Ni läsare får ursäkta (eller tacka mig, vad vet jag?), men den här gången lämnar jag den politiska cirkusen därhän, för att skriva några rader om ett verkligt missförhållande som borde föras högst upp på den rättspolitiska dagordningen. Jag har redan skrivit om det i Frommare kan ingen vara, och häromdagen fick jag ett nytt bevis för hur illa och orättvist det är ställt. Det handlar om hur våra domstolar hanterar övervältring av rättgångskostnader på förlorande part i tvistemål.

I Sverige är huvudregeln den att den tappande parten i en tvist ska ersätta sin motparts rättegångskostnader, i den utsträckning anspråken som motparten har framställt är skäliga. Rättegångskostnader utgörs av en parts utlägg för ombud, bevisning och ibland även ersättning för eget arbete. Tanken är alltså att full ersättning ska kunna utgå till den vinnare som har hållit sina kostnader på en rimlig nivå.

Såsom även är fallet inom en del andra områden, uppvisar den svenska rättstraditionen här klara likheter med den anglosaxiska dito, som brukar kallas Common Law. Domstolarna ges friheter, men de lutar sig oftast mot sedvänja och prejudikat från högre rätt. I Kontinentaleuropa är det däremot vanligare att möjligheten att få ersättning för sina egna ombudskostnader är reglerad i tabeller, där hänsyn främst tas till det omtvistades värde. I praktiken har detta medfört att förloraren bara kan förpliktas ersätta en viss del av vinnarens kostnader, eftersom tabellerna ofta är snåla i förhållande till de arvoden som advokater tar ut. Å andra sidan innebär ordningen en viss hälsosam prispress på jurist- och advokatbyråer. Därtill kan parterna i en rättegång förutse hur stora kostnader de riskerar att stå för vid en förlust.

I princip stödjer jag den svenska/anglosaxiska ordningen. Problemet är bara hur den har kommit att tillämpas. Låt mig ta ett anonymiserat exempel från verkligheten.

En klient som jag själv biträdde i tingsrätten hävdade att en värdefull båt som han hade köpt var behäftad med fel, vilka berättigade honom till ett prisavdrag på ca 300 000 kr. Både klienten och säljarna var privatpersoner, men på andra sidan stod även en professionell förmedlare av båten, som också ansvarade enligt lag. Det rörde sig alltså om en ganska ordinär tvist, som inte gällde några extrema summor i domstolssammanhang. Tingsrättsförhandlingen pågick i två dagar, med fem-sex förhörspersoner, förutom parterna själva.

Dessvärre gick tingsrättsdomen oss emot. Motparterna hade krävt – tro det eller ej – sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor i ersättning för sina rättegångskostander, i denna tämligen vardagliga tvist om ca 300 000 kr. Tingsrätten skar en del i deras begäran, och tillerkände dem ca 750 000 kr. Även det en hutlös summa, vill jag tillägga.

Min klient valde då att försöka gå vidare med annat ombud, och lyckades få ett prövningstillstånd i hovrätten. Domen därifrån kom till min kännedom i veckan som gick. Hovrätten ändrade ingenting i huvudsaken (om man nu, såsom tvisten hade utvecklats, kan kalla dessa 300 000 kr för ”huvudsak”), men tyckte däremot att tingsrätten inte hade haft rätt att skära i motparternas kostnadsräkningar. Alltså blir min före detta klient nu tvingad att betala deras krävda 1,2 miljoner för tingsrättsprocessen med dröjsmålsränta därtill, samt ytterligare drygt 400 000 kr för hovrättsprocessen, d v s totalt ca 1 650 000 kr exklusive ränta. Och då är de egna ombudskostnaderna inte inräknade. Sannolikt uppgår den samlade kostnaden till ca 2 miljoner kr.

Vad som har hänt är alltså att en person har gått till tings för att få sin rätt prövad avseende några fel i en köpt vara, värderade till runt 300 000 kr. Tvisten är inte anmärkningsvärd på något sätt, vare sig i omfattning eller komplexitet. De ersättningskrav som motparterna har fått rättsväsendets sanktion för att driva in, uppgår till ca 5,5 gånger tvistebeloppet. Sådan är verkligheten ute i våra svenska domstolar. Utfall av detta slag förekommer, gång efter annan.

Därför ställer jag frågan: har vanliga, skötsamma medborgare verkligen tillgång till rättvisa i dagens Sverige? Har man möjlighet att under rimliga villkor få sin sak prövad? Eller löper man faran att bli överlämnad åt ett perverterat system, där man i händelse av förlust kan bli plundrad av rövarbaroner i form av skamlösa advokatbyråer?

Det finns mycket att säga om detta ämne, som tyvärr är fullständigt frånvarande i den offentliga debatten, till förmån för alla fjanterier som fyller dagspress och TV-tablåer. Den skötsamme, myndigförklarade medborgarens ställning i mötet med rättsväsendet intresserar få i landet där det uppenbarligen är värre att vilja få sin sak prövad i en tvist än att vara notorisk kåkfarare.