Nya högerströmningar i vår omvärld

Partiet jag leder, Medborgerlig Samling (MED), har en ideologisk inriktning som kan sammanfattas som livsstilsliberalism och samhällskonservatism.

Människors livsval ska få ske så fritt som möjligt, med så liten statlig inblandning som möjligt. Människor ska vara så självständiga som det bara går, både ekonomiskt och intellektuellt. Civilsamhället ska spela en stor roll. Samtidigt ska samhället – den mänskliga gemenskapen – finnas, stärkas och underbygga vår demokratiska statsbildning. Förverkligandet av liberala värden bygger på en sammanhållen nation och att det finns gemensamma institutioner och en statsmakt som fungerar, som upprätthåller våldsmonopolet och rättsstaten. Utbildningsväsendet ska främja excellens. Det frihetliga samhället måste också ha tänder och kunna försvara de mjuka värdena och toleransen.

Vi ska ha ett samhälle av fria medborgare, vilket kan kontrasteras mot den autistiska liberalismens krav på frihet utan förståelse för frihetens premisser, samt mot vänsterns och socialkonservatismens betoning av olika kollektiv utan förståelse för frihetens betydelse och identitetspolitikens farligt splittrande verkan.

På sistone har jag noterat att dessa grunder har tagit sig uttryck i nya, framgångsrika partier i bl.a. Nederländerna och Israel.

Nej, jag är inte någon expert på nederländsk politik och jag är inte ute efter att ge något förbehållslöst stöd till företeelsen Forum voor Democratie lett av Thierry Baudet, men i Nederländerna verkar en stor väljarandel ställa sig bakom den typ av samhällsvision som jag har skissat på. Nu har det kommit till uttryck i Baudets nya parti, som har blivit det största partiet i regionalvalen. Detta är i sig intressant.

I Israel hålls det val den 9 april, och där förutspås det nya partiet Zehut (vilket, ironiskt nog, betyder identitet) under den tämligen ödmjuke och eftertänksamme Moshe Feiglin komma in i parlamentet och möjligen ha en avgörande betydelse för kommande regeringsbildning. Zehut står för ekonomisk liberalism, en friskolereform med svensk förebild, legalisering av cannabis, större åtskillnad mellan stat och religion och på sikt en fullständig annektering av Västbanken/Judéen och Samarien. D v s ingen palestinsk stat, men däremot viss möjlighet till medborgarskap på sikt, alternativt erkännande som minoritetsfolk utan medborgarskap. Partiet verkar vinna stöd från såväl traditionella högerväljare som från väljare som typiskt sett ”borde” rösta vänsterliberalt. I likhet med det nederländska exemplet är det inte min avsikt att stödja varje enskild fråga som partiet står för, men däremot vill jag framhålla det intressanta i att en rörelse som tveklöst får betecknas som höger dyker upp med en kombination av livsstilsliberalism och samhällskonservatism – och växer steg för steg.

Hur de nya partierna kommer att utvecklas återstår att se, men en sak är i vart fall tydlig: Liberalkonservatismen i just den mening som MED verkar för har nya företrädare i andra länder. De kan naturligtvis dra andra slutsatser än MED i olika sakfrågor, men i de stora penseldragen ser man likheterna: Ett engagemang för frihet och för den västerländska samhällsmodellen, men också kännedom om denna modells villkor för långsiktig överlevnad och blomstring.

Annonser

Navid Modiri och den tänkande lyssnaren

Navid_558_highres-225x300

Det har publicerats ett antal kritiska artiklar under den gångna veckan riktade mot Navid Modiri i allmänhet och hans samtal med Ingrid Carlqvist i podden ”Hur kan vi?” i synnerhet. Det hävdas att Carlqvist ges fullt utrymme att breda ut sig om islam, idéer om judars inflytande över grunderna för den svenska invandrings- och integrationspolitiken, samt – sist men inte minst – en del utsagor om Förintelsen. Detta, enligt kritikerna, utan något nämnvärt motstånd från Modiris sida.

Efter att ha lyssnat på avsnittet måste jag först och främst påpeka att de sista minuterna i samtalet, då Förintelsen plötsligt slängs in, inte är någon lyckad konversation. Vad det än beror på, förefaller Modiri vara oförberedd på ett samtal om ämnet och för varken fram några relevanta fakta eller motfrågor. Det är synd. Carlqvist sätt att prata om Förintelsen är gäckande och insinuant. Korten borde ha synats, om ämnet nu tvunget skulle beröras. Lyssnaren lär inte bli klokare av detta.

Med detta sagt, måste jag dock framhålla att Modiris sätt att föra samtal med sina gäster – inklusive med Ingrid Carlqvist – är ett friskt alternativ till den vanliga skjutjärnsjournalistiken, som präglas av försöken att fälla och sätta dit den andre. Sådan journalistik behövs naturligtvis också, men den bör inte vara allenarådande. Hos Modiri ställs inte gästerna hela tiden i försvarsposition, utan får i stället utveckla sina budskap. Det innebär att lyssnaren kan få en ganska ofiltrerad version av vad gästen har att säga och ansvaret att värdera det som sägs flyttas också till lyssnaren. Ofta kan det vara befriande. Svagheterna i Carlqvists utläggningar om islam och om skälen till att Sverige har fört en aktiv politik för att göra samhället mångkulturellt framgår med önskvärd tydlighet. Som lyssnare måste man bara tänka.

Poddens andra säsong fortsätter. Den har en viktig roll att fylla i den svenska samhällsdebatten. När nu etablerade skribenter och kulturredaktioner angriper hela konceptet och försöker trycka ut det i kylan, är projektet värt ditt stöd!

 

Om etablissemangskritik och populism – noteringar med anledning av Sydsvenskans artikel

Sydsvenskan 171007 del 1

Sydsvenska Dagbladet publicerade i lördags en intervju med mig (bakom betalvägg och p g a upphovsrätt lägger jag inte ut allt här) som hölls i slutet av augusti. Enligt reportern skulle intervjun ingå i en större artikel om nya partier med etablissemangskritisk hållning. Visst, gott så, tänkte jag. Mer än så fick jag inte veta. I lördags visade det sig att man från början har haft avsikten att lägga in Medborgerlig Samling (MED) i en så kallad populistisk kontext och dessutom driva tesen att SD på något sätt skulle bana vägen för MED.

Det sistnämnda är fullständig gallimatias. SD är ett symptom, inte en orsak. MED finns för att framförallt Alliansen har förbrukat sitt förtroende hos många medborgare. MED förhåller sig inte till SD; MED förhåller sig till den verklighet vi ser och vad vi vill förändra. Det är för övrigt någonting som fler borde pröva. Flera etablerade partier och inte minst journalister har gjort SD till alltings måttstock och politikens medelpunkt. Denna bisarra övning intresserar inte MED. Det är kanske därför MED provocerar och journalister tvunget måste placera in partiet i förhållande till SD.

Vad gäller frågan om ”populism” – ordet som har blivit det nya ”rasism” efter Brexit och valet av Trump – är det på sin plats att reda ut ett och annat.

Inom ramen för den svenska demokratin har populism fram till nyligen främst varit ett epitet som man har klistrat på politiska förslag som är publikfriande och ofinansierade. Alla partier är i den meningen mer eller mindre populistiska, i synnerhet i valtider. Nu har dock begreppet omtolkats till att stå för en blandning av fientlighet mot makteliterna och folkförförelse med (alltför) enkla och ofta impulsiva budskap. I detta ligger också bristande respekt för maktdelning och rättsstatens principer. Detta knyter i viss mån an till de klassiska definitionerna.

Somliga tycks dock anse att det räcker att misstro makten och vilja bekämpa de nuvarande politiska och statliga eliterna – etablissemanget – för att hamna i populistfållan. Att vara anti-etablissemang blir liktydigt med att vara populist. I detta kan även ingå att göra upp med den gängse politiska jargongen och tala på ett annorlunda sätt.

Om den sistnämnda definitionen är den som gäller, ja då får jag väl komma ut som stolt populist! Jag kommer att fortsätta att prata om etablissemanget och om den politiska adeln, eftersom dessa begrepp är träffande och beskriver någonting som existerar. Här finns en tydlig konflikt, och MED har tagit medborgarnas parti. Om vi ska använda etablissemangskritik som definition var liberaler och socialdemokrater definitivt ”populister” för 100 år sedan. Faktum är att det finns seriösa tänkare som rentav tar till sig och förordar begreppet populism, se Christopher Laschs The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy.

Om det däremot ingår i konceptet att vara folkförförare och förorda något slags pöbelvälde där rättstat och maktdelning inte respekteras, finns det inget politiskt parti i Sverige som är mindre populistiskt än MED.

Det kan för övrigt tilläggas att det hör till klassisk populistisk jargong att tala om ”folket” och ”folkviljan” som något som trumfar det mesta. MED använder i regel inte folkbegreppet, utan snarare begreppet ”medborgare”. Ett folk är alltid ett kollektiv, medan medborgare är enskilda fria personer (”borgare”, det gamla ordet för stadsbor) vilka går samman för att ta ansvar för gemensamma angelägenheter.

Sydsvenskans reportrar har helt uppenbart inte läst MED:s idéprogram till fullo, och i den mån de har läst hela programmet har de inte förmått ta till sig dess innehåll. Maktdelning, författningsdomstol, värnande om äganderätt, ett fritt civilsamhälle – det är inte precis vad Sydsvenskan framhäver i sin artikel. Tidningens reportrar har haft en förutfattad mening baserad på en förstockad världsbild. Då kan man välja att bortse från sådant som stör den bild som man på förhand har bestämt sig för att förmedla.

Se även Claes Anderssons inlägg på Medbloggen: Att angripa polariseringens orsaker

När sanningen åter blev på modet

InläggDet goda samhället. Utdrag:

För låt oss stanna upp och rota lite bland minnen från en inte alltför avlägsen dåtid, när stridsropet inte var fakta och ”fake news” gick under den smågulliga benämningen ”tidningsanka”. Objektivitet var, som bekant, ett begrepp som misstroddes djupt bland journalister. ”Våga välja vinkel” var i stället mottot för dagen. Man talade om olika perspektiv och om påstått svaga gruppers ”rätt till sin egen sanning”. Man var helt enkelt en smula ärligare med att fakta och sanning i dessa kretsar anses som töjbara storheter.

 

Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna

InläggMedbloggen från den 10 februari 2017. Utdrag:

Vad som möter en skulle kunna vara satir om urspårad identitetspolitik, normkritik och infantilt, sinnesförvirrat trams. Nu är det dock inte satir, utan verklighet. Man översköljs av en flod av projektrubriker i stil med ”Röst!”, ”Afrosvenska akademin”, ”Brytiga böcker” och ”VAHÀK – kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre”. Såhär fortsätter det i oändlighet.

Deltagande i antologi

Jag har bidragit med ett kapitel i en antologi med namnet Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Mitt bidrag handlar om begreppet diskriminering och den verksamhet med juridiska förtecken som har vuxit fram med anledning därav.

Visst bär titel och bildspråk drag av Ragnarök (sorgemarschen ur Götterdämmerung kanske vore mer kongenial som bakgrundsmusik i presentationsvideon än Beethovens stillsamma månskenssonat?), men för Sören – här finns en del att klaga på i detta land. Boken ges ut av Realia Förlag och kan beställas via http://www.realiaposten.com.

ebook_haveriet

INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.

FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare