Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

Annonser