Människan är ett flockdjur som söker tillhörighet, bekräftelse och status i flocken. Om en grupp hotas eller påstås vara hotad, blir reaktionen från dess medlemmar snabbt både hätsk och oförsonlig. Därför är antydningar om förräderi – att man spelar under täcket med någon annan, främmande flock – ett lika uråldrigt som effektivt vapen för att tillintetgöra politiska motståndare. Det kan räcka att så misstankens frö för att ändamålet ska uppnås.

Den senaste veckan har en spekulativ och osmaklig debatt åter dragit i gång om vissa mediers och vissa debattörers kopplingar till Ryssland i allmänhet och ryska påverkansoperationer i synnerhet. New York Times publicerade nämligen en lång artikel om hävdad rysk påverkan i den svenska samhällsdebatten. Uppgifterna i NYT bygger delvis på några artiklar som Dagens Nyheter publicerade under år 2017 om Autodoc, som är ett Berlinbaserat bolag som annonserar i olika alternativmedia. Bolaget påstås ha ryska och ukrainska ägare/intressenter och annonsera av politiska skäl. New York Times-artikeln uppmärksammades förstås genast i svensk riksmedia, där en ny vända togs i vad som kan liknas vid journalistisk rundgång (svenska medier skriver, varpå New York Times återger, varpå svenska medier skriver om New York Times…). Och precis som vid rundgång i en ljudanläggning blir missljudet bara värre och värre.

Nyheter Idag, där jag har ett delägarskap, tas upp i NYT-artikeln. Det anmärkningsvärda är att NYT inte konkretiserar på vilket sätt just Nyheter Idag skulle ha graverande ryska förbindelser. Tidningen har inget och har heller aldrig haft något annonsavtal med Autodoc i Berlin, vilket man felaktigt får intrycket av när man läser NYT-artikeln. Det enda av någon som helst betydelse som lyfts fram är att tidningen får en del trafik genom länkning från utländska hemsidor, vilket dock utgör liten andel av den totala trafiken. Bland dessa utländska hemsidor påstås engelsk- och norskspråkiga sidor vara dominerande, och det förtjänar att upprepas att det handlar om andra aktörers länkningar. Hela resonemanget tycks pysa ihop till en variant av ”ansvara för din svans”, d v s ett ovanligt dåligt försök till guilt-by-association, där Ryssland dessutom verkar tappas bort på vägen.

Men vad hjälper det att New York Times vad Nyheter Idag anbelangar kokar soppa på en spik, när vi har svenska debattörer som älskar sådana anrättningar? I en sällsynt ohederlig huvudledare i DN, som fullföljer rundgången och höjer missljudet till en ny nivå, påstås det att flera nätpublikationer – däribland Nyheter Idag – ”har en rad mer eller mindre direkta kopplingar till Ryssland”. Fortfarande saknas det givetvis konkreta påståenden om vilka kopplingar som avses i Nyheter Idags fall; än mindre vilka bevisen är. Ja, bortsett från att DN åter nämner historien från 2018 om att Nyheter Idag fick del av offentliga handlingar från Utrikesdepartementet kort tid efter deras tillkomst i form av e-postkorrespondens med ledarskribenten Patrik Oksanen om ett möte med några människorättsaktivister från Ukraina. DN gjorde då stor sak av detta genom att påstå att det fanns misstanke om att Nyheter Idag fått tips om handlingarna till följd av signalspaning riktad mot UD och/eller ledarskribenten. Antydningarna om samröre med signalspanande aktör bemöttes av Nyheter Idags chefredaktör Pelle Zackrisson. Att det kan finnas andra, mer närliggande förklaringar till att Nyheter Idag snabbt kunde få tag på de helt offentliga handlingarna (vilket inte skedde dagen efter deras tillkomst, som DN fortfarande felaktigt påstår, utan nio dagar efter att första mailet hade skickats) spelade mindre roll för DN. Någon uppföljande artikel om vad som hände med de påstådda misstankarna har ej heller synts till.

Därefter har debatten fortsatt i riksmedia. Febriga debattörer bygger vidare på den tomma luft som DN och NYT rört upp genom att angripa enskilda moderata riksdagsledamöter, vars brott är att dela material från Nyheter Idag i sociala medier. De utpekas nu på fullaste allvar som Putins nyttiga idioter.

Ja, ni ser hur bygget bara fortsätter och tar nya riktningar, trots att grunden för det hela fortfarande är höljd i dunkel.

Att det pågår psykologisk krigföring och påverkansoperationer riktade mot Sverige med främmande makt som gärningsman verkar högst sannolikt. Emellertid blandas saker och ting som vanligt ihop i den svenska samhällsdebatten och orsakssamband blir helt bakvända.

För det första måste vi någon gång kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Vi måste både kunna utgå från att påverkansoperationer försiggår och att allt som ogillas av etablerade medier och politiker inte är följderna av utländsk påverkan. Sverige har nog med problem för att nyheter ska föras fram och debatter blossa upp vilka ger landets renommé en rejäl törn. Det verkar dock som att etablissemangets utgåva av lojalitet och fosterländskhet kräver att man måste påstå att allt är under kontroll i konungariket.

För det andra måste det otillständiga misstänkliggörandet utan klara belägg någon gång få ett slut. För visst känns tilltaget igen, detta att betrakta oppositionella politiker och medier som trolösa konspiratörer i utländsk sold? Var brukar sådana påståenden framföras i tid och otid? Just det, i diktaturer och i stater med makthavare som saknar respekt för rättsstat och demokrati. Och varför är det ett så vanligt tilltag från makthavarnas sida? Jo, just för att det lätt åkallar en instinkt hos folk som kan ha en enande verkan och avleda dess frustration över de ofta hemmagjorda samhällsproblemen på någonting främmande. Anklagelserna i DN står inte paranoian i sådana stater långt efter.

Det är fullt rimligt att vara på sin vakt och vara medveten om att utländsk påverkan säkerligen är en realitet, samt att det snurrar runt många hårt vinklade halvsanningar och rena lögner där ute. Det är lika rimligt att främst intressera sig för vad som är sant snarare än vem som är budbärare. Lögner och halvsanningar tillverkas och återanvänds på alla håll och kanter. Om ryska staten har ett intresse av att öka polariseringen i svensk samhällsdebatt, gör NYT och DN ryssarna en stor tjänst.

Och sist men inte minst: Soppa på spik smakar illa. Det vore bra om kända samhällsdebattörer kunde avstå från att delta i ett drev som är en direkt spegelbild av vad som försiggår i de stater som brukar pekas ut som skräckexempel när det gäller paranoia om att utländska intressen måste stoppas.