Yttrandefrihetsfundamentalist? Ja visst!

En insiktsfull människa ska ha sagt att om man vill ta reda på vem som är makthavare i ett samhälle, ska man undersöka vem som försöker täppa till truten på sina motståndare. Det brukar nämligen, av naturliga skäl, vara en och samma aktör.

Med denna tumregel i bakhuvudet, ser jag med förfäran att den svenska polisen har stövlat in i ett konstgalleri som just hade öppnat för vernissage och tagit tavlor i beslag, vilka misstänks vara förbjudna enligt den så kallade lagen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken). Jag skriver ”den så kallade”, eftersom namnet ”hets mot folkgrupp” är missvisande. Paragrafens tillämpningsområde är nämligen väldigt mycket större än att enbart sikta på det som man normalt kan kalla för hets eller uppvigling. Man får inte, såsom det står i lagen, uttrycka ”missaktning” med anspelning på någon av de i paragrafen uppradade egenskaperna. I rättspraxis har både begreppen ”missaktning” och ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer [sic]” blivit allt mer uttöjda. Nu har vi alltså kommit ända dithän att polisen slår till mot en konstutställning och tar med sig utställningsföremål. Och griper konstnären, den i Malmö välkände provokatören Dan Park.

Jag kritiserar ofta tankegången om det sluttande planet, som går ut på att man alltid riskerar att glida ned till en extrem position så snart man inför en viss regel eller vidtar en åtgärd som går ett steg i den positionens riktning. Politik handlar alltid om att finna rimliga kompromisser mellan olika värden, så idén om det sluttande planet är ofta bara tom retorik som missbrukas av politiska fanatiker, som sällan erkänner värdemotsättningar.

När det gäller yttrandefrihet förhåller det sig dock annorlunda. Det fria meningsutbytet är vad som ska föregå de politiska förslagen och kompromisserna. Därför ska inte meningsutbytet självt underkastas några regler som är produkter av politiska kompromisser. Att meningsutbytet kan vara yvigt och att sårande och upprörande saker kan komma att sägas är själva poängen. Den som inte har förstått detta rekommenderas läsning av John Stuart Mills alltid lika aktuella pamflett ”Om friheten”.

Erfarenheten visar emellertid att det är oerhört lockande för den som har makten att försöka inskränka vad som över huvud taget får yttras offentligt. Här är det helt befogat att tala om sluttande plan. Har man väl börjat, finns det ingen ände och inga starka argument mot att fortsätta med inskränkningarna; allt givetvis med de bästa av avsikter. Men när de politiska motståndarna lyckas komma till makten, kan de i sin tur förbjuda sådana yttringar som de uppfattar som svordomar i kyrkan.

Jag slår ofta vänsterut, eftersom det råkar förhålla sig så att det svenska etablissemanget är så genomsyrat av ideologiska hållningar som dagens svenska vänster omhuldar. Men ur ett internationellt perspektiv är vänster och höger lika goda kålsupare när det gäller angrepp på yttrandefriheten. Det beror, som sagt, helt på vem som har makten. I Israel, där högern har haft initiativet inom politiken under ganska lång tid, kommer istället förslagen om inskränkningar och förbud därifrån, medan vänstern är en större vän av det fria ordet. För att inte tala om hur situationen ser ut i dagens Ryssland.

Det bör finnas en paragraf i brottsbalken mot direkt hets och uppvigling mot folkgrupp, d v s att man antingen direkt eller indirekt uppmanar till att begå brott mot människor på grund av deras personliga egenskaper. I vissa fall, beroende på omständigheterna, kan hatiska utfall, vilka i och för sig inte innehåller någon uppmaning till att begå brott, också kvalificeras som hets. Vi har exempelvis situationen då en talare inför en upphetsad folksamling skriker ut hatiska budskap, vilket bidrar till att piska upp en stämning som i sin tur bidrar till att brott begås mot den utpekade folkgruppen i nära anslutning till mötet (har inträffat i Malmö vid s k Palestinademonstrationer).

I övrigt måste det fria ordet få råda. Jag är utan tvekan yttrandefrihetsfundamentalist. Renässansens och upplysningens tänkare borde vara våra ledstjärnor. Ni vet, de tänkare som den postmoderna svenska vänstern – och valda delar av högern – har övergett.

Annonser