Månadsarkiv: november 2014

Det sista vi behöver är officiella blodsprivilegier

Publicerad den av

Tidigare i veckan formulerade jag mitt hjärtas mening på Twitter om att människors ras och hudfärg borde tillmätas betydelse i samhällsdebatten, eller rentav läggas till grund för rättigheter:

Detta spontana lilla utbrott fick stor spridning, och ledde även till några efterföljande meningsutbyten om kvotering. Jag menar varje ord i uttalandet. Snacket om ras (eller ”rasifiering”, som det brukar heta), färg och kön är ett gift som sprider sig i samhällskroppen från den akademiska och kulturella överheten. Det leder till att människor placeras i fack beroende på kön, färg och härkomst, samt till och med tillerkänns rättigheter beroende på dessa egenskaper. Ibland vill jag bara nypa mig i armen för att förhoppningsvis vakna upp ur denna skruvade dröm, i vilken personer som påstår sig kämpa mot orättvisor inget hellre vill än att blodsprivilegier ska inrättas.

Motargumentet som kastas fram lyder att just blodsprivilegier är någonting som ändå upprätthålls i dag, genom ”strukturer” som förtrycker och sållar bort. För att råda bot på detta, påstås det att vi måste uppmärksamma kön och ras, samt inrätta kvoter för olika personkategorier. Någonstans här märks en skillnad mellan, å ena sidan, de debattörer som menar att kvoteringen trots sina nackdelar är ett rimligt medel för att uppnå målet att riva de sagda strukturerna, samt, å andra sidan, de som anser att rättigheter grundade på kön och ras är ett självändamål, eftersom dessa kategorier är – och bör vara – betydelsefulla och måste få ”representation” i olika sammanhang. Sedan är det förstås många som glider mellan dessa två positioner, utan att riktigt sätta ned foten.

Den förstnämnda inställningen är naiv och kontraproduktiv; den sistnämnda är genomrutten. Att anta att kön och ras danar intressegemenskaper, vilka måste bli företrädda genom kvoter vid högskolor, i arbetslivet o s v, är att medvetet vilja trycka tillbaka den unika individen och frånkänna hennes förmågor all betydelse. Man vill tribalisera samhället och trivialisera det mänskliga intellektet. Jag har svårt att se detta som någonting annat än en strävan efter att dela in människor i kaster utifrån raskarakteristik. Vilket är en ovanligt dum idé.

Men även tanken att kvotering framgångsrikt kan användas som medel, snarare än att vara ett självändamål, är behäftad med stora brister. Om målet är att förmå samhället att helt bortse från faktorer såsom kön och hudfärg, kan jag för mitt liv inte förstå hur kvotindelning baserad på just sådana egenskaper skulle kunna leda i rätt riktning. Strävan efter att rekrytering och befordran enbart ska bygga på mätbara egenskaper som är relevanta för verksamheten, får sig en allvarlig knäck om just de irrelevanta egenskaperna blir styrande vid kvotindelning. Vi blir, liksom dagens politiska vänster, besatta av det som vi egentligen skulle ge fanken i.

Vidare för dagens vänsterpolitiker (och många socialliberaler) sin bevisning baklänges. Tesen att diskriminering och ”strukturer” är orsaken till skevheter i utfallet behöver aldrig styrkas – den hålls bara för sann, varefter det blir en smal sak att finna ”bevis” för idén i statistiken. Olikheter i utfall måste emellertid inte bero på uteslutning och bortsållning på grund av kön eller hud; de kan lika gärna bero på genomsnittliga beteendeskillnader, socioekonomiska faktorer som gör att vissa grupper har sämre utbildning, o s v. Somligt pekar på att saker och ting behöver förbättras och förändras. Annat behöver inte i sig vara något problem. Det viktiga för samhället i sin helhet är att den som har viljan och förmågan får komma till sin rätt. Skicklighet och förtjänst måste vara ledstjärnor i en framgångsrik kultur.

För all del: människan är funtad på så sätt att hon söker sina likar. Kaka söker maka; lika barn leka bäst. Sverige har därtill en ovanligt konformistisk kultur, med ett socialt finlir som kan vara svårt att avkoda. Detta förändras inte med hjälp av blodsprivilegier. Sällan är metaforen om att gå ur askan in i elden mer träffande.

De oberörbara

Publicerad den av

En fråga som ständigt återkommer i den ängsliga, bigotta offentligheten i Sverige är i vilka sammanhang man får tala, skriva och synas. Det finns tydligen personer och grupperingar som har tilldelats oberörbarhetsplatsen i kastordningen, med vilka man bör akta sig för att slå sig i slang. Även om man bara är ute efter att torgföra sina egna åsikter och lyssna till vad andra har att säga, kommer skuldbeläggning genom associering som ett brev på posten. Man får nämligen inte ”legitimera” dessa människor och grupper, brukar det heta.

En herre som nyligen inte brydde sig om den oskrivna regeln om de oberörbara är skribenten och författaren Marcus Birro. Genom att medverka i ett nätradioprogram (podcast) som har producerats och sänts ut av stationen RLM har han (ånyo) dragit på sig anklagelser. I programmet medverkade även journalisten Ingrid Carlqvist, som ju anses vara en omstridd person.

Jag har ännu inte lyssnat på programmet. Faktum är att jag hittills aldrig har lyssnat på något program som stationen har producerat. Emellertid spelar inte det någon som helst roll för mitt svar på frågan ifall det är rätt eller fel att delta i en podcast med sagda producent. Mitt svar lyder nämligen att det aldrig kan vara fel att delta i ett samtal eller i ett massmedium bara för att de åsikter man möter där inte står högt i kurs. Det kan förstås finnas andra skäl till att avstå från medverkan, men så länge de personer man ska träffa respekterar ens yttrandefrihet och så länge det man säger inte förvrängs (om det är i massmedia), är jag av den bestämda uppfattningen att man kan tala med precis vem som helst och medverka var som helst.

Vår överspända samtid är inte bara besatt av enskilda ordval, utan det intelligenta samtalet har allt mer kommit att överskuggas av att man måste hänga med rätt människor, på rätt ställen. Yta och förpackning går före innehåll. Klassificering i olika läger går före vad man faktiskt säger. Situationen får mig att minnas ett bevingat ord som Per-Ola Eriksson, riksdagsman under 90-talet från Norrbotten, lär ha sagt till sitt försvar om det kritiserade samarbetet mellan (c) och (s) under 90-talet:

”Bara för att man har bjudit upp bordsdamen till dans, måste man inte gifta sig med henne.”

Den som står emot oberörbarhetsdoktrinen gör samhället en stor tjänst.

Håll sektfasonerna borta från det sociala livet

Publicerad den av

Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.

Brytningstid?

Publicerad den av

I klartext är Sveriges mottagande av asylsökande nu mycket nära ett sammanbrott. De långsiktiga följderna av den politik som har förts under åtskilliga år är potentiellt förödande. Vad som kan komma om mottagningen i Migrationsverkets regi totalhavererar kan vi bara gissa.

Kanske är detta anledningen till att tunga pressröster nu börjar skicka upp testballonger och försöker förskjuta gränsen en aning för vad som är tillåtet att säga. Anna Dahlberg på Expressen har i flera år varit en tämligen nykter och sansad röst i debatten (hennes tidning till trots). Idag tycker jag mig se en ökad frimodighet i hennes krönika jämfört med tidigare debattinlägg. Framförallt dristar sig Dahlberg att fullfölja sitt resonemang denna gång, i stället för att göra halt vid problemformuleringen. Här finns förslag som syftar till att minska volymerna. Ni vet, det där som Tobias Billström för några år sedan var nära att bli avsatt för.

Idag har även chefen på Svenska Dagbladets ledarredaktion, Tove Lifvendahl, tagit upp volymfrågan. Lifvendahl är försiktigare och hennes budskap är mer inlindat och nervöst markerande mot SD:s politik. Slutsatserna av resonemangen är inte heller lika uttalade, men det går inte att ta miste på vad hon vill ha sagt: Sverige kan inte i längden ta emot så många flyktning- och anhöriginvandrare som vi gör idag. Inte bara arbetsmarknads- och välfärdspolitiken måste ses över, utan även villkoren för uppehållstillstånd.

Tidigare i veckan har Dagens Samhälles chefredaktör, Mats Edman, resonerat om det stora antalet människor som kan tänkas få uppehållstillstånd av flyktning- och anhörigskäl under de närmaste åren. Under perioden 2014-2018 kan denna grupp komma att uppgå till ca 600 000 personer. EU-migranter och arbetskraftsinvandrare ingår förstås inte i kategorin. Kanske blir det en politisk omvälvning av historiska mått i valet 2018, menar Edman, ifall situationen inte förändras.

Siffror av det slag som Edman presenterar innebär även demografiska och kulturella omvälvningar för Sveriges vidkommande, som ska läggas till de förändringar som redan har ägt rum under gångna årtionden. Oavsett hur man ser på den saken, är det ett obestridligt faktum att en liknande förvandling i kulturellt hänseende aldrig tidigare har skett i Sverige.

Förmodligen råder det viss förvirring ute på andra ledarredaktioner i landet. Sådant som fram till nyligen ansågs vara tecken på ”rasism” och ledde till fördömelse har nu sagts i några rikstäckande tidningar. Kanske befinner vi oss just nu i en brytningstid. Sektfasonerna räcker möjligen inte längre för att helt undertrycka en allt mer desperat verklighet. Kanske är vissa blockeringar på väg att rämna.

Vad som anses vara fint, rätt och medmänskligt är nämligen inte konstant. Om verkligheten till slut tvingar fram förändringar, kan man vara säker på att medmänskligheten hänger med på ett hörn. Om än i något annorlunda tappning.

Replik: Värnplikt innebär både för- och nackdelar

Publicerad den av

Kort tid efter mitt inlägg om värnplikten, där kritik framförs mot Neos redaktör Mattias Svenssons debattartikel på SVT Opinion, vari han förkastar värnplikten med hänvisning till tre olika skäl, valde Svensson att bemöta min text på sin egen blogg. Hans bemötande bör inte lämnas okommenterat.

Inledningsvis måste jag säga att jag blir något förvånad över de tramsiga påhopp som förekommer i Svenssons text. Värnpliktsförespråkare skulle tydligen inte vara så skarpa på argumentation, menar han, eftersom de vill tvinga folk istället för att idka övertalning. Det där skulle förstås även kunna sägas om skatt, skol-/utbildningsplikt och offentligrättslig lagstiftning i största allmänhet. Därav beteckningen trams.

När det gäller tvånget, har jag invänt mot Svenssons resonemang genom att påpeka att jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri missar viktiga skillnader vad gäller verksamhetens karaktär och ändamål. Jag nämner även att jag, som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen – vilket inte betyder att jag säger ja och amen till allt som kan tänkas ha en konservativ stämpel – genast blir misstänksam mot tankeövningar som går ut på att plocka ut en fråga ur ett större sammanhang och söka gemensamma nämnare med förkastliga företeelser. De som söka skola finna. Var fascisterna auktoritära? Ja, då är all auktoritet av ondo. Brukar kommunistdiktaturer ha konfiskatoriska skatter? Ja, då är all skatt orättfärdig konfiskering. Förekom det mycket tvång i 1800-talets amerikanska sydstater? Ja, då är allt tvång i sig förkastligt. Sådär kan man hålla på. Sådär håller tyvärr många liberala debattörer i samtidens Sverige på.

Mattias Svensson tror att jag struntar i moralfrågor. Nej, det gör jag inte, men våra respektive tillvägagångssätt för att komma fram till rimliga ställningstaganden i moralfrågor kanske skiljer sig åt i vissa avseenden. Eller menar Svensson att det han tycker alltid är den rätta moralen – ett facit – och att allt annat är omoraliskt?

Sedan anser Svensson att jag inte har någon respekt för folk som inte vill rycka in. Detta är förstås bara att med andra ord säga samma sak som Svensson redan har sagt, om och om igen: att tvång är moraliskt förkastligt. Har jag någonsin skrivit att jag inte beaktar tvånget som förmodligen varande det tyngsta argumentet mot värnplikt? Jag väger dock även in andra faktorer, såsom behovet av ett förhållandevis starkt försvar. Vilket ska vägas mot tvånget för medborgarna i ett demokratiskt land att utbilda sig i landets försvar under en begränsad tid. Bland annat.

Jag struntar inte i samhällsekonomin, såsom Svensson påstår. Jag nämner bara i mitt förra inlägg att jag inte har tillräckligt med underlag för att bemöta hans påståenden i denna del, vilket innebär att jag inte kan bortse från att värnpliktsförsvaret kan vara kostsammare än ett smalt yrkesförsvar. Detta är givetvis i sig en nackdel, men det är en nackdel som vägs upp av annat. Jag har dock tagit upp några aspekter som jag misstänker kan läggas på den ekonomiska plussidan, vilka inte tas upp av Niclas Berggren i den artikel som Svensson hänvisar till. Man kan inte heller bortse från att ett land med förhållandevis liten befolkning knappast kan hålla sig med en stående yrkesarmé av betydande mått, som ens kommer i närheten av vad en allmän mobilisering kan åstadkomma. Skulle landet ändå göra det, kan man verkligen tala om fördyring.

Jag ignorera inte heller det svenska försvarets historia. Det blir bara en smula märkligt att dra stora växlar på vad en debattör anser om just det svenska värnpliktsförsvarets tidigare brister i fråga om modernitet, när värnpliktsförsvar är en ytterst spridd företeelse i världen och det finns exempel på att ett värnpliktsförsvar inte måste bli teknologiskt eftersatt.

Slutligen väljer Svensson att producera fördomsfulla halmgubbar. Läs vänligen inte in saker i min text som inte står där. Med integration menar jag inte att ”få pli på stökiga invandrarungdomar”, utan – hör och häpna – att unga medborgare från olika bakgrunder och etniciteter möts, knyter kontakter och gör en gemensam insats för Sverige. Vad gäller personer som av säkerhetsskäl inte skulle komma i fråga för militär värnplikt, är det förstås beklagligt om denna skara är större idag än den var förr. Det hindrar inte att värnplikten skulle vara integrationsfrämjande – inte minst om nämnda säkerhetsskäl är en följd av just bristande integration.

Beprövad erfarenhet talar för värnplikt

Publicerad den av

Frågan om värnpliktens återinförande har fått särskild aktualitet i och med den senaste tidens ökade anspänning i och ovanför Östersjön, samt Socialdemokraternas allt tydligare ställningstagande för en sådan reform. Sveriges bristande försvarsförmåga har dessutom påtalats många gånger de senaste åren, inte minst av överbefälhavaren själv, genom det ampra utspelet om att landet torde stå emot ett militärt angrepp på en geografisk front i ca en vecka. I och med att även Sverigedemokraterna och Folkpartiet drar åt värnpliktshållet, ser det faktiskt ut som att ungefär halva riksdagen kan tänkas ge sitt stöd i nuläget.

Från liberalt sinnade skribenter möter tanken på tvångsvärvning till försvarsmakten en del motstånd. En som har gett sig in i debatten med särskild frenesi, är magasinet Neos redaktör Mattias Svensson, som förkastar värnplikten med eftertryck i ett inlägg på SVT Opinion. Emellertid är Svenssons argumentation inte särskilt övertygande.

Han inleder med argumentet att tvånget i sig är någonting förkastligt. I andra sammanhang har han likställt det med tvångsarbete; ja, rentav med slaveri. Som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen blir jag genast skeptisk till denna typ av extrapolering in absurdum, eller – om man så vill – variant av skuldbeläggning genom associering. Trälar tvångsarbetar, alltså skulle allt tvång vara av ondo. Vidare är Svenssons argumentation ett typexempel på hur samtida liberaler ofta går in i tunnelseende och missar de stora sammanhangen – ja, de fundament som själva den liberala samhällsordningen vilar på.

Historien lär oss att det är viktigt att kunna försvara sig, i synnerhet om det finns mycket som är värt att försvara. Såsom, exempelvis, de liberala värden som undertecknad, Mattias Svensson m fl ställer oss bakom. Förhållandevis små länder måste då ofta väga upp sin litenhet genom ett brett folkligt deltagande i det militära. Som medborgare i en stat värd att försvara följer både rättigheter och plikter. Man har som utgångspunkt en plikt att följa lagar som är konstitutionellt riktiga. Man måste betala skatt till det gemensamma. Man är faktiskt tvingad att sätta sina barn i skola, och barnen tvingas därmed att delta i utbildningsverksamheten. Jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri är verkligen haltande – värnplikten är främst en obligatorisk utbildning till förmån för landet, inte utförandet av ett arbete, vilket som helst. Liknelsen är helt historielös.

Svenssons andra argument, gällande de samhällsekonomiska kostnaderna, har jag svårare att utvärdera och bemöta. Det är möjligt att värnplikten i det stora hela är en dyr försäkringspremie, när allt vägs in. Jag kan bara konstatera att det i så fall är en premie som ett litet land med förhållandevis god samhällsordning bör vara redo att betala. Här bör även framhållas de positiva biverkningar som ett värnpliktssystem kan föra med sig – för integrationen, för unga mäns självdisciplin, o s v. Det raljeras ibland i debatten över dessa bieffekter. Jag skulle inte göra det, i synnerhet inte när det gäller den potentiella betydelsen för integrationen. I synnerhet i dagens Sverige.

Det tredje argumentet som läggs fram i Svenssons artikel är något som jag finner snudd på absurt. Här tycks en annan liberal tankefigur spöka – att automatiskt utgå från ekonomisk teori och tillämpa teorin strikt, utan att se sig omkring. Världens mest värnpliktsgenomsyrade stat, Israel, råkar jag veta ett och annat om. Svenssons antagande om nedvärdering av soldaters liv och hälsa när tillgången på manskap är säkrad möter här ett svidande nederlag. Soldaterna ses som ”våra pojkar” på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Som hela nationens barn. Det kan ta sig så starka uttryck att man ibland kan undra om det hela inte går för långt, när exempelvis unga människor dagligen skadas och omkommer i trafiken. Det finns alltså faktorer i ett värnpliktsförsvar som med besked kan väga upp farhågan om nedvärderingen av unga människors liv. Det hela kommer nog mer an på den allmänna synen på individens rättigheter som råder i samhället.

Om argumentet enbart ska förstås som att ett stort, garanterat utbud av ”arbetskraft” i regel hämmar den tekniska utvecklingen, stämmer ju detta på en fri arbetsmarknad, men jag sätter stora frågetecken vad gäller tillämpligheten i värnpliktssammanhang. Man kan ju undra varför inget litet land med behov av ett starkt försvar har kommit fram till detta. Och Israel är ju inte precis militärteknologiskt efterblivet.

Nej, det är dags att Allianspartierna tänker om och gör upp med (s) och (sd) i försvarsfrågan om en ordentlig värnpliktsreform. Lyssna mer till liberalkonservativ klokskap än till nettoliberalt testuggande.

Anförande och bokförsäljning i Lund

Publicerad den av

Och nu lite evenemangsreklam. Studentföreningen Ateneum har bjudit in mig till pubafton på Glorias i Lund den 13 november kl. 19:00 (+ akademisk dubbelkvart), varvid jag ska hålla låda en stund. Jag kommer att tala om det viktigaste temat i min bok: den utopiska och fromhetssökande ingrediensen i den svenska självbilden/nationalismen.

Boken kommer att säljas på plats till det rabatterade priset 100 kr.

Tillställningen är även öppen för den nyfikne som inte är medlem i studentföreningen, enligt föreningens inbjudan.