre grad att främst ta del av information och åsikter som bekräftar deras egen världsbild. Ofta i kortfattad, ”förkvittrad” form. Meningsutbytet med motståndarlägret går sedan ut på att visa förakt och kasta giftiga pilar. Ibland även dynga. Inte för att försöka övertyga dem om att de kan ha fått saker och ting om bakfoten, utan för att erhålla stärkande ryggdunkningar och sköna favoritmarkeringar och ”gilla”-tummar från meningsfränder.

Begreppet ”hat” har blivit väldigt centralt, såsom tänkaren och skribenten Johan Hakelius konstaterade i Danmarks Röst. Å ena sidan kan debattörer och journalister kläcka ur sig väldigt hätska och hatiska påståenden; å andra sidan är samma debattörer och journalister väldigt snara att anklaga motståndaren när denne avlossar samma slags salva. Samma beteende ser vi på andra sidan ingenmansland. Mycket tid läggs på att försöka sätta dit belackaren för enstaka ordval i sociala medier. På så sätt avleds hela tiden debatterna från sakfrågorna, för att istället handla om själva formerna för debatten, ”debatten om debatten”. Detta blir dock ofrånkomligt, när människor uttrycker sig som de gör.

Utvecklingen har förstås pågått under en längre tid; faktum är att den påbörjades innan de sociala mediernas genombrott. Jag minns så väl att en av de vanligaste rubrikerna på löpsedlarna under början och mitten av 00-talet var att A ”hånade” B i någon TV-sändning. A kunde vara allt från landets statsminister till en deltagare i Paradise Hotel. Det fanns en besatthet vid ordet ”hån”. När även saklig kritik stämplas som hån och förakt i sann identitetspolitisk splittringsanda, och när massmedia tycker att just spottloskan i sig är smakfullt nyhetsstoff, är det inte så underligt att hånet och föraktet till slut verkligen tränger undan den sakliga kritiken.

De sociala medierna har bidragit med mycket positivt – inte minst genom att bryta de etablerade mediernas oligopol vad gäller information och åsiktsspridning. Jag använder själv Twitter för att i första hand ge tips om texter på nätet. Emellertid har dessa medier även blivit ett utmärkt verktyg för ekokammardebattörer och ren mobbmentalitet. Ungefär som om man befann sig i en evig sändning av TV-programmet ”Debatt”.

Men vi måste tänka på en sak. Mänskligheten har under historiens lopp visat sig benägen att avgöra sina inre dispyter genom att slåss. Den ordnade demokratin, som bygger på en tyst överenskommelse om att hantera meningsskiljaktigheter genom samtal, kompromisser och allmänna val, tar en försvinnande liten plats i historien. Om vi inte klarar av lyssna på varandra och låta människor utveckla sina resonemang, kommer vi förr eller senare att börja slåss istället.

Att det finns starka krafter i Sverige som ger ekokammarmentaliteten sitt fulla stöd är, om något, en gäll varningssignal.

Därför ska vi tala mindre om ras

Publicerad den av

En debattartikel på SVT:s debattsida kan tjäna som bra illustration till mitt tidigare inlägg. Artikelförfattaren gör gällande att ordet ”husneger” minsann inte är något rasistiskt uttryck, utan ett epitet som kan vara legitimt att använda i en diskussion när motståndarens utseende eller härkomst i kombination med vederbörandes åsikter ger skäl till det.

Om vi skulle kunna gå 20 år tillbaka i tiden och berätta att en av de större debatterna bland politiskt intresserade svenskar den 15 juli 2014 kommer att vara huruvida ”husneger” är rasistiskt eller ej, skulle folk förmodligen undra om vi även kan berätta ungefär när i tiden den kollektiva psykosen egentligen inträffade.

Den företeelse som artikelförfattaren målar upp är att politiska intressegrupper kan försöka dra nytta av att knyta till sig personer som, enligt en allmänt antagande, borde ha motsatta ståndpunkter på grund av deras bakgrund eller personliga egenskaper. De politiska motståndarna kan då lockas att betrakta dessa personer som ett slags överlöpare, nyttiga idioter eller rentav förrädare gentemot deras egen förmenta sak. Båda sidor försöker alltså att utgå från en persons bakgrund/utseende/egenskap, för att därefter försöka plocka trovärdighetspoäng, respektive göra allt för att döma ut personen. Båda strategierna är lika ruttna.

Det är mänskligt att tro att en persons bakgrund eller egenskap genast ger trovärdighetspoäng om personen intar en ståndpunkt som går emot ett antaget gruppintresse. Detta märks jämt och ständigt i debatter. Mannen som är feminist. Den före detta högerextremisten som numera samarbetar med Expo. Debattören med invandrarbakgrund som vill se åtstramningar av antalet beviljade uppehållstillstånd. Den judiske skribenten som avskyr Israel. ”Till och med han är förordar detta – då måste det vara rätt”. Snacket om ”husneger” är förstås bara detta resonemangs baksida.

Det kan givetvis vara så att dessa personer är extra insatta i saken, till den graden att de har vågat gå emot ett förment gruppintresse. Men det kan också vara så att de är spritt språngande galna. Och allt däremellan. Vad vi kan göra, som ett alternativ till alla dessa idéer om trovärdighet respektive fördömelse på grund av person, är – hör och häpna – att lyssna till vad personen har att säga och bedöma just detta.

Jag bryr mig egentligen inte ett skvatt huruvida husneger är rasistiskt eller ej. Det blir bara en strid om begreppsdefinitioner. Men jag kan säga såhär mycket: vad de som angriper riksdagsmannen Hanif Bali med hänvisning till hans bakgrund gör, är att förvägra honom rätten att få bli bedömd efter vad han faktiskt säger. Kanske är det rasistiskt, men det är framförallt fruktansvärt oförskämt och ett hinder för det offentliga samtalet. Det är illa nog.

Vad som har mognat är en förgiftande lära

Publicerad den av

Kulturskribenten Mona Masri, som på förekommen anledning är citerad ett antal gånger i min bok, anför nu i Sydsvenskan att det kan vara ett tecken på mognad att det talas allt mer om ras och ”rasifiering” i svensk mediadebatt. Påpekandet att dessa ord far runt är ju riktigt. Den senaste tiden tycks de gå som vålnader genom det politiska livet. Masri har för övrigt själv bidragit flitigt i genren.

Det sägs alltså att vi borde tala mer om ras. Så jag får väl bidra. Holländare tycks ofta vara högvuxna, magra och rödlätta. Samma drag syns inte sällan i England. Ett gemensamt saxiskt/plattyskt arv, tro? Japaner är i genomsnitt mindre än kineser, trots hyfsat lång tid av högre levnadsstandard. I Tel Aviv är det tydligt att eritreaner i allmänhet är betydligt ljusare och har annan kroppsbyggnad än sydsudaneser. Judar med etiopisk härkomst och de kristna eritreanerna är i själva verket väldigt lika. Är Masri med flera nöjda nu?

Nej. För vad de egentligen vill ha sagt är att skillnader i statistiskt utfall mellan personer med olika utseenden – om en viss grupp är under- eller överrepresenterad – beror på diskriminering och förtryck, vilket de vill bemöta med införande av grupprättigheter. Det är samma melodi som har sjungits länge, men med nya textrader. Skillnaden i förhållande till tidigare text är att man nu på ett tydligare sätt börjar sjunga om idéernas konsekvenser.

Den massmediala rapporteringen från Almedalen borde tjäna som väckarklocka för dem som vill ha en jämlik medborgarstat, men händelsevis inte har väckts av tidigare larm. Miljöpartiets Åsa Romson höll ett anförande under vilket hon flera gånger valde att skuldbelägga människor på grundval av kön, hudfärg, sexuell läggning och ålder. Gudrun Schyman och hennes parti, som har gjort gruppindelning till en del av kärnideologin, utnämndes av ett samlat mediauppbåd till något slags drottning av Almedalen. Under ett seminarium om ”antirasism” uttryckte arrangören, som kallar sig ”Rummet”, önskemålet att vita människor skulle maka på sig för att ge plats åt folk av annan ras. Och ett av de lägsta lågvattenmärken som jag någonsin har sett på en svensk ledarsida kunde beskådas i Dala-Demokraten, i och med att ledarskribenten Ida Ali-Lindqvist gjorde sin debattmotståndare, Hanif Bali, till en företrädare för en ras. Ali-Lindqvist blir ”ledsen” för Balis skull, eftersom han, enligt henne, antingen inte begriper sitt eget (läs rasens) bästa, eller ägnar sig åt något slags masochistisk självförnekelse. Allt detta anser sig Ida Ali-Lindqvist tydligen ha genomskådat.

Vad är det som händer? Jag skulle vilja påstå att vi bara ser första skörden av den draksådd som har spridits i årtionden. Kön; mångkulturalism; kvotering; strukturer; vi gillar mångfald. Och de kvasiakademiska vägröjarna: intersektionalitet; könsmaktsordning; rasifiering. Vad som nu sker är att vi ser konsekvenserna av grupptänkandet.

Om man är övertygad om att folk som delar vissa personliga egenskaper, såsom kön, sexualitet, härkomst eller utseende, ingår i något slags påtvingad ödesgemenskap, kommer man slutligen inte längre att se människor som unika personer. Alla blir till slut vandrande representanter för olika kollektiv. Det som det ideala medborgarsamhället skulle vara blint inför, blir istället förstärkt i allt grällare färger. Då kommer den typ av resonemang som Ida Ali-Lindqvist visar prov på som ett brev på posten. Hennes artikel är inte en anomali eller ett snedsprång i diskussionen; den är den nuvarande diskursens logiska fortsättning. Att läsa den är som att skåda in i en snar framtid, om identitetspolitikerna får fortsätta att hållas under några år. Snart kan detta vara allmängods.

På sätt och vis har Mona Masri rätt i sin analys. Det är kanske ett tecken på mognad att politiker och andra opinionsbildare har börjat prata om ras. Vad som har mognat är en förgiftande ideologi. Identitetspolitikens frukter kan plockas, ätas och öppna våra ögon inför medmänniskors gener och läggningar. Vi blir måhända inte utslängda från ett paradis, men väl från en samhällsmodell som förordar färgblindhet och överbryggande gemenskap istället för splittring. Sådana modeller är inte vanliga i mänsklighetens historia. Desto större anledning att kämpa mot de nedbrytande lärorna.

”De medmänskliga” har delvis samma regler som ”de onda”

Publicerad den av

När folk börjar använda ”medmänsklighet” som argument i debatter om hur lag och rätt ska utformas, ska man vara på sin vakt. Det får mig osökt att tänka på avsnitt i Ayn Rands Och världen skälvde. Inte för att jag är någon stor supporter av Rand, men just där träffar hon mitt i prick: när ”medmänsklighet” görs till allmän princip för samhället, går samhället utför och blir till slut omänskligt. Begreppet missbrukas ofta av folk som tänker på sin egen makt och vill pråla med sin förmenta godhet. Sådan kan ge mig kväljningar.

Debatten om tiggeriet på svenska gator och torg är tungt belastad av sådana godhetsanspråk. Man kan faktiskt diskutera saken utan att falla ned på så låga nivåer, eller – mer exakt – utan att stiga upp på höga hästar och göra sig till den sanna medmänsklighetens uttolkare. Tonen mot Norge och Danmark låter oss tro att exekutionspatruller mot lösdrivare bara är en tidsfråga i Oslo och Köpenhamn.

Men svenska politiker hycklar. För inte så länge sedan vräktes många tillresta romer från ett läger i Stockholms utkanter, eftersom de inte hade någon laglig rätt att campa permanent på platsen. Att slå upp tält mm på allmän plats är, bland annat, vad Danmark nu säger sig vilja bekämpa. Skillnaden är att danskarna möjligen pratar mer än svenskarna om vad de faktiskt gör.

Kommunstyrelsens ordförande i Malmö har reagerat, liksom flera rikspolitiker (däribland Fredrick Federley, tidigare fan av Ayn Rand). Men vad står det i Malmö stads egen ordningsstadga? Se § 15:

”Camping, d. v. s. tillfälligt boende i tält, husvagn, husbil och/eller annan anordning i samma syfte, får inte ske utan polismyndighetens tillstånd, inom andra områden än den härför iordningställda campingplatsen i Sibbarps badpark.”

Ta även med i beaktande att brott mot en ordningsstadga kan leda till böter enligt ordningslagen, och givetvis avhysning. Här finns alltså en normativ grund på plats för att agera mot tältning mm. Att ordningsstadgan ofta är en papperstiger som sällan tillämpas, är en annan sak. Faktum kvarstår: Malmös politiker har själva antagit regler mot tillfälligt boende i parker, på parkeringsplatser mm, för att sedan med medmänsklighetens övertoner slå mot danska planer på att avhysa folk som campar i Köpenhamns parker.

En annan sak som hela tiden glöms bort i debatten, är att den fria rörligheten är villkorad i tid. Enligt utlänningslagen har EES-medborgare uppehållsrätt i högst tre månader. Sedan måste man kunna visa att man har något slags försörjning. Tiggeri kan aldrig räknas som en sådan försörjning.

Ett samhälle med omfattande tiggeri är inte medmänskligt, enligt min uppfattning och syn på begreppet. Det skapar förnedring, social oro och brottslighet. Att det är skillnad på svenska medborgare och utländska EES-medborgare vad gäller uppehållsrätt i det långa loppet, beror på den gemensamma EES-lagstiftningen. Varje land måste ha rätt att, inom ramen för sina internationella förpliktelser, förhindra att omfattande tillresning sker av människor som hamnar i hemlöshet och förnedring. Och ibland dessutom utnyttjas.

Jag är inte på något sätt entydigt positiv till de danska åtgärderna inom området. Att kräva av hjälporganisationer att de inte ska få ge någon hjälp till utländska tiggare är inte rimligt och på gränsen till totalitärt. Organiserad social hjälp inom frivilligsektorn måste få omfatta alla människor som befinner sig inom ett lands territorium, oavsett om de är där legalt eller ej. Även om landet är en väl utvecklad demokrati. Det handlar om att respektera politikens gränser.

Men de svenska övertonerna och aggressiviteten mot den danska regeringen är också en orimlig inställning. Framförallt eftersom det finns drag av hyckleri. Och, givetvis, det självrättfärdiga polerandet av den egna glorian.

UPPDATERING: Läsare har påpekat en oklarhet i texten, nämligen att det inte framgår att Danmark avser styra hjälporganisationerna som mottar offentliga bidrag genom att villkora bidragen. Det är alltså inte fråga om något allmänt förbud för frivilliga. Frivilligorganisationers beroende av statsbidrag är ett problemkomplex som därmed kommer upp till ytan. N:et i NGO krymper så att säga ordentligt. Jag står dock fast vid min inställning att jag inte anser att åtgärden mot frivilligorganisationerna är berättigad. Jag tackar dock läsarna för påpekandena.

Timbro – ta ert intellektuella ansvar

Publicerad den av

Härförleden hade jag ett rätt intressant och belysande replikskifte med i huvudsak Timbros VD, Markus Uvell, på Twitter. Bakgrunden är en krönika som Mauricio Rojas har låtit publicera i Svenska Dagbladet, vilken i sin tur kan ses som en kommentar till Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Rojas är en debattör jag högaktar, varför jag måste säga att jag blev något förbluffad över de undermåliga resonemangen och den överspända strävan efter att positionera sig i just denna krönika.

Min invändning mot Rojas krönika är framförallt att han, likt den svenska borgerligheten i stort, jämför äpplen med päron. Situationen i länder som USA och Kanada tas till intäkt för att kritiken av invandringspolitiken i Sverige är obefogad. Allt sägs istället handla om integrationen, inte invandringen. Skillnaderna mellan USA och Sverige är dock milsvida i flera avseenden.

Vad jag och Markus Uvell kunde enas kring, var att den svenska invandringspolitiken fordrar en stor låglönesektor för att folk ska komma i arbete. Detta är Uvell befriande öppen med, och han riktade kritik mot de Nya Moderaterna för att de inte tar till sig detta. Kanske är även Rojas inne på Uvells linje, jag vet inte. Hur som helst, här kommer mina två stora invändningar mot Timbro-kretsens sätt att resonera:

1) Ni förutsätter någonting (låglönemarknad för okvalificerade jobb; slutet på den svenska/skandinaviska modellen) som en överväldigande majoritet i Sverige inte vill ha, och som följaktligen inte kommer att införas inom överskådlig tid; samt

2) ni hänfaller ofta åt ett tänkande med tydligt utopiska drag.

Om vi börjar med det förstnämnda, finns det – oavsett Timbros önskedrömmar – än så länge inte ens en tillstymmelse i Sveriges riksdag till att vilja kasta den skandinaviska arbetsmarknadsmodellen över ända. De Nya Moderaterna är ju delvis en produkt av insikten att en förkrossande majoritet av svenskarna vill värna en arbetsmarknad med hög organiseringsgrad och höga lägstalöner. Om man vet att man inte får igenom en radikal reform av arbetsmarknaden inom överskådlig tid, kan man inte låtsas som om det regnar och kasta beskyllningar mot dem som vill begränsa invandringen av lågutbildade personer från avlägsna kulturer. Eller tänker sig Timbro att dagens invandringspolitik kommer att bana väg för orimliga påfrestningar och politiskt kaos, som till slut kommer att leda till att det nyliberala paradigmet slår igenom?

När det gäller min andra invändning, ser jag faktiskt tydliga drag i Timbros resonemang av den nästan utopiska välfärdsnationalism som jag har beskrivit i min bok. Härvidlag skiljer sig inte Timbro-liberalerna från den svenska vänstern. Sverige kan åstadkomma någonting som inget annat europeiskt land har gjort. Sverige kan bli ett glimrande USA, om vi bara tror på det (trots att invandringen till Sverige inte alls har samma karaktär). Sverige borde bygga ett Ellis Island i Malmö, så att det syns ända till det inskränkta (?!) Köpenhamn. Men även länder med betydligt liberalare arbetsmarknad än Sverige har ju bekymmer som vi kan kalla för integrationsproblem. Se på Storbritannien. Jag är ledsen, men detta börjar likna samma sekulära religion som vänstern praktiserar.

Timbro har ett stort inflytande över idédebatten och över den svenska borgerligheten, även om framförallt de Nya Moderaterna ägnar sig åt något slags russinplockande ur Timbros kaka. Men även om de hade slukat allt vad Timbro bjuder på, måste man betänka vad detta kan innebära för det svenska samhället – samt att en stor låglönesektor inte är någon mirakelkur som löser allt.

Timbro – ta ert intellektuella ansvar.

Avslutningsvis, här har vi en bra krönika med anknytning till ämnet.