Deltagande i antologi

Jag har bidragit med ett kapitel i en antologi med namnet Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Mitt bidrag handlar om begreppet diskriminering och den verksamhet med juridiska förtecken som har vuxit fram med anledning därav.

Visst bär titel och bildspråk drag av Ragnarök (sorgemarschen ur Götterdämmerung kanske vore mer kongenial som bakgrundsmusik i presentationsvideon än Beethovens stillsamma månskenssonat?), men för Sören – här finns en del att klaga på i detta land. Boken ges ut av Realia Förlag och kan beställas via http://www.realiaposten.com.

ebook_haveriet

INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.

FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare

Annonser

Mänskliga rättigheter i gäll rundgång

Artikeln är en gemensam text skriven av mig och av min partistyrelsekollega Oskar Hagberg, https://hagbergoskar.wordpress.com.

Regeringen har nyligen lämnat en skrivelse till riksdagen (Skr. 2016/17:29) om ”strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter”. Skrivelsen bygger i mycket på ett slutbetänkande (SOU 2010:70) från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det mest konkreta förslaget är – vad annars? – en ny statlig institution direkt underställd riksdagen med ett samlat ansvar för Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Pengar avsätts (så måste man rimligen tolka det) för granskning av hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i offentlig verksamhet, till utbildning och till involvering av ”civilsamhället”. Läs: väletablerade organisationer med offentligt stöd som lever i symbios med statsmakten.

Det bästa riksdagen kan göra med skrivelsen är förmodligen att lägga den i malpåse och ta sig en ordentlig funderare. Pratet om mänskliga rättigheter går i gäll rundgång och har blivit sin egen motivering. Helt grundläggande, praktiska, ting, som att någon måste vidmakthålla rättigheterna, har hamnat i skymundan. Den enes rättighet är den andres skyldighet. Det bekommer inte Alice Bah Kuhnkes kulturdepartement att det är stor skillnad mellan negativa rättigheter, där staten ska hålla sig borta och iaktta restriktioner vid ingripanden i enskildas liv och positiva rättigheter, där det allmänna förbinder sig att erbjuda, framtvinga och betala.

Mänskliga rättigheter har fått en kvasireligiös ställning i det politiska språkbruket. Ifrågasättande ses med misstänksamhet. Det viktiga, sansade samtalet om skillnaden mellan negativa och positiva rättigheter omöjliggörs. Man kan ju inte vara emot en mänsklig rättighet!

De mänskliga rättigheterna är normer för förhållandet mellan staten och den enskilde, som världens stater förpliktat sig att följa. Vissa av principerna är djupt förankrade i de civiliserade samhällenas historia, såsom oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång. Äganderätten och rätten till privatliv har ett starkt stöd i den liberala idétraditionen från 1600-talet och framåt. Sedan 1700-talets upplysning har stegvis samvets-, yttrande- och religionsfriheten samt skyddet mot tortyr och orimliga kroppsstraff flyttat fram sina positioner, trots tillfälliga och stundtals ohyggliga bakslag. Som synes rör det sig här om negativa rättigheter, som blivit helt grundläggande i vår civilisation.

Positiva rättigheter, däremot, är en senare uppfinning. Inför FN:s deklaration år 1948 hade det dåvarande kommunistiska östblocket varit drivande för att arbete, dräglig levnadsstandard och viktiga välfärdstjänster skulle föras in under MR-paraplyet (MR för mänskliga rättigheter). Under de senaste årtiondena har fokus i Sverige, liksom i många andra länder, riktats mot diskriminering och tillgänglighetsfrågor. Motverkande av diskriminering kan både föra med sig negativa och positiva rättigheter, medan tillgänglighet för funktionshindrade nog enbart kan höra till den positiva sidan.

I kulturdepartementets skrivelse erkänns ingen inbördes prioritering, och ingen rättighet tänks kunna inkräkta på en annan. Inte heller förstår man att det kan vara missvisande att över huvud taget tala om en mänsklig rättighet när det gäller vissa allmänna välfärdstjänster och tillgänglighet för personer med handikapp. MR-aktivismen glömmer bort att den enes rättighet är den andres skyldighet. Trots att mänskliga rättigheter bara kan ha skydd inom ramen för den demokratiska, liberala staten, berörs frågan om dess fortbestånd inte med ett ord i regeringsskrivelsen, ej heller i det drygt 500 sidor långa slutbetänkandet från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

Det moderiktiga talet om mänskliga rättigheter sammanfaller i tid med den offentliga sektorns tilltagande misslyckanden. Utbildningsväsendet klarar sin uppgift allt sämre. Polismakten är på reträtt och förmår inte skydda medborgarna. Bidragsfusk har blivit en näringsgren för den organiserade brottsligheten. Sverige har en etniskt betingad underklass som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetsmiljön inom stat och kommun tycks ha försämrats, med allt större personalomsättning och kompetensförluster som följd.

Samtidigt som situationen har förvärrats har antalet formella rättigheter utökats – i synnerhet när det gäller motverkandet av diskriminering. Vi har allt svårare att bekosta personliga assistenter på grund av bristande kostnadskontroll, men den butiksinnehavare vars tröskel är för hög ska i alla fall löpa risken att bli stämd. Elever far psykiskt illa i skolorna och lär sig allt mindre, men barnkonventionen ska de åtminstone kunna på sina fem fingrar. Är det för att ge sken av handlingskraft som man gör på detta vis? Är det för att mänskliga rättigheter inte omedelbart fordrar ett budgetanslag? Dras vi inte in i en MR-inflation?

Eller, ännu värre, ser vi politiker som börjat misströsta om att få folkligt stöd för sin politik när dess praktiska konsekvenser är så nedslående? Hoppas Alice Bah Kuhnke i sitt stilla sinne att kunna binda fast landet vid den egna politiken oavsett vad som händer i valen? Är det därför hon skriver: ”Strategins innebörd är att efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte kan tas för given, vare sig på kort eller lång sikt.”

Vi bör ta ett nytt grepp om mänskliga rättigheter. Den förnuftiga, liberalkonservativa rösten i debatten har länge saknats. De olika rättigheterna kan och ska vägas mot varandra. Negativa rättigheter måste i regel ha företräde och en del av det som nu gjorts till positiva, oförytterliga rättigheter bör snarare ses som önskvärda mål att vägas mot annat. Det är krass verklighet att även om vissa rättigheter må anses vara universella och tidlösa, så garanteras de ytterst av de avgränsade, demokratiska rättsstaterna, vilka bygger på samhörighet i form av nationer och historisk utveckling.

Vi behöver inte ytterligare en myndighet som ska driva MR-politik. Vad vi behöver är politiker som kan bryta sig loss från rättighetsrundgången för att lugnt och sakligt ägna sig åt analys och prioriteringar.

Ilan Sadé, partiordförande för Medborgerlig Samling

Oskar Hagberg, partistyrelseledamot för Medborgerlig Samling

Om toaletter och personliga pronomen

Nytt inläggDet goda samhället. Utdrag:

Politiserade värderingar och tillhörande livsstil tycks ha blivit de nya religionerna i västvärlden. Detta är någonting som missioneras uppifrån och ned. I senaste Weekendavisen skriver Ole Nyeng om sociologen Arlie Russell Hochschild från universitetet i Berkeley utanför San Fransisco, som likt en doktor Livingstone har tillbringat tid i Louisiana för att komma Tea Party- och Trump-anhängare inpå livet. I artikeln anförs att 40 procent av de republikanska och 33 procent av de demokratiska väljarna år 2010 svarade ja på frågan om de skulle bli störda om deras son eller dotter gifte sig med någon ur motståndarlägret. I en liknande undersökning från år 1960 var siffran bara fem procent!

Detta säger någonting sorgligt om vår tid

Slutreplik i Expressen i debatten om Grand Hôtel. Utdrag:

Det är visserligen ett kännetecken för samtidsvänstern att kapa begrepp och förvränga deras innehåll intill oigenkännlighet, men detta är ju bara löjligt. Kom igen! Vem står på tur inom serviceyrkena att slippa utföra uppdrag åt personer vars politiska uppfattningar man avskyr? Butikspersonalen som tar emot ett gäng Sverigedemokrater som vill prova smokingar inför galakvällen? Eller chauffören i den chartrade bussen som ska skjutsa Jenny Bengtsson och hennes vänstervänner till någon glassig kursgård där de ska lära sig mer om begreppsförvrängning?

Därför Medborgerlig Samling

Ytterligare ett parti till höger om mittpunkten på den klassiska skalan? Finns det inte partier där så det räcker?

Nej.

Och då är det förstås inte antalet i sig som föranleder svaret, utan innehållet. I den mån antalet partier kan anses för stort är det i vart fall inte Medborgerlig Samling (förkortas MED, tidigare Borgerlig Framtid) som i onödan upptar riksdagsmandat, när vi i dag har fyra nyanser av babyblått + Åkesson & hans vildsinta vänner.

Som nyvald partiordförande vill jag härmed lägga fram tre viktiga skäl för anslutning till och en röst på MED.

Det sakpolitiska skälet

Alliansen och socialdemokratin har båda medverkat aktivt till att postmoderna påfund som identitetspolitik och tron att allt ont stammar från vårt eget samhälle numera håller Sverige i ett järngrepp. Utbildningsväsendet är genomkorrupt av smörjan, vilket gör att elever och studenter lär sig mindre och mindre under längre och längre utbildningstid. Försvaret har de i praktiken avvecklat. Lag och ordning är på tillbakagång till förmån för kriminella och asociala beteenden. Invandringen till Sverige har blivit av ett slag som leder till allt mer problematiska följder. Skattetrycket är delvis på grund av allt ovanstående, delvis på grund av klåfingrighet och förmynderi på väg uppåt. Inget riksdagsparti har det minsta intresse av konstitutionella frågor och att det personliga ansvaret är alltför svagt i det svenska folkstyret.

Är det då inte dags för ett politiskt alternativ som brukar allvar i dessa frågor? Eller räcker det med dagens riksdagspartier? Hur har det gått hittills?

Det strategiska skälet

Alla, utom möjligtvis Anna Kinberg Batra, har förstått att de nuvarande allianspartierna i likhet med det nuvarande vänsterblocket inte kommer att få någon egen majoritet i valet 2018. Allt talar därmed för att det som inträffade hösten 2014 också kommer att inträffa hösten 2018, oavsett vilket block som blir störst. Sverigedemokraterna har hittills bara kunnat rusa motorn på tomgång och kravet på utväxling kommer garanterat att skärpas 2018. En blocköverskridande regering vars existens motiveras negativt – att blockera SD – är inte ett osannolikt utfall. Vad det leder till i politiskt innehåll kan man spekulera i, men det lär bli urvattnat och inte vad väljarmajoriteten önskar. Förtroendet för den svenska demokratin kommer då att minska än mer och väljarströmmen till SD lär inte upphöra.

Detta givet att det inte kommer in en ny aktör som kan bryta dödläget.

Medborgerlig Samlings ideologiska grund och öppna inställning till samarbete i sakfrågor gör att ett nytt 2014 kan undvikas. Om vi får en mitten-högermajoritet i riksdagen (f ö i likhet med dagens riksdag) ska detta avspeglas i regeringens sammansättning och politik. MED är dessutom det rimliga alternativet till en proteströst på SD.

Medborgarna utser sin riksdag. Riksdagsledamöterna får vara så vänliga och prata med varandra och se vad man kan komma fram till. Svårare än så ska det inte vara.

Det demokratiska skälet

I den svenska demokratin finns det ett egenvärde i att partipolitiken förnyas. De etablerade riksdagspartierna, dit jag räknar sju av åtta partier, har vuxit ihop med staten och blivit statliga utskott. Den ideologi som genomsyrar statsapparaten (eller, för att använda Patrik Engellaus uttryck, ”det välfärdsindustriella komplexet”) styr partierna, snarare än att riksdagsledamöterna på väljarnas uppdrag styr staten.

Jag har svårt att se att detta kan brytas på något annat vis än att nya politiska krafter kommer in och representerar medborgare vars värderingar och tankar om skötsamhet, förnuft och saklighet just nu saknar representation. Av den anledningen är MED ytterst kritiskt till systemet med partistöd direkt till partiorganisationerna, liksom penningflödena från staten till civilsamhället i största allmänhet. Detta perspektiv saknas helt i dagens riksdag.

Således – kom med i en ny medborgarrörelse. Gör skillnad nu och gör skillnad i valet 2018!

Länk till partiets hemsida: http://www.medborgerligsamling.se

Tyranniet senarelagt

InläggDet goda samhället. Utdrag:

Samtidigt måste man analysera det missnöje som bär fram Trump, vilket har sina paralleller i Europa. Sullivan anser att vi har att göra med den vita arbetarklassens protest mot allt svårare levnadsbetingelser efter finanskrisen. Det republikanska etablissemanget och vänstern har båda fjärmat sig från denna väljargrupp. Den sistnämnda har rentav kommit att utnämna den vite, manlige arbetaren till huvudfiende på grund av den uppsättning värderingar som han hyser. Detta har lämnat ett politiskt tomrum, som lätt kan fyllas av en företrädare som genom sin uppenbarelse och sitt budskap utgör ett stort långfinger vänt mot hela det etablissemang som hans väljare med visst fog uppfattar som sin fiende.

Släng inte bidrag efter privata klubbar

Debattartikel i Expressen, som uppföljning av tidigare inlägg på Det goda samhället (se förra bloggposten). Utdrag:

Hela detta konglomerat av skattefinansierat ”civilsamhälle” är ingenting annat än statliga utskott utan reellt behov av medlemmar, där ett nytt frälse finner sin försörjning och kan växla mellan poster i ”civilsamhället” och statliga befattningar. Jag säger bara en sak: stäng kranen.