Mindretalsvisan – valsång för de sex sammansvurna

It’s Only a Paper Leaf

Melodi och inspiration: It’s Only a Paper Moon

Say, its only a paper leaf
Acting firm as a solid tree
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Yes, it’s only a minor group
We pretend it’s democracy
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Without your faith
It’s a rum ‘n frido slush
Without your faith
Annie’s left with no gun in the bird cherry brush

It’s a batra and birchgrove world
Just as phony as it can be
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

It’s phony it’s plain to see
How happy I would be
If you believed in me

Annonser

Abdikeringskoalitionen

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.

I rövarbaronernas våld

Ni läsare får ursäkta (eller tacka mig, vad vet jag?), men den här gången lämnar jag den politiska cirkusen därhän, för att skriva några rader om ett verkligt missförhållande som borde föras högst upp på den rättspolitiska dagordningen. Jag har redan skrivit om det i Frommare kan ingen vara, och häromdagen fick jag ett nytt bevis för hur illa och orättvist det är ställt. Det handlar om hur våra domstolar hanterar övervältring av rättgångskostnader på förlorande part i tvistemål.

I Sverige är huvudregeln den att den tappande parten i en tvist ska ersätta sin motparts rättegångskostnader, i den utsträckning anspråken som motparten har framställt är skäliga. Rättegångskostnader utgörs av en parts utlägg för ombud, bevisning och ibland även ersättning för eget arbete. Tanken är alltså att full ersättning ska kunna utgå till den vinnare som har hållit sina kostnader på en rimlig nivå.

Såsom även är fallet inom en del andra områden, uppvisar den svenska rättstraditionen här klara likheter med den anglosaxiska dito, som brukar kallas Common Law. Domstolarna ges friheter, men de lutar sig oftast mot sedvänja och prejudikat från högre rätt. I Kontinentaleuropa är det däremot vanligare att möjligheten att få ersättning för sina egna ombudskostnader är reglerad i tabeller, där hänsyn främst tas till det omtvistades värde. I praktiken har detta medfört att förloraren bara kan förpliktas ersätta en viss del av vinnarens kostnader, eftersom tabellerna ofta är snåla i förhållande till de arvoden som advokater tar ut. Å andra sidan innebär ordningen en viss hälsosam prispress på jurist- och advokatbyråer. Därtill kan parterna i en rättegång förutse hur stora kostnader de riskerar att stå för vid en förlust.

I princip stödjer jag den svenska/anglosaxiska ordningen. Problemet är bara hur den har kommit att tillämpas. Låt mig ta ett anonymiserat exempel från verkligheten.

En klient som jag själv biträdde i tingsrätten hävdade att en värdefull båt som han hade köpt var behäftad med fel, vilka berättigade honom till ett prisavdrag på ca 300 000 kr. Både klienten och säljarna var privatpersoner, men på andra sidan stod även en professionell förmedlare av båten, som också ansvarade enligt lag. Det rörde sig alltså om en ganska ordinär tvist, som inte gällde några extrema summor i domstolssammanhang. Tingsrättsförhandlingen pågick i två dagar, med fem-sex förhörspersoner, förutom parterna själva.

Dessvärre gick tingsrättsdomen oss emot. Motparterna hade krävt – tro det eller ej – sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor i ersättning för sina rättegångskostander, i denna tämligen vardagliga tvist om ca 300 000 kr. Tingsrätten skar en del i deras begäran, och tillerkände dem ca 750 000 kr. Även det en hutlös summa, vill jag tillägga.

Min klient valde då att försöka gå vidare med annat ombud, och lyckades få ett prövningstillstånd i hovrätten. Domen därifrån kom till min kännedom i veckan som gick. Hovrätten ändrade ingenting i huvudsaken (om man nu, såsom tvisten hade utvecklats, kan kalla dessa 300 000 kr för ”huvudsak”), men tyckte däremot att tingsrätten inte hade haft rätt att skära i motparternas kostnadsräkningar. Alltså blir min före detta klient nu tvingad att betala deras krävda 1,2 miljoner för tingsrättsprocessen med dröjsmålsränta därtill, samt ytterligare drygt 400 000 kr för hovrättsprocessen, d v s totalt ca 1 650 000 kr exklusive ränta. Och då är de egna ombudskostnaderna inte inräknade. Sannolikt uppgår den samlade kostnaden till ca 2 miljoner kr.

Vad som har hänt är alltså att en person har gått till tings för att få sin rätt prövad avseende några fel i en köpt vara, värderade till runt 300 000 kr. Tvisten är inte anmärkningsvärd på något sätt, vare sig i omfattning eller komplexitet. De ersättningskrav som motparterna har fått rättsväsendets sanktion för att driva in, uppgår till ca 5,5 gånger tvistebeloppet. Sådan är verkligheten ute i våra svenska domstolar. Utfall av detta slag förekommer, gång efter annan.

Därför ställer jag frågan: har vanliga, skötsamma medborgare verkligen tillgång till rättvisa i dagens Sverige? Har man möjlighet att under rimliga villkor få sin sak prövad? Eller löper man faran att bli överlämnad åt ett perverterat system, där man i händelse av förlust kan bli plundrad av rövarbaroner i form av skamlösa advokatbyråer?

Det finns mycket att säga om detta ämne, som tyvärr är fullständigt frånvarande i den offentliga debatten, till förmån för alla fjanterier som fyller dagspress och TV-tablåer. Den skötsamme, myndigförklarade medborgarens ställning i mötet med rättsväsendet intresserar få i landet där det uppenbarligen är värre att vilja få sin sak prövad i en tvist än att vara notorisk kåkfarare.

Fel fokus del II: I huvudet på Björn Söder

Egentligen hade förra söndagens inlägg kunnat räcka som kommentar till den gångna veckan. Och förmodligen även till den kommande. Och den därpå kommande. Allt fokus på Sverigedemokraterna; inget fokus på hur de politiska partier som har haft, och har närmast till, regeringsmakten tänker sig att Sverige ska klara av en invandring enligt dagens mönster och enligt Migrationsverkets prognoser. Idiotin fortsätter ostört.

DN fortsätter på inslagen väg, genom journalisten Niklas Orrenius ”i huvudet på Björn Söder”-reportage. Artikeln blir sedan underlag för nya braskande rubriker, som sedan ältas en ny runda bland kommentatorer av skilda slag. Nu är det framförallt Söders syn på begreppet ”nation” och vad det innebär att vara svensk i nationell mening som Orrenius försöker få grepp om, samt kallar in ”expertis” för att analysera.

Om man bortser från att detta, som sagt, är att lägga energi på fel saker, bör ändå Orrenius få ett visst erkännande för att han försöker få fram nyanser och knyter an till idéhistoria. Samma redovisningkrav som har ställts på den trevande och fumlande Björn Söder och på andra SD-företrädare, borde emellertid även ställas på företrädare för de sju andra riksdagspartierna.

Diskussion om nationsbegreppet är ingenting som på allvar har förekommit inom svensk politik på mycket länge. På sätt och vis är väl det ett sundhetstecken, men det har även skapat en illusion av att nationen – d v s en upplevd folkgemenskap, på grundval av vissa delade egenskaper – är någonting irrelevant, eller rentav någonting fult och farligt i sig. Visst är det oerhört viktig att nalkas ämnet med försiktighet, och – inte minst – ha förmåga att skilja på utsagor om vad som är (deskriptiva utsagor) och vad som bör vara (normativa utsagor). Just detta är en bristvara i den postmoderna idévärld som tycks ha tagit över det offentliga samtalet helt, där utsagor om hur saker och ting faktiskt förhåller sig genast uppfattas som sagesmannens önskan om hur det bör vara. För egen del har jag gjort ett försök till analys av dessa frågor här.

Till att börja med, är förekomsten av nationer som underbyggnad för demokratiska politiska enheter – må det vara stater, må det vara delstater/regioner – ett empiriskt faktum. Man kan tycka vad man vill om detta, men sambandet låter sig inte förnekas; bara förträngas. Och låt oss inte blanda ihop det privata med det övergripande och kollektiva. Att undertecknad trivs som fisken i vattnet i kosmopolitiska miljöer, betyder inte att en demokratisk stat, med den sammanhållning och lojalitet som krävs för dess funktionsduglighet, kan byggas på kosmopolitiska nätverk. Tyvärr, kan man för all del lägga till.

Det finns inkluderande nationer, såsom i USA:s fall, och det finns nationer där det är ytterst svåra att bli fullvärdig medlem. Att födas in i dubbla nationaliteter brukar inte vålla några problem. Björn Söder tycks i DN-artikeln vara inne på att dubbla nationaliteter skulle vara en omöjlighet, eller åtminstone problemfyllt, vilket är obegripligt. För de flesta nationer/kulturfolk är inte en enskild individs nationstillhörighet ett nollsummespel. Tvåspråkighet och god praktisk kännedom om två uppsättningar seder och bruk är vardagliga exempel på att nationstillhörigheter kan dubblas, utan att inkräkta på varandra.

Utifrån dessa förutsättningar, kan man sedan komma fram till olika slutsatser när det gäller avvägningen mellan intresset av att nation och politisk enhet (stat; delstat; region) sammanfaller och andra angelägna intressen. Detta är ingen enkel sak, men att förneka problemets existens är det dummaste man kan göra.

När journalister och flertalet rikspolitiker får höra någon opinionsbildare diskutera nationens betydelse, påminner reaktionsmönstret om det som man kan se hos ett barn som vägrar ta in en obehaglig sanning. Niklas Orrenius hör visserligen till de mer belästa reportrarna inom området, men ibland vinklas ändå frågorna och kommentarerna i hans reportage som om blotta tanken på att en demokratisk stat underbyggs av ett dominerande kulturfolk utgör Björn Söders föraktliga åsikt, snarare än ett ganska självklart faktum. ”Pappa, Björn sa ‘nation’!”

Björn Söders påståenden om det problematiska med dubbla nationaliteter förblir ogrundade, och för det förtjänar han hård kritik. Att över huvud taget resonera om nationen som förutsättning för ett demokratiskt styre, är däremot att återge erfarenheter från historia och samtid. Skilj på dessa ting. Men framförallt: byt fokus. Det rådet riktas både till Björn Söder och till alla dem som är besatta av Söder & Co.

Varianter på samma tema: fel fokus

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.