Åter på furstehovets sommarutflykt

InläggDet goda samhället. Utdrag:

Återseendet sker dock med blandade känslor. De närmast berörda brukar hävda att Almedalen är en demokratifestival. Mitt intryck är att tillställningen snarare har karaktären av ett furstehov som gör sin årliga sommarutflykt i den idylliska provinsen tillsammans med hovets alla funktionärer: härskarna med familjer, ämbetsmännen, rådgivarna, tjänstefolket, levnadstecknarna. Narrarna. Hela följet ska ut och förlusta sig, intrigera och notera vem som sade vad till vem. Vad detta har med demokratin att göra har jag svårt att förstå. Almedalens tillväxt korrelerar nämligen med krympande partier och döende folkrörelser.

Annonser

Vad som har mognat är en förgiftande lära

Kulturskribenten Mona Masri, som på förekommen anledning är citerad ett antal gånger i min bok, anför nu i Sydsvenskan att det kan vara ett tecken på mognad att det talas allt mer om ras och ”rasifiering” i svensk mediadebatt. Påpekandet att dessa ord far runt är ju riktigt. Den senaste tiden tycks de gå som vålnader genom det politiska livet. Masri har för övrigt själv bidragit flitigt i genren.

Det sägs alltså att vi borde tala mer om ras. Så jag får väl bidra. Holländare tycks ofta vara högvuxna, magra och rödlätta. Samma drag syns inte sällan i England. Ett gemensamt saxiskt/plattyskt arv, tro? Japaner är i genomsnitt mindre än kineser, trots hyfsat lång tid av högre levnadsstandard. I Tel Aviv är det tydligt att eritreaner i allmänhet är betydligt ljusare och har annan kroppsbyggnad än sydsudaneser. Judar med etiopisk härkomst och de kristna eritreanerna är i själva verket väldigt lika. Är Masri med flera nöjda nu?

Nej. För vad de egentligen vill ha sagt är att skillnader i statistiskt utfall mellan personer med olika utseenden – om en viss grupp är under- eller överrepresenterad – beror på diskriminering och förtryck, vilket de vill bemöta med införande av grupprättigheter. Det är samma melodi som har sjungits länge, men med nya textrader. Skillnaden i förhållande till tidigare text är att man nu på ett tydligare sätt börjar sjunga om idéernas konsekvenser.

Den massmediala rapporteringen från Almedalen borde tjäna som väckarklocka för dem som vill ha en jämlik medborgarstat, men händelsevis inte har väckts av tidigare larm. Miljöpartiets Åsa Romson höll ett anförande under vilket hon flera gånger valde att skuldbelägga människor på grundval av kön, hudfärg, sexuell läggning och ålder. Gudrun Schyman och hennes parti, som har gjort gruppindelning till en del av kärnideologin, utnämndes av ett samlat mediauppbåd till något slags drottning av Almedalen. Under ett seminarium om ”antirasism” uttryckte arrangören, som kallar sig ”Rummet”, önskemålet att vita människor skulle maka på sig för att ge plats åt folk av annan ras. Och ett av de lägsta lågvattenmärken som jag någonsin har sett på en svensk ledarsida kunde beskådas i Dala-Demokraten, i och med att ledarskribenten Ida Ali-Lindqvist gjorde sin debattmotståndare, Hanif Bali, till en företrädare för en ras. Ali-Lindqvist blir ”ledsen” för Balis skull, eftersom han, enligt henne, antingen inte begriper sitt eget (läs rasens) bästa, eller ägnar sig åt något slags masochistisk självförnekelse. Allt detta anser sig Ida Ali-Lindqvist tydligen ha genomskådat.

Vad är det som händer? Jag skulle vilja påstå att vi bara ser första skörden av den draksådd som har spridits i årtionden. Kön; mångkulturalism; kvotering; strukturer; vi gillar mångfald. Och de kvasiakademiska vägröjarna: intersektionalitet; könsmaktsordning; rasifiering. Vad som nu sker är att vi ser konsekvenserna av grupptänkandet.

Om man är övertygad om att folk som delar vissa personliga egenskaper, såsom kön, sexualitet, härkomst eller utseende, ingår i något slags påtvingad ödesgemenskap, kommer man slutligen inte längre att se människor som unika personer. Alla blir till slut vandrande representanter för olika kollektiv. Det som det ideala medborgarsamhället skulle vara blint inför, blir istället förstärkt i allt grällare färger. Då kommer den typ av resonemang som Ida Ali-Lindqvist visar prov på som ett brev på posten. Hennes artikel är inte en anomali eller ett snedsprång i diskussionen; den är den nuvarande diskursens logiska fortsättning. Att läsa den är som att skåda in i en snar framtid, om identitetspolitikerna får fortsätta att hållas under några år. Snart kan detta vara allmängods.

På sätt och vis har Mona Masri rätt i sin analys. Det är kanske ett tecken på mognad att politiker och andra opinionsbildare har börjat prata om ras. Vad som har mognat är en förgiftande ideologi. Identitetspolitikens frukter kan plockas, ätas och öppna våra ögon inför medmänniskors gener och läggningar. Vi blir måhända inte utslängda från ett paradis, men väl från en samhällsmodell som förordar färgblindhet och överbryggande gemenskap istället för splittring. Sådana modeller är inte vanliga i mänsklighetens historia. Desto större anledning att kämpa mot de nedbrytande lärorna.

Almedalen är en språngbräda för fanatiker

Almedalen närmar sig sitt slut. När jag ser rapporteringen såhär på avstånd, kommer jag snarare att tänka på en äkta renässansfurstes hov än ett demokratiskt forum. När en storvulen renässansfurste drog ut till något sommarresidens, följde alltid hela hovstaten med – familjen, rådgivarna, ämbetsmännen, tjänstefolket, hantverkarna, levnadstecknarna. Hovnarrarna. Ja, ni ser ju själva.

Det blir lätt rundgång i tjattret. Företeelser som borde ha förbigåtts med ett halvt ögonbrynslyft kan plötsligt sväva upp som en riksnyhet som ältas i en hel vecka. Tillställningen kan bli en fantastisk språngbräda för helt marginella rörelser och för politiska vettvillingar, om man lyckas få alla andra att tjattra. I år är det tyvärr ett nynazistiskt parti med (hittills) färre än tusen väljare i hela landet som lyckades bäst.

Det finns ingen bättre uttolkare av den svenska fromheten än Mona Sahlin. I en debatt anordnad av Expressen ges Sahlin både en predikstol och en entusiastisk publik. Självrättfärdigheten formligen lyser ur hennes ögon, när hon med sin vanliga ”nu-blir-jag-upprörd”-argumentation framför en massa ogrundat nonsens. Jag råder alla att se debatten, för att få en bild av hur antiintellektuell och fördummande svenska debatter kan vara i känsliga frågor. Den borgerligt sinnade statsvetaren Andreas Johansson Heinö är förnuftets röst i samlingen, varför han genast blir påhoppad av Fru Jagblirupprörd. Ämnet för debatten: hur vi sätter gränser för nazisterna?

Sahlin & Co driver tesen att rasism och rentav nazism är som ett listigt virus, som kommer smygande och sprids när man minst anar det. Detta är svensk mainstream. Den förre folkpartiledaren Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss är, såsom titeln utvisar, ett annat exempel. Problemet är bara att det inte finns någon grund för Sahlin med fleras antagande. Men dessa människor är tydligen inte intresserade av fakta och empiri, utan bara av sin egen godhet.

Låt oss se på de länder där nazism och fascism en gång i tiden lyckades bli livskraftiga rörelser och ta makten. Vad kännetecknar händelseutvecklingen som föregick dessa rörelsers maktövertagande i Tyskland, Italien och Spanien? Ja, inte var det att etablissemanget glömde att uppmärksamma några farliga fanatiker, som på så sätt kunde förmå annars vettiga medborgare att plötsligt konvertera till onda läror. Vad som har legat bakom framgångarna har varit politiskt kaos, rena gatustrider med kommunister, ekonomisk kollaps och i Spaniens fall ett oerhört blodigt inbördeskrig.

Vad allt uppskruvat prat i Almedalen har åstadkommit är att ge extremister ett helt oproportionerligt stort utrymme i massmedia. Det kan tyvärr komma att visa sig i valet. De 600-800 väljarna riskerar att bli mångdubbelt fler. Och hovet i Almedalen är tyvärr deras bästa valarbetare.