Månadsarkiv: februari 2015

Borgerlig Framtid

Publicerad den av

Under nästan exakt ett års tid har jag haft en del sporadiska kontakter med den främste initiativtagaren till ett nytt politiskt parti, som kommit att få namnet Borgerlig Framtid. Jag ska villigt erkänna att från första samtalet i februari 2014 fram till årsskiftet var min grundinställning försiktigt uppmuntrande men skeptisk. Jag har en hel del erfarenheter från partipolitik: CUF; Centerstudenter; Centerpartiet. Det är svårt att bilda nya partier; många är de misslyckade försöken. De som har lyckats har ofta först tvingats gå en svår ökenvandring i åtskilliga år, innan vedermödorna har börjat bära frukt på allvar. Dessutom har jag inte haft något personligt intresse av att ansluta mig till något parti, efter att ha lämnat centersfären så sent som år 2012.

De få personer som drog igång Borgerlig Framtid pekade visserligen ut en politisk riktning som har en given plats i Sverige, nämligen en jordnära, förnuftigt konservativ borgerlighet, med miljöengagemang och ett värnande av de faktorer som håller ihop samhället. Helt enkelt det som Alliansen i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet har försakat och övergett, sedan samtliga allianspartier anammade en blandning av ekonomisk liberalism och den postmoderna vänsterns PK-läror. Likväl var jag tveksam till att själv ansluta mig till det nya projektet.

Sedan kom decemberöverenskommelsen.

Avtalet visar att Alliansen är beredd att prisge landet åt ett socialistiskt mindretal och kedja ihop regeringen med Vänsterpartiet – allt som betalning för att slippa att prata och förhandla med Sverigedemokraterna på sätt som hövas anständiga, civiliserade människor. De skenheliga sjåperierna betingar ett allt högre pris. Och räkningen betalas förstås inte av de fördragsslutande parterna. Den betalas av folket.

Därför valde jag slutligen för några dagar sedan att skriva in mig i Borgerlig Framtid, och jag uppmanar alla politiskt intresserade som i stora drag kan ställa sig bakom den korta, ideologiska programförklaringen att göra detsamma.

Borgerlig Framtid har potential att bli en plattform för mitten- och högersinnade som vill se en balanserad konservativ kraft i politiken på samhällsnivå, samt en frihetlig dito på individnivå. Insikten tycks växa och förstärkas bland många väljare till höger om mittstrecket att inget alliansparti längre är en naturlig bas för denna idékombination. Här finns ett gapande hål att fylla i svensk politik. Sedan valet 2014 har därtill ett växande antal samhällsdebattörer med liberalkonservativ profil gett till känna att den politik som Alliansen har drivit och/eller försvarat i frågor som invandring och integration, försvaret, brottsbekämpning, utbildning och yttrandefrihet inte längre är gångbar.

Jag ser även en potential i att Borgerlig Framtid blir ett nyttigt orosmoment som kan påverka ett och annat befintligt alliansparti, i kraft av sin existens och sin – förhoppningsvis – växande skara av sympatisörer och medlemmar. En sådan biverkan ska inte underskattas, i en tid då många alliansväljare med fog är djupt besvikna på sina respektive partier.

Hundratusentals borgerligt sinnade har inte sett någon annan utväg än att rösta på Sverigedemokraterna i valet 2014, och ingenting tyder för närvarande på att förflyttningen dit har upphört, eller ens mattats av. Här har också ett parti med Borgerlig Framtids profil väldigt mycket att hämta, genom att kunna erbjuda ett hem som mer exakt svarar mot dessa väljares önskemål än Sverigedemokraterna.

Det viktiga är den grundläggande inriktningen, inte något kommatecken här eller någon mening där i någon enskild sakfråga. Den som anser att den sammanfattande texten i stora drag förmedlar någonting viktigt, ska inte tveka. Gör mig sällskap som ny medlem.

Järnhandskar mot islamismens senaste monster

Publicerad den av

Vad som sagts tidigare, måste sägas ånyo, mot den dystra och tragiska bakgrunden av våldsdåden i Köpenhamn. Det är högre tid än någonsin att ta till krafttag för att tillintetgöra Da’esh/IS.

Vi måste inse att IS maktövertagande i delar av Syrien och Irak har skapat en maktbas och en utgångspunkt i världen för spridning av en totalitär, fanatisk och vulgär utgåva av sunniislam. Denna lära har uppenbarligen en viss attraktionskraft bland unga sunnimuslimer i ett Mellanöstern där den arabiska civilisationen ser ut att implodera inför våra ögon och dela upp sig efter trosinriktningar. Likaså i Europa, där många muslimska ynglingar i städernas förorter tycks finna en identitet i den mordiska ideologin.

Startskottet för islamismen brukar tillskrivas den iranska revolutionen 1979. Det var alltså inom shiaislam som den politiserade utgåvan av tron tog fart på allvar. I Egypten hade emellertid det Muslimska brödraskapet verkat sedan några årtionden tillbaka, och islamister stod bakom det dödliga attentatet på landets president Anwar Sadat år 1981. I Libanon stärktes en shiitisk terrorgrupp, med det numera kända namnet Hizbollah – Guds parti. I Afghanistan tog kampen mot de invaderande sovjetiska trupperna allt mer religionsfanatiska uttryck – dessvärre med visst stöd från USA, enligt den under kalla kriget tillämpade principen ”min fiendes fiende är min vän”, samt ”he may be a son-of-a-bitch, but he’s our son-of-a-bitch”.

Under framförallt 1990-talet kom allt fler arabstater att drabbas av den våldsdyrkande läran, inte minst Algeriet. I Levanten lyckades rörelsen Hamas genom sina terrordåd bidra starkt till att fredsprocessen mellan Israel och den nybildade Palestinska myndigheten gick i stå.

Så kom 00-talet och terrorn spred sig på allvar till USA och Europa. Det islamistiska våldets epicentrum återfanns nu i den kollapsade irakiska staten, samt i Afghanistan och Pakistan.

Jag räknar inte upp dessa historiska fakta för att tråka ut läsaren, utan för att sätta samtidens händelser i perspektiv. Den Islamska Staten har sina ideologiska anförvanter i den nära historien. Emellertid innebär denna de facto-statsbildning att ett väldigt steg har tagits i upptrappningen av islamismens kamp mot all anständig civilisation. I likhet med talibanernas Afghanistan och delar av Pakistan finns det en spridningseffekt, i och med att unga män reser till platserna för att skolas och strida, varefter de kan åka tillbaka till sina hemländer och fortsätta kampen där. Men till skillnad från Afghanistan och Pakistan rör det sig nu om ett arabiskt landområde. Betydelsen därav ska nog inte underskattas. Kopplingen till arabvärlden och till invandrade européer med arabiskt ursprung blir så mycket starkare.

Hur sjukt det än låter, är den Islamska staten en källa till inspiration och skapar nya mördare på löpande band, oavsett om ynglingen i fråga har varit där eller ej. Därför är det nödvändigt att krossa den. De kurdiska krigare som står i frontlinjen mot detta monster är samtidens största hjältar.

Islamska staten har genom sina handlingar förklarat större delen av världen krig. Samtidigt finns det medborgare och innevånare i europeiska länder som tar värvning i dess led. Det är hög tid att europeiska stater, däribland Sverige, anpassar sina lagar därefter. Svenska medborgare som ansluter sig till IS bör betraktas som landsförrädare. Utlänningar med hemvist i Sverige som ansluter sig till IS bör behandlas som fiender och en fara för rikets säkerhet. Och om politikerna i Örebro tycker att terapi låter spännande, kan de hålla sig till sig själva.

Att omsätta detta i lagstiftning som balanseras mot rättsstatens och demokratins fordringar är vad en regering värd namnet borde ägna sig åt under närmsta tiden.

Dom tjänar ju pengar på det för tillfället

Publicerad den av

”Dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”. Så faller de sista orden, yttrade av en konsthallsbesökare, i SVT:s nyhetsklipp om att romska tiggare i Malmö ställs ut inom ramen för en konstinstallation. En annan besökare berättar för nyhetsreportern om hur ”jobbigt” han upplever mötet med tiggarna. Anders Carlsson, som är konstnärlig ledare för den grupp som står bakom utställningen, förklarar att det hela är som ett ”laboratorium” och att ”även om det är lite obekvämt, så kan man stanna lite i den känslan och undersöka den…”.

Här uppmanar jag dig som läsare att fundera ett slag över dessa ord och gärna, för all del, att stanna lite i den känslan och undersöka den.

En teatergrupp tar alltså kontakt med ett par tiggare på Malmös gator och erbjuder dem någonting som de inte kan förkasta: en rund summa för att sitta inomhus med sin förnedring likt apor på ett zoo, för att narcissistiska konsthallsbesökare ska få en chans att gräva i sitt eget självföraktande känsloliv. Någon kulturdebatt om detta vedervärdiga tilltag kan man knappast tala om, förutom Aaron Israelsons hedervärda inlägg på SVT Opinion.

På sätt och vis manifesterar utställningen verkligen någonting viktigt, men kanske inte riktigt det som teatergruppen hade tänkt sig. Vad som visas är kulturvänsterns monumentala hyckleri; dess mörka, perverterade hjärta. De som säger sig gå dessa förnedrade, fattiga människors ärenden, är i själva verket beredda att utnyttja dem som instrument för självterapi och kolportering av självföraktande budskap. Översitteriet i förhållande till de romska tiggarna är vämjeligt. Av dem är ingenting annat att vänta än att de snällt ska ställa upp på den konstnärliga ledarens arrangemang, för att besökaren ska få sin upplevelse av maktordning och hur hemskt vårt samhälle är. De betraktas som värnlösa offer, men som sådana kan man å andra sidan använda dem en smula för sina egna syften. Som damen i inslaget sade: ”dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”.

Se bara hur teatergruppen ifråga svarar på Israelsons kritik. Naturligtvis försöker gruppen skicka Israelsons invändningar i retur mot honom själv: den som sa’ det han va’ det; egentligen är det Aaron Israelson själv som objektifierar våra tjänstehjon! Se följande passage:

”Att Marcela och Luca saknar självbestämmande och skulle vara passiva aktörer, eller utställningsobjekt, är att påstå att Luca och Marcela inte har något val och därmed ingen integritet.

Ett förnekande av subjektivitet där personers erfarenheter och känslor inte beaktas eller överdrivs.”

Postmodern left goes full neoliberal. Kulturvänstern, med alla sina samhällsanalyser och maktstrukturer, blir fullständigt nyliberal när det passar de egna behoven. Jag skulle bra gärna vilja se samma debattörer göra bruk av liknande argument när de resonerar om minimilöner på arbetsmarknaden, eller könsroller i vardagen. Plötsligt finns det bara självbestämmande individer, när det handlar om att ”konstnärliga ledare” ska värva utställningsobjekt från gatan till sina narcissistiska övningar.

Den politiska högern är många gånger betydligt mer egalitär än dagens sjuka, postmoderna vänster. Tiggarna på våra gator är hitresta medborgare från ett annat EU-land, som uppenbarligen tjänar mer på tiggeriets förnedring i Sverige än att stanna i sina byar i Rumänien. Samtidigt är detta en kortsiktig vinst för dem, som knappast främjar deras ställning, utbildning och utveckling i Rumänien. Vi har all rätt att kräva av dessa medmänniskor att tiggeri och bosättning i Sverige inte ska fortsätta på det sätt som sker nu.

Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi har inte rätt att utnyttja deras behov för våra egna syften. Teatergruppen kan ju fundera över om de själva skulle vilja bli begapade på en konstutställning, ifall de vore i de hitresta tiggarnas kläder.

Undrar hur mycket skattepengar som går till detta.

Oklokt att åldersdiskriminera forskning

Publicerad den av

Häromdagen kunde man läsa braskande rubriker i Sydsvenskan om att Folkpartiet i frågan om betygens förtjänster stöder sig på pedagogisk forskning från 1935. Nyheten följdes upp i Svenska Dagbladet. Omständigheten att någon hänvisar till vetenskap som sammanställdes i Storbritannien för åttio år sedan förutsätts tydligen i sig vara så löjeväckande och graverande att kommentarer är överflödiga. ”Oj, det känns helt irrelevant”, sade, enligt Sydsvenskan, pedagogikprofessor Christian Lundahl.

Låt mig först och främst flika in att jag inte har en aning om hur vederhäftig 1935 års forskningsrapport kan tänkas vara. Jag har för närvarande inte heller någon uppfattning i frågan huruvida betyg ska införas från och med fjärde klass eller ej. Betyg är detsamma som mätning av hur väl elever lyckas redogöra för sina kunskaper. Min grunduppfattning är att skolan i första hand lider av brist på undervisning av just kunskaper, inte av brist på mätningar.

Vad som däremot stör sinnesfriden och tillika är väldigt talande för vår samtid, är själva grundantagandet som dessa näsvisa journalister gör: att forskning från 1935 per se är gammal smörja. Här följer ett litet representativt urval – saxat ur min bok Frommare kan ingen vara – av den samtida, hyperaktuella, pedagogiska forskningens ack så relevanta studieföremål. Det rör sig om de tio översta avhandlingarna i pedagogik som slumpmässigt dök upp på databasen avhandlingar.se vid en sökning i början av år 2014:

  • Toleransens pedagogik: en pedagogisk-filosofisk studie av tolerans som en fråga för undervisning
  • Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar. Könskonstruktioner i interaktion i förskola, förskoleklass och skolår ett
  • Bångstyriga barn: Makt, normer och delaktighet i förskolan
  • Grundskollärares tankar om kompetensutveckling
  • Relationer i skolan: en studie av feminiteter och maskuliniteter i år 9
  • Demokratiska värden i förskolebarns vardag
  • Kritisk sakprosaläsning i gymnasieskolan. Didaktiska perspektiv på läroböcker, lärare och nationella prov
  • De första sex åren. En studie av fyra lärares professionella utveckling med en yrkeslivshistorisk ingång
  • Det är enklare i teorin… Om skolutveckling i praktiken: En fall­studie av ett skolutvecklingsprojekt i en gymnasieskola
  • Så gör(s) idrottande flickor: Iscensättningar av flickor inom barn- och ungdomsidrotten

I Sverige produceras det avhandlingar i pedagogik på löpande band. På avhandlingar.se återfinns hundratals. Det mesta är bara övningar i att visa hur trogen man är sitt ideologiska credo – sitt ”perspektiv” eller sin ”teoretiska ansats”. En viss doktor i pedagogik, Gudrun Holmdahl, har lyckats med någonting som ser ut som en seriekoppling av franska dekonstruktivister i avhandlingen Skolutveckling som diskursiv praktik – Några ideologiska implikationer. Här är en väsentlig del av hennes syftesformulering:

”Utgångspunkt för studien är snarare en uppfattning att den ideologiska potentialen hos argument konstrueras, utvecklas och förändras i diskursiva praktiker och inte någon annanstans eller på någon abstraktare nivå och att detta gäller för vetenskap precis som för andra praktiker. Den ideologiska potentialen hos argument bör därför studeras där den uppträder, nämligen i den diskursiva praktiken [—] Syftet med studien är alltså att belysa ideologiska implikationer av skolutveckling som diskursiv praktik, samt att på ett mer övergripande plan härigenom även bidra till förskjutningar och perspektivskiften när det gäller skolutveckling.”

Någonstans här börjar jag plötsligt längta till 1935.

Men finns det ingen som inriktar sig på exempelvis jämförande studier med andra länders skolsystem? Vore inte undervisningen i framgångsrika kunskapsnationer ett givet studieföremål för den skattefinansierade forskningen? Tja, det enda jag kunde finna inför skrivningen av det aktuella bokkapitlet i Frommare kan ingen vara var sex avhandlingar från Linköpings universitet om…skolväsendet i Rwanda.

Det kan vara bra att veta att när journalister och diverse politiker hänvisar till samtida ”forskning” i skoldebatten, handlar det ofta om sådant som har listats ovan. Och då infinner sig givetvis frågan, om det inte i regel är bättre att grunda sin skolpolitik på forskningsrapporter från år 1935?

Vi borde åtminstone, i denna skymningstid för samhällsvetenskap och humaniora, kunna enas om att inte åldersdiskriminera någon endaste forskningsrapport.