Etikettarkiv: Hets mot folkgrupp

Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Publicerad den av

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

Dan Park – barnet som säger fula ord på pin kiv

Publicerad den av

Tillämpningen av paragrafen om hets mot folkgrupp (HMF) tar sig allt bisarrare uttryck. I Nyköping åtalas nu en man för att ha skrivit en bitsk kommentar på Facebook med anledning av ett morgontidigt muslimskt bönemöte på fotbollsplanen (!) utanför hans hus. Det verkar som att Sveriges åklagarmyndigheter hela tiden försöker förskjuta gränserna för vad som är straffbart. Det som var otänkbart för, säg, 20 år sedan är en realitet idag.

Vad som har hänt är dels att IT-språnget och tyckarkulturen har lett till att gemene man hela tiden står i förbindelse med omvärlden genom några snabba klick, dels att samhället och staten har blivit allt mer besatta av uttrycken i sig – hur orden faller, vad som är korrekt att säga och vad som inte är det. Detta hänger samman med kulten kring begreppet ”kränkt”. Människors privata kommunikation sker allt oftare på nätet, varvid det samhälle som har satt en ära i att märka ord genast kan slå ned på sådant som uppfattas som hädiskt. HMF-paragrafen, som har sitt ursprung i ett helt annat samhälle och hade ett mycket mer avgränsat ändamål, har idag börjat fungera som ett mäktigt och flexibelt vapen i händerna på makten. En allians har skapats mellan de rättsvårdande och de ideologiproducerande myndigheterna, journalisterna och vissa skattefinansierade föreningar.

Dan Park kan liknas vid det där barnet som märker hur de vuxna blir arga och nervösa när man säger vissa fula ord, och levererar därför sådana på löpande band, på pin kiv. Och eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå. Jag säger inte att det är smakfullt eller bra; jag säger bara att hans bilder och aktioner kan tolkas just på det sättet. En sådan tolkning gör förstås fängslingen än mer bekymmersam.

En annan sak som är riktigt bekymmersam är fällningen av galleristen, Henrik Rönnquist. Har Malmö tingsrätt gjort en gallerist till ansvarig utgivare? Hur kan han vara medansvarig för själva hetsbrottet, när HMF-paragrafen inleds med ”[d]en som i uttalande eller i annat meddelande…”? Det är ju inte gallerist Rönnquist som uttalar sig eller meddelar sig genom bilderna. Tingsrätten riktar stark kritik mot honom i domskälen, på ett sätt som får mig att fundera över ifall rätten är ute efter att skrämma gallerister runt om i landet till försiktighet. Till allmän skräck och varnagel.

Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.

Snart är vi alla en smula folkgruppshetsare

Publicerad den av

Så kom beskedet att konstnären Dan Park döms till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp och förtal, medan galleristen Henrik Rönnquist döms till villkorlig dom och dagsböter för det så kallade hetsbrottet. Att Park skulle dömas igen av samma tingsrätt som redan hade dömt honom tidigare för visning av samma bilder, var knappast någon överraskning. Det som möjligen överraskar något är det förhållandevis stränga straffet, samt att även galleristen Rönnquist fälls för hets mot folkgrupp. Rönnquist hade ju bara upplåtit utrymme i sitt galleri.

Domen har ännu inte nått fram till min bildskärm, men i det korta referat som jag har länkat till framgår att tingsrätten på sedvanligt vis har hänvisat till de helt vämjeliga (och enligt min mening författningsvidriga) förarbetena till lagparagrafen. Detta att domstolar i tveksamma fall ska beakta ifall yttringen har utgjort del i en ”saklig och vederhäftig” diskussion och bidragit till ”framsteg i umgänget mellan människor” är plockat ur regeringspropositionen. Statsrådets uttalanden i regeringspropositionen är av hävd en viktig rättskälla för svenska tingsrätter.

Det är viktigt att Park och Rönnquist överklagar. Enligt uppgift har Hovrätten över Skåne och Blekinge ännu inte behandlat den dom från Malmö tingsrätt som tidigare har fällt Park, så allt kan kanske behandlas i ett mål.

För varje dom som meddelas på grundval av hetsparagrafen, blir det tydligare att paragrafen måste inskränkas ordentligt vad gäller tillämpningsområdet. Bestämmelsen är en gummiparagraf, med potential att täcka in allt fler misshagliga yttranden. Samhällsutvecklingen går dessvärre i den riktningen att yttranden som någon kan uppfatta som misshagliga i allt större grad kallas för ”kränkning”. Och kränkning kan ju ses som en synonym till ”uttrycka missaktning”, vilket är ett av gummirekvisiten i lagen.

Jag har redan varnat för det sluttande planet tidigare. Nu heter det att även transpersoner ska ingå i skyddslistan, men varför stanna där? Argument för att fortsätta framförs redan. Varför inte, kort och gott, kön? Varför inte funktionshinder? Varför inte ålder? Varför inte ideologisk övertygelse, när man ändå har med trosbekännelse på listan?

I Gislaved, Småland, dömdes nyligen en lärare för att ha gjort en Hitlerhälsning inför eleverna under tyskundervisningen. Han förklarade i efterhand att det var menat som ett skämt. Att det var ett synnerligen dåligt och omdömeslöst uppförande från lärarens sida, som borde leda till varning från rektorn och en stilla bedjan om ursäkt från klassen, kan nog de flesta vara eniga om. Men hets mot folkgrupp? På grund av ett omdömeslöst skämt?

Jag lägger ihop ett och ett. Varför står inte polisen beredd nästa gång Mel Brooks-musikalen The Producers har premiär på svensk mark? Man skulle väl inte kunna åberopa konst och gyckel som alibi? Kan denna bekymmersamma scen ur filmatiseringen av Cabaret visas i Sverige, eller bör den censureras? Här är det ju inte ens fråga om något gyckel. Av kommentarsfältet att döma, är det inte så få som blir en smula upphetsade av allsången. Har rentav undertecknad begått ett brott nu, genom länkningen (i likhet med gallerist Rönnquist)?!

Och hur blir det med äldre litteratur, film och teater? Är det inte dags att rensa ut all litteratur och alla seriealbum som kan innehålla missaktande yttringar om folkgrupper? Var inte idén att göra sig av med ett och annat Tintin-album bara en smula före sin tid? Kan Leni Riefenstahls Viljans triumf visas, som historiskt dokument? Är Shakespears Köpmannen i Venedig verkligen ett lagligt teaterstycke i Sverige 2014? Bidrar det till framsteg i umgänget mellan människor?

Frågorna hopar sig. Domstolarna dömer på i rask takt. Snart blir det kanske så, att vi alla är en smula folkgruppshetsare, och den blir dömd som tillfälligtvis råkar misshaga makten. Vi kan kalla systemet för Lex Putin.

Skam över yttrandefrihetens dödgrävare

Publicerad den av

Världen har sin gång. I Sverige rapporterades det igår att åklagare har väckt åtal mot både den provokative konstnären Dan Park och galleristen Henrik Rönnquist. Park har för övrigt suttit i häkte sedan den 5 juli, då händelsen som ligger till grund för åtalet ägde rum: ett vernissage hos Rönnquist, då ett flertal av Parks verk ställdes ut.

Det finns ett antal kriterier som måste uppfyllas för att en domstol ska bifalla åklagarens begäran om häktning. Bland annat måste något eller några av följande tre rekvisit uppfyllas:

1. Det finns risk för att den brottsmisstänkte smiter.

2. Det finns risk för att den brottsmisstänkte kommer att sabotera utredningen.

3. Det finns risk för att den brottsmisstänkte begår nya brott.

Domstolen måste dessutom alltid göra en avvägning, där samhällets intresse av att hålla den misstänkte inspärrad vägs mot den misstänktes intresse av att få behålla sin frihet och sin integritet.

Punkt 2 kan i Dan Parks fall uteslutas, och punkt 1 ter sig som osannolik, med tanke på hans historik. Vad domstolen helt uppenbart har gått på är punkt 3. Park är alltså häktad för att han inte ska kunna yttra sig offentligt, vilket ju idag kan göras med ett knapptryck på datorn eller mobiltelefonen. Häktningen är det enda sätt på vilket myndigheterna kan täppa till den smaklöse gycklarens trut.

Personligen har jag inte mycket till övers för flertalet av Parks illustrationer. Många gånger tycks det endast handla om provokation för provokationens skull. Man kan faktiskt i några fall undra om inte utpekade personer skulle kunna driva enskilda förtals- eller förolämpningsmål mot Park. Där har vi för övrigt i vissa fall ett bra alternativ till hetsparagrafen. Ibland tänder det dock till på riktigt, som när Park påvisar de dubbla måttstockar som gäller för drift med – eller kritik av – kristendom respektive islam. Här säger han någonting viktigt om vår samtids hyckleri. Men mina synpunkter är oväsentliga i sammanhanget. Poängen är att Dan Park själv anser sig häckla etablissemanget, vilket även är den tolkning som galleristen Henrik Rönnquist har gett uttryck för. Lyssna gärna på vad han har att säga i radioprogrammet Danmarks Röst (från 17:30 och framåt). Det är skakande lyssning.

Även Rönnquist står alltså nu åtalad för hets mot folkgrupp, för att han har ställt ut bilder som kan tolkas som ”missaktning” av personer grundad på ras och religion i sitt privata galleri. Åklagarkammaren försöker helt uppenbart att rucka på gränsen för vad som är olagligt ytterligare ett snäpp – allt för att betjäna den växande kränkthetskultur som svenska staten och ”frivilligorganisationer” uppumpade av svenska skattemedel gör allt för att etablera.

Hetsparagrafen öppnar oändliga möjligheter för lagföring och fällande domar – inte minst nu efter att IT-revolutionen har ändrat vårt sätt att kommunicera. För det handlar ju inte längre om hets, utan om så kallad missaktning. Organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund ägnar sig åt juridisk aktivism och anmäler allt vad de kan. Jag har sagt det tidgare, och jag säger det igen: har man väl börjat med inskränkningar av den politiska och konstnärliga yttrandefriheten, bortom rena fall av uppvigling till angrepp mot en viss grupp, kommer det att dyka upp nya inskränkningar efter hand. Och ingen kan längre säga nej. I identitetspolitikens tidevarv kan folk inte längre skilja på sak och person, vilket bara kommer att förstärka trenden. Varför ska inte kön ingå i listan över skyddade egenskaper? En ”expertgrupp” under Nordiska ministerrådet har redan föreslagit det, med en taktisk sammanblanding av kön och ”feminism”, så att det förmodligen även skulle bli förbjudet att motsätta sig de genusteorier som faller etablissemanget på läppen. För övrigt ser förbud mot ”sexistisk reklam” bara ut att vara en tidsfråga efter ett regeringsskifte. Och varför ska det vara tillåtet att uttrycka missaktning mot funktionshindrade? Förresten, humor ska väl, precis som konst, aldrig tillåtas vara en täckmantel för att kränka folk? Ståuppare – snart är det er tur.

Konstkritiker och kulturjournalister som nu vill se Park i fängelse och Rönnquist ett bötesbelopp fattigare: skam över er. Ni klär er ofta i radikal fjäderskrud, men ni är bara maktens dumma lakejer. Era argument är på dagisnivå, och ni medverkar till den stegvisa inskränkningen av vad som får yttras öppet.

Frågan är: finns det någon politisk kraft som kan ta sig an denna fråga?

Yttrandefrihetsfundamentalist? Ja visst!

Publicerad den av

En insiktsfull människa ska ha sagt att om man vill ta reda på vem som är makthavare i ett samhälle, ska man undersöka vem som försöker täppa till truten på sina motståndare. Det brukar nämligen, av naturliga skäl, vara en och samma aktör.

Med denna tumregel i bakhuvudet, ser jag med förfäran att den svenska polisen har stövlat in i ett konstgalleri som just hade öppnat för vernissage och tagit tavlor i beslag, vilka misstänks vara förbjudna enligt den så kallade lagen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken). Jag skriver ”den så kallade”, eftersom namnet ”hets mot folkgrupp” är missvisande. Paragrafens tillämpningsområde är nämligen väldigt mycket större än att enbart sikta på det som man normalt kan kalla för hets eller uppvigling. Man får inte, såsom det står i lagen, uttrycka ”missaktning” med anspelning på någon av de i paragrafen uppradade egenskaperna. I rättspraxis har både begreppen ”missaktning” och ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer [sic]” blivit allt mer uttöjda. Nu har vi alltså kommit ända dithän att polisen slår till mot en konstutställning och tar med sig utställningsföremål. Och griper konstnären, den i Malmö välkände provokatören Dan Park.

Jag kritiserar ofta tankegången om det sluttande planet, som går ut på att man alltid riskerar att glida ned till en extrem position så snart man inför en viss regel eller vidtar en åtgärd som går ett steg i den positionens riktning. Politik handlar alltid om att finna rimliga kompromisser mellan olika värden, så idén om det sluttande planet är ofta bara tom retorik som missbrukas av politiska fanatiker, som sällan erkänner värdemotsättningar.

När det gäller yttrandefrihet förhåller det sig dock annorlunda. Det fria meningsutbytet är vad som ska föregå de politiska förslagen och kompromisserna. Därför ska inte meningsutbytet självt underkastas några regler som är produkter av politiska kompromisser. Att meningsutbytet kan vara yvigt och att sårande och upprörande saker kan komma att sägas är själva poängen. Den som inte har förstått detta rekommenderas läsning av John Stuart Mills alltid lika aktuella pamflett ”Om friheten”.

Erfarenheten visar emellertid att det är oerhört lockande för den som har makten att försöka inskränka vad som över huvud taget får yttras offentligt. Här är det helt befogat att tala om sluttande plan. Har man väl börjat, finns det ingen ände och inga starka argument mot att fortsätta med inskränkningarna; allt givetvis med de bästa av avsikter. Men när de politiska motståndarna lyckas komma till makten, kan de i sin tur förbjuda sådana yttringar som de uppfattar som svordomar i kyrkan.

Jag slår ofta vänsterut, eftersom det råkar förhålla sig så att det svenska etablissemanget är så genomsyrat av ideologiska hållningar som dagens svenska vänster omhuldar. Men ur ett internationellt perspektiv är vänster och höger lika goda kålsupare när det gäller angrepp på yttrandefriheten. Det beror, som sagt, helt på vem som har makten. I Israel, där högern har haft initiativet inom politiken under ganska lång tid, kommer istället förslagen om inskränkningar och förbud därifrån, medan vänstern är en större vän av det fria ordet. För att inte tala om hur situationen ser ut i dagens Ryssland.

Det bör finnas en paragraf i brottsbalken mot direkt hets och uppvigling mot folkgrupp, d v s att man antingen direkt eller indirekt uppmanar till att begå brott mot människor på grund av deras personliga egenskaper. I vissa fall, beroende på omständigheterna, kan hatiska utfall, vilka i och för sig inte innehåller någon uppmaning till att begå brott, också kvalificeras som hets. Vi har exempelvis situationen då en talare inför en upphetsad folksamling skriker ut hatiska budskap, vilket bidrar till att piska upp en stämning som i sin tur bidrar till att brott begås mot den utpekade folkgruppen i nära anslutning till mötet (har inträffat i Malmö vid s k Palestinademonstrationer).

I övrigt måste det fria ordet få råda. Jag är utan tvekan yttrandefrihetsfundamentalist. Renässansens och upplysningens tänkare borde vara våra ledstjärnor. Ni vet, de tänkare som den postmoderna svenska vänstern – och valda delar av högern – har övergett.