Därför Medborgerlig Samling

Ytterligare ett parti till höger om mittpunkten på den klassiska skalan? Finns det inte partier där så det räcker?

Nej.

Och då är det förstås inte antalet i sig som föranleder svaret, utan innehållet. I den mån antalet partier kan anses för stort är det i vart fall inte Medborgerlig Samling (förkortas MED, tidigare Borgerlig Framtid) som i onödan upptar riksdagsmandat, när vi i dag har fyra nyanser av babyblått + Åkesson & hans vildsinta vänner.

Som nyvald partiordförande vill jag härmed lägga fram tre viktiga skäl för anslutning till och en röst på MED.

Det sakpolitiska skälet

Alliansen och socialdemokratin har båda medverkat aktivt till att postmoderna påfund som identitetspolitik och tron att allt ont stammar från vårt eget samhälle numera håller Sverige i ett järngrepp. Utbildningsväsendet är genomkorrupt av smörjan, vilket gör att elever och studenter lär sig mindre och mindre under längre och längre utbildningstid. Försvaret har de i praktiken avvecklat. Lag och ordning är på tillbakagång till förmån för kriminella och asociala beteenden. Invandringen till Sverige har blivit av ett slag som leder till allt mer problematiska följder. Skattetrycket är delvis på grund av allt ovanstående, delvis på grund av klåfingrighet och förmynderi på väg uppåt. Inget riksdagsparti har det minsta intresse av konstitutionella frågor och att det personliga ansvaret är alltför svagt i det svenska folkstyret.

Är det då inte dags för ett politiskt alternativ som brukar allvar i dessa frågor? Eller räcker det med dagens riksdagspartier? Hur har det gått hittills?

Det strategiska skälet

Alla, utom möjligtvis Anna Kinberg Batra, har förstått att de nuvarande allianspartierna i likhet med det nuvarande vänsterblocket inte kommer att få någon egen majoritet i valet 2018. Allt talar därmed för att det som inträffade hösten 2014 också kommer att inträffa hösten 2018, oavsett vilket block som blir störst. Sverigedemokraterna har hittills bara kunnat rusa motorn på tomgång och kravet på utväxling kommer garanterat att skärpas 2018. En blocköverskridande regering vars existens motiveras negativt – att blockera SD – är inte ett osannolikt utfall. Vad det leder till i politiskt innehåll kan man spekulera i, men det lär bli urvattnat och inte vad väljarmajoriteten önskar. Förtroendet för den svenska demokratin kommer då att minska än mer och väljarströmmen till SD lär inte upphöra.

Detta givet att det inte kommer in en ny aktör som kan bryta dödläget.

Medborgerlig Samlings ideologiska grund och öppna inställning till samarbete i sakfrågor gör att ett nytt 2014 kan undvikas. Om vi får en mitten-högermajoritet i riksdagen (f ö i likhet med dagens riksdag) ska detta avspeglas i regeringens sammansättning och politik. MED är dessutom det rimliga alternativet till en proteströst på SD.

Medborgarna utser sin riksdag. Riksdagsledamöterna får vara så vänliga och prata med varandra och se vad man kan komma fram till. Svårare än så ska det inte vara.

Det demokratiska skälet

I den svenska demokratin finns det ett egenvärde i att partipolitiken förnyas. De etablerade riksdagspartierna, dit jag räknar sju av åtta partier, har vuxit ihop med staten och blivit statliga utskott. Den ideologi som genomsyrar statsapparaten (eller, för att använda Patrik Engellaus uttryck, ”det välfärdsindustriella komplexet”) styr partierna, snarare än att riksdagsledamöterna på väljarnas uppdrag styr staten.

Jag har svårt att se att detta kan brytas på något annat vis än att nya politiska krafter kommer in och representerar medborgare vars värderingar och tankar om skötsamhet, förnuft och saklighet just nu saknar representation. Av den anledningen är MED ytterst kritiskt till systemet med partistöd direkt till partiorganisationerna, liksom penningflödena från staten till civilsamhället i största allmänhet. Detta perspektiv saknas helt i dagens riksdag.

Således – kom med i en ny medborgarrörelse. Gör skillnad nu och gör skillnad i valet 2018!

Länk till partiets hemsida: http://www.medborgerligsamling.se

Annonser

Avgörandet i våra händer

Jag har fått frågan från Borgerlig Framtids valberedning om jag kan tänka mig att ta ordförandeskapet för partiet en tid framåt. Efter en del överväganden har jag kommit fram till att tacka ja och därmed stå som kandidat vid kommande extrastämma.

Såsom alla BF-medlemmar och en hel del andra har noterat har Borgerlig Framtid drabbats av turbulens på sistone. Josefin Utas har sammanfattat händelseförloppet på sin blogg, så jag hänvisar er dit i denna fråga. Det handlar inte om någon verklig partiklyvning, utan snarare en smärre avknoppning – som dock har blivit så mycket mer dramatisk i och med att det är den före detta partiordföranden som är med i den nya lilla grupperingen. Partiets namn har givetvis tagit skada och det har uppstått viss förvirring avseende vem som är den rättmätige företrädaren och bäraren av namnet. Borgerlig Framtid kommer därför med stor sannolikhet att heta någonting annat om halvannan vecka, när extrastämman i Lund är avslutad.

Jag hoppas och tror att stämman i Lund den 15-16 oktober kommer att konsolidera det nya, stapplande partiet och skapa en trygg bas för vidare tillväxt. Sällan har det varit tydligare än nu att det behövs en ny kraft till höger om mittlinjen som förenar frihetlighet och förnuftig konservatism. Medan allianspartierna har lämnat walk over i kultur- och värdekampen och sitter på händerna i riksdagen, visar Sverigedemokraterna gång på gång att partiet saknar en sund partikultur och att det knappast kan vara statsbärande. SD har svårt att vinna värdekampen om frågor där vi egentligen står varandra hyfsat nära i sak, eftersom partiet inte lyckas göra sig kvitt sitt förgångna. Och allianspartierna är så vilsna och ideologiskt korrumperade att de har anammat samtidsvänsterns dunkla världsbild.

Det går helt enkelt inte att sätta sin tillit till att Alliansen kommer att sköta landet väl utan en ny kraft som kan hålla den i schack och inte kommer att jamsa med. Det går heller inte att lita på SD fullt ut när det gäller höga partiföreträdares värderingar och kompetens. Dessutom tycks isolering av SD vara prioritering nummer ett inom valda delar av Alliansen, vilket riskerar att föra dessa delar mot mer vänsterpolitik och söndringsideologi. Till detta kommer att den svenska demokratin behöver förnyas genom att gamla, inavlade etablissemangspartier som har vanskött landet i så många år får verklig konkurrens och – i somliga fall – ersätts.

Sällan har väl möjligheternas fönster varit öppnare än just nu för en ny kraft att slå sig in i svensk politik. I mångt och mycket tror jag att avgörandet ligger i våra egna händer.

Relaterat: Öppet brev från juni 2016 till alliansväljare

Politiker etablerade på arbetsmarknaden

InläggDet goda samhället. Utdrag:

Problemet är att populisterna har rätt. Inte nödvändigtvis i sina slutsatser, men däremot i stora delar av verklighetsbeskrivningen. Visst finns det en politisk klass som har allt tunnare erfarenhet av hur det är att vara yrkesverksam och att umgås med folk som inte lever av och för partipolitiken. Och visst är detta ett stort demokratiskt bekymmer.

Författning spelar roll

Nytt inläggDet goda samhället.

Om samhället har en benägenhet till självskadande konsensus är det givetvis särskilt viktigt att vårda och ge skydd åt dissidenterna, i sann Mill-anda. Det gör man genom en författning som bygger in maktdelning och genom att inte ge partiorganisationer alla resurser. Det finns en poäng med ett parlament bestående av levande ledamöter i stället för en fördelning av döda andelar i föreningen Sverige mellan partierna.

Åter på furstehovets sommarutflykt

InläggDet goda samhället. Utdrag:

Återseendet sker dock med blandade känslor. De närmast berörda brukar hävda att Almedalen är en demokratifestival. Mitt intryck är att tillställningen snarare har karaktären av ett furstehov som gör sin årliga sommarutflykt i den idylliska provinsen tillsammans med hovets alla funktionärer: härskarna med familjer, ämbetsmännen, rådgivarna, tjänstefolket, levnadstecknarna. Narrarna. Hela följet ska ut och förlusta sig, intrigera och notera vem som sade vad till vem. Vad detta har med demokratin att göra har jag svårt att förstå. Almedalens tillväxt korrelerar nämligen med krympande partier och döende folkrörelser.

Släng inte bidrag efter privata klubbar

Debattartikel i Expressen, som uppföljning av tidigare inlägg på Det goda samhället (se förra bloggposten). Utdrag:

Hela detta konglomerat av skattefinansierat ”civilsamhälle” är ingenting annat än statliga utskott utan reellt behov av medlemmar, där ett nytt frälse finner sin försörjning och kan växla mellan poster i ”civilsamhället” och statliga befattningar. Jag säger bara en sak: stäng kranen.

Hvad vilja de framtida borgarna?

I ett uppmärksammat debattinlägg i torsdags kungjorde Josefin Utas, som sedan flera år har varit en självständig och skiljaktig stämma inom Miljöpartiet, att hon lämnar partiet och ansluter sig till Borgerlig Framtid (BF). Någon vecka dessförinnan hade Kristdemokratiska Ungdomsförbundets distriktsordförande i Värmland, Simon Sjögren, också deklarerat sin övergång till BF. Åtskilliga nya medlemmar har strömmat till och det sker förstärkningar regionalt i framförallt de folkrikare regionerna. BF ska nu hålla sitt riksårsmöte den 19 mars, vilket lär bli en intressant tillställning.

Möjligen är detta starten på någonting nytt som kan förändra svensk politik på djupet.

Borgerlig Framtid bildades främst som en protest mot att allianspartierna har misslyckats kapitalt i flera avseenden. Det hela tog lite fart i samband med den lika uppseendeväckande som förödande Decemberöverenskommelsen. Nu, när DÖ formellt sett är dödförklarad, vissa allianspartier tycks ägna sig åt viss omprövning och migrationspolitiken har kastats om, kan man kanske fråga sig vad BF ska vara bra för.

Svaret ligger delvis i partiprogrammet, delvis i den demokratiska stagnationen i Sverige.

Poängen med det nya partiet är större än att strida mot tillfälliga pakter och låsningar. Partiprogrammet lägger grunden för att ta en värde- och kulturkamp mot den söndringsideologi som har hegemoni i Sverige. Om man ska sätta etiketter, blir det förnuftig konservatism blandad med frihetlighet. Märk väl att avsnittet om den svenska demokratin och demokratiska reformer är särskilt utvecklat.

Vidare tror jag att många delar min bedömning att de etablerade partierna i Sverige i mångt och mycket har förlorat sin demokratiska legitimitet. Av olika skäl har de partierna vuxit ihop med statsapparaten och blivit dess utskott. De fungerar som kampanjorganisationer, utan egentligt behov av några medlemmar. Deras agerande under de senaste åren inger inget förtroende. Dessa strukturella och demokratiska problem tycks inte kunna lösas på annat vis än att nya gräsrotsrörelser bildas.

Vilket just nu kan vara på väg att ske.