Om etablissemangskritik och populism – noteringar med anledning av Sydsvenskans artikel

Sydsvenskan 171007 del 1

Sydsvenska Dagbladet publicerade i lördags en intervju med mig (bakom betalvägg och p g a upphovsrätt lägger jag inte ut allt här) som hölls i slutet av augusti. Enligt reportern skulle intervjun ingå i en större artikel om nya partier med etablissemangskritisk hållning. Visst, gott så, tänkte jag. Mer än så fick jag inte veta. I lördags visade det sig att man från början har haft avsikten att lägga in Medborgerlig Samling (MED) i en så kallad populistisk kontext och dessutom driva tesen att SD på något sätt skulle bana vägen för MED.

Det sistnämnda är fullständig gallimatias. SD är ett symptom, inte en orsak. MED finns för att framförallt Alliansen har förbrukat sitt förtroende hos många medborgare. MED förhåller sig inte till SD; MED förhåller sig till den verklighet vi ser och vad vi vill förändra. Det är för övrigt någonting som fler borde pröva. Flera etablerade partier och inte minst journalister har gjort SD till alltings måttstock och politikens medelpunkt. Denna bisarra övning intresserar inte MED. Det är kanske därför MED provocerar och journalister tvunget måste placera in partiet i förhållande till SD.

Vad gäller frågan om ”populism” – ordet som har blivit det nya ”rasism” efter Brexit och valet av Trump – är det på sin plats att reda ut ett och annat.

Inom ramen för den svenska demokratin har populism fram till nyligen främst varit ett epitet som man har klistrat på politiska förslag som är publikfriande och ofinansierade. Alla partier är i den meningen mer eller mindre populistiska, i synnerhet i valtider. Nu har dock begreppet omtolkats till att stå för en blandning av fientlighet mot makteliterna och folkförförelse med (alltför) enkla och ofta impulsiva budskap. I detta ligger också bristande respekt för maktdelning och rättsstatens principer. Detta knyter i viss mån an till de klassiska definitionerna.

Somliga tycks dock anse att det räcker att misstro makten och vilja bekämpa de nuvarande politiska och statliga eliterna – etablissemanget – för att hamna i populistfållan. Att vara anti-etablissemang blir liktydigt med att vara populist. I detta kan även ingå att göra upp med den gängse politiska jargongen och tala på ett annorlunda sätt.

Om den sistnämnda definitionen är den som gäller, ja då får jag väl komma ut som stolt populist! Jag kommer att fortsätta att prata om etablissemanget och om den politiska adeln, eftersom dessa begrepp är träffande och beskriver någonting som existerar. Här finns en tydlig konflikt, och MED har tagit medborgarnas parti. Om vi ska använda etablissemangskritik som definition var liberaler och socialdemokrater definitivt ”populister” för 100 år sedan. Faktum är att det finns seriösa tänkare som rentav tar till sig och förordar begreppet populism, se Christopher Laschs The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy.

Om det däremot ingår i konceptet att vara folkförförare och förorda något slags pöbelvälde där rättstat och maktdelning inte respekteras, finns det inget politiskt parti i Sverige som är mindre populistiskt än MED.

Det kan för övrigt tilläggas att det hör till klassisk populistisk jargong att tala om ”folket” och ”folkviljan” som något som trumfar det mesta. MED använder i regel inte folkbegreppet, utan snarare begreppet ”medborgare”. Ett folk är alltid ett kollektiv, medan medborgare är enskilda fria personer (”borgare”, det gamla ordet för stadsbor) vilka går samman för att ta ansvar för gemensamma angelägenheter.

Sydsvenskans reportrar har helt uppenbart inte läst MED:s idéprogram till fullo, och i den mån de har läst hela programmet har de inte förmått ta till sig dess innehåll. Maktdelning, författningsdomstol, värnande om äganderätt, ett fritt civilsamhälle – det är inte precis vad Sydsvenskan framhäver i sin artikel. Tidningens reportrar har haft en förutfattad mening baserad på en förstockad världsbild. Då kan man välja att bortse från sådant som stör den bild som man på förhand har bestämt sig för att förmedla.

Se även Claes Anderssons inlägg på Medbloggen: Att angripa polariseringens orsaker

Annonser

När sanningen åter blev på modet

InläggDet goda samhället. Utdrag:

För låt oss stanna upp och rota lite bland minnen från en inte alltför avlägsen dåtid, när stridsropet inte var fakta och ”fake news” gick under den smågulliga benämningen ”tidningsanka”. Objektivitet var, som bekant, ett begrepp som misstroddes djupt bland journalister. ”Våga välja vinkel” var i stället mottot för dagen. Man talade om olika perspektiv och om påstått svaga gruppers ”rätt till sin egen sanning”. Man var helt enkelt en smula ärligare med att fakta och sanning i dessa kretsar anses som töjbara storheter.

 

Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna

InläggMedbloggen från den 10 februari 2017. Utdrag:

Vad som möter en skulle kunna vara satir om urspårad identitetspolitik, normkritik och infantilt, sinnesförvirrat trams. Nu är det dock inte satir, utan verklighet. Man översköljs av en flod av projektrubriker i stil med ”Röst!”, ”Afrosvenska akademin”, ”Brytiga böcker” och ”VAHÀK – kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre”. Såhär fortsätter det i oändlighet.

Deltagande i antologi

Jag har bidragit med ett kapitel i en antologi med namnet Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Mitt bidrag handlar om begreppet diskriminering och den verksamhet med juridiska förtecken som har vuxit fram med anledning därav.

Visst bär titel och bildspråk drag av Ragnarök (sorgemarschen ur Götterdämmerung kanske vore mer kongenial som bakgrundsmusik i presentationsvideon än Beethovens stillsamma månskenssonat?), men för Sören – här finns en del att klaga på i detta land. Boken ges ut av Realia Förlag och kan beställas via http://www.realiaposten.com.

ebook_haveriet

INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.

FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare

Mänskliga rättigheter i gäll rundgång

Artikeln är en gemensam text skriven av mig och av min partistyrelsekollega Oskar Hagberg, https://hagbergoskar.wordpress.com.

Regeringen har nyligen lämnat en skrivelse till riksdagen (Skr. 2016/17:29) om ”strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter”. Skrivelsen bygger i mycket på ett slutbetänkande (SOU 2010:70) från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det mest konkreta förslaget är – vad annars? – en ny statlig institution direkt underställd riksdagen med ett samlat ansvar för Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Pengar avsätts (så måste man rimligen tolka det) för granskning av hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i offentlig verksamhet, till utbildning och till involvering av ”civilsamhället”. Läs: väletablerade organisationer med offentligt stöd som lever i symbios med statsmakten.

Det bästa riksdagen kan göra med skrivelsen är förmodligen att lägga den i malpåse och ta sig en ordentlig funderare. Pratet om mänskliga rättigheter går i gäll rundgång och har blivit sin egen motivering. Helt grundläggande, praktiska, ting, som att någon måste vidmakthålla rättigheterna, har hamnat i skymundan. Den enes rättighet är den andres skyldighet. Det bekommer inte Alice Bah Kuhnkes kulturdepartement att det är stor skillnad mellan negativa rättigheter, där staten ska hålla sig borta och iaktta restriktioner vid ingripanden i enskildas liv och positiva rättigheter, där det allmänna förbinder sig att erbjuda, framtvinga och betala.

Mänskliga rättigheter har fått en kvasireligiös ställning i det politiska språkbruket. Ifrågasättande ses med misstänksamhet. Det viktiga, sansade samtalet om skillnaden mellan negativa och positiva rättigheter omöjliggörs. Man kan ju inte vara emot en mänsklig rättighet!

De mänskliga rättigheterna är normer för förhållandet mellan staten och den enskilde, som världens stater förpliktat sig att följa. Vissa av principerna är djupt förankrade i de civiliserade samhällenas historia, såsom oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång. Äganderätten och rätten till privatliv har ett starkt stöd i den liberala idétraditionen från 1600-talet och framåt. Sedan 1700-talets upplysning har stegvis samvets-, yttrande- och religionsfriheten samt skyddet mot tortyr och orimliga kroppsstraff flyttat fram sina positioner, trots tillfälliga och stundtals ohyggliga bakslag. Som synes rör det sig här om negativa rättigheter, som blivit helt grundläggande i vår civilisation.

Positiva rättigheter, däremot, är en senare uppfinning. Inför FN:s deklaration år 1948 hade det dåvarande kommunistiska östblocket varit drivande för att arbete, dräglig levnadsstandard och viktiga välfärdstjänster skulle föras in under MR-paraplyet (MR för mänskliga rättigheter). Under de senaste årtiondena har fokus i Sverige, liksom i många andra länder, riktats mot diskriminering och tillgänglighetsfrågor. Motverkande av diskriminering kan både föra med sig negativa och positiva rättigheter, medan tillgänglighet för funktionshindrade nog enbart kan höra till den positiva sidan.

I kulturdepartementets skrivelse erkänns ingen inbördes prioritering, och ingen rättighet tänks kunna inkräkta på en annan. Inte heller förstår man att det kan vara missvisande att över huvud taget tala om en mänsklig rättighet när det gäller vissa allmänna välfärdstjänster och tillgänglighet för personer med handikapp. MR-aktivismen glömmer bort att den enes rättighet är den andres skyldighet. Trots att mänskliga rättigheter bara kan ha skydd inom ramen för den demokratiska, liberala staten, berörs frågan om dess fortbestånd inte med ett ord i regeringsskrivelsen, ej heller i det drygt 500 sidor långa slutbetänkandet från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

Det moderiktiga talet om mänskliga rättigheter sammanfaller i tid med den offentliga sektorns tilltagande misslyckanden. Utbildningsväsendet klarar sin uppgift allt sämre. Polismakten är på reträtt och förmår inte skydda medborgarna. Bidragsfusk har blivit en näringsgren för den organiserade brottsligheten. Sverige har en etniskt betingad underklass som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetsmiljön inom stat och kommun tycks ha försämrats, med allt större personalomsättning och kompetensförluster som följd.

Samtidigt som situationen har förvärrats har antalet formella rättigheter utökats – i synnerhet när det gäller motverkandet av diskriminering. Vi har allt svårare att bekosta personliga assistenter på grund av bristande kostnadskontroll, men den butiksinnehavare vars tröskel är för hög ska i alla fall löpa risken att bli stämd. Elever far psykiskt illa i skolorna och lär sig allt mindre, men barnkonventionen ska de åtminstone kunna på sina fem fingrar. Är det för att ge sken av handlingskraft som man gör på detta vis? Är det för att mänskliga rättigheter inte omedelbart fordrar ett budgetanslag? Dras vi inte in i en MR-inflation?

Eller, ännu värre, ser vi politiker som börjat misströsta om att få folkligt stöd för sin politik när dess praktiska konsekvenser är så nedslående? Hoppas Alice Bah Kuhnke i sitt stilla sinne att kunna binda fast landet vid den egna politiken oavsett vad som händer i valen? Är det därför hon skriver: ”Strategins innebörd är att efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte kan tas för given, vare sig på kort eller lång sikt.”

Vi bör ta ett nytt grepp om mänskliga rättigheter. Den förnuftiga, liberalkonservativa rösten i debatten har länge saknats. De olika rättigheterna kan och ska vägas mot varandra. Negativa rättigheter måste i regel ha företräde och en del av det som nu gjorts till positiva, oförytterliga rättigheter bör snarare ses som önskvärda mål att vägas mot annat. Det är krass verklighet att även om vissa rättigheter må anses vara universella och tidlösa, så garanteras de ytterst av de avgränsade, demokratiska rättsstaterna, vilka bygger på samhörighet i form av nationer och historisk utveckling.

Vi behöver inte ytterligare en myndighet som ska driva MR-politik. Vad vi behöver är politiker som kan bryta sig loss från rättighetsrundgången för att lugnt och sakligt ägna sig åt analys och prioriteringar.

Ilan Sadé, partiordförande för Medborgerlig Samling

Oskar Hagberg, partistyrelseledamot för Medborgerlig Samling

Om toaletter och personliga pronomen

Nytt inläggDet goda samhället. Utdrag:

Politiserade värderingar och tillhörande livsstil tycks ha blivit de nya religionerna i västvärlden. Detta är någonting som missioneras uppifrån och ned. I senaste Weekendavisen skriver Ole Nyeng om sociologen Arlie Russell Hochschild från universitetet i Berkeley utanför San Fransisco, som likt en doktor Livingstone har tillbringat tid i Louisiana för att komma Tea Party- och Trump-anhängare inpå livet. I artikeln anförs att 40 procent av de republikanska och 33 procent av de demokratiska väljarna år 2010 svarade ja på frågan om de skulle bli störda om deras son eller dotter gifte sig med någon ur motståndarlägret. I en liknande undersökning från år 1960 var siffran bara fem procent!