Jag (o-)roade mig i går kväll med att se Martin Borgs senaste film om spektakulärt slöseri med skattepengar. Se den gärna. Filmen väcker verkligen en del tankar och frågeställningar.

Jag har själv en del erfarenheter från det kommunala, med ordförandeskap i Lunds kommuns miljönämnd som det tyngsta uppdraget. Det har ofta slagit mig att det knappast finns någon politisk tradition i Sverige att följa upp och granska den offentliga verksamheten. Det rådande förhållningssättet är att hela tiden pumpa ut nya förslag om vad som bör göras, för att visa sig engagerad och handlingskraftig inför väljarna. Att det även kan – och borde – vara en politikers uppgift att utvärdera hur hittills genomförda förslag har fallit ut, samt vara en medborgarnas ständiga granskare av den offentliga verksamheten, tycks inte ha slagit särskilt många.

Såsom den ur arma förhållanden sprungne socialministern Gustav Möller (s) en gång ska ha sagt, är varje förslösad skattekrona en stöld från folket. Att det offentliga ska iaktta sträng återhållsamhet vad gäller utgifter som inte har med kärnverksamheten att göra, är en inställning som borde överskrida alla partigränser. Den frågan har faktiskt ingenting att göra med hur stor offentlig sektor man egentligen önskar.

A och O för att stävja missbruk med medel som inte tillhör beslutsfattarna är att det finns ett personligt ansvar och personlig redovisningsplikt. Min erfarenhet av kommunpolitik är att det är alldeles för mycket kollektivt ansvar i form av nämnder, där alla luddigt och suddigt delar på ansvarsbördan. Men delat ansvar blir oftast ingens ansvar. För att komplicera det hela ytterligare, är arbetsgivaransvaret för kommunala chefer inte förlagt hos nämnderna som handhar verksamheten, utan hos kommunchefen och ytterst hos kommunstyrelsen. Ett annat problemområde som kan påverka den kommunala organisationen negativt, är att myndighetsutövning och politik ofta blandas ihop.

En tänkbar reform för att tydliggöra det personliga ansvaret och öka intresset för kommunala val är att införa direktval av borgmästare. Man skulle t ex kunna tänka sig att borgmästaren väljs personligt, parallellt med val till ett kommunfullmäktige/-råd med betydligt färre platser och mer begränsade befogenheter än idag. Fullmäktiges/kommunrådets viktigaste uppgift skulle då bli att fortlöpande granska borgmästarens styre och den kommunala verksamheten i stort. Samtidigt bör vissa renodlade myndighetsuppgifter lyftas bort från kommunerna, liksom skolan. Deras roll som fora för verklig närdemokrati skulle kunna stärkas.

Idag är kommunrevisionen en politiskt tillsatt nämnd. Även om externa, professionella revisorer alltid anlitas vid revisionen, är denna ordning otillfredsställande av uppenbara skäl. En fristående revision utan politiska förtecken borde stadgas i lag.

Oavsett vilken organisation man har, är det förstås viktigt att det finns politiker som ser som sin uppgift att granska hanteringen av skattemedel, istället för att enbart stapla nya förslag på varandra. En sådan politisk kultur får man dessvärre leta efter med förstoringsglas. Sak samma om man vill hitta någon tillstymmelse till konstitutionell debatt i Sverige.