”Dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”. Så faller de sista orden, yttrade av en konsthallsbesökare, i SVT:s nyhetsklipp om att romska tiggare i Malmö ställs ut inom ramen för en konstinstallation. En annan besökare berättar för nyhetsreportern om hur ”jobbigt” han upplever mötet med tiggarna. Anders Carlsson, som är konstnärlig ledare för den grupp som står bakom utställningen, förklarar att det hela är som ett ”laboratorium” och att ”även om det är lite obekvämt, så kan man stanna lite i den känslan och undersöka den…”.

Här uppmanar jag dig som läsare att fundera ett slag över dessa ord och gärna, för all del, att stanna lite i den känslan och undersöka den.

En teatergrupp tar alltså kontakt med ett par tiggare på Malmös gator och erbjuder dem någonting som de inte kan förkasta: en rund summa för att sitta inomhus med sin förnedring likt apor på ett zoo, för att narcissistiska konsthallsbesökare ska få en chans att gräva i sitt eget självföraktande känsloliv. Någon kulturdebatt om detta vedervärdiga tilltag kan man knappast tala om, förutom Aaron Israelsons hedervärda inlägg på SVT Opinion.

På sätt och vis manifesterar utställningen verkligen någonting viktigt, men kanske inte riktigt det som teatergruppen hade tänkt sig. Vad som visas är kulturvänsterns monumentala hyckleri; dess mörka, perverterade hjärta. De som säger sig gå dessa förnedrade, fattiga människors ärenden, är i själva verket beredda att utnyttja dem som instrument för självterapi och kolportering av självföraktande budskap. Översitteriet i förhållande till de romska tiggarna är vämjeligt. Av dem är ingenting annat att vänta än att de snällt ska ställa upp på den konstnärliga ledarens arrangemang, för att besökaren ska få sin upplevelse av maktordning och hur hemskt vårt samhälle är. De betraktas som värnlösa offer, men som sådana kan man å andra sidan använda dem en smula för sina egna syften. Som damen i inslaget sade: ”dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”.

Se bara hur teatergruppen ifråga svarar på Israelsons kritik. Naturligtvis försöker gruppen skicka Israelsons invändningar i retur mot honom själv: den som sa’ det han va’ det; egentligen är det Aaron Israelson själv som objektifierar våra tjänstehjon! Se följande passage:

”Att Marcela och Luca saknar självbestämmande och skulle vara passiva aktörer, eller utställningsobjekt, är att påstå att Luca och Marcela inte har något val och därmed ingen integritet.

Ett förnekande av subjektivitet där personers erfarenheter och känslor inte beaktas eller överdrivs.”

Postmodern left goes full neoliberal. Kulturvänstern, med alla sina samhällsanalyser och maktstrukturer, blir fullständigt nyliberal när det passar de egna behoven. Jag skulle bra gärna vilja se samma debattörer göra bruk av liknande argument när de resonerar om minimilöner på arbetsmarknaden, eller könsroller i vardagen. Plötsligt finns det bara självbestämmande individer, när det handlar om att ”konstnärliga ledare” ska värva utställningsobjekt från gatan till sina narcissistiska övningar.

Den politiska högern är många gånger betydligt mer egalitär än dagens sjuka, postmoderna vänster. Tiggarna på våra gator är hitresta medborgare från ett annat EU-land, som uppenbarligen tjänar mer på tiggeriets förnedring i Sverige än att stanna i sina byar i Rumänien. Samtidigt är detta en kortsiktig vinst för dem, som knappast främjar deras ställning, utbildning och utveckling i Rumänien. Vi har all rätt att kräva av dessa medmänniskor att tiggeri och bosättning i Sverige inte ska fortsätta på det sätt som sker nu.

Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi har inte rätt att utnyttja deras behov för våra egna syften. Teatergruppen kan ju fundera över om de själva skulle vilja bli begapade på en konstutställning, ifall de vore i de hitresta tiggarnas kläder.

Undrar hur mycket skattepengar som går till detta.