Härförleden hade jag ett rätt intressant och belysande replikskifte med i huvudsak Timbros VD, Markus Uvell, på Twitter. Bakgrunden är en krönika som Mauricio Rojas har låtit publicera i Svenska Dagbladet, vilken i sin tur kan ses som en kommentar till Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Rojas är en debattör jag högaktar, varför jag måste säga att jag blev något förbluffad över de undermåliga resonemangen och den överspända strävan efter att positionera sig i just denna krönika.

Min invändning mot Rojas krönika är framförallt att han, likt den svenska borgerligheten i stort, jämför äpplen med päron. Situationen i länder som USA och Kanada tas till intäkt för att kritiken av invandringspolitiken i Sverige är obefogad. Allt sägs istället handla om integrationen, inte invandringen. Skillnaderna mellan USA och Sverige är dock milsvida i flera avseenden.

Vad jag och Markus Uvell kunde enas kring, var att den svenska invandringspolitiken fordrar en stor låglönesektor för att folk ska komma i arbete. Detta är Uvell befriande öppen med, och han riktade kritik mot de Nya Moderaterna för att de inte tar till sig detta. Kanske är även Rojas inne på Uvells linje, jag vet inte. Hur som helst, här kommer mina två stora invändningar mot Timbro-kretsens sätt att resonera:

1) Ni förutsätter någonting (låglönemarknad för okvalificerade jobb; slutet på den svenska/skandinaviska modellen) som en överväldigande majoritet i Sverige inte vill ha, och som följaktligen inte kommer att införas inom överskådlig tid; samt

2) ni hänfaller ofta åt ett tänkande med tydligt utopiska drag.

Om vi börjar med det förstnämnda, finns det – oavsett Timbros önskedrömmar – än så länge inte ens en tillstymmelse i Sveriges riksdag till att vilja kasta den skandinaviska arbetsmarknadsmodellen över ända. De Nya Moderaterna är ju delvis en produkt av insikten att en förkrossande majoritet av svenskarna vill värna en arbetsmarknad med hög organiseringsgrad och höga lägstalöner. Om man vet att man inte får igenom en radikal reform av arbetsmarknaden inom överskådlig tid, kan man inte låtsas som om det regnar och kasta beskyllningar mot dem som vill begränsa invandringen av lågutbildade personer från avlägsna kulturer. Eller tänker sig Timbro att dagens invandringspolitik kommer att bana väg för orimliga påfrestningar och politiskt kaos, som till slut kommer att leda till att det nyliberala paradigmet slår igenom?

När det gäller min andra invändning, ser jag faktiskt tydliga drag i Timbros resonemang av den nästan utopiska välfärdsnationalism som jag har beskrivit i min bok. Härvidlag skiljer sig inte Timbro-liberalerna från den svenska vänstern. Sverige kan åstadkomma någonting som inget annat europeiskt land har gjort. Sverige kan bli ett glimrande USA, om vi bara tror på det (trots att invandringen till Sverige inte alls har samma karaktär). Sverige borde bygga ett Ellis Island i Malmö, så att det syns ända till det inskränkta (?!) Köpenhamn. Men även länder med betydligt liberalare arbetsmarknad än Sverige har ju bekymmer som vi kan kalla för integrationsproblem. Se på Storbritannien. Jag är ledsen, men detta börjar likna samma sekulära religion som vänstern praktiserar.

Timbro har ett stort inflytande över idédebatten och över den svenska borgerligheten, även om framförallt de Nya Moderaterna ägnar sig åt något slags russinplockande ur Timbros kaka. Men även om de hade slukat allt vad Timbro bjuder på, måste man betänka vad detta kan innebära för det svenska samhället – samt att en stor låglönesektor inte är någon mirakelkur som löser allt.

Timbro – ta ert intellektuella ansvar.

Avslutningsvis, här har vi en bra krönika med anknytning till ämnet.