En debattartikel på SVT:s debattsida kan tjäna som bra illustration till mitt tidigare inlägg. Artikelförfattaren gör gällande att ordet ”husneger” minsann inte är något rasistiskt uttryck, utan ett epitet som kan vara legitimt att använda i en diskussion när motståndarens utseende eller härkomst i kombination med vederbörandes åsikter ger skäl till det.

Om vi skulle kunna gå 20 år tillbaka i tiden och berätta att en av de större debatterna bland politiskt intresserade svenskar den 15 juli 2014 kommer att vara huruvida ”husneger” är rasistiskt eller ej, skulle folk förmodligen undra om vi även kan berätta ungefär när i tiden den kollektiva psykosen egentligen inträffade.

Den företeelse som artikelförfattaren målar upp är att politiska intressegrupper kan försöka dra nytta av att knyta till sig personer som, enligt en allmänt antagande, borde ha motsatta ståndpunkter på grund av deras bakgrund eller personliga egenskaper. De politiska motståndarna kan då lockas att betrakta dessa personer som ett slags överlöpare, nyttiga idioter eller rentav förrädare gentemot deras egen förmenta sak. Båda sidor försöker alltså att utgå från en persons bakgrund/utseende/egenskap, för att därefter försöka plocka trovärdighetspoäng, respektive göra allt för att döma ut personen. Båda strategierna är lika ruttna.

Det är mänskligt att tro att en persons bakgrund eller egenskap genast ger trovärdighetspoäng om personen intar en ståndpunkt som går emot ett antaget gruppintresse. Detta märks jämt och ständigt i debatter. Mannen som är feminist. Den före detta högerextremisten som numera samarbetar med Expo. Debattören med invandrarbakgrund som vill se åtstramningar av antalet beviljade uppehållstillstånd. Den judiske skribenten som avskyr Israel. ”Till och med han är förordar detta – då måste det vara rätt”. Snacket om ”husneger” är förstås bara detta resonemangs baksida.

Det kan givetvis vara så att dessa personer är extra insatta i saken, till den graden att de har vågat gå emot ett förment gruppintresse. Men det kan också vara så att de är spritt språngande galna. Och allt däremellan. Vad vi kan göra, som ett alternativ till alla dessa idéer om trovärdighet respektive fördömelse på grund av person, är – hör och häpna – att lyssna till vad personen har att säga och bedöma just detta.

Jag bryr mig egentligen inte ett skvatt huruvida husneger är rasistiskt eller ej. Det blir bara en strid om begreppsdefinitioner. Men jag kan säga såhär mycket: vad de som angriper riksdagsmannen Hanif Bali med hänvisning till hans bakgrund gör, är att förvägra honom rätten att få bli bedömd efter vad han faktiskt säger. Kanske är det rasistiskt, men det är framförallt fruktansvärt oförskämt och ett hinder för det offentliga samtalet. Det är illa nog.