Yttrandefrihetsfundamentalist? Ja visst!

En insiktsfull människa ska ha sagt att om man vill ta reda på vem som är makthavare i ett samhälle, ska man undersöka vem som försöker täppa till truten på sina motståndare. Det brukar nämligen, av naturliga skäl, vara en och samma aktör.

Med denna tumregel i bakhuvudet, ser jag med förfäran att den svenska polisen har stövlat in i ett konstgalleri som just hade öppnat för vernissage och tagit tavlor i beslag, vilka misstänks vara förbjudna enligt den så kallade lagen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken). Jag skriver ”den så kallade”, eftersom namnet ”hets mot folkgrupp” är missvisande. Paragrafens tillämpningsområde är nämligen väldigt mycket större än att enbart sikta på det som man normalt kan kalla för hets eller uppvigling. Man får inte, såsom det står i lagen, uttrycka ”missaktning” med anspelning på någon av de i paragrafen uppradade egenskaperna. I rättspraxis har både begreppen ”missaktning” och ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer [sic]” blivit allt mer uttöjda. Nu har vi alltså kommit ända dithän att polisen slår till mot en konstutställning och tar med sig utställningsföremål. Och griper konstnären, den i Malmö välkände provokatören Dan Park.

Jag kritiserar ofta tankegången om det sluttande planet, som går ut på att man alltid riskerar att glida ned till en extrem position så snart man inför en viss regel eller vidtar en åtgärd som går ett steg i den positionens riktning. Politik handlar alltid om att finna rimliga kompromisser mellan olika värden, så idén om det sluttande planet är ofta bara tom retorik som missbrukas av politiska fanatiker, som sällan erkänner värdemotsättningar.

När det gäller yttrandefrihet förhåller det sig dock annorlunda. Det fria meningsutbytet är vad som ska föregå de politiska förslagen och kompromisserna. Därför ska inte meningsutbytet självt underkastas några regler som är produkter av politiska kompromisser. Att meningsutbytet kan vara yvigt och att sårande och upprörande saker kan komma att sägas är själva poängen. Den som inte har förstått detta rekommenderas läsning av John Stuart Mills alltid lika aktuella pamflett ”Om friheten”.

Erfarenheten visar emellertid att det är oerhört lockande för den som har makten att försöka inskränka vad som över huvud taget får yttras offentligt. Här är det helt befogat att tala om sluttande plan. Har man väl börjat, finns det ingen ände och inga starka argument mot att fortsätta med inskränkningarna; allt givetvis med de bästa av avsikter. Men när de politiska motståndarna lyckas komma till makten, kan de i sin tur förbjuda sådana yttringar som de uppfattar som svordomar i kyrkan.

Jag slår ofta vänsterut, eftersom det råkar förhålla sig så att det svenska etablissemanget är så genomsyrat av ideologiska hållningar som dagens svenska vänster omhuldar. Men ur ett internationellt perspektiv är vänster och höger lika goda kålsupare när det gäller angrepp på yttrandefriheten. Det beror, som sagt, helt på vem som har makten. I Israel, där högern har haft initiativet inom politiken under ganska lång tid, kommer istället förslagen om inskränkningar och förbud därifrån, medan vänstern är en större vän av det fria ordet. För att inte tala om hur situationen ser ut i dagens Ryssland.

Det bör finnas en paragraf i brottsbalken mot direkt hets och uppvigling mot folkgrupp, d v s att man antingen direkt eller indirekt uppmanar till att begå brott mot människor på grund av deras personliga egenskaper. I vissa fall, beroende på omständigheterna, kan hatiska utfall, vilka i och för sig inte innehåller någon uppmaning till att begå brott, också kvalificeras som hets. Vi har exempelvis situationen då en talare inför en upphetsad folksamling skriker ut hatiska budskap, vilket bidrar till att piska upp en stämning som i sin tur bidrar till att brott begås mot den utpekade folkgruppen i nära anslutning till mötet (har inträffat i Malmö vid s k Palestinademonstrationer).

I övrigt måste det fria ordet få råda. Jag är utan tvekan yttrandefrihetsfundamentalist. Renässansens och upplysningens tänkare borde vara våra ledstjärnor. Ni vet, de tänkare som den postmoderna svenska vänstern – och valda delar av högern – har övergett.

Almedalen är en språngbräda för fanatiker

Almedalen närmar sig sitt slut. När jag ser rapporteringen såhär på avstånd, kommer jag snarare att tänka på en äkta renässansfurstes hov än ett demokratiskt forum. När en storvulen renässansfurste drog ut till något sommarresidens, följde alltid hela hovstaten med – familjen, rådgivarna, ämbetsmännen, tjänstefolket, hantverkarna, levnadstecknarna. Hovnarrarna. Ja, ni ser ju själva.

Det blir lätt rundgång i tjattret. Företeelser som borde ha förbigåtts med ett halvt ögonbrynslyft kan plötsligt sväva upp som en riksnyhet som ältas i en hel vecka. Tillställningen kan bli en fantastisk språngbräda för helt marginella rörelser och för politiska vettvillingar, om man lyckas få alla andra att tjattra. I år är det tyvärr ett nynazistiskt parti med (hittills) färre än tusen väljare i hela landet som lyckades bäst.

Det finns ingen bättre uttolkare av den svenska fromheten än Mona Sahlin. I en debatt anordnad av Expressen ges Sahlin både en predikstol och en entusiastisk publik. Självrättfärdigheten formligen lyser ur hennes ögon, när hon med sin vanliga ”nu-blir-jag-upprörd”-argumentation framför en massa ogrundat nonsens. Jag råder alla att se debatten, för att få en bild av hur antiintellektuell och fördummande svenska debatter kan vara i känsliga frågor. Den borgerligt sinnade statsvetaren Andreas Johansson Heinö är förnuftets röst i samlingen, varför han genast blir påhoppad av Fru Jagblirupprörd. Ämnet för debatten: hur vi sätter gränser för nazisterna?

Sahlin & Co driver tesen att rasism och rentav nazism är som ett listigt virus, som kommer smygande och sprids när man minst anar det. Detta är svensk mainstream. Den förre folkpartiledaren Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss är, såsom titeln utvisar, ett annat exempel. Problemet är bara att det inte finns någon grund för Sahlin med fleras antagande. Men dessa människor är tydligen inte intresserade av fakta och empiri, utan bara av sin egen godhet.

Låt oss se på de länder där nazism och fascism en gång i tiden lyckades bli livskraftiga rörelser och ta makten. Vad kännetecknar händelseutvecklingen som föregick dessa rörelsers maktövertagande i Tyskland, Italien och Spanien? Ja, inte var det att etablissemanget glömde att uppmärksamma några farliga fanatiker, som på så sätt kunde förmå annars vettiga medborgare att plötsligt konvertera till onda läror. Vad som har legat bakom framgångarna har varit politiskt kaos, rena gatustrider med kommunister, ekonomisk kollaps och i Spaniens fall ett oerhört blodigt inbördeskrig.

Vad allt uppskruvat prat i Almedalen har åstadkommit är att ge extremister ett helt oproportionerligt stort utrymme i massmedia. Det kan tyvärr komma att visa sig i valet. De 600-800 väljarna riskerar att bli mångdubbelt fler. Och hovet i Almedalen är tyvärr deras bästa valarbetare.

Prata om den svenska verkligheten och inte om villkorade forskningsrapporter

Mikael Jalving fortsätter oförtrutet med projektet Danmarks Röst, där jag medverkade igår. Tredje programmet i serien sändes idag, och kan lyssnas av här. Idag var det ekonomen Jan Tullberg och Svensk Tidskrifts redaktör Maria Eriksson som deltog i samtalet. Tullberg har skrivit den förtjänstfulla boken Låsningen, som framförallt handlar om de ekonomiska aspekterna av den svenska invandringspolitiken. Han levererar kraftfull kritik mot dagens politik i sin bok. Eriksson har däremot en inställning i dessa frågor som är väl representerad inom den svenska borgerligheten och de borgerliga tankesmedjorna: att man bara ska tala om integration, inte om invandring.

Radioprojektet är lovvärt. Emellertid tog sig diskussionen mellan Tullberg och Eriksson inte riktigt; kanske på grund av tidsbrist. Båda var dessutom med på telefon, vilket försvårar det hela en aning.

Eriksson visade sig vara en skarp retoriker och gick snabbt på offensiven. Bakom retoriken kunde jag dock urskilja tre brister, som aldrig blev riktigt blottlagda i radiodiskussionen.

1. Eriksson kommer, likt många liberala debattörer, med allmänna påståenden av typen ”forskning visar att invandring medför ekonomiska fördelar…”. Men det är ju inte det som är själva grejen. Migration kan anta så många olika skepnader, och kan självfallet vara till stor ekonomisk nytta för alla inblandade parter. Det kommer an på en mängd olika faktorer. Vad som är relevant att diskutera är ju den högst konkreta situationen i Sverige just nu, ingenting annat. Det blir lätt svepande och teoretiskt, utan koppling till den svenska verkligheten, när svenska liberaler ska prata om invandring och integration. Så snart någon kommer med argumentet ”forskning visar att…” ska man vara på sin vakt.

2. Eriksson menar att det var mycket konstigt att en ekonom som Tullberg kan använda så kallade undanträngningseffekter som argument för restriktivare invandringspolitik. Med undanträngningseffekter menas i detta sammanhang att en nyanländ invandrare får en anställning som annars skulle ha kunnat gå till en arbetslös person som befinner sig i landet sedan tidigare. Eriksson påtalar att det i vilket fall som helst finns matchningsproblem på arbetsmarknaden, och att ett nytt jobb inte nödvändigtvis tas på någon annans bekostnad.

Det är i och för sig riktigt att man ska vara försiktig med resonemang om undanträngning. På det ekonomiska ritbordet stämmer de måhända, men samhället är ju väldigt komplext och olika dynamiska effekter kan vara en uppvägande faktor. Å andra sidan bygger Erikssons resonemang – helt felaktigt – på att det bara skulle vara misslyckad matchning som orsakar arbetslöshet. Framförallt människor med låg formell utbildning kan lätt hamna i permanent arbetslöshet om arbetsgivare istället kan välja arbetskraft med lägre löneanspråk, som är beredd att acceptera sämre arbetsvillkor. Här har vi alltså en tydlig undanträngningseffekt, som inte har med de arbetslösas kunskap och kompetens att göra. Vidare minskar förstås trycket på samhället att investera i omskolning och kompetenshöjning av långtidsarbetslösa, när behovet kan mötas genom arbetskraftsimport.

3. I slutet av samtalet dyker ändå det utopiska och det självuppoffrande upp i Erikssons utläggningar. Hon tycks avslutningsvis stödja tanken att Sverige främst har en skyldighet att skapa största möjliga välstånd på global nivå och inte se till det egna landet. Många liberala debattörer har egenheten att först säga att den svenska invandringspolitiken gynnar landet ekonomiskt, för att sedan, när de hamnar i trångmål, säga att det i vilket fall som helst inte är relevant ifall landet gynnas eller ej.

Fortsättning av programserien följer…

Medverkar i Danmarks Röst om sektfasonerna i Sverige

Programmet har nu lagts ut på Radio24syvs hemsida.

Programmet leds av Mikael Jalving och som ytterligare gäst har vi journalisten och författaren Gunnar Sandelin. Vi resonerar framförallt om det sekteristiska debattklimatet i Sverige och vilka orsaker det kan tänkas ha.

Visst finns det en del humor i hela programidén, med anspelning på kalla krigets Voice of America, med valthornstut à la Midvinterblot (eller fäbojäntan?) och ”stämningshöjande” klipp från bergmanska monologer. Men ärendet är inte alls lustigt. Sverige är på glid och har inte ett ordentligt, offentligt samtal om samtidens viktiga frågor.

Fler program följer, så fortsätt att lyssna, som alternativ eller komplettering till P1:s sommarpratare.